14,6 km plus en tur till Coop.

Cyklade till jobbet idag, gick riktigt bra. Men jag valde en oprövad väg i förhoppning om att pricka en mindre stökig korsning när jag korsar den mest trafikerade leden.
Vad jag fick i stället var en uppförsbacke likt norra sidan på Kilimanjaro, typ. Så den vägen kommer jag inte ta en gång till.
Det var förbaskat bra väder och solen lyste sommarvarm, men jag inser ju att jag behöver regnkläder och stövlar om jag ska ge den här cyklingen en ärlig chans.
Regnkläder har jag en uppsättning av, men jag vet inte om dom tål en halvtimme i motvind, fast jag hoppas det.
Stövlar är det sämre med, jag har ett par grova och klumpiga, men dom känns inte som cykelskor precis.
Så jag svängde förbi Coop i tron att dom skulle ha nån enklare sort. Icke, killstövlar heter Tretorn och är gröna och klumpiga. Tjejstövlar finns däremot i en lätt seglarvariant, men bara i rosa eller lila med blommor.
Känns inte riktigt som jag, lila blommor, njae.
Jag tog istället en tur till godishyllan, efter all motion idag så skriker min kropp efter kalorier.
Jag köpte bara en sort, salt skum.
Fördelen med skumgodis är att dom är så lätta, man får många för pengarna. Nackdelen är att dom är så lätta, man tar för många.
Så nu sitter jag här utan stövlar och ransonerar, det går inge bra.

Superhjältekraft. – Att ha torrt på fötterna, inte blommor.

Uri och jag.

Jag böjde en sked precis som Uri Geller. Ja det var faktiskt tre skedar, silverskedar.
På uppdrag av mitt ex så skulle jag försöka göra ringar av skaften. Så med en lätt beröring, av ett finger med övernaturlig kraft, så blev skedarna av med själva skedbladet. Och genom att gnida skaften lätt med pekfingret så böjdes dom, bara sådär, nästan av sig själva.
Jag behövde bara hjälpa till med en metallsåg, lite slippapper, en rundtång, ett städ och en hammare.
Fast mönstrade metaller vill inte böja sig i runda former, dom vill bara böja sig där mönstret har hål.
Och man kan inte banka på mönstret hur som helst, för då blir det platt och fult.
Men med det utgångsläget och min begränsade verktygstillgång så blev dom rätt så fina ändå.

Superhjältekraft. – Att rulla runt med skaftet.

Barndomens förlorade äventyr.

Jag har tjatat om detta ända sedan mina barn var små. Kanske inte i den här pedagogiskt analyserade formen, men definitivt i farhågor om kreativitetens förlorade värde och föräldrars projicerade lycksökeri.
Jag blir både upprörd och ledsen när jag ser hur en del föräldrar både övervakar och aktiverar sina barn tills dom blir små robotar utan glädje.
Dom säger att det är för barnens bästa, men det är helt klart inte för barnens skull, utan för deras egen.
Och det mest tragiska är att kontrollen som vi vuxna skapar runt våra barn för att vi ska känna oss trygga, bygger apati, stress och ångest hos våra barn.
Alla som har barn, tänker skaffa barn, vill ha barnbarn eller har barnbarn, se det här reportaget på Kunskapskanalen.



Barndomens förlorade äventyr.
Den okontrollerade och spontana leken utvecklar viktiga egenskaper som problemlösningsförmåga och emotionell intelligens hos barnet. Om leken uteblir kan det leda till att inlärningsförmågan hämmas och att stress och ångest ökar.
Här får vi ta del av en reportagefilm som diskuterar den fria lekens betydelse för barns utveckling. Den fria okontrollerade och spontana leken utvecklar bland annat viktiga egenskaper som problemlösningsförmåga och emotionell intelligens.
Men barns fritid är i dag mer organiserad och kontrollerad än förr och det leder till att inlärningsförmågan hämmas och att stress och ångest ökar.
Nästan hälften av barnen i en amerikansk undersökning upplevde ständig stress i tillvaron.
Kanske är det föräldrarna som mår bäst när barnens fritid är trygg, organiserad och övervakad. Men de är inne på fel väg, säger utvecklingspsykologer och pedagoger som menar att barn måste utsättas för risker för att utveckla sin hjärna och kreativa förmåga.
Filmen är inspelad i USA, Kanada och England och ger intressanta inblickar och perspektiv om den fria lekens betydelse för barns utveckling.
Eng titel: Lost adventure of childhood.
Torsdag 5/5 kl 20.00, lördag 7/5 kl 19.00 & natten till måndag kl 00.00

Superhjältekraft. – Att inte aktivera sönder barndomen.

