Planlös förflyttning.

Jag är inte särskilt duktig på att planera. Jag känner att det mesta som jag säger att jag ska göra aldrig blir av. Livet är liksom ivägen och jag ska alltid göra allting sen.
Det började nån gång i ungdomsåren, för jag har aldrig haft nån utstakad bana att följa, utan livet har puttat mig lite hit och dit.
Och det har för det mesta blivit bra, men det är klart att jag har sagt.
– När jag blir större så ska jag...
– När jag blir myndig då ska jag...
– När jag har fått ett jobb då...
– När jag får barn...
– När vi flyttar till hus...
– När barnen blir större...
– När jag sparat ihop lite pengar...
– När jag får tid över...
– När jag flyttar från hus...
Sen händer allt det där, men inget av det jag sa att jag skulle göra.
Och när livet sen tar en oplanerad nittiograders sväng så blir det så tydligt.
Det sägs att planera är halva nöjet, och det kanske till och med är mer än så. Nån klok individ sa – målet är ingenting, resan är allt, och det är kanske hela sanningen.
Det är så enkelt att leva i en planerad framtid men inte så enkelt att leva just i det här ögonblicket, att njuta av resan.
På nåt vis har det här resulterat i att jag sällan planerar nåt, jag tar det mesta som det kommer och har inga problem att ändra i mina rutiner.
Det konstiga är att jag trivs bäst när mitt liv är fyllt av ordning och reda, men jag har nog roligast när det är lite kaos.
Jag skulle nog behöva någon som skapar lite oreda i mitt liv, och som vill resa med mig till ingenstans, just här och just nu.

Superhjältekraft. – Att planera nåt oplanerat.

:D

Om du känner att du behöver ett gott skratt ibland så titta in på http://www.wulffmorgenthaler.com och du får en ny seriestrip varje dag.
Och en del av dom är helt underbara.
Kolla in femte eller nittonde mars.

Superhjältekraft. – Att hitta nåt litet att skratta åt.

Sommartid i tid och otid.

Vem tjänar pengar på att vi flyttar visarna på klockan fram och tillbaka?
Någon bara måste göra det, annars finns väl ingen anledning att hålla på med detta påfund, eller hur?
Daylight savings time, jovisst, det blir ljusare på kvällarna, men vill vi inte ha det så på vintern också?
Varför kan vi inte bara vrida fram klockan en eller två, kanske till och med tre timmar och lämna den där. Hux flux så får vi ljusare kvällar året runt.
Men det finns förståss en hake, jag som är kvällsmänniska skulle få ett helvete att stiga upp flera timmar tidigare.
Att väcka tuppen och sparka liv i hönsen är liksom inte min grej.
Jag behöver bara vara ledig i två dagar så har jag vänt på dygnet. Därför skulle de ju passa att få lite solsken dom vakna timmarna.
Men vem tjänar, och hur kan man tjäna pengar på att klockorna flyttas, för så måste det bara vara. Det är ett mysterium som behöver undersökas.
Har du nån idé kan du gärna lämna en kommentar.

Superhjältekraft. – Att alls orka kliva ur sängen i morgon.

Regel 1: Det finns inga regler.

Vi har ett regelverk i samhället som alla bryter mot och alla har åsikter om. I princip alla tycker att det är ok att böja på lagen i detta fall och har heller inga samvetskval för detta.
Den som åker fast blir ofta förbannad och tycker att dom har otur eller har blivit lurade.
Inte så sällan tycker gemene man att de som övervakar reglerna är luringar som bara jävlas och som borde ha viktigare saker för sig. Och att enda anledningen till kontroll är att dra in pengar till staten.
Jag kan också hålla med då ingen hastighetskamera kommer att fota dom farligaste situationerna på landsvägen, vansinniga omkörningar och bilister som inte håller avståndet.
Tänk vad dessa hastighetsbegränsningar har ställt till med. Vi följer skyltarna slaviskt, med ett visst påslag förståss, oavsett väder och väglag. Verklig hastighet på torr hundratioväg, är väl i många fall hundratrettio. Samma väg vid isglagga, mörker och snörök, nånstans runt hundratio, för det står så på skylten.
Om nu ingen följer begränsningarna eller helt kopplar bort hjärnan för att det står nån siffra på en rund plåtspade vid vägkanten, borde vi inte förändra reglerna så vi accepterar dom?
Vad skulle hända om vi avskaffade alla hastighetsbegränsningar och bara följde lagen? Ja vi måste förståss avskaffa hastighetsmätarna också, för först då kan vi helt koncentrera oss på att följa paragraf fjorton och femton i trafikförordningen, för där står allt vi behöver veta.

