Nu börjar det.

Mm. Jag får ett MMS på min mobil, den yngre dottern skickar en bild på en hemlagad griljerad julskinka och julmust.
Hon har tjuvstartat med hästlängder och jag är avundsjuk.
Där sitter hon i sitt inackorderingsrum och jular redan i oktober, myslängtan av högsta graden.

Superhjältekraft. – Att mustmysa.

Min katt RUT.

Får jag göra RUT-avdrag om jag skaffar katt?
Den här katten verkar ju tränad för tuffa uppdrag, målmedveten och välutrustad.
Men frågan är väl om katten kommer att städa mer än den stökar till, jag gissar att den kommer mest att slira runt i panik. Jag ser framför mig hur mitt hem snabbt kommer att förvandlas till Gastons kontor.
Och hur ska den kunna klättra upp på bokhyllan och fönsterbrädan när själva klätteraggregaten är inbäddade?
Fast tossarna kanske är tillverkade i nåt syntesiskt material som får hela katten att bli statisk och dra åt sig damm på stora avstånd. Bara att skölja under kranen då och då.
Låter som om jag måste läsa bruksanvisningen före ett inköp.
Nä jag får väl tillsvidare dra runt den trygga gamla snabeldraken istället, då slipper jag ju också påhälsning av nån ung engagerad idealist från Djurens Vänner.
Och sanningen är ju att det vore trevligare att träffa nån som vill dra nytta av Uffe-avdraget istället för att utnyttja svart-vit städhjälp.

Superhjältekraft.– Att undvika en kattastrof.

Halloween på er alla.

I kväll ska jag på teater. Hoppas att kvällens skådespelare har lättare med artikulationen än den här grabben.

Superhjältekraft. – Att tolka eller inte tolka, det är frågan.

Postlåda eller brevinkast.

Jag har noterat en pågående och mycket kommenterad diskussion om storlekens betydelse, men jag tänker inte smasha på dom upplägg som det bjuds på där.
Jag tänker istället kommentera en helt annan sak, postlådor.
Om man har en jättestor postlåda så kommer till och med Svenska Dagbladets helgbilaga att se liten ut, men det är samspelet mellan den ansvarige utgivaren och läsaren som avgör värdet av en prenumeration.

Superhjältekraft. - Att inte underskatta tabloidformatet.

Kontakt.

Jag har skapat en profil på en sån där kontaktsida här på nätet.
Lite motvilligt måste jag säga, för jag tycker fortfarande det är lite knepigt. Ja knepigt på det sättet att man blir förfärligt ytlig, sållar friskt bland användare som har bild, ratar dom som inte har det.
Och visst, man ska ju attraheras av personen, men en bild säger faktiskt inte alltid mer än tusen ord.
Många har otroligt usla bilder på sig själva, en del skulle nog ha större tur om dom tog bort bilden, inte för deras utseende skull, bara för att bilden lagt på tjugo år och visar en sur och suddig gumma istället för en glad och trevlig fyrtiofemåring.
Ja jag sa fyrtiofem för jag letar som alla andra lite neråt, inte uppåt. Fördomsfullt? Javisst, detta är internetdejting i ett nötskal.
De tjejer som har tittat in på min sida har ofta varit fem, sex år äldre än mig, så alla kollar neråt, alla känner vi oss yngre än vi är.
Ja ja fortfarande full av fördomar, jag erkänner. Jag skulle säkert inte bry mig om ålder ifall vi träffades i verkligheten, det är ju det jag säger, det är lite knepigt det här.
Sen så blir ju en första kontakt ofta väldigt krystad, alla vet att man bara har några få rader på sig att väcka lite intresse och få mottagaren att i alla fall svara. Inte för öppen, inte för på, inte för torftigt, inte för frågvis, inte en avhandling utan rätt och lagom.
Omöjligt? Kanske, jag har ju bara börjat.
Nej jag är kanske lite för skeptisk till detta för att det ska lyckas, men håll med om att min bild är suverän.

Superhjältekraft. – Att fånga en första blick.

17 987.

