Istid både ute och inne.

I går var jag på hockey, jag har varit och sett en match tidigare och jag trodde att jag hade bockat av ishockeymatch på min lista ”saker att göra innan jag dör” men det fanns visst plats för en till.
Nu var det ju inget jag hade planerat, för jag blev bjuden, och klockan tio på förmiddagen trodde jag fortfarande att kvällen skulle spenderas i tv soffan.
Jag har ju tidigare nämnt att jag inte är särskilt intresserad av sport, men hockey är ändå rätt kul. Och stämningen i hallen gör ju förståss upplevelsen större. Nu var det ju en ovanligt rolig match också, så det var inte bortkastad tid.
Men jag undrar om hejaklacken har audition á la Idol för deltagaruttagningar till klacken?
Kravet är att man kan skrika i tre gånger tjugo minuter, kunna skrika i takt med den omskolade galär trummisen, monotont kunna mässa enklare ramsor utan att falla i trans, hålla sig inom lämpligt tonomfång (typ bas till baryton), naturligtvis äga rätt klädsel och kunna så pass mycket hockey att man kan häckla motståndarna med otroligt långsökta pikar.
Sen gärna kunna hinka så pass mycket öl att artikulationen kommer ner till en behagligt mjuk och otydlig nivå.
Förutom spelet på isen så försökte jag hänga med i ramsorna, men det blev lite rörigt när klacken skanderade ”– AIK VISA HJÄRTA KOM IGEN KROSSA HV” och mina öron hörde ”– AIK VISA HJÄRTA KOM IGEN OCH KAMMA HÅRET” ???

Superhjältekraft. – Att sätta sig i en tjugofyragrader kall bil för att ta sig hem.