14 § Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse.

15 § Utöver andra fall som anges särskilt skall förare hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg hastighet
1. inom tättbebyggt område,
2. när sikten är nedsatt på grund av ljus- eller väderleksförhållandena,
3. vid övergångsställen eller andra platser där gående korsar vägen,
4. där korsande fordonstrafik kan förekomma,
5. i skarpa kurvor,
6. vid backkrön och andra ställen där sikten är skymd,
7. vid risk för bländning,
8. vid möte med andra fordon på smala vägar,
9. vid halt väglag,
10. när fordonet närmar sig en spårvagn, en buss eller en skolskjuts som stannats för passagerarnas på- eller avstigning,
11. när fordonet närmar sig barn som uppehåller sig på eller bredvid vägen,
12. när fordonet närmar sig kreatur på vägen,
13. där vägarbete pågår,
14. förbi en olycksplats, samt
15. vid smutsigt väglag där det finns risk för att någon annan trafikant utsätts för smutsstänk.

Skulle vi följa dessa två regler så behövs inga skyltar som bestämmer över oss, eller hur? ”Kunna stanna på den del av vägen som jag kan överblicka”, det skulle i många fall betyda betydligt lägre hastighet än dagens skyltning.
Det problem som kan uppstå är förståss tolkningar, det som jag anser är anpassad hastighet tycker kanske du är för hög eller för låg.
Nu är jag inte så naiv att jag tror att bilförare i allmänhet skulle ha omdöme nog att inse sina egna begränsningar, men det funkar ju inte så bra i dag heller.
Jag tycker inte heller om fartkameror, jag vet alltid vilken hastighetsbegränsning som råder, tills jag får syn på en kamera, då börjar jag tvivla. Alla kameror borde ha en hastighetsskylt på sig, då skulle vi slippa denna ryckiga körning, för det är fler än jag som blir tveksamma och saktar in.
I en rapport som sammanställt siffror från vägverket 2003-2005 står det. ”Nästan hälften (48 %) av dem som omkommer i tätbebyggt område gör det på grund av ouppmärksamhet vid väjningsplikt och stopplikt. Detta är den enskilt främsta orsaken till olyckor. Att föraren tappar kontrollen över fordonet vid omkörning, i kurva, på raksträcka eller i korsning är också en vanlig olycksorsak (38 %)”.
Om det är liv man vill rädda så frågar jag, varför sitter det inte kameror vid stopplikter och rödljus eller vid övergångsställen?
Men framtiden är snart här och då blir väl all övervakning automatisk med nån GPS grunka i bilen, som direkt drar bötesbelopp från mitt VISAkort, om jag gör en för snabb omkörning.
Alla framtidsbilar kommer säkert att känna av hastighetsbegränsningen själv och bromsa till rätt hastighet, om inte jag gör det.
Och då slipper jag helt tänka själv, så skönt.
Som man säger. – It's not the fart that kills you, it's the smäll.

Superhjältekraft. – Att inte göra krumelurer i rondellen.

Igenspikade minnesluckor.

