Vill du se en stjärna?

Det självklara beviset på att universum expanderar är den mörka natthimlen. Men det är så sällan att jag tittar uppåt för det lönar sig ju inte särskilt mycket när man bor i eller kring en stad, ja samhällen och byar också för den delen. Det är så mycket skräpljus som förpestar stjärnhimlen.
Jag har väl försökt lära mig namnet på några stjärnbilder fast jag inte kan se hela, normalt kan jag bara se dom starkast lysande stjärnorna, det är tråkigt.
Det är inte så länge sedan jag och en kompis åkte en bit utanför för att fota norrsken. Vi stod i bilens strålkastarsken, en klar, iskall vinternatt, och riggade stativ och objektiv. Så släckte vi ljuset och mina ögon ställde om sig till mörkerseende och vi fortsatte att fippla med kameran.
När jag sedan vände blicken uppåt höll jag på att trilla omkull, så många stjärnor hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Vintergatan överrumplade mig totalt genom att visa sig i all sin prakt. Det var helt makalöst.
Vi som bor i norrland har ju inte så långt till obebodda trakter så passa på nån klar natt att åka några mil ut i obygden, ställ dig i mörkret och låt ögonen vänja sig. Men vänta till efter midnatt då många byar släcker sina gatljus.
Det är ett fantastiskt skådespel som om inte annat sätter vardagen i perspektiv. Med blotta ögat kan du se dom närmaste planeterna och ungefär tvåtusen femhundra stjärnor, med en kikare många fler.
Alla stjärnor du ser tillhör våran galax men du kan faktiskt också se våran närmaste galaxgranne, Andromeda, som en suddig fläck. Läckert.

Superhjältekraft. – Att sola sig i stjärnglans.