Musiken i mig.

Det är svårt att inte älska den här grabben, men jag förstår den uppgivna kommentaren som nån skrivit i fältet under: No matter how good you are at something, there will always be a kid in Asia doing it better!
Nu är våren räddad för min del i alla fall, jag ska gå gitarrkurs.
Tror jag egentligen själv på den idén? Idén om att jag kan lära mig spela gitarr, ja jag ska i alla fall göra ett försök.
Några jämrans ackord ska det väl bli, man behöver väl bara tre för att spela lite runt lägerelden har jag hört.
Och den underbara låten här under har bara två ackord.
Lika roligt är att det blir ett gäng från jobbet som också hakar på.
Jag fick en gitarrbok i julas av mina tjejer och jag har suttit i korta stunder och klinkat, inte mer än att jag inser att det blir svårt lära en gammal hund att sitta.
Och man får jäkligt ont i fingertopparna, dom måste härdas mera.
Det här inlägget skulle egentligen handla om nåt annat men det blev på tok för personligt, men jag kan säga att mina glesa besök här beror på att någon har skakat runt med snögloben och allt inuti virvlar och snurrar.
Det är en så galet härlig känsla att inga murar orkar stå emot. Måste försöka hålla fötterna på jorden, jag är ju inte fjorton längre.

Superhjältekraft. – Att plinka på rätt strängar.

God morgon söndag.

En icke representativ skara människor.

Jag sitter med i en referensgrupp hos Hyresgästföreningen, vi ska hjälpa till och ha åsikter om bruksvärdesdelen i det nya hyressättningssystemet.
Vi är tio stycken, tre grånade damer, tre medelålders, och fyra personer från samhällets bottenskikt i åldrar från fyrtiofem till döden.
Vi ska tillsammans spegla nån slags medelhyresgäst, det gör vi inte, det finns inga yngre personer representerade.
Men tyvärr så var det inte några ungdomar som anmält sig, ingen som ville vara med och påverka sin framtid, tråkigt.
Det är lite lurigt det här med kommunala fastighetsbolag, för den lagstiftning som vi har i Sverige är nästintill unik i Europa, i de flesta övriga länder är bara allmännyttans bostäder tillgängliga för de socialt utslagna, alla andra bor i olika former av privata bostäder.
Och ingen annanstans har väl kommunala bolag haft något att säga om hyressättningen i dom privata bolagen, även om nu den delen tagits bort.
Dessa kommunala bostadsbolag är såklart en nagel i ögat på Alliansen, och även om dom just nu inte fått igenom hela sin ide om fria marknadshyror och total utförsäljning av allmännyttan så är vi på god väg.
Men var ska alla dom som inte kan låna hundratusentals kronor till en bostadsrätt bo? Var ska alla ungdomar som inte har rika föräldrar bo?
Men det är inte längre nåt att eftersträva, det där med att alla ska ha nånstans vettigt att bo.
Segregation kommer att finnas överallt, och det nya systemet som vi jobbar med på Hyresgästföreningen kommer såklart att vara ett steg på den vägen.
Men nu är det som det är och vi måste göra det bästa av situationen, och kanske alla vill ha det så, och kanske jag bara är lite paranoid.
För nog finns det en logik i delar av den här lägenhetsvärderingen, det kan jag inte säga emot, men vi har det redan idag så uppdelat var vi bor.
Ökade skillnader skapar en dynamik i samhället, eller hur va det dom sa? Gör det samhället bättre? Gör det samhället tryggare?
Jo dom intalar sig det, dom som bor på lugna gatan och har patrullerande vaktbolag och kameror vid entrén. Men för alla andra så innebär en uppdelning ökad oro och större utslagning som leder till ökad oro och större utslagning.
Eller föresten, den som tvingas leva med vaktbolag och kameror har ju också förlorat på grund av ökad oro eller hur?
Jag inser ju att jag är en av dom som kommer att få lägenheten klassad högt, hyfsat centralt, samhällsservice i närheten, grönområde och lekplats, mataffär på gångavstånd, tillgång till parkering och garage, fint renoverad lägenhet på andra våningen.
Mm, få se vad som händer när den ska klassas nästa år, det blir kanske överklass.

