Ärtsoppa.

Jag har faktiskt bara legat inne på lasarett en gång tidigare i mitt liv, och det var mer än fyrtio år sen.
Kan inte säga att jag minns så mycket. Pärlplattor, massor av elektroder och blinkande lampor, kalla lakan och ljusgröna väggar, men mest minns jag ärtsoppan.
En ärtsoppa som skulle förändra mitt liv. Ja, det kanske inte var soppan som var skurken, utan en barsk sköterska i vita träskor som minsann skulle hålla ordning på dom intagna.
Och såklart skulle jag vara inlagd på en torsdag, för den enda måltid på sjukhuset som jag minns serverades som en tvårätters.
Ärtsoppa och pannkaka, inte tvärtom.
Framför mig på bordet ställdes en gigantisk talrik med den grötigaste ärtsoppa du kan tänka dig, och bakom den en underbart väldoftande och gyllengräddad pannkakebit.
Den bistra kvinnan upplyste oss tydligt om regelverket. De som åt upp all ärtsoppa fick äta upp pannkakan, och vi som trugade med gråten hotande bak varje sked fick vara utan.
Och på den tiden fanns det inga sjuåriga rebeller, så jag trugade och trugade men gav till slut upp, vilket ju inte gillades av gestaposköterskan.
Trauma kan jag lova. Ett under att jag inte blev anorektiker.
Jag har aldrig ätit ärtsoppa sedan dess, jag har till och med svårt med lukten. Men sådan var uppfostran i slutet på stenåldern.

Superhjältekraft. – Att protestäta pannkaka alla dagar.