100 000 : 1

Jag tror inte längre på dom här kontaktsidorna på nätet.
Vilka är oddsen att man ska få kontakt och fatta tycke för en mysig tjej som också tycker likadant tillbaka?
Vad är det för mening med en presentation som man skrivit ihop med en skev självbild och som bara beskriver den känsla som jag har av mej själv.
Hur troligt är då ett vettigt möte?
Sen är det så ytligt att bilden kanske är den viktigaste faktorn.
Nä, jag tror jag skiter i det där, det är bara en stor reklamkampanj alltihopa.

Här har jag byggt upp en stabil singelmur under en massa år nu, en förvarsmur av tegel och murbruk, tänkt att hålla alla känslor inne.
En förvarszon som gör livet enkelt, inget kompromissande, inget anpassande, helt enkelt en bekvämlighetsborg i äkta singelstil.
Ett solitt bygge som omgärdar mitt hjärta och som ingen okänd konstig nätdejtssökande tjej ska rucka.
Jag vet att skapandet av min användare på kontaktsidan var som att glänta på vindbryggan, ett trevande försök att öppna fällgallret, att faktiskt tro på en väg över vallgraven.
För jag har väl en liten . . . stor längtan i mitt inre.

Men jag var inte beredd på att hela östra väggen skulle rasa.
En del av mig står förvirrad och chockad kvar mitt på borggården, en liten del blandar murbruk för fullt.
Men den större delen av mig drar djupa andetag och stirrar på den vackra utsikten.
Min tveksamhet har förlorat grundstenen och total förvirring råder.
Vart är världen på väg?

Superhjältekraft.– Att aldrig säga aldrig.