Lögner.

Jag tycker inte att alla ska gå runt och säga sanningen hela tiden, hur skulle det bli? Men jag hatar när någon medvetet ljuger.
Om någon ser mig i ögonen och medvetet berättar en väl ihopsnickrad lögn så kan jag säga att den personen har förlorat mitt förtroende för den tid vi har kvar på den här sidan av helvetet. Jag är otroligt långsint.
Tro inte att jag är något under av ärlighet eller att jag alltid säger vad jag tycker, det är inte det jag pratar om. Det handlar inte heller om några små vita lögner som vi alla kan dra till med lite då och då. Inte heller nån som skarvar på en historia för att göra den roligare.
Jag pratar om människor som medvetet försöker dölja sina fel och felsteg eller som försöker sätta sig själv i bättre dager genom att hitta på en pseudoverklighet, en utstuderad lögn som jag ska tro på.
Det fina med lögner är att dom nästan alltid blir avslöjade, ibland snabbt, ibland tar det längre tid, men då jag inser att jag har blivit förd bakom ljuset och manipulerad, behövs det mycket för att jag ska förlåta.
Jag vet att det inte är en bra egenskap att vara långsint, det finns massor av ordspråk som förklarar det här.
– Den som inte är beredd att förlåta andra förstör den bro han en gång själv måste gå över. – Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt. – Att förlåta är som att frige en fånge och upptäcka att fången var du. – Det är lättare att förlåta en fiende än en vän. – Förlåtelse ändrar inte det förgångna men förstorar framtiden. Etc., etc.
Jag vet också att förlåtelse inte handlar om att acceptera det som hänt utan förmågan att strunta i det, men jag litar mer på mitt talesätt. – Den som blir gammal och får alzheimers kommer inte ihåg om någon har ljugit.

Superhjältekraft – Att kunna förlåta.