Spöka i framtiden.

Jag har så länge jag kan minnas varit mörkrädd. Jag ser inte på renodlade skräckfilmer eller tv program som Det Okända, sånt spär bara på.
När jag var liten och vi hälsade på hos min farmor, i en liten by med fem gårdar ute i obygden halvvägs upp på fjället utanför Vilhelmina, så berättades det en del historier om skrömta, vittra, småtroll och andra väsen som bodde i och runt gårdarna.
Det är klart att jag blev påverkad, särskilt som miljön inbjöd till dessa berättelser. Vedspis och sprakande kaminer i alla rum och att gå på utedass eller hämta vatten med en hink som vevades upp ur den mörka brunnen var spännande nog utan att få huvudet fyllt av okända skepnader.
På övervåningen där hördes ofta steg av nån som gick tvärs över golvet, ingen reagerade nämnvärt på detta eller försökte förklara det som sättningar i timret, då det så klart var min bortgångne farfar som höll ett vakande öga över oss.
Det fanns, som en naturlig del av livet, ett visst inslag av övernaturlighet.
Nu när jag har flyttat in i stan och det är lampor överallt så är det mer och mer sällan att jag känner av min rädsla, fast det hände en kväll för några månader sen.
Jag satt och slötittade på tv tills ögonlocken föll ihop, jag kommer inte ihåg vad jag sett den kvällen, men inget program som borde utlösa den känslan som kom över mig i alla fall.
Jag ställer mig upp och går genom hallen på väg till toa för att borsta tänderna. Då, utan förvarning reser sig allt hår på min kropp, en intensiv känsla av att inte vara ensam sköljer över mig.
Jag blir stående i hallen helt tyst, med en bultande hjärtklappning, och lyssnar efter ljud som kan avslöja inkräktaren, sen går jag husesyn, tänder alla lampor och kollar i alla skrymslen.
Känslan vill inte släppa och efter att jag borstat tänderna måste jag kolla en gång till i alla utrymmen.
Obehaget satt i ett par dagar och bara i hallen, varje gång jag passerade reste sig håret.
Jag vet att jag har livlig fantasi, och jag vet att jag själv kan framkalla sånt här, men jag är också säker på att det fins ologiska saker här i världen som inte går att förklara.
Om våra förfäder är här och spökar för oss med sina klampande steg och kalla kårar, hur ska vi då spöka för kommande generationer.
Vi måste väl följa med i utvecklingen och uppdatera andevandringen till tvåtusentalet.
Vår generation och nästa kommer förståss att uppdatera våra facebooksidor från andra sidan, och alla kommer att bli störda av mobiltelefonknatter i sina surroundanläggningar när vi vandrar genom väggarna och sms:ar till varandra.
Det kanske kommer att finnas några coola appar i våra iPhones som gör att vi kan hålla kontakten från livet efter detta.
Jag tänker då inte smyga runt och skrämmas som en iskall vind av elektoplasma, jag ska istället försöka lägga in några fina bilder på din digitala fotoram.

Superhjältekraft. – Att spöka snällt.

SIFO.

Jag har blivit utvald som statistiskt underlag till ett mini Sverige, en undersökning om mediekonsumtion, konsumtion och lite till. Fyrtiofyra sidor om mina vanor och ovanor, och femtio små rutor som ska kryssas på varje sida.
Ett statistiskt säkert underlag brukar omfatta minst ettusen personer, men SIFO är i det här fallet lite mer seriösa, vi är fyrtiotusen utvalda.
Det börjar med massor av frågor som handlar om vilka papperstidningar jag läser, sen blir det privatekonomi, eller kanske privatoekonomi, för dom vill veta vad jag slösar mest pengar på, kläder, spel, resor, bil, elektronik eller heminredning.
En avdelning med åsiktsfrågor, miljö, invandring, jämställdhet och kultur. En hel massa om vilka butiker jag har handlat hos här i stan och vilket omdöme jag ger dom, det verkar aldrig ta slut.
Känner jag till, håller jag med, någon gång per år, inte alls, varken eller, aldrig.
Jag håller på att förminskas till en siffra i statistiken, hjälp!
Vi kommer snart att få veta hur många procent av dom svenska männen som använder ansiktskräm och av vilket märke, och nån jäkla statsvetare på regeringskansliet kommer att dra slutsatser av den informationen och en politiker kommer att utarbeta ett förslag om skattesubventioner på skönhetsbehandlingar, för dom svenska männen har alldeles för tjocka ögonbryn i allmänhet.
Det är väl så en del av detta statistiska underlag kommer att användas.
Efter ett par timmars intensivt kryssande så känner jag mig lite smått obstinat och när sen samma fråga dyker upp som en kontroll av min seriositet blir jag tvärtrött, jag har inte ens kommit halvvägs.
Dom vill till och med veta vad jag använder för papper att torka mig i röven med, otroligt.
Jag fattar att en stor del av frågorna är köpta av olika företag, men en del av mina kryss blir väl till statistik som våra beslutsfattare använder när dom ska förändra våra liv.
Och när vi lever i en tid där inga beslut fattas med sunt förnuft, utan alltid med ett statistiskt underlag som bas, så är det här kanske min stora chans att förändra världen.
Så det är bäst att jag seriöst tar ställning till detta påstående,
”Det är viktigt att kunna fortsätta se ung ut”.
Hm, när såg jag ung ut sist? Och hur ska jag kunna fortsätta med nåt som inte finns? Kanske jag borde använda lite av den där ansiktskrämen dom pratar om, eller är det redan för sent?
Se där, jag får till och med lite åldersnoja av SIFO, tack för det.