På tal om hamburgare.

I Norges kuststad Mo i Rana så friterade dom burgaren tillsammans med pommesen i fritösen. Du kan ju gissa hur det blev.
Och på skidresa till Nalovardo så inmundigades en hamburgare som blev tillagad på detta sätt: Brödet fick en i förväg stekt burgare och lök, sallad, tomat ovanpå, sen, med lite dressing på toppen lades locket på.
Därefter kördes hela klabbet i mikrovågsugnen några minuter.
Tror du att salladen behöll sin krispighet?
Nix.

Superhjältekraft. – Att vara öppen för överraskningar.

Arbetsoro.

Vilken jävla skitdag. Alla på jobbet är arga och irriterade.
Tyvärr så har vi inget riktigt forum för att rensa luften, och jag är inte så säker på att det heller hjälper.
Det som är extra irriterande är att alla har rätt, men det gör inte stämningen bättre.
.(Självcensur)
.
.
.
.
.
.
.
Det leder snabbt in min tankegång på den här eviga lönefrågan, hur löser man den när det frodas så mycket myter?
Några vill hävda att hungriga lejon jagar bäst.
En annan säger att vi aldrig blir nöjda.
En tredje vill ha ett oerhört tydligt och uppstrukturerat lönesystem.
Den fjärde vill helt enkelt ge den som är ”bäst” mest pengar.
Men sanningen är att dom allra flesta är nöjd med sin lön bara man får lika mycket som den man jämför sig med. Den som har likvärdiga arbetsuppgifter eller lika krävande jobb, kanske nån som har samma ansvar eller liknande utbildning.
De flesta har mycket måttliga idéer om vad som är skäligt.
Till det ska naturligtvis rimlighetsfaktorn läggas. Om cheferna höjer sina löner med tiotals procent utan att prestera mera så faller rimligheten när de som blir utsatta för rationaliserande beslut och ökande arbetsbörda ska vara nöjda med någon ynka procent.
Men så länge som vi inte öppet diskuterar löner och ersättningar så kommer denna fråga alltid att vara på tapeten.
Att utan vidare säga vilken lön man har är inte ok enligt vissa. Och jag ser bara två svar på varför det är så. Antingen tror man sig ha fått mer än alla andra och tycker inte själv att man är värd det, eller så tror man att man har sålt sig för billigt och skäms över det.
Det är den klassiska frågan – skulle du vilja ha tjugofemtusenkronor i lön, men inte veta vad dina kollegor har? Eller tjugotretusenkronor och veta att du har mest?
Det finns faktiskt företag som har löst det här, dom ger sina anställda lite mer än vad dom borde ha och sen behöver man aldrig lägga tid på långa förhandlingar eller sura diskussioner i fikarummet.
Istället kan alla lägga all energi på att samarbeta, innovera, prestera och göra verksamheten bättre.
Vilken dröm det vore.

Superhjältekraft. – Att orka lyssna.

Hamburgare eller hamburgaré?

