Jon and Vangelis.

Albumet Private Collections är som balsam för själen. Den här skivan låg konstant på min skivtallrik under ett par jobbiga år i min ungdom.

”You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I'll say I can't tell you when
But if my spirit is lost
How will I find what is near
Don't question I'm not alone
Somehow I'll find my way home. . .”

Superhjältekraft.– Att återupptäcka.

Icke fluffigt fikabröd.

Min sockerkaka blir som det amerikanska namnet sponge kake, svampkaka.
Jag försöker följa min mors recept, för hennes sockerkaka blir fluffig och porös så den nästan vill falla sönder. Och hon har lite trix och fiffel med smeten för att den ska bli så där perfekt. Så jag försöker att göra precis som hon gör, in i minsta detalj, men min svampkaka blir som en skumgummi bit.
Ja smaken är det inget fel på, men konsistensen.
Fast jag kanske inte ska jämföra mig med en person som har bakat sockerkaka sen andra världskrigets första dagar.
Jag behöver väl bara öva och öva, det är kanske hela hemligheten.

Superhjältekraft. – Att vispa lagom.

Dubbelmoral utan moral.

”Kvinnor har bikiniångest” Så står det i aftonbladet när dom redovisar nån oklar undersökning från nåt viktväktar företag.
Texten är skriven i den meningen att det är förskräckligt att vi inte törs visa upp våra kroppar för andra på badstranden.
Ska jag gråta eller?
På samma sida står det ”Så får du stjärnornas bikinikropp. Här är övningarna som du ska göra.”
Har inte Aftonbladet tjatat och tjatat, fyllt spalter, kolumner och extrabilagor om skönhet och kroppsideal. Det finns väl inte en tjej, eller kille för den delen, som kunnat missa ”tio tips för en plattare mage”, ”så blir du av med bilringarna till midsommar”, eller ” bli av med dina celluliter på fjorton dagar”.
Och alla reportagen är toppade med en bild av nån trådsmal sjuttonåring. Hur ska vi bli mindre fixerade av det? Hur ska vi våga visa oss som den vi är när hela den samlade pressen konstant får oss att tvivla?
Killar och tjejer känner förståss samma press, men tjejtidningar är fyllda med slimmade kvinnokroppar med perfekt hy och långa välvaxade ben, medans killtidningar är fulla av bilar, teknik och bilder på tjejer som bara behöver puta med läpparna för att alla ska vara nöjda.
I killtidningar är det bara reklamen som har magrutebilder, men i tjejtidningar är det reportagen. Det är dubbelmoral så det stänker om det.
Jag kan inte fatta hur man med ena mungipan kan säga att du är bra som du är, gilla dig själv och uppskatta dina tillgångar. Och sen i andra andningen säga att du ska ha en tvättbrädemage för att duga på stranden.
Jag blir så trött.
Det enda kloka vore väl att totalförbjuda alla speglar. Om jag inte hade haft en aning om hur jag ser ut så skulle jag ju inte behöva oroa mig för det heller.

Superhjältekraft. – Att se ut som jag.

Idéentreprenör.

Om jag bara hade haft en liten entreprenörsgen.
Att omsätta en tanke till en säljbar produkt eller tjänst det är inget jag fått med mig hemifrån, och inget man fick lära sig i skolan, i alla fall inte på min tid.
Jag tror att man mer eller mindre ska ha det i sig, men att man säkert med varierande framgång kan lära sig också. Det underlättar ju om man har nån företagare i familjen. En mentor.
En av mina bästa kompisar från lågstadiet är egen företagare. Han var också den som alltid idkade byteshandel med oss andra, allt från leksaksbilar och bytesbilder till cyklar bytte ägare när vi var små. Jag gjorde bara dåliga byten som jag genast ångrade.
Nej handel är inte min styrka, men att lösa problem. Idéer är det gott om, fast som alltid är det väl bara en av hundra som tål att granskas. Men så ska det väl vara med idéer, dom ska flöda fritt för de bästa föds ofta ur nåt helkorkat.
Problemet är ju bara att få betalt för dom. Det är kanske läge att starta nåt vid sidan av.
Jag skrev till en underhållnings chef på SVT och presenterade en programidé som jag går och bär på. Men han svarade bara mycket korrekt att min idé var förmycket idé och att dom inte utvecklar några programidéer själva. Jag måste utveckla den lite och sikta in mig på nåt produktionsbolag istället.
Sen var det ju det där med pannkakorna och tygkassarna och stegen och lådbilarna och annonserna och oordningen i klassrummen och, och, och.
Det skulle vara roligt att omsätta nån idé till verklighet. Jag måste nog skaffa en F-skatt sedel och läsa på lite.
Men så är jag ju lite lat också. Jag kanske ska börja med att lösa det problemet.

Superhjältekraft. – Att lägga idétorkan i blöt.

270 grader.

Jag rotade i en låda och hittade min rätvinkliga triangel. Alltså en triangel som har tre lika långa sidor och där alla vinklar är nittio grader. Prova att rita en sån. Den är lite kul.

Superhjältekraft. – Att klura lite.

Tupperware.

Visst blir man less på dessa jäkla Tupperwarebukar som aldrig är rena. Dom står oanvända i skåpet och när jag tar fram en så är den alldeles kletig. En fet yta täcker en del burkar och en del av locken, och den är nästintill omöjlig att diska bort.
– Dom suger åt sig fett, var det nån som sa. Skitsnack, då borde alla plastburkar i mitt skåp få samma beläggning. Nej, jag utgår ifrån att det är mjukgöraren i plasten som fäller ut.
Det pratas ju om mjukgörare i tuggleksaker och babynappar och att det är så farligt för barnen. Då borde väl det här problemet vara intressant också, burkarna är ju till för att förvara mat i. Och att förvara mat i en sån burk kan ju inte vara hälsosamt.
Jag har skrivit till Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen och konsumenttidningen Råd och Rön och ställt samma frågor.
Vad består den smetiga ytan av? Är det farligt? Borde jag kasta bort burkarna?
Jag har bara fått svar av Råd och Rön, Dom kanske tar upp frågan i ett senare nummer av tidningen. Men jag vill ju veta nu.
Hoppas kemikalieinspektionen nappar och undersöker saken, då blir det räfs och rättarting.
Det finns ju miljoner och åter miljoner burkar i våra köksskåpar, och kemikalier i maten blir ju ingen glad av.

Superhjältekraft. – Att inte få Tupperwaresjukan.

Inte mitt fel.

Min dator brände upp mina varma mackor. Skit dator.
Jag tog fram mina sista skinkskivor, en tomat och den där sista kroken på osten som alltid blir liggandes men som jag sällan äter upp. Det blev tre smarriga (läs lättlagade) varma mackor. Tryckte in dom i ugnen och satte mig vid datorn en stund.
Skit dator. Mina mackor brann upp.
Visst är det härligt att få skylla på nån eller nånting, för det kan ju aldrig vara mitt fel helt och hållet.
Min dator kan också göra andra saker. Den kan torrkoka ägg, koka sönder potatis, få mig att missa det enda tv-program jag ville se denna vecka.
En stund vid datorn, hur tänkte jag då? Det blir aldrig en stund. Jag är nog en liten datorslav.
Måste bli avprogrammerad, måste stänga av. Ok, om en stund, jag ska bara. . .

Superhjältekraft. – Att mata tidstjuven.