Tänk efter, tänk inte efteråt.

Det kan gälla allt från att placera pensionspengar till hur jag behandlar mina medmänniskor.
Jag har väl som alla andra gjort och sagt korkade saker i mitt liv, det mesta är preskriberat, och i efterhand så funderar jag ibland över mina val, men det lönar sig aldrig att säga: – tänk om jag inte... för skulle jag spola tillbaka tiden till den punkt då beslutet fattades så skulle jag naturligtvis göra samma sak igen.
Alla beslut, stora som små, fattas med den kunskap eller okunskap som vi besitter i den stunden.
Att vara efterklok är ju det lättaste i hela världen och jag hör dagligen personer säga att vi skulle ha gjort si eller så. Jag säger förståss det själv också, fast jag försöker låta bli.
Använder man efterklokheten till att lära sig nåt så är den kanske konstruktiv, men annars bygger den bara besvikelse och dålig självkänsla.
Jag kan inte sia om framtiden och därför kommer jag att fatta dåliga beslut framöver också, men jag är bara människa och jag måste försöka förlåta mig själv för det.
På samma sätt måste jag låta andra vara och göra dumma saker utan att jag dömer dom så hårt.
Jag säger inte att det är lätt när man ibland känner sig illa behandlad och utnyttjad.
Jag hoppas bara att jag inte trampar på någon annan eller gör någon illa i min framfart, det är inte en sån person jag vill vara.

Superhjältekraft. – Att inte säga ” – tänk om jag hade...”.

Vackra kvinnor gör korkade killar.

Jag läser att vackra kvinnor får killar att bli lite tröga, vi förlorar minneskapacitet.
Forskarna har kommit fram till att våra hjärnor blir så upptagna med att imponera på kvinnan att vi mister kraften att göra andra saker.
Ju snyggare tjej ju mer påverkan.
Det förklarar ju ett och annat. Jag känner igen mig, för det är inte så länge sedan jag hade en minneslucka. Och den minnesluckan var väl rätt placerad.
Det här är en automatisk process, alltså inget som man medvetet styr över. Men det kan ju så klart berätta vad jag tycker om någon.
Får jag en fråga om vad tjejen hade på sig och jag svarar att jag inte kommer ihåg, så är jag kanske avslöjad.
Nu är ju jag sällsynt trög på att minnas alla möjliga saker, så jag är befriad och kan alltså inte avslöjas så lätt. Tror jag.

Superhjältekraft. – Att ha bra minne, det är överskattat.

Det knakar i brosket.

Jag står gömd bakom dörren, ett perfekt gömställe för att dörren viks upp mot en annan vägg. Står där och spejar i springan som bildas på gångjärnsidan.
Glipan passar ganska bra att stoppa in ett par fingrar i. Så jag gör det, två fingrar, närmare bestämt pek och långfinger på vänster hand.
Då kommer min mor insvischande och stänger dörren!
Ska jag berätta hur ont det gör eller vill du fantisera själv?
Det låter på ett speciellt sätt när man mosar ett par barnafingrar i en dörrspringa. Jag fick inga långvariga men, tack och lov.
Men det strök med ett par naglar, för dom blev blå och föll av ett par dagar senare.
Jag var nog inte speciellt gammal men jag minns att jag stod där i hallen, elementet var grönt, dörren brun och korkmattan så hård att min storebror fick åka skridskor och spela hockey inne.

Superhjältekraft. – Att inte pilla i springan.

En riktig blekfis.

Haha, jag hittade ett foto av min tatuering på tatuerarens hemsida.
Jag gillar min seriefigur skarpt, men killen den sitter på ser verkligen ut att leva upp till sitt eget devis. ”En riktig norrlänning ska vara blek”.
Käkar han ohålade A4 ark till frukost? Eller gör han sina pannkakor på mjölk, ägg och krita?
Tur att solen är på väg.

Superhjältekraft. – Att sola i vinterns bleka månsken.

Little Children.

Lite trött satte jag mig i soffan ikväll. En snabb titt på text tv tablån visade inget intressant, men filmklubben på SVT lockade med ett Oskarsnominerat drama.
Det var längesedan jag såg en så välberättad och välspelad film.
Historierna i filmen vävdes ihop på ett briljant sätt och inget var självklart.
Jag kan erkänna att jag började se filmen för att min favoritskådespelerska var med. Men filmen sög tag i mig, för jag ville verkligen att personerna skulle få allt det dom saknade.
Todd Field berättar en historia för mig som till en början verkar vara lättsam och glad. Men den borrar sig snabbt ner i det mörka. En liten titt in i vad som kan gömma sig i ett vanligt villakvarter.
Krossade drömmar, nya drömmar och andra drömmar.