Jag har aldrig varit bra på skvaller. Jag säger skvaller men menar inte den negativa betydelsen, det kan vara oskyldig information om någons arbetsplats, bostadsort eller vem som är syskon.
Det här är en sån viktig del i det sociala spelet att vi som är dåliga på det blir lite handikappade.
En del människor är ju femjävliga på att hålla reda på alla som arbetat var, och vem som har flyttat dit, vem som är släkt med vem, och om nån har gjort ditt eller datt.
Det är helt hopplöst för mig.
Sån information åker genom min hjärna som en ADHD diagnostiserad kolibri med rännskita i mach 2, och göms effektivt på nåt mystiskt ställe ibland hjärnvindlingarna, dit jag inte har fått nåt lösenord.
Jag har helt och hållet slutat att ens försöka komma ihåg. Inte för att jag är mindre intresserad av människor, tror jag, utan för att jag aldrig kommer ihåg.
Jag har väl haft en släng av alzheimers sen jag var femton eller nåt.
Jag är hopplös på namn, speciellt namn, och att då koppla ihop en händelse eller en plats till en person är nästintill omöjligt. Och att återberätta nåt som jag faktiskt minns, men utan namn att sätta in i sammanhanget ter sig ju ganska meningslöst.
En typisk grej är ju att bli presenterad för en hoper nya människor på en fest, eller som vi har, och har haft på jobbet, en hel del inhyrd personal, nåt år såg vi över tjugo nya ansikten, och det kan ta veckor innan jag känner mig säker på vad en del av dom heter.
Fattar du problemet? Men till mitt försvar kan jag säga att jag alltid kommer ihåg människorna och glömmer sällan ett ansikte.
Men när jag tänker på det så kanske det har påverkat mig på annat vis än bara socialt, det kanske är därför som jag inte är intresserad av sport, tänk dig att jag ska lära mig namnen på spelarna i ett antal fotbollslag i nån europeisk liga.
Säsongen hinner ju ta slut och alla spelarna har sålts till nya klubbar innan jag ens vet vad målvakterna heter.
Ja det är väl, om sanningen ska fram, inte bara namn jag har svårt att komma ihåg, om man är snäll så kan man kalla mig för disträ. Och jag tror säkert det finns dom som tror att jag gör i enkom för att slippa undan en del saker.
En typisk mig situation kan vara som i förrgår.
En arbetskamrat frågade mig om han kunde få samåka med mig, han skulle lämna sin bil för reparation nästa dag. – Jajjamen, sa jag och vi bestämde tid och plats. På morgonen dagen efter hade jag inte glömt, jag kom bara inte ihåg det alls.
Det kan kännas lite störigt när jag lovat nån nåt.
Men vi lever i ett informationssamhälle och våra hjärnor sorterar friskt i det överflöd av information som väller emot oss. Ibland blir det bra, ibland mindre bra.
Det är gjort många olika minnestester som visar hur skrämmande lätt vi kommer ihåg minsta struntsak men kanske missar annan livsviktig information. Så jag är väl inte ensam.

Superhjältekraft. – Att komma ihåg att… vad var det nu?

Vårsalong.

Jag har varit på vårsalong, och två gånger till och med, kanske lite överdrivet, men jag gick med olika sällskap så det blev så.
Överdrivet för jag gillade bara några utställda verk.
Men vem har sagt att man ska gilla konst? Huvudsaken är väl att man tycker, tänker och känner.
Och det är helt omöjligt att inte känna nåt när det hänger två toalettstolar på väggen, båda målade i en beigerandig tjock färg. Hmm. Kostade som en begagnad bil, gjorde dom också.
Undrar vems vardagsrum dom kommer att pryda? Inte ens Simon och Tomas hade kunnat göra det konstigare.
En tv på golvet visade videokonst, ”En man som eldar upp ett träd”. Filmen består av en skogsglänta där en man har sågat ner ett träd och nu eldar upp det.
Han sågar och sågar, och det ryker ur rishögen, han sågar mer och eldar mer, trädet var färskt och surveden brinner inte så bra.
Filmen är två timmar lång och handlingen avslöjas redan i titeln, ingen actionrulle direkt. DVD´n blir din för bara fyratusen, men då är det en begränsad upplaga på sju stycken. Wooaw, säkert ett klipp som kommer att stiga i värde va?
I hallen bredvid var det foton av en Argentinsk fotograf.
Hennes bilder är en samling arrangerade bilder av ett par unga flickor.
Men barnen berättar inte så mycket för mig, dom känns så tillgjorda, det är miljöerna som jag reagerar på, en slags sorgsam sliten gårdag, där allt redan har hänt, det är bara barnen som blir nåt slags hopp om en framtid. Smådystert.
Jag gillar konsthallen, det är kul att gå dit ibland och bli glad och inspirerad, ibland är det amatörer som är ruggigt duktiga, ibland är det etablerade konstnärer som visar upp nåt totalt obegripligt.
Men det är alltid nåt som är kul och för det mesta går jag därifrån med ett leende på läpparna.

