Datorstädning.

Jag tänkte röja lite i allt som jag har sparat i Mina Dokument, men det finns en del roliga grejor där som jag inte ens kommer ihåg att jag har skrivit.
En hel radda med dokument om uppfinningar, kalkyler, jobbrelaterat, inredningsidéer, historier, uträkningar, recept, skrivelser, budgetblad, kopierade artiklar med blandat innehåll och en del riktigt personliga texter.
Ledsna tankar från skilsmässan, sånt som jag skrivit när hela världen legat på mina axlar. Inte särskilt rolig läsning, en arg, ledsen, bitter, försvagad och rädd kille som försöker förklara sitt liv.
Men jag hittade ett annat mycket roligare blad, som jag skrev för ett par år sedan i ett försök att förklara en sanslöst irrationell men ack så stark förälskelse. Ett dokument som bara är för mina ögon och som jag skrev för att försöka sortera mina känslor då.
Jag stötte ihop med henne, en kompis från förr, och jag flörtade friskt under några dagar i slutet av en tråkig sommar.
Jag blir lite generad när jag läser vad jag har skrivit, och jag förstår hur oerhört kraftfull en förälskelse är. Särskilt för en kille som bara har skakat ihop alla känslor och lagt locket på.
Men så kom en tjej och pillade ner lite Mentos i Colaflaskan, allt bubblade över och väckte känslor som jag trodde var borta för alltid.
Inte logiskt, inte nåt som skulle ha blivit något, och bara från min sida, men härligt ändå.
Jag skriver gärna fler sådana kärleksförklaringar, men om vem?

Superhjältekraft. – Att skildra bubblande bubblor som är på rymmen.

Kastrerad kastratsångare, fast i en sädeskvarn.

På mitt gym har dom bytt maskiner, välbehövligt. Men det tar ett tag att vänja sig med alla nya rattar och inställningar. Och inte alla manicker faller under rubriken träningsredskap.
Om man tänker träna baksidan på låret så får man numera lägga sig på mage över en tvådelad brits, sätta den viktbelastade kudden bakom hälsenorna och böja upp kudden mot rumpan, så lång inget konstigt. Det fanns också tidigare en liknande maskin där. Men då kommer vi till självaste designen.
Den nya maskinen har ett litet tortyrredskap inbyggt, kanske inspirerat av medeltidens tortyrkammare.
Jag sa att dynan är tvådelad, en del som lutar lite framåt, där magen ska ligga. En del som lutar bakåt, nedåt där låren ska ta stöd.
I vinkeln mellan dessa dynor finns ett litet glep på fyra centimeter ungefär.
Killar har, för den som missat anatomilektionerna, både fröpåsen och själva såningsaggregatet monterat på utsidan av kroppen, och när man lägger sig ner på mage på dessa dynor så finns det bara ett utrymme för detta paket, glepan.
Nu hade ju fyra centimeter funkat rätt så bra om det inte vore för att knäna då hamnar på fel höjd. Så man måste överlista maskinen genom att utföra en liten ritual.
Jag står på golvet, rätar till shortsen så att det stramar i grenen och allt fixeras på rätt plats, (gny), lutar mig mot dynan, tar spjärn med armarna och trycker mig upp, (hgm).
I det läget så trycker jag fram bäckenet så att dom utskjutande delarna hamnar i glepan, (ah), det kan behövas lite efterjustering också, (ah ah). Sedan glider jag försiktigt nedåt tills rösten förlorar sin dova klang och hamnar i falsett, (oiii), och precis då ligger knäna i rätt höjd.
Sen böjer jag mig fram och lägger mig ner på mage, vilket ytterligare sätter press på fröbollarna, (njeehh).
När jag sedan börjar på övningen och lårens muskler börjar flexa så är kornkrossen komplett monterad, (iiahnjeeh iiahnjeeh iiahnjeeh).
Så där ligger jag, frivilligt fastjuckad i ett tortyrredskap från medeltiden och stönar med en korgosses ljusa stämma, samtidigt som hela manligheten ligger inklämd och formpressad till fyra centimeter på tvären. Det är då man verkligen känner hur bra man mår av att styrketräna.

Superhjältekraft. – Att anamma orden: – No pain no gain.

Ddunk, Ddunk, Ddunk, Piiiiiiiiiiip.