Superhjältekraft. – Att se värdet i en kvadrat.

Fadime.

Jag lyssnade på ett reportage om mordet på Fadime, ett hedersmord. Pappan sköt sin dotter i kallt mod, han begick ett överlagt mord på sin egen dotter.
Jag minns allt rabalder som följde där för tio år sedan, men tyvärr så var det var ju varken det första eller sista hedersmordet i Sverige och jag har så svårt att fatta.
Jag kommer aldrig att förstå det, hur otroligt felskapt är man när man gör en sån sak.
Du kan försöka förklara hur kulturerna har olika syn på familj och vikten av den, hur man ser individen som en liten, nästan oviktig, del av en större och viktigare familj. En kultur där varje handling ska hedra släkten och uppfylla en förutbestämd vilja.
Jag kommer ändå inte förstå hur jag medvetet skulle kunna fatta ett beslut att döda mina barn. Jag kommer alltid att fördöma denna handling, oavsett förklaring.
För det finns ingen logisk förklaring.
Jag minns en händelse hemma i inlandet när jag var liten.
En skenhelig frikyrkopastor som hade ett stort inflytande i samhället slängde ut sin dotter när hon oplanerat blev med barn.
Han försköt henne när hon kanske behövde sina föräldrar som mest och jag fattade ingenting.
Hur kan man som honom predika kärlek och tolerans medans man inte har något av det tillövers för sina egna barn? Är vi inte satta här på jorden att skydda våra barn, vad som än händer?
Men vi har ju våra egna fördömare i Sverige. T.ex. Jehovas vittnen är ju inte särskilt toleranta mot personer som inte tillhör församlingen, även om det är familjemedlemmar, men jag har aldrig hört att dom dragit vapen och dödat någon för det.
Ja i såna här frågor hittar jag inget som är rationellt, här inskränker sig min fattningsförmåga, jag är väl bara för dum för att förstå.

Superhjältekraft. – Att ha begränsad kulturförståelse.

En proaktiv revitalisering.

Känner du dig i underläge när nån chef börjar prata maktspråk? När någon varit på ledarskapskurs och fått ett helt nytt vokabulär som ingen förstår ett jota av?
Låter du dig förledas av politiker som säger så mycket att inget blir sagt? Har du folk i din omgivning som stylar med komplexa ord.
Här har du chansen att ge tillbaka, använd bara den svenska svadageneratorn.
Tvåla till dina motståndare med en meningslös meningsbyggnad.
Tillsammans med några otydliga diagram så kan du lätt skapa en oöverträffad presentation.
Tryck på Skapa ny! Och du får meningar som ingen törs säga emot, och skulle någon fråga nåt så blanda och ge en gång till. Du kommer att äga nästa redovisning, garanterat, kanske få en applåd till och med.
Ett måste för dig med politikerambitioner, den svenska svadageneratorn.

http://textomedia.se/svadagenerator/

Superhjältekraft. – Att inte säga för mycket.

God morgon söndag.

Ostökigt, är det då stökigt eller inte?

