Planlös förflyttning.

Jag är inte särskilt duktig på att planera. Jag känner att det mesta som jag säger att jag ska göra aldrig blir av. Livet är liksom ivägen och jag ska alltid göra allting sen.
Det började nån gång i ungdomsåren, för jag har aldrig haft nån utstakad bana att följa, utan livet har puttat mig lite hit och dit.
Och det har för det mesta blivit bra, men det är klart att jag har sagt.
– När jag blir större så ska jag...
– När jag blir myndig då ska jag...
– När jag har fått ett jobb då...
– När jag får barn...
– När vi flyttar till hus...
– När barnen blir större...
– När jag sparat ihop lite pengar...
– När jag får tid över...
– När jag flyttar från hus...
Sen händer allt det där, men inget av det jag sa att jag skulle göra.
Och när livet sen tar en oplanerad nittiograders sväng så blir det så tydligt.
Det sägs att planera är halva nöjet, och det kanske till och med är mer än så. Nån klok individ sa – målet är ingenting, resan är allt, och det är kanske hela sanningen.
Det är så enkelt att leva i en planerad framtid men inte så enkelt att leva just i det här ögonblicket, att njuta av resan.
På nåt vis har det här resulterat i att jag sällan planerar nåt, jag tar det mesta som det kommer och har inga problem att ändra i mina rutiner.
Det konstiga är att jag trivs bäst när mitt liv är fyllt av ordning och reda, men jag har nog roligast när det är lite kaos.
Jag skulle nog behöva någon som skapar lite oreda i mitt liv, och som vill resa med mig till ingenstans, just här och just nu.

Superhjältekraft. – Att planera nåt oplanerat.

:D

Om du känner att du behöver ett gott skratt ibland så titta in på http://www.wulffmorgenthaler.com och du får en ny seriestrip varje dag.
Och en del av dom är helt underbara.
Kolla in femte eller nittonde mars.

Superhjältekraft. – Att hitta nåt litet att skratta åt.

Sommartid i tid och otid.

Vem tjänar pengar på att vi flyttar visarna på klockan fram och tillbaka?
Någon bara måste göra det, annars finns väl ingen anledning att hålla på med detta påfund, eller hur?
Daylight savings time, jovisst, det blir ljusare på kvällarna, men vill vi inte ha det så på vintern också?
Varför kan vi inte bara vrida fram klockan en eller två, kanske till och med tre timmar och lämna den där. Hux flux så får vi ljusare kvällar året runt.
Men det finns förståss en hake, jag som är kvällsmänniska skulle få ett helvete att stiga upp flera timmar tidigare.
Att väcka tuppen och sparka liv i hönsen är liksom inte min grej.
Jag behöver bara vara ledig i två dagar så har jag vänt på dygnet. Därför skulle de ju passa att få lite solsken dom vakna timmarna.
Men vem tjänar, och hur kan man tjäna pengar på att klockorna flyttas, för så måste det bara vara. Det är ett mysterium som behöver undersökas.
Har du nån idé kan du gärna lämna en kommentar.

Superhjältekraft. – Att alls orka kliva ur sängen i morgon.

Regel 1: Det finns inga regler.

Vi har ett regelverk i samhället som alla bryter mot och alla har åsikter om. I princip alla tycker att det är ok att böja på lagen i detta fall och har heller inga samvetskval för detta.
Den som åker fast blir ofta förbannad och tycker att dom har otur eller har blivit lurade.
Inte så sällan tycker gemene man att de som övervakar reglerna är luringar som bara jävlas och som borde ha viktigare saker för sig. Och att enda anledningen till kontroll är att dra in pengar till staten.
Jag kan också hålla med då ingen hastighetskamera kommer att fota dom farligaste situationerna på landsvägen, vansinniga omkörningar och bilister som inte håller avståndet.
Tänk vad dessa hastighetsbegränsningar har ställt till med. Vi följer skyltarna slaviskt, med ett visst påslag förståss, oavsett väder och väglag. Verklig hastighet på torr hundratioväg, är väl i många fall hundratrettio. Samma väg vid isglagga, mörker och snörök, nånstans runt hundratio, för det står så på skylten.
Om nu ingen följer begränsningarna eller helt kopplar bort hjärnan för att det står nån siffra på en rund plåtspade vid vägkanten, borde vi inte förändra reglerna så vi accepterar dom?
Vad skulle hända om vi avskaffade alla hastighetsbegränsningar och bara följde lagen? Ja vi måste förståss avskaffa hastighetsmätarna också, för först då kan vi helt koncentrera oss på att följa paragraf fjorton och femton i trafikförordningen, för där står allt vi behöver veta.

14 § Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse.