Superhjältekraft. – Att försöka förstå två randiga toalettstolar.

Jag bor i köket.

Jag bor i en trea men utnyttjar den mer som en etta med kök.
Jag vill inte att mina barn ska känna det som om dom är obekväma gäster hemma hos mig, så det var väldigt viktigt för mig att mina barn skulle ha egna rum när jag blev singel och flyttade in till stan.
Men man har ju en begränsad budget och en trerummare rymmer ju bara två sovrum.
Min lägenhet skulle inte bli ledig förrän samma dag som vi skulle lämna ifrån oss husnycklarna, så jag kunde bara planera flytten i huvudet och blev tvungen att magasinera alla mina grejor i garaget hos en kompis.
Det naturliga hade varit att göra en del av vardagsrummet till mitt sovrum. Det är en jobbig kompromiss, men vad då, det funkar ju, och man kan ha en bäddsoffa som inte känns så mycket sovrum om man vill.
Så hade jag planerat att ha det när min äldsta dotter föreslog att jag skulle bo i köket.
Jag mätte lite på planskissen som fanns på fastighetsbolagets hemsida och såg att det skulle kunna gå. Med köksbordet i vardagsrummet så ryms en säng, en garderob och ett skrivbord perfekt.
Blev tvungen att bygga en lite specialsäng dock, som går lite över skrivbordet och har en massa förvaring under.
Det här upplägget funkar hur bra som helst, nu kan vi umgås, äta och slappa i vardagsrummet, och den som vill gå och lägga sig göra det, och den som vill stanna uppe och se tv kan göra det.
Nu blev det ju så att den yngre drog iväg på internatgymnasium så jag har möjligheten att ta över hennes rum större delen av året, men jag trivs bra i mitt kök.
Jag gillar idén med kompakt living och vore det så att jag hade ägt lägenheten så hade jag byggt om lite för att fixa lite mer smart förvaring, det är ju det som blir bristvara när man flyttar från hus.
Men jag vill ju inte fylla all yta och bo inklämd mellan en massa hyllor och skåp, så jag har fått lära om mig och inte spara på så mycket bra-att-ha prylar.

Superhjältekraft. – Att inte äta nattmacka när kylen är sänggavel.

Spöka i framtiden.

Jag har så länge jag kan minnas varit mörkrädd. Jag ser inte på renodlade skräckfilmer eller tv program som Det Okända, sånt spär bara på.
När jag var liten och vi hälsade på hos min farmor, i en liten by med fem gårdar ute i obygden halvvägs upp på fjället utanför Vilhelmina, så berättades det en del historier om skrömta, vittra, småtroll och andra väsen som bodde i och runt gårdarna.
Det är klart att jag blev påverkad, särskilt som miljön inbjöd till dessa berättelser. Vedspis och sprakande kaminer i alla rum och att gå på utedass eller hämta vatten med en hink som vevades upp ur den mörka brunnen var spännande nog utan att få huvudet fyllt av okända skepnader.
På övervåningen där hördes ofta steg av nån som gick tvärs över golvet, ingen reagerade nämnvärt på detta eller försökte förklara det som sättningar i timret, då det så klart var min bortgångne farfar som höll ett vakande öga över oss.
Det fanns, som en naturlig del av livet, ett visst inslag av övernaturlighet.
Nu när jag har flyttat in i stan och det är lampor överallt så är det mer och mer sällan att jag känner av min rädsla, fast det hände en kväll för några månader sen.
Jag satt och slötittade på tv tills ögonlocken föll ihop, jag kommer inte ihåg vad jag sett den kvällen, men inget program som borde utlösa den känslan som kom över mig i alla fall.
Jag ställer mig upp och går genom hallen på väg till toa för att borsta tänderna. Då, utan förvarning reser sig allt hår på min kropp, en intensiv känsla av att inte vara ensam sköljer över mig.
Jag blir stående i hallen helt tyst, med en bultande hjärtklappning, och lyssnar efter ljud som kan avslöja inkräktaren, sen går jag husesyn, tänder alla lampor och kollar i alla skrymslen.
Känslan vill inte släppa och efter att jag borstat tänderna måste jag kolla en gång till i alla utrymmen.
Obehaget satt i ett par dagar och bara i hallen, varje gång jag passerade reste sig håret.
Jag vet att jag har livlig fantasi, och jag vet att jag själv kan framkalla sånt här, men jag är också säker på att det fins ologiska saker här i världen som inte går att förklara.
Om våra förfäder är här och spökar för oss med sina klampande steg och kalla kårar, hur ska vi då spöka för kommande generationer.
Vi måste väl följa med i utvecklingen och uppdatera andevandringen till tvåtusentalet.
Vår generation och nästa kommer förståss att uppdatera våra facebooksidor från andra sidan, och alla kommer att bli störda av mobiltelefonknatter i sina surroundanläggningar när vi vandrar genom väggarna och sms:ar till varandra.
Det kanske kommer att finnas några coola appar i våra iPhones som gör att vi kan hålla kontakten från livet efter detta.
Jag tänker då inte smyga runt och skrämmas som en iskall vind av elektoplasma, jag ska istället försöka lägga in några fina bilder på din digitala fotoram.

