För mycket tragik.

Kvällstidningarna öser det över mig, spaltmeter efter spaltmeter med det ofattbara.
Jag vet inte längre om det är för att jag bryr mig eller om jag bara vill gotta mig i eländet som jag nyfiket läser allt.
Personer vars liv förändrats för alltid, ett land, en världsdel som kommer att stå på tå och vara rädda under en lång tid framöver. Förtroendet är borta.
Hur man kan vända sitt hat mot samhället och ta ut hämnden på barn och ungdomar fattar väl ingen, och nu ska advokaterna slåss om begreppet vid sina sinnens fulla bruk. Men det förändrar ju inget.
Vapen finns överallt i överflöd och personer med extrema åsikter finns det gott om, samtidigt som vårt samhälle alltid behöver någon att skylla på.
Det är så lätt att slänga ur sig en kommentar om politiker som inte jobbar för allas bästa, poliser som bara jävlas med folk, ett rättsystem som inte behandlar alla lika.
Jag kan erkänna att jag ibland också sprider åsikten om att samhället är någon annan, och inte mitt ansvar. Jag vill också ha nån att skylla på.
Vi vill så gärna ha en syndabock, och att stå för sina handlingar och ta eget ansvar är svårt. Om normalfuntade människor med ett fungerande moraltänk kan uttrycka extrema åsikter i frustration, så kan såklart en galning med sprängmedel och ammunition sätta sådana åsikter i verket.
Men just nu förändra det inget, utom för kvällstidningarna som säljer massor med extranummer och bildbilagor i fyrfärg.

Superhjältekraft. – Att inte göra det enkla och skylla på andra.