Motstånd mot reparation.

I förrgår så dog min fläkt, fläkten i bilen alltså. Ja den gick fortfarande på full fart men inte annars, så själva regleringen behagade att lägga av.
Ett motstånd á femhundratiokronor är inköpt, som enligt reservdelskillen brukar paja när fläkten börjar vara dålig, men en ny fläkt kostar tvåtusensjuhundra så jag har bara smörjt upp den befintliga och jag hoppas på det bästa.
Tur i oturen att den inte slutade fungera förra helgen när jag var ute på turné i alla fall.
Nu har jag bytt den fallerade delen, och det är inget för den som saknar tålamod vill jag lova.
Såklart sitter den precis så att man når den med fingertopparna, fastskruvad bakom en hel tjevu kablar och stag under instrumentbrädan.
För att komma åt så måste man ligga på rygg över tröskelkanten med armarnas alla fyrtifjorton leder böjda åt fel håll ovanför huvudet. Och i det läget så kan man bara använda ett öga att se med, men man behöver tre händer att skruva med.
Man behöver platta mejslar, stjärnmejslar, torxmejslar, spärrskaft och en vilja av stål för att byta det motstånd som jävlas.
Men nu är det gjort och jag sitter här med omplåstrade fingrar och känner mig rätt nöjd, fast lite illamående. Man blir illamående av att ha huvudet som lägsta punkt och adrenalinet pumpandes så det brusar i öronen.
Tur att solen skiner och att frysen fortfarande innehåller en påse bullar, för nu blir det fika på balkongen.

Superhjältekraft. – Att vika origami av styva extremiteter.