Superhjältekraft. – Att spöka snällt.

SIFO.

Jag har blivit utvald som statistiskt underlag till ett mini Sverige, en undersökning om mediekonsumtion, konsumtion och lite till. Fyrtiofyra sidor om mina vanor och ovanor, och femtio små rutor som ska kryssas på varje sida.
Ett statistiskt säkert underlag brukar omfatta minst ettusen personer, men SIFO är i det här fallet lite mer seriösa, vi är fyrtiotusen utvalda.
Det börjar med massor av frågor som handlar om vilka papperstidningar jag läser, sen blir det privatekonomi, eller kanske privatoekonomi, för dom vill veta vad jag slösar mest pengar på, kläder, spel, resor, bil, elektronik eller heminredning.
En avdelning med åsiktsfrågor, miljö, invandring, jämställdhet och kultur. En hel massa om vilka butiker jag har handlat hos här i stan och vilket omdöme jag ger dom, det verkar aldrig ta slut.
Känner jag till, håller jag med, någon gång per år, inte alls, varken eller, aldrig.
Jag håller på att förminskas till en siffra i statistiken, hjälp!
Vi kommer snart att få veta hur många procent av dom svenska männen som använder ansiktskräm och av vilket märke, och nån jäkla statsvetare på regeringskansliet kommer att dra slutsatser av den informationen och en politiker kommer att utarbeta ett förslag om skattesubventioner på skönhetsbehandlingar, för dom svenska männen har alldeles för tjocka ögonbryn i allmänhet.
Det är väl så en del av detta statistiska underlag kommer att användas.
Efter ett par timmars intensivt kryssande så känner jag mig lite smått obstinat och när sen samma fråga dyker upp som en kontroll av min seriositet blir jag tvärtrött, jag har inte ens kommit halvvägs.
Dom vill till och med veta vad jag använder för papper att torka mig i röven med, otroligt.
Jag fattar att en stor del av frågorna är köpta av olika företag, men en del av mina kryss blir väl till statistik som våra beslutsfattare använder när dom ska förändra våra liv.
Och när vi lever i en tid där inga beslut fattas med sunt förnuft, utan alltid med ett statistiskt underlag som bas, så är det här kanske min stora chans att förändra världen.
Så det är bäst att jag seriöst tar ställning till detta påstående,
”Det är viktigt att kunna fortsätta se ung ut”.
Hm, när såg jag ung ut sist? Och hur ska jag kunna fortsätta med nåt som inte finns? Kanske jag borde använda lite av den där ansiktskrämen dom pratar om, eller är det redan för sent?
Se där, jag får till och med lite åldersnoja av SIFO, tack för det.

Superhjältekraft. – Att kryssa sig in i historieböckerna.

En dag i soffan.