Superhjältekraft. – Att bli överraskad av det oväntade.

MC suget.

Precis när asfalten torkar så känner jag ett sug att skaffa motorcykel igen.
Det finns en liten dröm att, en varm och solig dag, bara ta på sig en hjälm och cruisa runt barfota i kortbyxor med vinden fladdrande i skjortärmarna.
Men sen känner jag mig så där gammal och förståndig som man borde vara i min ålder. Jag måste tänka på säkerheten.
Mc-ställ med ryggskena ska man ju ha. Sen ett par tjocka läderstövlar, och skinnhandskar. Det blir en hel procedur att bara klä på sig när man vill ta sig en tur.
Och är det under tio grader så är det för kallt, sen när det blir över tjugo och strålande sol, så är det för varmt i full mundering.
Fan va tråkig jag har blivit.
Jag tar en tur på min velociped istället. Jag kan ju sätta fast ett spelkort med en klädnypa så det smattrar mot ekrarna.
Om jag tar på mig en stor dos fantasi när jag gränslar min båge så kan jag glida iväg, med en vind i mitt hår och ett knatter av frihet i mina öron, in i solnedgången.

Superhjältekraft. – Att hålla drömmen vid liv.

Vem har rätt.

Vem har gett oss rätten att hänsynslöst utnyttja människor och natur.
Jag är född och uppväxt i ett I-land, men vad betyder det?
Den som är liberal säger tillgång och efterfrågan, och tror att allting kommer att sätta sig själv i balans om man bara låter den fria marknaden vara ifred.
Men hur ser det ut? Skogsbolag som skövlar regnskog utan att dom som bor där får nån ersättning och helt utan tanke på kommande generationer.
Nordiska fiskeflottor tömmer hav efter hav med kilometerlånga trålar, så ortsborna förlorar både mat och inkomstkälla.
Europeiska gruvbolag går in med mutor i Afrika och förstör stora markområden med djupa dagbrott och giftiga lakvattensdammar, utan att dom som bor där får varken ersättning eller jobb.
Att vi rika västerlänningar fortfarande köper varor som tillverkas i fabriker där arbetsdagen är femton timmar lång och lönen ändå inte går att leva på.
Det är tillgång och efterfrågan.
Vi har flera stora välkända svenska företag som på hemma plan framstår som moraliska och justa, men utomlands utnyttjar dom den som inte har nåt val och kan stå upp för sig.
För dom som arbetar där är det jag som tror mig vara förmer. Det är jag som köper billigt, som utnyttjar.
Det är sant att situationen i värdens länder har förbättrats. Barnadödligheten har minskat och livslängden har ökat.
Men även om dom fattiga blivit färre i procent räknat har dom blivit fler om du räknar antalet personer.
Fattigdomen skulle kunna avskaffas nu. Resurserna är fullt tillräckliga. Visst, det är många faktorer som styr hur tillgångarna fördelas, men det råder inte brist på mat och andra resurser.
Det finns ett globalt matöverskott som skulle räcka till 2700 kalorier per dag för 12 miljarder människor.
Det skulle räcka med 100 miljarder dollar per år för att alla människor på jorden skulle ha tillgång till mat, vatten, tak över huvudet, hälsovård och utbildning.
Det är hälften av vad de fyra rikaste personerna i världen tjänar på ett år.
Tänk dig, det behövs bara fyra personer för att förändra världen. Men dom vill inte, så därför får vi andra göra så gott vi kan.
Jag ska försöka att tänka mer på dom produkter jag köper. Men det är inte lätt att alltid handla rättvisemärkt på en begränsad budget, men jag ska ärligt försöka göra fler kloka val.
Jag försöker med jämna mellanrum skicka en slant till nån hjälporganisation som jag litar på. Men vilka kan man lita på?
Visst kan jag bli trött ibland när jag hör hur en del människor skor sig på andra människors välvilja. Det uppdagas då och då rena förskingringar, oskäliga ersättningar och mutor i dom här organisationerna.
Men om jag inte gör ett försök så kommer ingenting fram till den som behöver. Man får hålla lite koll på Svensk insamlingskontrolls hemsida.

Superhjältekraft. – Att åtminstone försöka bry sig.