Postkodlotteriet.

Säg inte att du gör det för en god sak, säg att du tycker om programmet och gillar pirret av att kunna vinna.
En lott kostar hundrafemtio kronor. Och fyrtio procent går tillbaka till vinnarna. Det är ca: sextio kronor.
Tidigare gick tjugotre procent till de organisationer som postkodlotteriet har valt ut. Nu är den delen höjd till tjugosju. Vilket motsvarar fyrtiokronor på varje lott.
Resten är företagets. En bra affärsidé. Hela konceptet drivs av en privatägd koncern med säte i Holland, Novamedia. Bolaget har flera lotterier med samma upplägg. Det kallas marknadsdriven välgörenhet.
På hemsidan skryter man över att ha delat ut trettiosju miljarder till välgörenhet under åren som varit, men räknar man baklänges så ser man också att Novamedia själva har kammat hem nästan sextio miljarder samtidigt.
Välgörenhet, för vem?
Jag tror inte det har kostat sextio miljarder att driva runt detta bolag.
Tycker du att jag är onödigt negativ? Dom har ju lyckats samla in ofantliga summor till bra saker.
Ok, kanske det, men varför kan vi inte bara skänka med hjärtat utan baktanke om egen vinning?
Om du verkligen vill hjälpa en organisation så köp en trisslott för tjugofem kronor och skänk hundratjugofem till nåt som du brinner för.

Superhjältekraft. – Att veta vem man hjälper.

Påslakansfeber.

Varför kan inte mina påslakan vara vänner? När det är dags att renbädda i sängarna så blir det alltid bråk i tvättmaskinen.
Ett av påslakanen är en jäkla översittare och taskmört. Det äter upp alla andra sängkläder, både lakan, påslakan och örngott åker in och knölas ihop till en boll i dess mage.
Tvättmaskinen gillar inte heller det här påslakanet, han bullrar, hoppar runt och protesterar, och vägrar att centrifugera.
Jag blir alltid tvungen att medla i konflikten. För att rädda dom ihopknölade måste jag prata vänligt med tvättmaskinen så han låter mig öppna luckan mitt i tvättprogrammet, vilket han inte alltid låter mig göra.
Sen ska jag försöka skilja slagskämparna åt utan att blöta ner hela badrummet. Jag har blivit mer och mer anti mot påslakan, för dom har så många andra fyr för sig.
I sängen så har dom en tendens att vara så där som kinkiga bäbisar, dom envisas med att spotta ut en del av täcket och lämna en kall och sladdrig remsa överst, just den del man vill värma en kall axel med.
Sen hatar dom att bada. Redan efter första vändan i tvättmaskinen så protesterar dom genom att krympa lite, bara så lite att täcket inte riktigt får plats längre, så där så att det alltid blir lite knöligt nån stans. Det här gör dom bara på djävulskap förståss.
Fast påslakan verkar vara det enda som folk köper för jag har letat efter överlakan men det är svårt att hitta.
Men dom finns på nätet, så jag får väl visa påslakanen vem det är som bestämmer här hemma, och beställa ett par överlakan med fin brodyr och spetskant, och förpassa dom trillskigaste påsisarna till trasmattematerialhögen där dom får tänka över och sona sina synder.

Superhjältekraft. – Att bestämma i sängen.

Hmm.

Jag skulle koka gröt men hade slut på ris. Jag tog myrägg, går det bra?

Superhjältekraft. – Att inte vara rådlös.

Vad är klockan?

Tänk att det bara behövs en mulen morgon för att jag ska försova mig.
Det här jävla soluret jag har vid sängen väcker mig aldrig i tid.
Vet inte varför jag valde ett solur i sovrummet, men jag föll väl bara för försäljarens svada.
”Visar alltid rätt tid”, pyttsan, förra gången jag möblerade om så fick det ett frispel och började visa Peking lokaltid.
”Skuggan faller på siffrorna i kransen”, det är inte lätt att se en specifik skugga när allt runt omkring bara är skuggor, hur tänkte han då? Och av nån anledning har jag börjat vakna vid samma tid på natten, varje gång jag tänder sänglampan så visar det här jäkla uret samma tid.
Och stor plats tar det också, och tungt är det. Pilen petar mig i nacken när jag vänder mig i sömnen. Man kan få för sig att det borde stå utomhus.
”Det behöver inga batterier”, så klart, för det finns inga rörliga delar. Men jag behöver batterier till min ficklampa om jag vill veta vad klockan är när rullgardinen är nere.
Jag borde ha köpt ett timglas istället.

Superhjältekraft. – Att mäta tidlös tid.

Singel och www.