Förra gången jag såg programmet Maniska Samlare så kände jag mig nödgad att gå iväg med förpackningsåtervinningen.
Att en människa kan råka ut för en traumatisk händelse som vänder livet upp och ner det är jag väl införstådd med. Och att själens sjukdomar kan ta sig uttryck i nästan vad som helst kan jag också fatta.
Men att man kan bo tillsammans med en manisk samlare och varje dag klättra över berg av grejor, bergskedjor av prylar och skrot, det har jag svårare att förstå.
Det ska till mycket kärlek för att klara ett sånt förhållande.
Jag är ingen pedant och tro mig, jag kan samla på bra att ha grejor om jag bara får chansen.
Men dom som har verkliga problem samlar ju inte bara på saker, dom samlar ju också på skräp och sopor.
Min lägenhet är nog en väldigt typisk ungkarlsboning tror jag, ja bortsett från att jag inte har några levande växter. (Dom ensamma killarna som jag känner verkar ha en förkärlek för gröna växter)
Jag har lätt övermöblerat, ganska strikt, förhållandevis lättstädat. Kan vara ett sätt att kompensera för min stökiga hjärna.
Ett boende som kanske saknar lite hemtrevnad, eller jag vet inte hur jag ska säga, jag tycker om mitt hem, men det saknas nåt.
Jag vet inte hur mycket av mig som finns under detta tak, kanske mycket, kanske inte alls.
Jag har försökt att möblera i en stil som jag gillar, lite mörkt, lite grovt. Men ibland så skulle jag vilja ha ljust och lantligt.
Det är lätt att säga – jag möblerar och fixar som jag vill här hemma.
Men blir det som jag vill när ingen annan ifrågasätter mina idéer, när jag sätter upp tavlorna för att dom passar just där just då?
Ibland behöver jag nån som säger emot för att jag ska veta hur jag vill ha det.
Verkar det sakna logik? Mm, det haltar lite men ändå.
Det kanske helt enkelt saknas en till person här.
Men jag har också lite stökigt under ytan, precis som jag är själv, mina förråd och garderober har en tendens att bli slutförvaring av en massa saker som jag borde slänga.
Om man skulle kolla mina gener i rakt nedstigande led från den tiden det bara fanns två jobb, jägare och samlare, så skulle nog ett DNA prov visa att jag är en samlare.
Men jag håller det i schack, ungefär som alla andra normalstökiga.
Nu ska en ny omgång av programserien dra igång igen, samlarna ska sättas ut till allmän beskådan och jag är en av dom som tittar ibland. En av dom som förfasas och fascineras av det kaos som dessa människor lever i.
Det känns som om mina odiskade tallrikar ändå är ett litet problem i sammanhanget, för vad brukar man säga? Bättre med lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Superhjältekraft. – Att känna sig hemma hemma.

Tom telefon.

En väns oturliga telefonkrasch fick mig att göra nåt som jag aldrig gjort förut, säkerhetskopiera innehållet i min mobil. Och då tömde jag den på bilder också, en massa gamla bilder, och det är ju alltid kul.
Jag hade ärligt inte tänk tanken ens men det fanns ju roliga bilder där som inte finns nån annan stans, så nu ska dom få äran att fylla mitt fotoalbum dom också.
Som bilden på den gamla Suzukin som fick fjäderskrud, jag var rädd att alla bilder på den försvann med dom digitala foton som jag slarvat bort.
Men här fanns ju i alla fall några bilder på motorhuven, kul.

Superhjältekraft. – Att sluta slarva med bilderna.

Rätt ner i plånboken.

Den som prenumererar på Aftonbladet Plus får enligt rubrikerna veta hur lätt det är att spara 50 000, 100 000 eller till och med 150 000 kronor på ett år. Ordagrant ”Så enkelt sparar du . . . kr i år".
Observera ordet ”enkelt”. Man ska visst få experternas bästa tips, men jag kan säga att inga tips i hela världen kan få mig att spara sådana summor utan att flytta och sälja bilen.
Men det kanske är ett experttips som ni gratis kan få av mig, sälj alla era tillhörigheter och sov på soffan hos kompisar, eller om det kniper i en trappuppgång.
Garanterat utgiftsbesparande.
Vi som inte har Plusabonnemang måste gissa, men vad ska vi gissa att dom menar?
Ordet spara tyder ju på att utgifterna ska minska, inte att inkomsterna ska öka.
Så få se då, om man normalt äter alla måltider ute på restaurang, frukost, lunch och middag, 365 dagar per år så sparar man typ 15 000 kronor på sänkt restaurangmoms, förutsatt att restaurangerna verkligen sänkt priset, så då har vi lite där.
Men om man räknar så så skulle man tjäna fem gånger så mycket på att laga alla måltider själv. Vad annars?
Jag antar att det inte är små banala saker som att släcka på toa och inte ha apparater på stand by.
Enkelt spara minst 50 000 kronor . . . enkelt . . . hmm.
Det måste ha med huslån att göra eller hur, en villa i Danderyd kan ju generera ganska stora ränteutgifter, om man inte ärvt fastigheten förståss.
Men det kanske gäller den där hemhjälpen som städar villan i Danderyd, istället för att betala vitt och göra RUT-avdrag så kan rådet vara att betala svart.
Eller nej, vadå det är ju Aftonbladet, inte uppmanar dom till det.
Såna uttalanden gör väl bara centerpartiets nya ledare Annie Lööf, ja inte direkt förståss, men väldigt tydligt indirekt.
Nå, åter till sparandet, det måste ha med ordet enkelt att göra, nåt som inte kräver uppoffringar.
Då är det skatteplanering såklart, gränslandet mellan ärlig och oärlig, några fina kapitalförsäkringar på Irland som man fiffigt kan förvandla till skattefria bla bla bla.
Så som jag fick en gratislektion i av en kollega här om dagen, men då jag saknar kapital att planera med så lyssnade jag ju bara med ett halvt öra.
Borde förståss vara intresserad av sånt här men jag är nog mer gräshoppa än myra.
Visst vill jag kunna spara 50 000 kronor i år, och när dom nu helt plötsligt börjar prata om fallande bostadspriser och bostadsbubbla så kanske min tid har kommit.
Rea på bostadsrätter kanske kan sporra mitt sparande.
Spara genom att köpa, det gamla klassiska sättet.