Superhjältekraft. – Att kryssa sig in i historieböckerna.

En dag i soffan.

Vem har bestämt att man inte får ligga en dag i soffan om man inte är sjuk? Det är definitivt underskattat att ta ett break och bara stapla disk.
Jag är duktig på att stapla disk. Det ska jag använda som merit i mitt CV.
Men någonting inom mig ger mig lite dåligt samvete. Jag är ledig och får väl spendera min tid som jag vill, eller hur? Ibland behöver man en dag utan att göra ett skit.
Att GÖRA är ju svenskens måtto. Vad har du gjort i helgen? Vad ska du göra på semestern?
Det är ju klart det är roligt att göra saker som får mig att må bra. Men jag är som så många andra uppfostrade i måstelandet. Jag känner mig lätt otillräcklig när måstefolket drar igång.
Människor i min ålder har ofta fyllt sitt liv med måste, måste, måste. Måste det och måste annat. Och alla runtomkring vill ju berätta för mig hur jag ska vara, jag blir bombarderad av det i radio, tv, tidningar och reklamannonser.
Tyvärr är väl inte jag bättre än någon annan att sålla i dessa krav. Jag hatar måste.
Vi lever fortfarande kvar i drömmen om att alla hushåll har en hemmavarande partner som på heltid sköter allt som hör hemmet till. Men då vi i dag arbetar heltid så måste vi nånstans förstå att vi inte kan leva upp till dom krav som våra mödrar och farmödrar lade på sig.
Men vi vill ju alla bo i en Astrid Lindgren saga med hemvävda trasmattor, julbak och vårstädning, hemkokta korvar och ett skinande hem med spröjsade fönster och perfekta grusgångar.
Jag ska villigt erkänna att mina krav har sänkts ordentligt sen jag blev singel. Jag är ju ofta ensam i hushållet så jag kan ju välja utan att ta hänsyn, och som heltidsarbetande så varken kan eller orkar jag hålla allt fläckfritt.
Man kan gena ganska mycket i kurvorna och ändå må bra.
Laga mat, städa och tvätta måste man ju, men jag ligger inte på knä och torkar golvlister och tvätten som hänger på tork i badrummet blir kvar där tills jag behöver den.
Det finns saker som får mig att må bättre än att bära tvätt fram och tillbaka mellan garderoberna. Jag tar hellre en långpromenad i fint väder.
Så vägra alla dina måsten idag och gör nåt du verkligen vill, eller gör som jag och plocka fram dina favoritfilmer och snacksa dig igenom ett Sagan om ringen maraton. Om inte vädret blir för bra, då går jag ut.

Superhjältekraft. – Att orka lata sig.

Shutter Island.

Jag borde veta bättre. Roger Lindström hade i sin recension gett filmen full pott. Varningsklockor borde ringa eller hur?
Filmen var nog egentligen hyfsad med en väl byggd dialog. Väldigt mycket dialog, eller mest av allt, dialog. Men mina förväntningar var lite felinställda. Jag hade väl väntat mig lite mer action, då trailern lovade nåt annat än vad filmen var.
Men miljön var lagom mystisk och spänningen byggdes upp på ett snyggt sätt, så det var fler än jag som ryckte till när det hände nåt.
Jag kan säga att handlingens vändning var den stora behållningen av dessa två timmar.

Superhjältekraft. – Att inte lyssna på Roger.

Pissa som en man.