Det är snart artontusen dagar sen jag föddes. Jag föddes på en onsdag, antagligen en helt vanlig onsdag.
Artontusen dagar, det är nästan sexhundrafemtionio månvarv.
Artontusen dagar, över en och en halv miljard sekunder, ögonblick som nu tillhör historien.
Trehundrafyrtiofem hundår.
Jag har hunnit byta ut alla kroppens celler sju gånger, och konstigt nog så ser jag äldre ut vid varje byte.
Jag har haft mässling, vattkoppor, scharlakansfeber och kyssarsjukan några av dom dagarna.
Jag har varit pappa i sjutusen sjuhundra sjuttioen dagar, alla stolta dagar.
Artontusen soluppgångar, artontusen solnedgångar. Jaa, många dagar blir det.
Hur många av dom har varit bra dagar, glada dagar, roliga dagar? Hur många har varit sorgsna dagar, tråkiga dagar? Vanliga dagar som inte satt spår i minnet?
Hur många dagar med värmande hjärta? Med längtande hjärta? Med olyckligt förälskat hjärta?
Ja vilka dagar är värda att räknas? Alla dagar.
Men hur hamnade jag in på det här siffersamlandet?
Jo jag testade den ultimata egotrippen att googla på mig själv. Men det finns nästan inget om mig där ute, inget som är lätt att hitta i alla fall. Kan ju bero på min namne, av alla träffar så handlar väl nittionio komma nittionio procent om honom.
Det dök bara upp den här grejen om hur många dagar som jag har varit vid liv.
Men letar jag på Uffe Viking så hamnar jag direkt i toppen på listan. Och det får väl duga som egotripp.
Jag har bloggat i sexhundra sextiofyra dagar, fyrahundra trettiotre blogginlägg. Men inget med så många skrivna tal som denna.
Så nu slutar detta blogginlägg med tvåhundrasjuttiosex ord.

Superhjältekraft. – Att få en ny dag i morgon.

En Fredlig Fredag.

05.15. Mobilen surrar. Jag hatar att bli väckt av såna väckarklocksljud, så jag kastar mig på telefonen, stänger av larmet och slår på webbradion i stället. Mmm, bara fem minuter till.
05.30. Dusch, frukost och några snabba blickar på Aftonbladets rubriker.
06.10. På jobbet. Hämtar lastbilen och kör mot Luleå. Startar i mörker men ser snart morgonljusets snitsiga färgpalett breda ut sig.
08.00. Svänger in på nybyggets parkering och blir genast överfallen av ett gäng irriterade hantverkare.” – Är det du som är Robert?” Där står tre gubbar med en massa grejor och ingen har släppt in dom. Det visar sig, som så många gånger förr, att ingen har koll på läget. Jag ringer och väcker restaurangansvarige, men han mumlar bara att han inte har någon nyckel dit. Jag börjar i alla fall lasta av. Efter en stund kommer golvläggaren med nyckel. Superbra, vi ska alla gå på golvet och det är inte klart än. Det drar kallt som attans när alla ska springa in och ut i dörrarna precis där jag ska jobba.
09.30. Har mätt och fått ordning på alla fästen jag ska sätta upp. Då kommer killen som ”har koll”. Han pratar brett Lulemål och viftar och pekar, instruerar all gubbarna om vart deras grejor ska stå, viftar och pekar åt mig. Jag nickar som om jag håller med, sen fortsätter jag jobba på mitt vis. Det trätak som jag blivit lovad visade sig vara gips, också nåt som ”har koll” har informerat mig om.
11.30 Dom andra gubbsen drar på lunch, men jag har inte så mycket kvar att göra så kurret i magen får vänta. Men det dyker upp en ny kille, en riktig filur som verkar ha hand om specialsnickeriet. Självklart så är jag ivägen, han ska fixa till disken vid kassan och där klättrar jag ju upp och ner, men han mäter och sågar lite lister innan han tar helg. Blir varmt som attans när ingen springer in och ut i dörrarna.
13.05. Klar. Blev jävligt bra om jag får säga det själv, men jag hade ju inte förväntat mig nåt annat heller. Skyndar att plocka ihop alla mina kartonger och allt skräp som jag orsakat.
13.10. Drar en korv på Ica Maxi.
13.25. På väg hemåt.
15.10. Tillbaka på jobbet.
15.30. Hemma. Duschar käkar två ljusugnsbrödsmackor och sköljer ner med en Xide.
16.05. En jobbarkompis hämtar mig och vi gör ett till stopp innan firmafesten.
17.10. Tillbaks på jobbet igen. Fest. Som alltid mycket trevligt. Sangria och en roligt annorlunda tipsrunda. Tapas, vin, prisutdelning och som rullande bakgrund alla bilder från Barcelonaresan. Lite mer att dricka, lämnar stället sist av alla. (Hur blev det så?)
01.??. Promenerar genom staden med en lite vinglig jobbarkompis i armkrok. Vi behövde nog båda lite frisk luft. Men promenaden blev väl kanske lite onödigt lång för min del, typ sex kilometer.
02.40. Hemma igen. Läser rubrikerna på Aftonbladet innan jag viker igen ögonlocken och låter John Blund sprida sitt sömnpulver.

Bara en vanlig lång dags färd mot natt.

Superhjältekraft. – Att nyttja sommartiden till fullo.