Superhjältekraft. – Att inte mixtra med sparbössan.

Uppe på krumtoppen.

Vet inte om jag borde avslöja såna här konstiga grubblerier som fyller mitt huvud.
Men det här med att träffa nån ny, att lära känna en ny spännande person, att känna nya känslor och få dom besvarade är så overkligt och ovant.
Jag kan tycka att det inte är så oändligt länge sedan jag hade ett förhållande, ja det beror ju med vilken måttstock som man mäter såklart, men det är inte ett halvt decennium sedan ok. Så det borde väl inte vara så krångligt för mitt inre.
Men hur länge sedan var det som jag träffade en okänd tjej och trevande inledde . . .vad det nu kallas för, med?
Hur länge sedan var det som jag blottade och brottades med alla känslor, pirrningar och rädslor som hör till en sådan ny bekantskap?
Det är ju jättelänge sedan, en hel eeeviiiiigheeet sen, när jag var ung och obrydd.
Jag vet väl inget om dejtande, flirtande och sånt nu för tiden. Hur gör man? Vad ska jag säga, hur ska jag säga, törs jag känna det jag känner och uttrycka allt som jag känner?
Jag har ju knappt koll på vilka strumpor som hör ihop i torktumlaren, hur ska jag förstå signaler och känslor som hör till när två människor möts för att dom kanske eventuellt hör ihop på nåt vis?
Ni hör va? Hur jobbig är jag?
Har en hjärna som verkligen borde ta semester, som bara borde njuta av resan, koppla av och följa hjärtats enkla logik. En sån hjärna behöver jag nu.
Men jag fick en som är förvirringsprogramerad, en som saknar automatisk uppdatering på det här med . . . vad det nu kallas för?
Sen blir det ju inte bättre av alla rubriker som svischar förbi i alla tidningar. ”Så fixar du dejten” ”Tio saker du inte får göra på din dejt” ”Så vill tjejer bli uppvaktade”.
Jag läser aldrig artiklarna, men kan inte undgå att bli påverkad av rubrikerna. Det förbättrar inte min självkänsla precis.
Det känns som om man skulle behöva gå en ABF-kurs i vuxendejtande.
Så jag känner mig fram längs översnöade bergsstigar med en blindkäpp och hoppas att det finns tålamod för en försiktig vandring.
Det är bara jag och Grinchen som inte kan fatta hur ett hjärta kan växa tre storlekar av en känsla.

Superhjältekraft. – Att ändå bara vara mig själv.

Mjuk och varm.

