Vinkevink.

Det gäller att börja träna i tid om man ska slippa bekymmersrynkan.

Superhjältekraft. - Att trimma ögonbryn.

Hej då hjärnceller, hej då.

Jag betsar med lackbets, inte kul. Jo kul för det blir fint, men det luktar ju som om BT-Kemi har grävt ner gifttunnor i mitt sovrum.
”Sörj för god ventilation” står det på burken. Men det är minusgrader ute och dom fyrtiotvå kubikmeter med luft som finns därinne är överfulla med lösningsmedel.
Jag har öppet det lilla vädringsfönstret men lukten sprider sig med ventilationen. Det påminner mig om tider med modellbygge och sprayburkar.
I huset jag växte upp i hade vi ett hobbyrum, ett riktigt hobbyrum. Det var väl inte så stort men där fanns en arbetsbänk med skruvstäd, hyllor på väggarna, ett skåp med okänt innehåll och ett gammalt köksbord.
Överallt stod det burkar och lådor med bra-att-ha grejor. Där fick man stöka som man ville, och det pågick väl alltid något projekt.
Bland annat att måla delar till någon plastbyggsats. Jag minns inte att min mor hade några synpunkter, men det måste ha luktat i hela huset när jag brände av en hel sprayburk i det lilla rummet.
Så redan som liten pilt hade jag en vana att döda hjärnceller med ozonförstörande aerosoler, och det kanske förklarar en del.
Nej nu ska jag öppna alla fönster för ett välbehövligt korsdrag, mina näshår har krullat ihop sig.

Superhjältekraft. – Att ge min hjärncell en dos av frisk luft.

Sängångest.

Jag har jobbat några dagar, bromsat hostan och suset i huvet med piller. Vet att jag inte varit den effektivaste, men vem har råd att vara sjuk i dessa tider?
I går så fick jag till och med ork att ta itu med mitt sovrum.
Så det blev en tur till Byggmax för att köpa virke. Sänggavel och bröstpanel kan jag ju göra klart utan säng. Så nu har jag nåt att göra dom närmsta dagarna.
Men den jobbigaste biten, att välja säng, är kvar.
Jag gjorde ju en runda på alla möbelaffärer tidigare i höst, men på den korta stund jag ligger i affären så känns ju alla sängar bättre än min nuvarande. Och inte skiljer det just nåt i pris heller, utom hos IKEA.
Där är en likvärdig säng bara hälften så dyr, men deras säng har jag ju inte provlegat.
Det känns lite knäppt att åka tjugofem mil bara för att lägga sig och vila en stund, och sen åka tjugofem mil för att komma hem igen.
Jag vet inte om jag har ork till det just nu i alla fall.

Superhjältekraft. – Att provligga säng är också ett jobb.

Slå klackarna i taket.

Den som vill va fin får lida pin, vem sa så? En kvinna såklart.
Jag sitter och slötittar på Kobra, och där tar man upp höga damklackar ur en konstnärlig, en provocerande och en medicinsk synvinkel.
Och jag fattar ingenting. Men jag är ju lite korkad.
Varför väljer tjejer att ha skor med så usel passform och med så höga klackar att dom skadar sina fötter för livet? Och vi pratar inte om kvinnor på sjuttonhundratalet, nej moderna tjejer som bor i länder där kvinnan har rösträtt, egen ekonomi och eget självbestämmande.
Man väljer frivilligt att få skador på hälsenor, ligament, tår och trampdynor. Allt för en fullständigt galen modetrend.
Vi fnyser lite föraktfullt åt dom gamla geishorna som band ihop sina fötter till små knyten så dom knappt kunde gå, men den moderna västerländska kvinnan är kvar i samma stadium.
Frivilligt kuvad, stapplandes runt på styltklackar och köpandes skavsårsplåster i storpack.
Det finns kliniker som specialiserat sig på att operera kvinnofötter så att dom ska passa i de chickaste skorna.
Jag kan förstå den konstnärliga och provocerande delen, men då pratar vi inte om skor som ska användas mer än till en modevisning, två vändor på catwalken.
Men att använda såna skor dagligdags?
Jag har faktiskt en faster som inte kan sätta ner sina hälar i marken när hon går barfota, hennes hälsenor är så anpassade till höga klackar. Tokigt men sant.
I djurvärlden så är det ofta hanen som lägger sig till med galet skulpterade attribut för att imponera på honorna, men hos människan är det tvärt om.
Skillnaden är att människohonan inte behöver imponera på hanarna, han kommer alltid vara intresserad ändå, den som honorna vill imponera på är andra honor.
Jag fattar ingenting.

