Kakakakakallt.

Jag blev lite lurad av termometern när jag skulle gå ut. Kan det verkligen vara så att solen värmer redan?
Så följden blev att jag klädde mig för lite, och det enda receptet är då att gå ännu fortare för att hålla värmen. Och jag som inte promenerat på flera månader, så du kan lita på att jag kommer att ha träningsvärk i morgon.
Jag gick till museet och tittade på konst . . . eller vad det nu var. I ena hallen hade Lars Tunbjörk en serie fotografier.
Vad ska jag säga om det? En svit med foton av tomma arbetsplatser i Los Angeles, ett övergivet kontorshus med små sterila kontor, sparsamt möblerade och tragiska på nåt sätt. Det hade lika gärna kunnat vara Ryssland, utan fönster, småslitet och stramt.
Den andra serien var tagna i vår vardag, kassorna på ICA, Willys och City Gross. Jag blir lite fundersam, bilderna berättar ju en historia om vår samtid och saker som jag aldrig tänker på får en annan form genom kameralinsen.
Men vem sätter ett sådant foto på väggen? För bilderna är till salu, endast femtiniotusenkronor styck. 59 000 svenska kronor för ett fotografi på en grå kassaapparat!!?
Jag gick över till andra hallen.
Susanna Edwards visar ett videoverk som frågar vad det kvinnliga står för idag. Hon försöker provocera, och i sina bästa stunder gör hon väl också det, men jag blir som vanligt mest förvirrad, var är den röda tråden och varför sjunger kvinnan en så entonig och störig melodi?
Inne på museet var det såklart varmt och jag blev lite svettig av min snabba promenad, det fick jag lida för på vägen hem.
Kallare än kallt, promenaden förvandlades till en jakt på värme.
Jag bröt mot alla hastighetsbegränsningar och benhinnornas påtagliga klagan lämnades utan åtgärd.
Nu ska jag se vad jag kan göra med några kycklingfiléer, lök, paprika, grädde och råris.
Det kanske blir middag eller ett konstverk, vi får se.

Superhjältekraft. – Att fly från bilden av en kontorsstol.