Det bästa som finns är att köra torktumlaren när man ska duscha, kanske till och med stänga dörren en stund så det blir så där högsommarvarmt i badrummet.
När jag var liten så bodde vi i ett halvgammalt hus med badrum i källaren.
En rå kall betongkällare med omålade väggar.
Och längst in i ett av rummen så fanns det ett avskärmat utrymme med väggar av målad masonit, ett element som kämpade mot fönstrets kalldrag, trätrall på golvet och ett badkar.
Helst så skulle man ha duschat med kläderna på men man blev alltid nerskickad i bara kalsongerna. Det var alltid kallt där nere, även på sommaren.
Jag har ett visst minne av att det lätt blev slut på varmvatten också, särskilt om nån annan duschat före.
Det var alltid en pina att stänga av vattnet, att ta emot den kalla vind som svepte ner från fönstret och stå där skakandes som en rakad Chihuahua med en handduk som inte är sådär tumlarfluffig utan som ett rivjärn av stärkt frotté.
Sen så skulle jag springa genom alla rummen och släcka lyset efter mig, trippa på kallt golv och jaga upp mig av mörkerrädsla.
Konstigt att jag gillar att duscha över huvet taget.
Men det är skönt att tiderna förändras, tumlarens värme och dess mjuka handdukar är ju en badrumsrevolution.
Nu är det bara när det kalla duschdraperiet får för sig att linda sig runt mina ben som stunden av avslappning blir avbruten.
Det var inte bättre förr.

Superhjältekraft. – Att slippa isvak och snöskrubb.

Bildbehandling.

Mitt fotoalbum har sakta men säkert fått några sidor fyllda. Tur att jag fick hjälp att sortera alla bilder.
Och äntligen har jag fått användning av Bonniers stora matlexikon, det funkar bra som limpress.
Men jag vet att jag har en skärmaskin nånstans, eller blev den såld på flyttloppisen?
Jag ska göra en arkeologisk utgrävning i mitt förråd, för det är så mycket enklare än skärunderlägg och vassa knivar, jag är ju rädd om mina fingertoppar ju.
För detta arbete som jag hade hela vintern till att göra kommer att kräva skiftarbete och övertid för att bli klart innan midsommar, det känns i alla fall så nu.
Men nu ska jag antingen bli lycklig i mitt fårråd eller ta en promenad till Clas Ohlsson och slösa pengar, vi får se, jag behöver rationalisera processen.

Superhjältekraft. – Att minnas allt som fastnat.

God morgon söndag.

Jag önskar att jag aldrig vunnit pengarna.

Vad är ett för ett asshole som säger så?
Jag önskar definitivt att få vinna lite pengar, varför köper jag annars lotter? Om jag trodde att pengar skulle ge mig olycka så skulle jag väl inte hoppas på en vinst.
Men det står i tidningen om människor som förlorat familj och vänner för att dom blev rika, och det är fler än en ”kändis” som kastat bort sin framgång när ekonomiska utsvävningar gått över styr.
Hur kan det bli så?
Att få hela sin framtid ekonomiskt tryggad vore väl ett lyft eller skulle det att stiga mig åt huvudet också?
Tror inte det, mina drömmar är små och inte särskilt kostsamma, så vad skulle få mig att balla ur om jag vann en massa miljoner?
Jag vet inte, men det finns såklart ”investerare” som skulle göra allt för att få ta del av en sån kaka, och det är kanske där som risken för olycka är som störst.
Att inte känna sig nöjd med det man vunnit, att börja sträva efter mer och bli rädd att allt ska gå förlorat. För det är väl bara den som inget har som inte kan förlora något.

Jag köpte några lotter före jul men jag gömde dom och skrapade dom aldrig och sen köpte jag några till vid nyår.
Nu har jag skrapat alla och av åtta lotter så vann jag på fem, och för första gången på länge så gick det jämt upp, otroligt.
Men jag gissar att när jag löser in dom och såklart tar nya lotter så blir det ett annat utfall.
Jag är en av dom som för det mesta betalar in pengar för att någon annan ska kunna vinna, och jag har väl aldrig nånsin vunnit mer än femhundrakronor i en enda smäll.
Men dom säger ju att det finns ett motsatssamband mellan turen i spel och turen i kärlek, så jag får väl hoppas på det senare.
För det är väl där den största rikedomen finns.

Superhjältekraft. – Att skrapa en fin formation.

Inte söndag men.

Mediedrevet.

Ibland så läser man en rubrik eller hör ett inslag på nyheterna som verkligen får igång känslorna.
Som den här pojken som sägs ha blivit lämnad i kylan utanför en sporthall av sin pappa för att han spelat för dåligt, säg att du blir galen då också?
Men sen när det nu pågår en polisutredning och ingen träder fram med sanningen så börjar jag undra.
Jag säger inte det här som ett försvar men tänk om det bara var så här:

Pappan skjutsar sin son till innebandyn, han vet redan på förhand att han inte kan stanna hela tiden.
Så mitt i matchen reser sig pappan och säger på skoj till dom andra föräldrarna: ”– Min grabb spelar så jäkla dåligt så nu sticker jag”.
Skämtet missuppfattas när han senare får oväntade förhinder och inte kommer i tid till hämtningen, och det kan ha varit pappan som sedan i panik ringt till någon bekant som till slut hämtade pojken.

Vad vet vi av en tidningsrubrik? Man vill ju alltid tro det bästa om människor.

Superhjältekraft. – Att hoppas på en trevlig sanning.

100 000 : 1

Jag tror inte längre på dom här kontaktsidorna på nätet.
Vilka är oddsen att man ska få kontakt och fatta tycke för en mysig tjej som också tycker likadant tillbaka?
Vad är det för mening med en presentation som man skrivit ihop med en skev självbild och som bara beskriver den känsla som jag har av mej själv.
Hur troligt är då ett vettigt möte?
Sen är det så ytligt att bilden kanske är den viktigaste faktorn.
Nä, jag tror jag skiter i det där, det är bara en stor reklamkampanj alltihopa.

Här har jag byggt upp en stabil singelmur under en massa år nu, en förvarsmur av tegel och murbruk, tänkt att hålla alla känslor inne.
En förvarszon som gör livet enkelt, inget kompromissande, inget anpassande, helt enkelt en bekvämlighetsborg i äkta singelstil.
Ett solitt bygge som omgärdar mitt hjärta och som ingen okänd konstig nätdejtssökande tjej ska rucka.
Jag vet att skapandet av min användare på kontaktsidan var som att glänta på vindbryggan, ett trevande försök att öppna fällgallret, att faktiskt tro på en väg över vallgraven.
För jag har väl en liten . . . stor längtan i mitt inre.

Men jag var inte beredd på att hela östra väggen skulle rasa.
En del av mig står förvirrad och chockad kvar mitt på borggården, en liten del blandar murbruk för fullt.
Men den större delen av mig drar djupa andetag och stirrar på den vackra utsikten.
Min tveksamhet har förlorat grundstenen och total förvirring råder.
Vart är världen på väg?

Superhjältekraft.– Att aldrig säga aldrig.

Telia antireklam.

Är det verkligen reklam dom sysslar med.
Vem vill ha Axess-TV om det ska tjafsas så om kvällens tv-tittande? Vilket familjeliv skulle tåla det scenario som dom målar upp?
Ska alla i en familj alltid kunna bestämma sin tablå så måste ju alla sitta i ett eget rum med egen tv. Tråkigt vore bara förnamnet.
Och tittar vi inte tillräckligt mycket utan att ha kontroll över varje minut?
Men nu var det bakåtsträvaren som talade igen, det var bättre förr, typ.

Superhjältekraft. – Att se lite mindre av allt.

Vad spelar roll?

