Spånskalle.

Att kapa med cirkelsåg inomhus är inte bra. Särskilt när man kapar MDFskivor i ett litet sovrum.
Dammar det? Jo kanske lite, jag tror Lutzen skulle vara avundsjuk.
Nu känns det som jag har grus i ögonen och ett rivjärn i halsen. Fast det raspiga i halsen kan lika gärna komma från alla mina sjuka jobbarkompisar.
Det hostas som på ett dagis efter sommarlovet. Det fattas bara lite grönt rinnande klet på legoklossarna för att liknelsen ska bli komplett. Det är så många som är förkylda att man börjar undra vad som egentligen försiggår på kontoren.
Skulle bara fattas att jag blir sjuk när jag äntligen har tagit ledigt.
Jag håller på att bygga säng till det lilla sovrummet och ritningen finns bara i mitt huvud. Det är kanske inte den bästa lösningen, men det gäller ju bara att inte ha för bråttom.
Idag så började jag kapa till stolparna, och mitt i mitt sågande så fick jag en uppenbarelse. Eller kanske var det bara erfarenheten av tidigare gjorda misstag som talade till mig.
Jag hade bara sågat en millimeter i andra stolpen när jag kände att nåt var fel. Höger och vänster så såklart, jag måste ju göra spegelvänt på andra sidan.
Tur som en tok, eller slarvigt av mig. Vilket som, jag slapp köpa nya stolpar i alla fall.

Superhjältekraft. – Att visualisera i 3D.

Oväntat besök.

Jag hörde hur det dompade och rasslade nere i trappen och jag trodde det var grannen som joxade, men då det inte slutade så gick jag för att kolla.
Det var nån som försökte dyrka mitt lås.
Nu, ikväll, nyss!
Jag tände och blinkade med taklampan så att vederbörande skulle förstå att jag var hemma, men han fortsatte att fiffla ändå.
Då gick jag ner och utan att öppna så bankade jag på dörren och frågade vad han ville. Och nu reagerade han, det blev tyst.
Jag såg genom det buckliga glaset hur han tog ett vingligt steg bakåt och tittade sig runtomkring.
– Oj, fel gata.
Hans kroppsspråk sa att det skulle bli en tung morgondag.
Från mitt fönster såg jag hur killen vinglade bort mellan husen.
Jag hoppas han hittar hem för jag har inget kaffe att bjuda på.

Superhjältekraft. – Att inte bedriva fyllecellshotell.

Halloween utan godis.

Äntligen uppkopplad igen. Nu sitter jag i trappen och surfar, den platsen är för tillfället ledig.
Om jag hade valt en laptop så hade det här varit så mycke enklare. Men nej, jag skulle såklart ha en stor låda med massor av sladdar och fast lina i väggen. Och då blir det lite spartanskt i ombyggnadstider.
Jag glömde att det var Halloween i helgen, så jag har inte köpt nåt godis. Typiskt.
Det ringde på dörren i går kväll och jag hörde några barn skratta, då kom jag ihåg det.
Snabbt som ögat kollade jag igenom mitt skafferi, inget gott. Bara några burkar majs, blir det bra? Nej, leta vidare. Hittade micropopcorn ovanför kylen, så jag grabbade dom och sprang ner för trappan. Men monsterföljet hade dragit vidare.
Inte för att det spelar mig nån roll, men dom brukar ringa på min dörr och dom brukar vara riktigt roliga.
Jag släckte lampan i hallen och låste dörren, det känns dumt att stå tomhänt om dom kommer tillbaka.
Förra året så länsade Freddy Krueger mitt förråd av Snickers.
När jag sträckte fram skålen så passade han på, han spretade med fingrarna likt en timmergrip och fick med sig ett Guinnes rekord i enhandsgodisplockning.
Jag hade svårt att hålla mig för skratt när Kruegers kompisar läxade upp honom för tilltaget.
Men när jag tittade ner på bottenskrapet i den länsade skålen så blev jag tvunget att släcka lampan och låsa dörren.
Man vill ju som sagts inte stå tomhänt om Jason eller Ghost face tittar förbi.

