Slutet är nära.

Så här, i det sista skimret på den regnbågsfärgade såpbubblan som kallas semester, får jag såklart ett upplyftande SMS från en jobbarkompis.

Äntligen! Pinan med för mycket fritid är snart över. Vi räknar ner dessa få timmar som är kvar av straffet, sedan låter vi vardagen träda tillbaks med full kraft och lägger oss i väntans tider under 345 snabbt rullande dygn, sen är plågan av semester tillbaks igen. Elllllller?

Sen följer en mycket smili smiley.
Han får till svar.

Ja det är lätt att tappa bort meningen med livet och irra runt i ledighetens meningslösa ingenting där dagarna bara flyter ihop och bildar en suddig gröt av tid utan syfte, där min vilja får grönt ljus för alla infall och ingen styr upp detta tidsslöseri i varandets korta skepnad. Jo vi ses i morgon.

Utan smiley.

Superhjältekraft. – Att acceptera sitt öde.