Varför inte prova nåt nytt?

Min dotter ställde inte frågan, hon sa att jag måste följa med.
Vad gör man, gruvar sig lite. Vill inte vara en svikare, vill inte fega ur när utmaningen ställs framför mig.
Jag visste att det skulle kännas obekvämt, att jag skulle blotta mina brister framför okända människor. Helt klart så skulle jag som kille vara i minoritet, det förstod jag och det var jag. Femton tjejer och jag.
Tack och lov sa instruktören att programmet var helt nytt så alla kände sig nog lite vilsna.
Zumba är jobbigt, svårt och faktiskt roligt. Men man ska nog ha kört många gånger innan man hänger med på rörelserna och jag, som aldrig dansar nykter och som inte besökt ett gympingpass på femton år, har fullt upp när mina armar och mina ben tycks ha egna liv.
Jag gör precis som instruktörstjejen men när jag kollar på mig själv i spegeln så kan jag inte hejda mig att skratta högt.
Zumba är ju en massa vickande höfter, studsande, hoppande, vridande, dansande och att göra alla dessa saker samtidigt. Hopplöst.
Dom andra tjejerna var väl också alla i olika smidighetsfaser men ledaren var som ett skosnöre, smidig och tillsynes lealös.
Jag är som en salt pinne, och du kan ju försöka att få en sån att vicka på höfterna.
Som att ha en Rubriks kub till att dansa Zumba. Humor på hög nivå.
Och om ett skratt förlänger livet så kommer jag att vara kvar här länge.

Superhjältekraft. – Att skrämma liv i juckmusklerna.