Vi har en liten motionstävling på jobbet så nu måste jag ju göra lite extra för mitt lag. Så jag tog min cykel, ovanligt va?, och gav mig f.n på att jag skulle trampa hela vägen till den övre dammen.
Så jag misstog mig.
Halvvägs dit så hade mitt hjärta kopplat om alla ledningarna till nödläge och blodsmaken var påtaglig, jag blev tvungen att stanna en liten stund då jag påpassligt passerade D´s grav.
Det var så fint och lugnt där, och jag tänker att han inte behöver sina vingar då han säkert fått nya gympaskor att springa med.
Men sen fick mina ben jobba en stund igen, ända upp till dammen.
Och när jag står där ovanför dom vidöppna dammluckorna och hör det dånande vattnet, känner hur marken skakar av kraften. Så känns det som om naturen bara låter sig tämjas så mycket, bara litegrann. Precis så mycket att vi människor tror att vi är något, men vi är bara små pusselbitar som på sin höjd och förhoppningsvis hittar ett ställe där vi passar in, just här och just nu i denna föränderliga värld.
Oj det är lätt att bli lite djup när man påminns om hur lite kontroll man har över tillvaron.
Nu ska jag käka lite sen ska jag gå en promenad för att titta på den tillfälliga utställningen som konsteleverna satt ihop, så det kan bli två motionspoäng för mig idag.
Hurra för mig(klappar mig på axeln).

Superhjältekraft. – Att flåsa för flåset.

Istiden är över.

Det är inte tillräckligt kallt nu heller men behovet överskuggar.
Avfrostning av frys fick stå högst på dagens lista, och några matlådor och vissa påsar med tveksamt innehåll fick stryka på foten. Det finns alltid något som ser skumt ut, och som jag har sparat utan att riktigt veta meningen med det.
Så nu är min egen permafrost helt utan fossiler.
Jag hör hur mina kompisar och deras föräldrar nu fyller frysarna med älgkött, ofta är det flera stora frysboxar som trugas till bristningsgränsen.
Jag påpekar att dom nu vet vad dom ska äta var enda söndagsmiddag hela året till nästa jakt, men då säger dom att dom inte äter kött så ofta???
Men ni måste ju äta upp det som ni stoppar dit? Nja argumentet är att älgkött håller sig så länge att man hellre köper en till frysbox.
Men om man inte ska äta upp det utan bara förvara det i en massa år, vad är då vitsen?
Är det samma fenomen som vedsjukan, ni vet då gubbarna hugger ner all lövskog inom synhåll för att bygga oändliga vedstaplar. Vedstaplar som skulle kunna värma hela villakvarter i många kalla vintrar.
Samtidigt som dom investerat hundratusentals kronor i den senaste tekniken av effektiva värmepannor, acctankar och värmepumpar som minskar vedbehovet till ett minimum.
Jag fattar ingenting, eller tror dom på jordens närstående undergång (läs: internet kraschar)?
Ja illa fall så är min fina frys fri från frostigt förtorkade frallor. Men jag fick en oplanerad golvtorkning på köpet.
Ni vet det där med att lyfta upp den överfulla långpannan som samlat upp frostvattnet.
Nån stans på vägen över till diskbänken skedde en jordbävning á la sju på richterskalan, och den utlöste en tsunami som först färdades åt ett håll i långpannan, sen med ostoppbar kraft åt den andra och ut över mitt köksgolv.
Så det blev två flugor som blev på smällen, frostning och torkning före tio en söndagsmorgon, inte illa.

Superhjältekraft. – Att göra en arkeologisk upptäckt.

Detta är ett rån, ge mig en Guldtacka.

Jag tog en fika med ett par kompisar idag, fläskade i med en bakelse trots att livremmen tycker annat.
Bakelsen heter Guldtackan och är något av en lokal kändis, lovprisad och omskriven. En gul marsipanöverdragen kreation med smak av hjortron och västerbottensost.
Och jag vet inte vad jag ska säga, hmm, mysko.
Hjortronsmaken var väldigt dämpad och den sträva osten känns bara fel i en godsak. Känns som nåt en gravid kvinna kan koka ihop.
Vi gick sen en liten vända på stan och in i ett par inredningsbutiker men såg inget som omedelbart väckte nåt habegär. Jag behöver ju bara nåt till dom två tomma sovrumsväggarna, och det ska vara i en stil som inte direkt är inne just nu.
Känns som om hela jag är ganska ute.

Superhjältekraft. – Att inte anamma allt som är nytt.

Meningen med livet.