15 § Utöver andra fall som anges särskilt skall förare hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet
1. inom tättbebyggt område,
2. när sikten är nedsatt på grund av ljus- eller väderleksförhållandena,
3. vid övergångsställen eller andra platser där gående korsar vägen,
4. där korsande fordonstrafik kan förekomma,
5. i skarpa kurvor,
6. vid backkrön och andra ställen där sikten är skymd,
7. vid risk för bländning,
8. vid möte med andra fordon på smala vägar,
9. vid halt väglag,
10. när fordonet närmar sig en spårvagn, en buss eller en skolskjuts som stannats för passagerarnas på- eller avstigning,
11. när fordonet närmar sig barn som uppehåller sig på eller bredvid vägen,
12. när fordonet närmar sig kreatur på vägen,
13. där vägarbete pågår,
14. förbi en olycksplats, samt
15. vid smutsigt väglag där det finns risk för att någon annan trafikant utsätts för smutsstänk.

Skulle vi följa dessa två regler så behövs inga skyltar som bestämmer över oss, eller hur? ”Kunna stanna på den del av vägen som jag kan överblicka”, det skulle i många fall betyda betydligt lägre hastighet än dagens skyltning.
Det problem som kan uppstå är förståss tolkningar, det som jag anser är anpassad hastighet tycker kanske du är för hög eller för låg.
Nu är jag inte så naiv att jag tror att bilförare i allmänhet skulle ha omdöme nog att inse sina egna begränsningar, men det funkar ju inte så bra i dag heller.
Jag tycker inte heller om fartkameror, jag vet alltid vilken hastighetsbegränsning som råder, tills jag får syn på en kamera, då börjar jag tvivla. Alla kameror borde ha en hastighetsskylt på sig, då skulle vi slippa denna ryckiga körning, för det är fler än jag som blir tveksamma och saktar in.
I en rapport som sammanställt siffror från vägverket 2003-2005 står det. ”Nästan hälften (48 %) av dem som omkommer i tätbebyggt område gör det på grund av ouppmärksamhet vid väjningsplikt och stopplikt. Detta är den enskilt främsta orsaken till olyckor. Att föraren tappar kontrollen över fordonet vid omkörning, i kurva, på raksträcka eller i korsning är också en vanlig olycksorsak (38 %)”.
Om det är liv man vill rädda så frågar jag, varför sitter det inte kameror vid stopplikter och rödljus eller vid övergångsställen?
Men framtiden är snart här och då blir väl all övervakning automatisk med nån GPS grunka i bilen, som direkt drar bötesbelopp från mitt VISAkort, om jag gör en för snabb omkörning.
Alla framtidsbilar kommer säkert att känna av hastighetsbegränsningen själv och bromsa till rätt hastighet, om inte jag gör det.
Och då slipper jag helt tänka själv, så skönt.
Som man säger. – It's not the fart that kills you, it's the smäll.

Superhjältekraft. – Att inte göra krumelurer i rondellen.

Igenspikade minnesluckor.

Jag har aldrig varit bra på skvaller. Jag säger skvaller men menar inte den negativa betydelsen, det kan vara oskyldig information om någons arbetsplats, bostadsort eller vem som är syskon.
Det här är en sån viktig del i det sociala spelet att vi som är dåliga på det blir lite handikappade.
En del människor är ju femjävliga på att hålla reda på alla som arbetat var, och vem som har flyttat dit, vem som är släkt med vem, och om nån har gjort ditt eller datt.
Det är helt hopplöst för mig.
Sån information åker genom min hjärna som en ADHD diagnostiserad kolibri med rännskita i mach 2, och göms effektivt på nåt mystiskt ställe ibland hjärnvindlingarna, dit jag inte har fått nåt lösenord.
Jag har helt och hållet slutat att ens försöka komma ihåg. Inte för att jag är mindre intresserad av människor, tror jag, utan för att jag aldrig kommer ihåg.
Jag har väl haft en släng av alzheimers sen jag var femton eller nåt.
Jag är hopplös på namn, speciellt namn, och att då koppla ihop en händelse eller en plats till en person är nästintill omöjligt. Och att återberätta nåt som jag faktiskt minns, men utan namn att sätta in i sammanhanget ter sig ju ganska meningslöst.
En typisk grej är ju att bli presenterad för en hoper nya människor på en fest, eller som vi har, och har haft på jobbet, en hel del inhyrd personal, nåt år såg vi över tjugo nya ansikten, och det kan ta veckor innan jag känner mig säker på vad en del av dom heter.
Fattar du problemet? Men till mitt försvar kan jag säga att jag alltid kommer ihåg människorna och glömmer sällan ett ansikte.
Men när jag tänker på det så kanske det har påverkat mig på annat vis än bara socialt, det kanske är därför som jag inte är intresserad av sport, tänk dig att jag ska lära mig namnen på spelarna i ett antal fotbollslag i nån europeisk liga.
Säsongen hinner ju ta slut och alla spelarna har sålts till nya klubbar innan jag ens vet vad målvakterna heter.
Ja det är väl, om sanningen ska fram, inte bara namn jag har svårt att komma ihåg, om man är snäll så kan man kalla mig för disträ. Och jag tror säkert det finns dom som tror att jag gör i enkom för att slippa undan en del saker.
En typisk mig situation kan vara som i förrgår.
En arbetskamrat frågade mig om han kunde få samåka med mig, han skulle lämna sin bil för reparation nästa dag. – Jajjamen, sa jag och vi bestämde tid och plats. På morgonen dagen efter hade jag inte glömt, jag kom bara inte ihåg det alls.
Det kan kännas lite störigt när jag lovat nån nåt.
Men vi lever i ett informationssamhälle och våra hjärnor sorterar friskt i det överflöd av information som väller emot oss. Ibland blir det bra, ibland mindre bra.
Det är gjort många olika minnestester som visar hur skrämmande lätt vi kommer ihåg minsta struntsak men kanske missar annan livsviktig information. Så jag är väl inte ensam.

