Cyklister har alltid lite kortslutning.

Jag bläddrar förbi X-Games och några killar försöker slå dubbla framåtvolter eller trippla bakåt på en liten BMX-cykel, många försöker och många kraschar.
Varför ska friska ungdomar söka utmaningar som kommer att skada dom för resten av livet? För chansen att bli en Youtube kändis?
Det är såklart ett I-lands problem, i många andra länder är det krig, svält och levnadsvillkor som skadar.
Reportern berättar hur många av dom tävlande som skadat sig, knäckta ben, armar, skallar, fingrar, kotkompressioner och brutna nackar. En massa titan förstärkta och hopskruvade tonåringar åker nerför ett stup på en barncykel och blir hjältar.
Men ingen berättar hur dom kommer att känna sig när dom passerat fyrtio och alla skador börjar jävlas på riktigt.
En kille som voltar på skallen blir liggandes och sjukvårdspersonal rusar till. Då säger kommentatorn: ” – Dom är noga med säkerheten här”.
NOGA MED SÄKERHETEN!!!?
Killarna startar uppe i ett torn som är typ tjugometer högt, det stupar rakt ner till ett par små knicksar som har till uppgift att kasta cyklisten rakt upp i tomma intet.
Landningsbanan avslutas med en vertikal vägg där den som fortfarande sitter på sin cykel får en extra luftfärd.
Jo det ser ju säkert ut, BMX-åkarnas skyddsombud klappar händerna.
Tur att sporten inte fanns för trettiofem år sedan, då hade jag garanterat kämpat för att få stå överst i tornet.
Och då hade jag nu suttit här med värkande metallinlägg, trilskande broskbildningar och hopskruvade nackkotor. En femtonsekundersklippets föredetting, kanske ökänd.
Nu är jag istället bara okänd och lite kortsluten, en vardagscyklist som får sina sekunder på en liten obetydlig blogg i utkanten av den galax som vi kallar för Vintergatan.

Superhjältekraft. – Att inte sätta sig på stången.