Det finns bara två av mig.

Jag älskar när nån pratar om sig själv i tredje person, det är så knasknäppt att jag måste tycka det är kul, och dröm om min förvåning när jag bläddrar i mitt gamla gamla fotoalbum så är det fullt av detta.
Nån gång i tiden, jag minns inte när, så skrev jag alla kommentarer till mina foton i tredje person.
Det är helt underbart roligt, och otroligt störigt.
Hur tänkte jag då? Det går inte att ta på allvar och man slutar att titta på bilderna.
Nu flyttar jag alla bilder och skriver nya kommentarer, så som dom borde ha skrivits.

Superhjältekraft. – Att Uffe ska göra rätt för en gångs skull.