Superhjältekraft. – Att komma ihåg att… vad var det nu?

Vårsalong.

Jag har varit på vårsalong, och två gånger till och med, kanske lite överdrivet, men jag gick med olika sällskap så det blev så.
Överdrivet för jag gillade bara några utställda verk.
Men vem har sagt att man ska gilla konst? Huvudsaken är väl att man tycker, tänker och känner.
Och det är helt omöjligt att inte känna nåt när det hänger två toalettstolar på väggen, båda målade i en beigerandig tjock färg. Hmm. Kostade som en begagnad bil, gjorde dom också.
Undrar vems vardagsrum dom kommer att pryda? Inte ens Simon och Tomas hade kunnat göra det konstigare.
En tv på golvet visade videokonst, ”En man som eldar upp ett träd”. Filmen består av en skogsglänta där en man har sågat ner ett träd och nu eldar upp det.
Han sågar och sågar, och det ryker ur rishögen, han sågar mer och eldar mer, trädet var färskt och surveden brinner inte så bra.
Filmen är två timmar lång och handlingen avslöjas redan i titeln, ingen actionrulle direkt. DVD´n blir din för bara fyratusen, men då är det en begränsad upplaga på sju stycken. Wooaw, säkert ett klipp som kommer att stiga i värde va?
I hallen bredvid var det foton av en Argentinsk fotograf.
Hennes bilder är en samling arrangerade bilder av ett par unga flickor.
Men barnen berättar inte så mycket för mig, dom känns så tillgjorda, det är miljöerna som jag reagerar på, en slags sorgsam sliten gårdag, där allt redan har hänt, det är bara barnen som blir nåt slags hopp om en framtid. Smådystert.
Jag gillar konsthallen, det är kul att gå dit ibland och bli glad och inspirerad, ibland är det amatörer som är ruggigt duktiga, ibland är det etablerade konstnärer som visar upp nåt totalt obegripligt.
Men det är alltid nåt som är kul och för det mesta går jag därifrån med ett leende på läpparna.

Superhjältekraft. – Att försöka förstå två randiga toalettstolar.

Jag bor i köket.

Jag bor i en trea men utnyttjar den mer som en etta med kök.
Jag vill inte att mina barn ska känna det som om dom är obekväma gäster hemma hos mig, så det var väldigt viktigt för mig att mina barn skulle ha egna rum när jag blev singel och flyttade in till stan.
Men man har ju en begränsad budget och en trerummare rymmer ju bara två sovrum.
Min lägenhet skulle inte bli ledig förrän samma dag som vi skulle lämna ifrån oss husnycklarna, så jag kunde bara planera flytten i huvudet och blev tvungen att magasinera alla mina grejor i garaget hos en kompis.
Det naturliga hade varit att göra en del av vardagsrummet till mitt sovrum. Det är en jobbig kompromiss, men vad då, det funkar ju, och man kan ha en bäddsoffa som inte känns så mycket sovrum om man vill.
Så hade jag planerat att ha det när min äldsta dotter föreslog att jag skulle bo i köket.
Jag mätte lite på planskissen som fanns på fastighetsbolagets hemsida och såg att det skulle kunna gå. Med köksbordet i vardagsrummet så ryms en säng, en garderob och ett skrivbord perfekt.
Blev tvungen att bygga en lite specialsäng dock, som går lite över skrivbordet och har en massa förvaring under.
Det här upplägget funkar hur bra som helst, nu kan vi umgås, äta och slappa i vardagsrummet, och den som vill gå och lägga sig göra det, och den som vill stanna uppe och se tv kan göra det.
Nu blev det ju så att den yngre drog iväg på internatgymnasium så jag har möjligheten att ta över hennes rum större delen av året, men jag trivs bra i mitt kök.
Jag gillar idén med kompakt living och vore det så att jag hade ägt lägenheten så hade jag byggt om lite för att fixa lite mer smart förvaring, det är ju det som blir bristvara när man flyttar från hus.
Men jag vill ju inte fylla all yta och bo inklämd mellan en massa hyllor och skåp, så jag har fått lära om mig och inte spara på så mycket bra-att-ha prylar.

Superhjältekraft. – Att inte äta nattmacka när kylen är sänggavel.