Att sitta, eller stå och pissa, det är frågan.
Tänk att det pågår en diskussion om huruvida det är manligt eller ej, för en kille att sitta och pissa.
"Hjälp! Vi torkar upp mycket kiss runt årskursens toaletter och nu börjar vi bli trötta på det. Prata om detta hemma, och pojkarna SKA sitta och kissa i skolan. Tusen tack!"
Så står det på en lapp som skickades hem med eleverna i Dvergsnes skole i Kristiansand.
Föräldrarna till pojkarna är rasande. – Jag tycker det är hårresande, säger Nancy Bakke, en av mammorna.
Och tro inte att Nancys hår reser sig för att pojkarna grisar ner så till den grad att skolan reagerar, nej hon tycker att man tar ifrån pojkarna deras manlighet om dom tvingas att sitta.
Fokus flyttades på en sekund från att vara en fråga om trevliga och rena toaletter till att handla om könsroller. Och det är inte bara Nancy som har dessa åsikter, diskussionen pågår på flera håll på nätet. Ska man skratta eller gråta?
Alla killar tror väl att dom är så duktiga på att pricka. Men det är först när man pissar i nysnö som man ser vilket spridarmunstycke som sitter monterat.
Och när jag står upp och pissar så släpps strålen från en höjd av ca sextiofem centimeter över vattenytan i toan, kanten på toastolen är bara tjugofem centimeter över vattenytan och lägg därtill lite tryck på strålen.
Man behöver inte ha en professur i fysik för att räkna ut att det kommer att stänka lite utanför, även om varenda droppe som jag släpper hamnar mitt i prick. Och har man därtill en taskig sprinkler och lite skevt sikte så behöver jag inte säga mer.
Den som inte gillar att städa, sitter ner.

Superhjältekraft. – Att engagera sig dom stora frågorna.

Jante 2.

Jag medger att min tolkning av jantelagen är en grov generalisering. Jag har inte analyserat varje punkt.
Den påhittade lagen är ju plockad ur sitt sammanhang och jag vet inte heller om den är korrekt översatt, eller om den avviker från författarens ursprungliga mening.
I andra och sjunde punkten ställer författaren sig vid sidan om, och till och med, över andra när han påstår sig vara godare och dugligare. Ett tydligt avståndstagande, vi och dom.
Jag läser den som en pungspark från någon som ligger på rygg. Men där kan man också tycka att författaren skyller sina egna tillkortakommanden på andra.
Sen är den ju skriven i negativ form, i en känsla av att vara sämre än någon annan.
Om vi skriver om lagen i positiv medskapande anda, vad blir det då?

1. Du ska veta att jag är någon.
2. Du ska veta att jag är lika god som ni.
3. Du ska veta att jag är lika klok som ni.
4. Du ska veta att jag är lika bra som ni.
5. Du ska veta att jag besitter en massa kunskap.
6. Du ska veta att jag och du är lika.
7. Du ska veta att vi båda duger.
8. Du ska skratta med mig.
9. Du ska veta att jag bryr mig om dig.
10. Du ska veta att vi kan lära av varandra.

Nu blev det nåt slags flum, som vilken positivitetskonsult som helst hade kunnat hitta på. En rad med fraser vars innehåll alla håller med om, men ingen lever efter.
Men kan vi trumma in Jante2 lagen i skallen på alla blir det kanske en bättre och vackrare värld. Flower Power rules.

Superhjältekraft. – Att vara positiv är bättre.

Jantelagen.

Dom säger att vi lider av avundsjuksmissunnsamhetssyndrom i Sverige, och att det skulle skapa ett klimat som inte uppskattar människor som är drivna och duktiga. Jag tror inte det är så.
Vi ser hur framgångsrika människor runt om i världen och även här hemma, höjer sig själv till gudastatus, ett tillstånd där dom står över alla andra, över lagen och troligtvis över gud själv, om dom nu tror på nån gud.
Många har armbågat sig fram med pengar som den enda ledstjärnan, dom tycker att alla som inte roffar åt sig är korkade, och behandlar därför människor som om dom vore dumma i huvet. Och med ett mumlande mantra av tillgång och efterfrågan så går dom fram som en gräshoppssvärm i ett vetefält. Dom säger att den fria marknaden bestämmer spelreglerna och utan samvete travar dom lik i sina spår. Vill vi leva i en sån värld?
Jag ser jantelagen som en rättvisevilja och ett upprättelsekrav från alla som blir trampade på, och som ger alla människor ett värde.
I mina öron säger Jantelagen: – Bara för att jag inte kan lika mycket som du, inte vet lika mycket som du, eller inte har lika mycket makt som du så vill jag ändå bli bemött med respekt.

Jantelagen lyder:
1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Klär vi orden i missunnsamhetens mörka färger, något som gräddsåsfolket försöker övertyga oss att lagen handlar om, så är den inte utvecklande, men som ett samhällsbyggande och demokratiskt manifest så är den bra.
Ett samhälle kan bara fungera om vi har medborgare med många olika kunskaper och färdigheter. Vi är alla en del av samhället och därför har vi alla ett värde.
Men några få på toppen tycker inte att alla behövs och vägrar därför att dela med sig av makten och tillgångarna som vi alla varit med om att skapa.
Det är klart vi behöver en Jantelag.

Superhjältekraft. – Att inte nöja sig med skulor.