Jag glömmer oftast bort att jag har ett litet apotek i närheten av min bostad, istället så står jag i kö på ett av dom större när jag åker och handlar.
Dumt. Särskilt när tjejen som jobbar på det lilla är så otroligt trevlig (och snygg).
Jag hade ett ärende dit för någon vecka sen och i förhoppning att få se henne igen så hittade jag på ett ärende och gick dit igen bara för att köpa Plackers.
Tyvärr, hon har dubbla ringar på sitt finger, men det förändrar inte hennes charmigt pratiga sätt, och hon var minst lika trevlig denna andra gång.
För det behövs egentligen inte så mycket till möte för att man ska känna vilka man gillar och vilka som man tycker mindre om.
När jag handlade mat i går så stod en av mina döttrars barndomskompisars trevliga snyggmammor i kassakön två rader bort, jag har inte sett henne på flera år och jag sökte ögonkontakt för att säga hej.
Men hon tittade bara ner i golvet och såg trött och lite ledsen ut, hoppas det bara var fredagströttheten och dom tunga matkassarna som tyngde hennes axlar. Men hon är fortfarande snygg.
Ja jag erkänner, jag är inte bättre än andra, utseendet är viktigt men det kan ändras jättemycket när man väl lär känna en person också.
En fördel med att vara singel är att man fritt får säga vilka man tycker om och tycka till om vem som helst, när som helst, utan att nån tolkar nåt i det.
Jag behöver inga frikort för att göra en vilja-ligga-med-en-kändis lista, och jag tycker såna listor är så underbart ytliga och befriande från känslor att jag genast måste göra en.
Men om det är en skådespelare så får ni gissa karaktären som jag gillar.
Jag tror att jag börjar listan med några mer jordnära.

Mija Kinning, hon får när som helst möblera om i mitt sovrum.
Linda Olofsson, på naturligt vis i naturen.
Leila Lindholm och en god efterrätt, mums.

Sen blir det glättig yta på hög nivå.

Melanie Lynskey, får gärna komma klättrandes över mitt balkongräcke.
Patricia Heaton, med lite jävlar anamma.
Margaret Collin, för att få lite klass på listan.
Amy Adams, får tjorva till det lite.
Maura Tierney, kan lappa mitt sargade hjärta.
Drew Barrymore, behöver jag säga mer?
Julie Bowen, skulle till och med få mig att stappla på skridskor.
Linda Fiorentino, kan jaga mina aliens.
Kristen Wiig, så blir det inte tråkigt.
Och naturligtvis Kate Winslet, mallen som Gud använde när han skapade kvinnan.

Yta yta yta befriande fritt från djupare tankar.
Nej nu blev det sån där grabbig känsla igen på den här bloggen, till och med lite gubbig och inte riktigt politiskt korrekt.
Bäst att jag sätter igång en tvättmaskin, skurar toan och diskar bort gårdagen för att bättra på statistiken över svenska killars arbetsinsats i hemmen.

Superhjältekraft. – Att hålla den pyrande glöden vid liv.

Foton från förr.

Det är riktigt roligt att kolla på bilderna från dom inskannade negativen, foton som jag inte har sett på flera år.
Bilder på mina barn såklart, sovandes, ätandes, geggiga, skadade, trötta, kalla, roliga och glada.
Sen en massa födelsedagar och julaftnar, tårtor, julgranar och uppklädda människor, barn på pysselkalas som frossar i flörtkulor och glitterpapper.
Skolavslutningar med oorganiserade gruppbilder. Husbygge och husdjur.
Men roligast är kanske bilderna från alla utflykter och semestrar som jag nästan glömt.
Bilder från Liseberg med karuseller, kalfjäll och blötmyrar, eld och korvgrillning i soliga snöbackar, långa sandstränder på östkusten, lejon i Kålmården, palmer i Malmö, tornerspel på okänd plats, bilen bäddad för att sova i och en massa tältandes, Åreskutans topp, raukar och vindpinade klippor, middag på spritkök, Riksgränsen med skidåkning i juni , hyrbilar, hängbroar över vida forsar, museum i Stockholm, Stegeborg och Gränna, Norge, bergstoppar med barn på ryggen, Tivoli i Köpenhamn, paus vid Götakanal, medelhav med bad och brunbrända soldyrkare, grottan på Skuleberget, Öresundsbro och Tysklandsfärja, rastplatser som ingen vet namnet på, gravrösen och fornlämningar, Gröna lund och sockervadd.
Oändliga bilresor med förväntansfulla äventyrare som aldrig , aldrig frågat om vi är framme snart.

Superhjältekraft. – Att uppdatera det fotografiska minnet.