E=mc²

Visst är det härligt med relativitetsteori, differentialekvationer, infinitesimalkalkylen, spektralteorier.
Det behövs många krångliga matematiska pusselbitar för att förklara varför jag är här just nu och hur allting runtomkring mig fungerar. Behöver jag egentligen veta det? Näe, men det är intressant. Pythagoras och Euklides, Arkimedes och Platon, Kepler och Newton, ja det finns många som försökt förklara livet, universum och allting. Och jag tycker det är vackert.
Jag blir lätt fascinerad när någon förklarar för mig det här med relativitetsteorin, hur energi och massan hör ihop eller oändligheten, att det finns flera oändligheter och att dom är olika stora. Sånt är hyfsat lätt att hänga med på och acceptera, men när det drar iväg på irrfärder långt in på filosofiska abstraktioner så tappar jag bort mig, även om det fortfarande är vackert.
Jag vet inte varför jag gillar matte och fysik. Jag var väl inte så intresserad i skolan, och jag kan inte mycket mer nu, men jag antar att jag gillar att försöka förklara världen omkring mig, för den är banne mig inte lätt att förstå sig på.
Sen har vi ju det som är oförklarligt, jag menar inte kaosteori, jag menar allt som händer som faktiskt inte går att förklara. Fast någon har sagt att det i varje sekund pågår så många miljarder händelser samtidigt, att det inte är konstigt om det ibland händer nåt osannolikt här och var.
Det kanske är hela förklaringen, jag vet inte. Man kan inte grubbla på allt.
Allt jag vet är att jag är skapelsens krona. Allt som har hänt, big bang, solens födelse, dom första bakterierna, vulkanutbrott, dinosaurer, meteoritnedslag, primater, istider, och allt annat har haft ett enda syfte, att skapa mig, dig och alla som lever här just nu. Känns bra eller hur?

Superhjältekraft – Att vara eller inte vara.