Superhjältekraft. – Att vara född med hälar att stå på.

Endast den starke överlever.

Jäkla förkylning.
Jag trodde den hade gjort sitt värsta, men inte då. Det finns visst lite kampvilja kvar i dom små bacillerna.
Dom har ju krigat nu i fem dagar, från halsen upp i ett öga, ut i öronen, in i skallen, tillbaka ner i bröstet.
Fast dom förlorar mark på alla flanker så vägrar dom skriva under nåt fredsavtal.
Lite sömn, ludd i skallen och en massa tjockt som ska hostas upp tvingar i stället mig till att kapitulera.
För ni vet väl hur det är när en kille är förkyld?
Men tyvärr så finns det ingen här som tycker synd om mig, ingen som kan dalta och fixa mat. Ingen som köper salt godis, och som bäddar ner mig i soffan med en kopp varmt och en bra film. Ingen som ser till att jag tar min Bromhexin och Alvedon i tid.
Jag är helt utlämnad till naturen och det naturliga urvalet à la Darwin.
Om jag inte överlever så kan ni trösta er med att jag hjälpte till att stärka människosläktet.
Stackars mig.

Superhjältekraft. – Att hoppas på ett snabbt slut.

Dubbel dos av saffran.

När vintern tränger på och känslan av mörker lägger sig som en kall våt filt, då är det tillåtet att använda vilka knep som helst.
Min dotter och jag bakade lussekatter i förrgår. Det är så härligt att känna doften, den är så starkt förknippad med värme, ljus och mys. Men man måste ha i två påsar saffran, annars blir det ingen fjutt.
Dom blev inte särskilt stora, så det är tillåtet att äta många. Och med julmust i glasen så är det omöjligt att känna mörker.
Jag tror att jag ska värma en nu som efterrätt till frukost.

Superhjältekraft. – Att torka våta filtar med bakverk.

Byggstopp.

Den största möbel jag nånsin byggt står klar.
Eller nästan klar, jag hann inte måla stegen. Det får bli sen när dottern åkt igen. Sängen blev riktigt bra, fast inte exakt som jag hade tänkt.
Men det känns bra att få stryka gardiner, torka golv och vara någorlunda klar med ett rum i alla fall. Behöver bara hitta ett litet skrivbord och en byrå, helst vitmålat och av lite äldre snitt. Sen kan jag säga som Maria Montazami,
”– Jag skulle vilja vara gäst hemma hos mig själv.”
Jag åkte såklart på den där förbaskade förkylningen som alla så villigt delade med sig av, så byggnationen i mitt sovrum ligger lite på is. Men jag hittade ett passande skrivbord till mitt sovrum på blocket.
Det var alldelens för dyrt när jag först såg annonsen, men jag har haft ögonen på den under några veckor. Nu så var priset sänkt och det gick att pruta några hundra till, så det blev en tur ut på vischan för att göra affär.
När jag kom in i villan hos tjejen som sålde skrivbordet så kände jag direkt en omisskännlig doft av mögel, troligtvis vattenskada. Ska man säga nåt eller?
Dom vet kanske redan om det, men dom kan ju lika gärna ha vant sig vid den smygande lukten och bor ovetandes i ett sjukt hus.
Jag har tidigare hamnat i samma situation, okända eller ytligt bekanta som bor i hus som luktar fuktig källare.
Ska jag haspla ur mig min misstanke eller inte?
Det känns som att fråga en lätt överviktig kvinna hur långt gången hon är, jag kan ju aldrig vara säker.
Nog om det, nu ska jag kurera mig med lite chips och en slak kväll i tv-soffan.

Superhjältekraft. – Att ofrivilligt konkurera med en mögelhund.