Vem har bestämt att man inte får ligga en dag i soffan om man inte är sjuk? Det är definitivt underskattat att ta ett break och bara stapla disk.
Jag är duktig på att stapla disk. Det ska jag använda som merit i mitt CV.
Men någonting inom mig ger mig lite dåligt samvete. Jag är ledig och får väl spendera min tid som jag vill, eller hur? Ibland behöver man en dag utan att göra ett skit.
Att GÖRA är ju svenskens måtto. Vad har du gjort i helgen? Vad ska du göra på semestern?
Det är ju klart det är roligt att göra saker som får mig att må bra. Men jag är som så många andra uppfostrade i måstelandet. Jag känner mig lätt otillräcklig när måstefolket drar igång.
Människor i min ålder har ofta fyllt sitt liv med måste, måste, måste. Måste det och måste annat. Och alla runtomkring vill ju berätta för mig hur jag ska vara, jag blir bombarderad av det i radio, tv, tidningar och reklamannonser.
Tyvärr är väl inte jag bättre än någon annan att sålla i dessa krav. Jag hatar måste.
Vi lever fortfarande kvar i drömmen om att alla hushåll har en hemmavarande partner som på heltid sköter allt som hör hemmet till. Men då vi i dag arbetar heltid så måste vi nånstans förstå att vi inte kan leva upp till dom krav som våra mödrar och farmödrar lade på sig.
Men vi vill ju alla bo i en Astrid Lindgren saga med hemvävda trasmattor, julbak och vårstädning, hemkokta korvar och ett skinande hem med spröjsade fönster och perfekta grusgångar.
Jag ska villigt erkänna att mina krav har sänkts ordentligt sen jag blev singel. Jag är ju ofta ensam i hushållet så jag kan ju välja utan att ta hänsyn, och som heltidsarbetande så varken kan eller orkar jag hålla allt fläckfritt.
Man kan gena ganska mycket i kurvorna och ändå må bra.
Laga mat, städa och tvätta måste man ju, men jag ligger inte på knä och torkar golvlister och tvätten som hänger på tork i badrummet blir kvar där tills jag behöver den.
Det finns saker som får mig att må bättre än att bära tvätt fram och tillbaka mellan garderoberna. Jag tar hellre en långpromenad i fint väder.
Så vägra alla dina måsten idag och gör nåt du verkligen vill, eller gör som jag och plocka fram dina favoritfilmer och snacksa dig igenom ett Sagan om ringen maraton. Om inte vädret blir för bra, då går jag ut.

Superhjältekraft. – Att orka lata sig.

Shutter Island.

Jag borde veta bättre. Roger Lindström hade i sin recension gett filmen full pott. Varningsklockor borde ringa eller hur?
Filmen var nog egentligen hyfsad med en väl byggd dialog. Väldigt mycket dialog, eller mest av allt, dialog. Men mina förväntningar var lite felinställda. Jag hade väl väntat mig lite mer action, då trailern lovade nåt annat än vad filmen var.
Men miljön var lagom mystisk och spänningen byggdes upp på ett snyggt sätt, så det var fler än jag som ryckte till när det hände nåt.
Jag kan säga att handlingens vändning var den stora behållningen av dessa två timmar.

Superhjältekraft. – Att inte lyssna på Roger.

Pissa som en man.

Att sitta, eller stå och pissa, det är frågan.
Tänk att det pågår en diskussion om huruvida det är manligt eller ej, för en kille att sitta och pissa.
"Hjälp! Vi torkar upp mycket kiss runt årskursens toaletter och nu börjar vi bli trötta på det. Prata om detta hemma, och pojkarna SKA sitta och kissa i skolan. Tusen tack!"
Så står det på en lapp som skickades hem med eleverna i Dvergsnes skole i Kristiansand.
Föräldrarna till pojkarna är rasande. – Jag tycker det är hårresande, säger Nancy Bakke, en av mammorna.
Och tro inte att Nancys hår reser sig för att pojkarna grisar ner så till den grad att skolan reagerar, nej hon tycker att man tar ifrån pojkarna deras manlighet om dom tvingas att sitta.
Fokus flyttades på en sekund från att vara en fråga om trevliga och rena toaletter till att handla om könsroller. Och det är inte bara Nancy som har dessa åsikter, diskussionen pågår på flera håll på nätet. Ska man skratta eller gråta?
Alla killar tror väl att dom är så duktiga på att pricka. Men det är först när man pissar i nysnö som man ser vilket spridarmunstycke som sitter monterat.
Och när jag står upp och pissar så släpps strålen från en höjd av ca sextiofem centimeter över vattenytan i toan, kanten på toastolen är bara tjugofem centimeter över vattenytan och lägg därtill lite tryck på strålen.
Man behöver inte ha en professur i fysik för att räkna ut att det kommer att stänka lite utanför, även om varenda droppe som jag släpper hamnar mitt i prick. Och har man därtill en taskig sprinkler och lite skevt sikte så behöver jag inte säga mer.
Den som inte gillar att städa, sitter ner.

