Vi har en liten motionstävling på jobbet så nu måste jag ju göra lite extra för mitt lag. Så jag tog min cykel, ovanligt va?, och gav mig f.n på att jag skulle trampa hela vägen till den övre dammen.
Så jag misstog mig.
Halvvägs dit så hade mitt hjärta kopplat om alla ledningarna till nödläge och blodsmaken var påtaglig, jag blev tvungen att stanna en liten stund då jag påpassligt passerade D´s grav.
Det var så fint och lugnt där, och jag tänker att han inte behöver sina vingar då han säkert fått nya gympaskor att springa med.
Men sen fick mina ben jobba en stund igen, ända upp till dammen.
Och när jag står där ovanför dom vidöppna dammluckorna och hör det dånande vattnet, känner hur marken skakar av kraften. Så känns det som om naturen bara låter sig tämjas så mycket, bara litegrann. Precis så mycket att vi människor tror att vi är något, men vi är bara små pusselbitar som på sin höjd och förhoppningsvis hittar ett ställe där vi passar in, just här och just nu i denna föränderliga värld.
Oj det är lätt att bli lite djup när man påminns om hur lite kontroll man har över tillvaron.
Nu ska jag käka lite sen ska jag gå en promenad för att titta på den tillfälliga utställningen som konsteleverna satt ihop, så det kan bli två motionspoäng för mig idag.
Hurra för mig(klappar mig på axeln).
Superhjältekraft. – Att flåsa för flåset.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar