Jag vet inte vad jag har sagt.

Om man ska tyda olika undersökningar så är kroppsspråket någon stans mellan 70 och 90 procent av allt som blir uttalat beroende på om man räknar in tonlägen och betoningar också, och det känns aldrig så tydligt som när jag ska skriva nåt vettigt i ett mejl till en intressant och rolig bekantskap från kontaktsidan.
Det känns tydligt att mitt språk har blivit sågat jäms med fotknölarna och jag ska skriva alla mina tankar med tårna.
När jag SMS:ar till mina barn så funkar det på ett annat sätt, vi har under tjugo år jämkat ihop oss och dom vet vad ett ”knasig” eller ”rädd” betyder i min värld.
Nu skriver jag samma sak och någon annan ska tolka och lägga till dom 90 procent som saknas.
Det känns helt plötsligt som om jag måste väga alla ord, som om jag inte längre vet vad mina ord betyder.
Det är lite frustrerande, helt plötsligt är jag ute på främmande mark och allt kan feltolkas och missförstås.
Nu ska man ju inte vara så rädd för det egentligen, det är väl bara att förklara mera, men man vill ju inte framstå som en fullständig dåre heller.
Jag förminskar ofta mig själv i sådana lägen och det beror säkert på tidigare erfarenheter, och att snabbt hitta möjligheter för en träff i verkligheten känns som ett vettigare alternativ.
För det är svårt i en mejlkonversation att följa rådet som Mark Twain gav oss: "Det är bättre att hålla munnen stängd och låta folk tro att man är en idiot,
än att öppna den och visa dem att de har rätt."

Superhjältekraft. – Att vara sig själv till minst 10 procent.