Superhjältekraft. – Att ge små barn en sockerchock.

Inte så välstädat.

Ligger på mitt hallgolv igen. Det bjuds på kantarellsoppa och ostmackor.
Tänkte att jag skulle titta på några avsnitt av South Park på datorn, men mina högtalare är såklart nån annan stans, så det går lite dåligt.
Jag ser ett granbarr som sitter fastkilat under en golvlist, det måste ha suttit där i snart tre år, ett minne från mitt första år här.
Jag skulle prompt ha en julgran det året, en välklädd levande gran som kanske skulle bevisa att allt var som vanligt och att allt skulle bli bra.
Den var jättefin med massor av glitter, flaggor, blanka bollar, hemmagjort pynt, lampor och en spira på toppen.
Granen stod här i hallen och spred sitt varma sken till alla rum. Jag gjorde allt för att den inte skulle barra, la sockerbitar i foten och fyllde på vatten när det behövdes.
Den fick stå ganska länge efter jul för det är ju så mysigt med ljusen i den mörkaste av alla årstider.
Men sen blev det dags att slänga ut den, och varje gång jag lyfte av en boll så rasade barren. Det frassade friskt från frejdligt fallande förtorkade fossiler. Alltså det rasade barr, många barr.
För att inte granen skulle lämna en matta av barr hela vägen ut så dompade jag den hårt i golvet, och det funkade. Hallgolvet blev grönt och stickigt. Granen blev naken, de stackars barr som skylde den torkade lekamen var få.
Jag bar ut skelettet och skakade försiktigt av julgransmattan.
När jag stod där och tittade på den oöverstigliga högen av barr så fattade min hjärna ett eget beslut, jag lovar att jag inte var delaktig. Jag tog fram dammsugaren, pluggade i kontakten och riktade munstycket mot komposthögen.
Jag hann en halvmeter in i högen.
Ooooooooooooiiiiiiiiiiiiiiii. Sugaren fick andnöd och panikångest. Påsvarningen lyste röd, illröd. Jag blev tvungen att utföra en Heimlich manöver.
Min dammsugare gjorde verkligen ett tappert försök, men påsen fylldes på mindre än noll komma tre sekunder. Ja inte bara påsen, hela slangen också, och alla andra skrymslen inuti.
När jag tog ut dammsugarpåsen så rasade det barr från alla delar av maskinen, och alla barr som passerat slangen var helt plötsligt statiskt laddade.
Barr, barr, och åter barr.
Granen satt såklart i sin himmel och skrattade åt sin egen välgenomtänkta hämnd, för den fungerade lika klockrent som ett Hollywoodmanus.
Det blev säkert en halv matkasse innan alla nesligt uppladdade och förvånansvärt flyktvilliga små retstickor var uppsopade. Och föresten, hur dammsuger man insidan på en dammsugare?
Här har det inte blivit några fler granar sedan dess.

Superhjältekraft. – Att inte ge julgranar en avsugning.

På golvet.