Hamnade i en lite rolig diskussion härom kvällen.
Flera i sällskapet hade åter igen sett filmen ”Tomten är far till alla barnen” och frågan började med hur skulle man reagera om ens tjej skulle göra en insemination utan att man fick vara med i beslutet?
Skulle förtroendet vara förverkat även om båda ville och var inställda på att skaffa barn?
Sen vandrade diskussionen vidare till bonusbarn och biologiska barn.
En förenklad tanke, typ så här.
Vad blir man och hur känner man om man träffar och tar ihop det med en separerad tjej med ett litet barn?
Vad blir man och hur känner man om man flyttar ihop med en änka som har ett litet barn? Någon skillnad?
Vad blir man och hur känner man om man träffar en tjej som är gravid i femte månaden? Skulle man känna olika och blir man olika i sin föräldraroll?
Diskussionen är väl baserad på tankarna runt allt strul i filmen och med ett gäng diskuterande som fått något glas innanför västen. Men när betyder det nåt att man faktiskt är biologisk far till barnet?
Jag vill hävda att det här tjafset pågått ända sen Josef inte blev kallad för pappa till Jesus, ett solklart fall av 100% föräldraskap.
För var finns annars skillnaden? Jag vet inte.
Mina tjejer är ibland så underbart olika att man inte skulle gissa på samma gener, men i annat så otroligt lika att det kanske ändå finns en chans.
(Här suddade jag sista raden för den innehöll för mycket av den där smoschiga känslan som finns mellan en far och sina döttrar, men ni fattar.)

Superhjältekraft. – Att plocka äppelpäron från päronäppelträdet.

Sömnsjuka.

Finns det serotonin på flaska eller? För melatonin verkar jag ha obegränsad tillgång till.
Jag minns inte att jag brukar vara så här trött på vintern, sova hjälper inte. Jo det hjälper kanske lite, men det krävs ovanligt mycket.
Får nog slösa lite energi och tända fler lampor här hemma, det kan mycket väl vara ljuset. Eller bristen på det samma.
Trög i mössan är väl bara en bieffekt hoppas jag.
Snöovädret har inte inbjudit till utevistelse heller så det blir nog bara klagosång av det här inlägget.
Jag ska nog gå och mixa en energikick i fjolårets julklapp, smoothie tajm.

Superhjältekraft. – Att pigga till sig lite.

Jadå nu kom det mera snö.

Efter förra årets snökaos så är kommunen tvingad att lägga ut snöskottningen på entreprenad. Här är killen som vann upphandlingen.
Men jag tror det hela bottnar i en missuppfattning, för så här står det på kommunens hemsida:

”Snöröjning för pensionärer. På tekniska nämndens sammanträde 14 juni 2010 beslöts att tekniska kontoret inte längre ska erbjuda betaltjänsten snöröjning för pensionärer. Vi rekommenderar våra tidigare kunder att ta kontakt med ortens entreprenörer för att köpa den tjänsten.”

Men ni vet ju hur lätt det kan missuppfattas av ett gäng lomhörda hjulgångare med begynnande starr, jag gissar att diskussionerna runt middagsbordet på äldreboendet gällde den här felläsningen:

”Snöröjning av pensionärer. På tekniska nämndens sammanträde 14 juni 2010 beslöts att tekniska kontoret inte längre ska erbjuda betaltjänsten snöröjning för pensionärer. Vi rekommenderar våra tidigare kunder att ta över ortens entreprenörer så att vi kan köpa den tjänsten.”

Ja ni vet ju hur det blir när sen alla börjar prata i varandras hörapparater, ingen lyssnar och alla hör bara det dom vill. Men man kan ju inte klaga på deras handlingskraft.
Och det blir nog kanske bra i slutändan, man ska slita ut en generation i taget.
Men jag tror vi får ställa ner våra krav lite, för även om hela Klockarhöjden är inlasade så har vi hundratrettiotvå mil gata och nio mil cykelbana som ska röjas i den här kommunen.
Det blir nog varken tid för bingo eller sittgympa den här veckan.

Superhjältekraft. – Att anta anbudsutmaningen.

Härifrån och . . .

Jag brukar inte gå vilse för min inbyggda kompass är hyfsat funktionsduglig även efter alla dessa år.
Men såklart händer det ibland att man tappar riktningen i livet och känner sig lite bortkommen.
Och visst vore det enkelt om det fanns en hänvisningstavla som berättar vart jag är och vilka vägval som finns. Men det enda som den gröna pricken berättar är vart jag står nu, allt annat måste jag ta reda på själv.
Framtiden är inte utstakad och människor som så tvärsäkert säger sig veta vad dom vill brukar också hamna någon annanstans i slutändan.
Känslan av att dom små besluten gör den största skillnaden är alltid närvarande, för det är väl så vi stakar ut vår egen hänvisningstavla.
Ett litet streck i taget.