Superhjältekraft. – Att engagera sig dom stora frågorna.

Jante 2.

Jag medger att min tolkning av jantelagen är en grov generalisering. Jag har inte analyserat varje punkt.
Den påhittade lagen är ju plockad ur sitt sammanhang och jag vet inte heller om den är korrekt översatt, eller om den avviker från författarens ursprungliga mening.
I andra och sjunde punkten ställer författaren sig vid sidan om, och till och med, över andra när han påstår sig vara godare och dugligare. Ett tydligt avståndstagande, vi och dom.
Jag läser den som en pungspark från någon som ligger på rygg. Men där kan man också tycka att författaren skyller sina egna tillkortakommanden på andra.
Sen är den ju skriven i negativ form, i en känsla av att vara sämre än någon annan.
Om vi skriver om lagen i positiv medskapande anda, vad blir det då?

1. Du ska veta att jag är någon.
2. Du ska veta att jag är lika god som ni.
3. Du ska veta att jag är lika klok som ni.
4. Du ska veta att jag är lika bra som ni.
5. Du ska veta att jag besitter en massa kunskap.
6. Du ska veta att jag och du är lika.
7. Du ska veta att vi båda duger.
8. Du ska skratta med mig.
9. Du ska veta att jag bryr mig om dig.
10. Du ska veta att vi kan lära av varandra.

Nu blev det nåt slags flum, som vilken positivitetskonsult som helst hade kunnat hitta på. En rad med fraser vars innehåll alla håller med om, men ingen lever efter.
Men kan vi trumma in Jante2 lagen i skallen på alla blir det kanske en bättre och vackrare värld. Flower Power rules.

Superhjältekraft. – Att vara positiv är bättre.

Jantelagen.

Dom säger att vi lider av avundsjuksmissunnsamhetssyndrom i Sverige, och att det skulle skapa ett klimat som inte uppskattar människor som är drivna och duktiga. Jag tror inte det är så.
Vi ser hur framgångsrika människor runt om i världen och även här hemma, höjer sig själv till gudastatus, ett tillstånd där dom står över alla andra, över lagen och troligtvis över gud själv, om dom nu tror på nån gud.
Många har armbågat sig fram med pengar som den enda ledstjärnan, dom tycker att alla som inte roffar åt sig är korkade, och behandlar därför människor som om dom vore dumma i huvet. Och med ett mumlande mantra av tillgång och efterfrågan så går dom fram som en gräshoppssvärm i ett vetefält. Dom säger att den fria marknaden bestämmer spelreglerna och utan samvete travar dom lik i sina spår. Vill vi leva i en sån värld?
Jag ser jantelagen som en rättvisevilja och ett upprättelsekrav från alla som blir trampade på, och som ger alla människor ett värde.
I mina öron säger Jantelagen: – Bara för att jag inte kan lika mycket som du, inte vet lika mycket som du, eller inte har lika mycket makt som du så vill jag ändå bli bemött med respekt.

Jantelagen lyder:
1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Klär vi orden i missunnsamhetens mörka färger, något som gräddsåsfolket försöker övertyga oss att lagen handlar om, så är den inte utvecklande, men som ett samhällsbyggande och demokratiskt manifest så är den bra.
Ett samhälle kan bara fungera om vi har medborgare med många olika kunskaper och färdigheter. Vi är alla en del av samhället och därför har vi alla ett värde.
Men några få på toppen tycker inte att alla behövs och vägrar därför att dela med sig av makten och tillgångarna som vi alla varit med om att skapa.
Det är klart vi behöver en Jantelag.

Superhjältekraft. – Att inte nöja sig med skulor.