Träffsäkerheten är liten.

Det är väl inte så konstigt att singelmänniskor i min ålder har det lite trögt på kärleksfronten, vårt sociala umgänge har ju ofta begränsats av livet självt.
Kompisar flyttar, man flyttar själv och skaffar familj och kommer allt längre ifrån dom kanaler som man hade när man var ung.
Men när jag lyssnar på P3 och andra medier där unga utrycker samma svårigheter så blir jag lite fundersam, är det ett samhällsfenomen och vad beror det på? Ungdomar runt tjugo ska väl inte ha problem att träffa nån, eller?
Ja för sjuttio år sedan så gick alla till dansbanan en lördagskväll, köpte tombolalotter, söp lite bakom knuten och umgicks med alla åldrar. Alla kände alla och man var medlem i alla föreningar och det ordnades aktiviteter, hippor, dans och fester stup i kvarten.
För femtio år sedan så fanns det fortfarande ett livligt föreningsliv och på Folkets Hus anordnades det danser titt som tätt, tv:n var ännu svartvit, människor gick fortfarande och hälsade på varandra och ungdomsgårdar växte upp lite här och var.
Trettio år tillbaka så börjar det förändras lite, helt plötsligt så hade alla TV:n som största kvällsnöje och vi som var unga då umgicks bara med människor i vår egen närhet och många med mig lärde sig aldrig att dansa styrdans.
Nu är alla så upptagna på kvällar och helger att man måste ringa och planera långt i förväg. Facebook har blivit ett legitimt sätt att ”umgås” utan att träffas, och det gäller alla åldrar.
I den här staden så umgås alla åldersgrupper, intressegrupper och socialgrupper var och en i egna små slutna grupperingar.
Hur ska man då träffa någon som man tycker om?
Ja enligt SCB genom vänner och bekanta, det verkar tjugonio procent att göra. Tätt följt av nätet med tjugotre procent, på arbetet såklart och på krogen med vardera fjorton procent.
Att gå kurs åtta, men att hoppas och tro på slumpartade möten ger väldigt dåliga odds. Man måste vara aktiv om man vill mer än vara ensam.
Men i den undersökningen är det inte preciserat vad en gråhårig fyrtionioåring med hög lärakännatröskel har för chanser.
Fyrtiosju procent av hushållen här i landet är singelhushåll, och det blir en hel massa människor det, hälften tjejer, men hur många av dom som önskar hitta en partner vet jag inte. Vi klarar ju vardagen bra ändå, har råd med både bostad, mat och bil, och sen kan vi ju lägga oss till med vilka singelrutiner som helst utan att kompromissa.
Men om man är beredd att kompromissa, om man vill stöka till sitt liv, om man vill ha någon vid sin sida.
Ja ska jag använda statistiken som underlag, och har ett begränsat antal vänner som mest består av andra singelkillar, så verkar internet som det troliga alternativet.
Ja visst ja, den gråhåriga fyrtionioåringen var ju inte preciserad, jag kanske borde gå på bingo i stället.
Fyrtionio, fyra, nia. Enkelrad och ett kilo kaffe som sidovinst, kan vara bra om man får oväntat besök.

Superhjältekraft. – Att skicka singelsignaler.