När man reser runt i detta land så får den enklaste maträtt alltid olika lokala kulturella inslag.
Beställer man en hamburgare så kan den serveras med allehanda konstiga tillbehör, så jag har lärt mig att alltid tydligt beskriva vad jag vill ha.
Tyvärr så funkar det inte alltid, vissa lokala seder måste man anamma.
I Göteborg så skulle den värsta hungern stillas efter en lång tågresa, och utanför stationshuset fanns det en grillkiosk inhyst i ett hål i väggen.
Jag beställde fyra stora hamburgare och kvinnan bakom disken frågade vad jag ville ha på.
– Bara sallad, lite lök och dressing, sade jag.
Ett par andra kunder fick också sina beställningar påbörjade.
Jag stod på sidan och tittade in genom glaset, och när hon lade dom stora hamburgarna på bröden så fullkomligt fyllde hon dom med senap och ketchup.
Jag ropade in genom luckan och stoppade henne, men hon såg ut som ett frågetecken. – Ingen senap och ketchup?
– Nej bara sallad, lite lök och dressing. Hur svår beställning var det?
Ett annat år blev det snabbmat på östkusten.
Utanför Skansen stod en liten grillvagn med glada markiser, och killen därinne blängde misstänksamt på mig när jag bara ville ha ”sallad, lite lök och dressing”.
Han hörde väl på min dialekt att jag kommer från en landsända som nog bara lever på björnkött och tallskott.
Så för säkerhets skull så upprepade han min beställning. – Bara sallad, lök och dressing?
– Ja, det blir bra.
Jag tog mina burgare och vi satte oss en bit bort.
Första tuggan avslöjade hur stor makt som saltgurkemaffian har på grillarna i Stockholm. Våra burgare hade alla ett tjockt lager saltgurka!
Vem fan har hittat på detta helgerån? Och varför har sörlänningar så svårt att förstå ordet ”bara”?
Bara betyder ”ingenting annat än”, inte som många tycks höra – Ja tack jag vill också ha saltgurka, senap, ketchup, surkål, örtsalt, dillröra, syltlökar och inlagda tomater.
Men orden verkar ibland förvandlas någonstans mellan stigbygeln och hjärnbarken.
Fast kunden ska kanske inte alltid ha rätt.
Och det kanske i slutändan bara är av välvilja som dom trugar på oss sin lokala cuisine, man ska ju ta seden dit man kommer och inte alltid av gammal vana be om ”– bara sallad, lite lök och dressing”.

Superhjältekraft. – Att bryta sina vanor utan att handla på företaget som inte får nämnas vid namn.

Jag är 13 % mindre.

Jag för kassabok, och ibland önskar jag att jag aldrig börjat. För sanningen är inte alltid så kul.
Jag började när jag skiljde mig och flyttade till eget boende, då kändes det som om börsen hade hål och lönen blivit tvättad i krymptemperatur.
Nu när det gått några år kan jag bara konstatera att krympningen fortsätter.
Allt har blivit så mycket dyrare dom senaste åren, men jag som jobbar i en konjunkturkänslig bransch, har fått stå tillbaka på inkomstsidan.
Alla kostnader ökar, och tydligast på sånt som jag inte kan välja bort. Vissa fasta utgifter har ökat tjugotre procent på två år!!
Om jag räknar en total boendekostnad från 2009 till idag, hyra, parkering, hemförsäkring, tv och bredband, så har den stigit med exakt 10,07 %. Men min fasta lön har bara ökat 3,8 %.
Men det är inte det sorgligaste. En del av min inkomst består av en bonus från ett havererat bonussystem. Och nu blir kassaboken rent av tragisk, jag kollar raden för nettolön, hur mycket har den utbetalda lönen ändrats under samma period.
Summa summarum -2,8 % på två år. Minus 2,8 %!!! Och detta trotts att Alliansen har gett mig jobbskatteavdrag.
Nån blir rik och inte fan är det då jag i alla fall.
Jag gillar inte att gnälla, men när arbetsbördan, efter alla uppsägningar, har ökat och levnadsutrymmet minskar med 12,87 % då känner jag att jag har rätt till lite gnäll.
Med den här takten så kommer jag snart att få betala för att gå till jobbet.
Vi mäter ju varandra med pengar, och jag har blivit nästan 13 % mindre värd på två år. Illa. Fondförvaltaren för ”Uffe Viking fonden” sliter sitt hår, investerarna flyr.
Men jag ska inte tycka för mycket synd om mig själv, jag är ändå en av de lyckligt lottade, jag är frisk och har jobb.

Superhjältekraft. – Att äta 13 % mindre, och ha 13 % mindre kläder på kroppen.