Man måste ta för sig.

Jo det är sant att man ska ta för sig, för ingen kommer att lägga allt jag vill ha i mina händer. Men vad menar man egentligen?
Ta för sig i ett socialt sammanhang, att ge sig in i samtal och diskussioner med mina tankar, kunskaper och säga vad jag tycker. Känna att jag har lika stort värde fast jag kanske inte har lika hög utbildning, och inte kan uttrycka mig med en massa fina ord.
Ta för sig i arbetslivet, att utbilda sig eller hålla sig framme när det finns mer att lära sig, fler arbetsuppgifter som ska utföras. Få förtroendet och ansvaret att avancera.
Ta för sig av det ekonomiska överflöd som finns runt om kring mig, att förhandla till mig extra ersättning, skaffa ett extraknäck eller starta eget.
Ta för sig i kärlekssökandet, att ge mig ut på en aktiv jakt efter någon som kan fylla mitt hjärta. Om än bara för en natt.
Kanske man menar allt på samma gång.
Jag vet likt många andra hur jag borde vara för att uppfylla alla dessa punkter, för jag är normalbegåvad och jag har också läst böckerna och varit på seminarier som vill hjälpa mig att ta för mig i livet.
Men jag är inte en tävlingsmänniska, och jag har aldrig haft en rak bana att följa.
Jag vill heller inte vara den som armbågat sig fram och bara klivit på andras axlar för att komma sig upp till ett högre pinnhål. Det finns inte inom mig.
Inne i mig bor det inte en stark entreprenör, utan en duktig kille som gläds när andra tycker att det jag gör blir bra. Och sån glädje blir man inte rik på.
Grubblar jag mycket på det här? Kanske inte lika mycket nu som förr, med åren så har jag lärt mig att acceptera den jag är.
Och med åren så blir jag också duktigare på att säga vad jag tycker, att faktiskt vara obekväm när andra människor inte ens vill lyssna på alternativen.
Jag kan mer än min arbetsgivare har förstånd att använda mig till, och det har gett mig självförtroende.
Men sen var det de där med självkänslan, nåt som jag inte fick med mig i så stor dos hemifrån, och en inte alldelens enkel känsla att utveckla och förändra.
Grubblar jag mycket på det då? Ibland, särskilt i kontakten med nya människor, och sen jag blev singel så har det tagit tid att bygga upp ett egenvärde igen.
Jag är inte och kommer aldrig vara den som raggar i ordets rätta bemärkelse, det har jag accepterat. Och jag skulle verkligen bli förvånad om jag fick med mig hem ett one-night-stand.
Jag känner mig verkligen obekväm i dom här vanligaste raggningsmiljöerna. Så det är kanske här som mitt taförmigproblem känns som mest handikappande just nu. Det kan hända att jag förblir singel ett tag till.
Men om någon skulle säga att jag måste ta för mig mera, ja vad skulle det betyda?
Jag lever inte på marginalen, utan lite ovanför, och jag har två fantastiska tjejer som jag älskar. Jag är förhållandevis frisk, har jobb och bor i ett av världens tryggaste länder.
Om en familjefar i Somalia skulle granska mitt liv så skulle han utan att tveka säga att jag redan har tagit för mig.
Allting är relativt.

Superhjältekraft. – Att utmana mig själv att ta för sig på mitt egna sätt.