Jag ligger till bords, som dom gamla romarna.
Jag äter en lätt lunch, med fötterna i köket och resten av kroppen vilandes på min stora balkongkudde som jag lagt på golvet i hallen. Det är inte särkilt bekvämt, det finns andra sorters kuddar jag hellre vilar mitt huvud mot.
Men hur gjorde dom egentligen när dom låg på sina schäslonger och hade sina festmåltider? Man ska ligga på sidan med vänster arm som stöd och plocka för sig med höger. Jag hinner ju bara ligga här i två minuter innan min arm har somnat och nacken börjar stelna till.
Jag är nog inte skapt som de privilegierade, eller så saknar jag bara det överflöd av mat och kvinnligt sällskap som skulle få mig att glömma obekvämligheten.
Alternativet för mig är att stå vid köksbänken, men då känns mitt hallgolv som en trevligare plats.
Inga möbler går att använda, allt är belamrat och ihopskuffat. Ja allt utom min madrass som jag ska sova på i natt, den ligger i rumssoffan och tvärs över rumsbordet, så den fyller fortfarande sitt syfte.
Av mina sjuttiosju kvadrat kan jag bara använda tretton, badrummet, hallen, halva köket och madrassen i vardagsrummet.
Rörkillarna har lovat att komma i morgon och arbetet ska ta två dagar. Sen kommer det säkert att ta två månader innan jag har stökat tillbaka och allt ser ut som jag vill.
Jag har scannat Blocket efter lite begagnade möbler, jag behöver ett skåp till den gamla stereon och ett gammalt skrivbord som ska passa i mitt sovrum. Men det som ser intressant ut, finns alltid så långt bort eller så är det på tok för dyrt.
Så jag få ta lite av mitt tålamod och sikta på en färdigmöblerad julafton.

Superhjältekraft. – Att ligga som ett utvik och hoppas på en kvinnlig rörmokare.

Varför finns det små gula lampor?

– Jag använder aldrig blinkersen, alla jag känner vet ju vart jag ska.
Detta citat myntades under en av många diskussioner om trafiken här i stan. Jag vet inte varför det ämnet är så intressant, det finns ju inte så mycket trafik här. Fast några tycker att det är katastrof att man blir sittande två vändor i rödljuset när kön är som värst.
Men intresset kan ju ha nåt att göra med tillståndet på trafikkunskaperna hos dom körkortsbegåvade, eller ska jag säga obegåvade.
Det händer såklart att jag blir lite uppjagad över nån virrpanna som inte verkar veta skillnad på höger och vänster, men oftast så märker jag inte av alla konstigheter som bilfolk gör här. Det är först när jag kommer till en annan stad som det blir uppenbart hur många egna trafikregler som vi har hittat på och hur lite vi använder blinkersen i den här staden.
Jag orkar inte ens kommentera dagens intermezzo med en herre i guldfärgad Volvo.
Och jag vet att jag också gör fel ibland, jag är ju fostrad i samma anda, något som mina barn så vänligt påpekat.
Men jag försöker att använda min blinkers, och jag har ganska bra koll på rondeller och filbyten.
Fast jag har å andra sidan aldrig varit nån hetsig trafikant som bufflar mig fram, jag är bara en liten besserwisser, precis som alla andra grabbar.
Numera försöker jag vara både tålmodig och hjälpsam, hur knasigt andra än kör, för tanken är ju ändå att vi alla ska komma helskinnade hem.

Superhjältekraft. – Att överleva ett enkelt filbyte.

Totalt kaos i ensamheten.

Jag ligger på mage, på en kudde, på golvet i min lilla hall.
Mina ben är i vardagsrummet och min dator står på golvet i det lilla sovrummet, bara tangentbordet är här hos mig i hallen.
Det kan bli så när fjärrvärmerördragarkillarna inte håller tidsschemat.
Hela lägenheten är ihoppackad för att ge arbetsutrymme, men jag fick lite datorabstinens och packade provisoriskt upp min dator här. Det är den enda lediga platsen.
Det känns som om jag är sexton igen, som om jag nyss flyttat hemifrån och lever lite från dag till dag. Det är tur att jag är ensam, det hade inte varit kul att dela den här röran med andra.
Det är inte många stunder jag känner så, och jag hade nog, om sanningen ska fram, allra helst delat den här röran med en mysig tjej.
Det känns kanske särskilt ensamt när gardiner och tavlor är bortplockade så det ekar tomt i alla rum.
Sen så är det mörkt och kallt ute, även om det första täckande snölagret gör allt det kan för att lysa upp.
Det känns verkligen som om jag saknar nån att krama i kväll. Fast jag är väl bara lite extra trött efter en smått förvirrad vecka och en stressig dag.

Superhjältekraft. – Att längta efter någon.