Superhjältekraft. – Att se runt nästa hörn.

Jag vet inte vad jag har sagt.

Om man ska tyda olika undersökningar så är kroppsspråket någon stans mellan 70 och 90 procent av allt som blir uttalat beroende på om man räknar in tonlägen och betoningar också, och det känns aldrig så tydligt som när jag ska skriva nåt vettigt i ett mejl till en intressant och rolig bekantskap från kontaktsidan.
Det känns tydligt att mitt språk har blivit sågat jäms med fotknölarna och jag ska skriva alla mina tankar med tårna.
När jag SMS:ar till mina barn så funkar det på ett annat sätt, vi har under tjugo år jämkat ihop oss och dom vet vad ett ”knasig” eller ”rädd” betyder i min värld.
Nu skriver jag samma sak och någon annan ska tolka och lägga till dom 90 procent som saknas.
Det känns helt plötsligt som om jag måste väga alla ord, som om jag inte längre vet vad mina ord betyder.
Det är lite frustrerande, helt plötsligt är jag ute på främmande mark och allt kan feltolkas och missförstås.
Nu ska man ju inte vara så rädd för det egentligen, det är väl bara att förklara mera, men man vill ju inte framstå som en fullständig dåre heller.
Jag förminskar ofta mig själv i sådana lägen och det beror säkert på tidigare erfarenheter, och att snabbt hitta möjligheter för en träff i verkligheten känns som ett vettigare alternativ.
För det är svårt i en mejlkonversation att följa rådet som Mark Twain gav oss: "Det är bättre att hålla munnen stängd och låta folk tro att man är en idiot,
än att öppna den och visa dem att de har rätt."

Superhjältekraft. – Att vara sig själv till minst 10 procent.

Ljud julen låter sig inte tystas.

Gick på stan några dagar före jul och in på leksaksaffären för att kolla lite på spel, men jag gick också en vända runt alla hyllor bara för att det är trevligt.
Det finns en klart positiv känsla där bland all färgad plast.
Jag lät mina ögon glida längs raderna av leksaksbilar, nåt som alltid stod på min lista när jag var liten. Men jag kollade också på en liten skitfräck docka som jag faktiskt kände ett sug att köpa.
Den var så tidstypisk, så stylad med nutid och så vansinnigt proportionsförvriden att jag vet inte vad. Precis allt det som denna tidsepok kommer att vara känd för.
Dockan kommer garanterat att ha ett samlarvärde i oöppnad kartong om femtio år, och nån leksaksexpert på antikrundan kommer att få ett kalsongskott om alla accessoarer finns bevarade.
Men jag lät den stå kvar, jag är ju inte här om femtio år.
Framför en hylla stod en ung tjej och tryckte igång en batteridriven ljudexplosion, riktigt vad det var vet jag inte, men det blev att fasligt liv och det blinkade både fram och bak.
Mm tänkte jag, här har vi en tjej utan egna barn, hon handlar säkert till syskonbarn för ingen förälder i världen köper såna leksaker till sina egna. Jag gissar att batterierna plockades ut redan på juldagsmorgonen, eller så fick den en klassisk behandling som badleksak. "– Men oj vad synd, tålde den inte att bli blöt."
Nu har väl leksaksaffärerna summerat julhandeln och några skulle säkert kunna ha stängt dom första elva månaderna i år, för julhandeln ökade ju lite i år också.
Typ sextiofem miljarder kronor omsattes till glatt inslagna paket med omodernt krulliga snören.
65 000 000 000 kronor, hmmm, borde man inte kunna kapa en bit av den kakan nästa år, kanske dags att plocka fram någon lagom galen idé, för det verkar ju alltid finnas utrymme för fler paket.

Superhjältekraft. – Att ge tomten ryggskott.