Oj jisses. Jag hamnade på en sida som handlade om nätdejting, tips och trix, förslag och varningar. Sida upp och sida ner med erfarenheter och råd. Det verkar på tok för komplicerat för mig.
Men det är klart att jag funderar. Vad skulle jag berätta i min profil om mig själv? Har jag en så bra självuppfattning, att det som jag skulle skriva stämmer? Eller skulle jag be en kompis hjälpa till?
För det är väl ingen ide att skriva sånt som inte är sant, det är ju ingen jobbansökan.
Sen kommer den andra delen av fenomenet. Vilka tjejer skulle jag bli intresserad av? Hur ska dom beskriva sig själva för att väcka mitt intresse?
För attraktion är så mycket mer. Sånt som man bara känner när man kommer nära, när man ser kroppsspråket och låter instinkten styra.
Men om jag gör ett försök att hitta ledord, hmm, kanske ska börja i andra änden.
Om jag ser tillbaka på några tjejer som jag varit ihop med, och några som jag varit förälskad i under min levnad. Ok, det var inte så seriöst den första tiden, men likväl funderar jag på om det finns en röd tråd i mina förälskelser.
Jag kan börja nån stans i mellanstadiet med min första stora kärlek, A, en späd, stillsam, smart men mycket blyg tjej. Sen B, jordnära, mysig, kramig och otroligt snygg. C, tuff, självsäker, snabbtänkt och full i fan. D, blyg och tystlåten. E, party tjej och fullständigt på. F, genomsnäll, mysig och rolig. G, pojkflicka och lite dryg. H, enkel, rak och kaxig. I, påhittig, provocerande och kul.
Känns det som det finns en röd tråd? Nae. Kanske då att ingen har haft tummen mitt i handen, alla har hållit på med nåt kreativt. Och dom jag har varit ihop med har nog alla varit rätt så pratsamma, kanske som motpol till att jag är lite tystlåten.
Men utseendet då? Mina ”ex” har förståss alla varit snygga, men både långa och korta, mörka och ljusa, smala och kurviga.
Fast jag borde väl kunna sålla lite. Jo jag har lite svårt för överstajlade pimpinetter, vars värsta mardröm är att bryta en nagel.
Det är väl ungefär mina urvalskriterier. Hon ska vara go, glad, lite pratig och gärna ha tummen på rätta stället.
Jag har kanske bara förutfattade meningar om nätdejting, men det verkar passa bäst för den som gillar att krångla.
Men så klart att jag önskar alla som hittat någon den vägen, all lycka.
Just nu känns det lite främmande för mig.

Superhjältekraft – Att läsa en person i text.

Zzzzzzz.

Det är så sällan som jag ser en mygga i min lägenhet eller ens på min balkong, så jag har nästan glömt att dom finns. Men idag kom en stor rackare inflygandes utan landningstillstånd.
Jag hörde den redan när hon rundade knuten på grannhuset, sen började grenarna på häggen att piska och löven virvlade i luften. Det skallrade i balkongräcket när hon styrde mot min öppna balkongdörr. Mina gardiner fladdrade vilt och alla tidningar på mitt rumsbord blåste ner på golvet.
Myggan gjorde en gir runt min tv och satte sig på tavlan bakom. Tavlan damp såklart i golvet och myggan fällde ut sina vingar och siktade in sig på mig istället.
Jag var helt oförberedd på att hon skulle komma, så därför var jag lite dåligt beväpnad. Men jag lyckades ducka för det första anfallet och sen motade jag bort henne med boken jag låg och läste.
Hon var snabb och hann sticka ett par hål genom både omslaget och hela första kapitlet.
Jag hukade vid matbordet och tog en av stolarna som skydd. Vingviftaren gjorde en runda genom vardagsrummet och fler saker damp i backen. När hon vände tillbaka såg jag min chans.
Jag svingade stolen över bordet och fick in en fullträff i nacken på den bevingade blodsugaren.
Stolen offrade ett ben, men myggan blev genast tyst. Den kraschade mot golvet och blev liggandes i hörnet under bokhyllan.
Jag tog den i bakbenen och slängde den snabbt i badkaret, sen hämtade jag en vass kniv.
Det är tur att jag är född och uppvuxen i norrland, så jag både kan flå och stycka en mygga.
Nu har jag en stek i frysen och ett par filéer i marinad. Dom ska jag grilla i morgon.
Ibland gör sig naturen påmind för oss som bor inne i stan, men vi låter oss inte kuvas så lätt.

Superhjältekraft. – Att bo i stadsdjungeln.

En skiva köttmos.

Förra gången jag handlade så blev jag frestad att välja ett lågprisalternativ i storförpackning. Jag köpte en jätte låda med frysta hamburgare.
Hundra procent nötkött förståss, och tillverkat av ett någorlunda lokalt slakteri. Verkade bra, kanske lite onödigt många men det blir ju typ en burgare i veckan så va då?
Hamburgare brukar vara tillverkade av köttfärs, och dom blir ju faktiskt bättre om färsen är lite grov.
Men här kommer då problemet. Dom här burgarna är tillverkade av köttmos, alltså mer som en smet som formats till runda kakor. Och halvtaskigt kryddade är dom åxå.
Jag har pressat i mig några och min dotter har också fått utstå en bit mosad ko.
Betyg = underkänd.
I dag tog jag en till middag och kände genast vid första tuggan hur jag ångrade mig, dom är nödmat eller hundmat inget annat. Men vad gör jag med resten? Jag vet att jag kommer att kasta dom, men det tar emot.
Det kanske går att tina dom och göra nåt annat. Jag kollar efter recept med köttmos men det finns inga. Konstigt, det som är så användbart.
Jag kan fylla sandkakeformar och göra köttmosfigurer i ugnen.
Dom kanske går att använda som ett miljövänligt alternativ vid lerduveskytte, eller så postar jag dom till mina grannar bara för att få se en brevbärare bli jagad av traktens alla byrackor.
Går dom inte att äta får jag väl ha roligt med dom istället.

Superhjältekraft. – Att hellre vara hungrig.