Jag är inte så duktig på att vara ensam, ändå är jag rätt bra på just det, att vara ensam. Alltså, jag saknar såklart någon nära att dela och uppleva allt med, men jag har inga problem att fylla dagar då jag är helt själv.
Sämre då att jag ibland känner mig ensam, men jag känner också att jag drar mig för att söka efter sällskap. Varför då?
Jag har aldrig varit nån social talang, när jag tänker på det så har jag har nog alltid lutat mig mot en ”wingman” om man så säger. Jag valde nog omedvetet kompisar som var framåt och som banade väg in i de mest besynnerliga sällskap, människor som jag annars aldrig skulle ha pratat med.
Och det fungerade dom första tjugo åren av mitt liv, jag träffade många roliga personer, men det är inte lika enkelt nu i min ålder och utan ”wingman”.
Sen kan man ju tycka att om jag gjort så under hela min uppväxt så borde jag ju ha lärt mig nåt av dessa trevlighetsgenier, icke. Jag känner mig alltid lika bortkommen när jag hamnar bland en massa människor som jag inte känner.
Så att kasta mig in en obekant persons liv genom att vara bekvämt frågvis och trevlig är liksom inte min grej, tyvärr, jag behöver lite mer tid.
Och jag har så smått börjat förstå varför det är så, men mer om det senare.
I kväll hade det varit skönt med lite sällskap, kanske bara nån som slappat bredvid mig i soffan, eller nån som tvingat ut mig på en midnattspromenad.
Men vill mina killkompisar gå en promenad klockan elva en söndagskväll? Skulle inte tro det. Och vill jag kurande mysa ihop med dom i soffan? Skulle inte tro det heller.
Bara tanken på det får mig att vilja vara ensam.
Jag får nog ta rådet av en annan bloggare och ge mig ut i det okända.
det finns all sköns
och en hel del överjävliga sätt
att betvinga ensamheten på
och jag har så svårt att fatta
att det mest effektiva syns vara
ett "hej"
/Nea.
Superhjältekraft. – Att bara sänka garden lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag har lite kvar i mitt vinglas som jag ska dricka upp innan jag går till sängs. Vi kan börja nationaldagen med en skål! :-)
Och det finns anledning att sluta med en skål också.
Jag förstår precis vad du menar. Jag är exakt likadan; man känner många men vänner, det är det dåligt av. Jag känner mig ofta ensam och är väldigt mycket ensam. Samtidigt som jag är väldigt social av mig så trivs jag väldigt bra med att vara själv.
Man är nog lite knepig ändå...
Jag hade inte gissat att du skulle beskriva dig så, och nån knepig person tror jag inte att du är. Vi behöver bara hitta det vi söker efter.
Skicka en kommentar