Take a leak.

Jag har varit på utbildning i Luleå. Utöver det som utbildningen handlade om så fick jag en ofrivillig inblick i ett av dom svåraste handikapp man kan ha.
En stund efter maten blir jag pissnödig och uppsöker en toalett. Toaletten består av ett yttre rum med två handfat med en stor spegel, en liten skiljevägg och två dörrar som leder till varsin liten toalett där det också finns ett handfat.
Toaletten ser ut som vilken toalett som helst och jag memorerar inga detaljer. Den ena av dom båda toaletterna är upptagen så jag går in på den andra, stänger dörren och låser om mig. Jag fäller upp ringen, för som den machoman jag är, står jag upp.
I samma stund som jag släpper på dränaget så hör jag att min toagranne låser upp sin dörr och går ut. Du kanske har listat ut vart den här historien är på väg. Det blir mörkt, alltså kolbekene kolsvart. Jag ropar hallå, men han hör mig inte, och den yttre dörren stängs med ett klonk.
Jag har bara uträttat mitt ärende till hälften och blir tvungen att sikta med hjälp av hörseln, i mitten, inte i mitten, i mitten , inte i mitten. Det är fasligt vad dålig balans jag har när jag står bredbent, svagt knäböjd och med huvudet framåtböjt som om jag fortfarande såg vad jag höll på med.
Jag står där och skrattar för mig själv och jag försöker leta i mitt minne hur det ser ut runtomkring mig. Få se nu toa papper där, peta igen locket, spola, handfatet och tvålautomaten går bra, hmm jag vet att det finns pappershanddukar nån stans, inte där men här, ok inte lösa handdukar utan nån automat av nåt slag, jag känner att det sticker ut en papperskant, finns det nåt vred eller?, jepp ett taggigt hjul vid sidan, nu fick jag en hel pappersbit.
När jag torkat händerna undrar jag vart papperskorgen är, jag vill inte känna efter utan struntar i det just nu. Jag vet såklart vart dörren är här inne men ute i det yttre rummet är det lika mörkt och jag går åt det håll som jag tror är rätt.
När jag trevar där i mörkret med händerna utsträckta framför mig så tänker jag, om nån filmar mig nu med IR kamera så ser jag säkert ut som en förvirrad deltagare i fångarna på fortet, vansinnig blick med gröna uppspärrade ögon.
Dörren var inte exakt där jag trodde, däremot så prickade jag lysknappen. Perfekt.
Detta pyttelilla besök i den blindes värld gör mig så imponerad av dom som lever sitt liv och löser sin vardag som icke seende.

Superhjältekraft. – Att i efterhand komma på att jag hade kunnat lysa med min mobil.