Smärtan sätter gränsen.

Kom hem från lassa i dag vid lunch. Har fyra prydliga hål på magen, en raspig hals och är lite vimsig av för lite sömn.
Hålet i mellangärdet är det som gör ont. Läkaren sa bara: – Inga restriktioner, smärtan sätter gränsen.
Och smärtan finns när jag kraxar, hostar, rapar, böjer mig, snyter mig, lägger mig och ställer mig. Ja allt som involverar magmuskel och tarmrörelse, som om hela min kropp satt fast i solarplexus.
När jag kom hem så kokade jag en Varma koppen och rostade några frallor, satte mig framför tv:n och tryckte på on knappen. Brittisk stå upp.
En kille som skojade om skottar. Jag fick ett skrattanfall och smärtan fick mig bara att skratta mer, jag fumlade med fjärren för att få bort dåren, men det gjorde för ont.
Jag försökte att hitta lugnet, nöp ihop ögonen, men killen bara fortsatte i mina öron. Varje skratt skickade en stöt rakt upp i hjärnan och jag försökta vika mig i nån konstig vinkel för att avlasta magen. Gick inge bra.
Smärta, panik och hysteriskt skratt. Jag fick till slut slut på luft och lyckades byta kanal. Men skrattet fanns ändå kvar en god stund, inte kul.
En lärdom rikare, smärtan sätter gränsen, inget mer stå upp idag.

Superhjältekraft. – Att ha roligt en annan dag.