TeleKnubbies.

Vi kom in på samtalsämnet Teletubbies idag. Kinky Pinky, Pippsy,
Oh-La-La och Poho eller typ nåt sånt.
Mina barn hann ju växa förbi målgruppsåldern men tittade nog ibland i alla fall.
Och vad som är så fascinerande med fyra olikfärgade aliens i sparkdräkt och parabolöron är det ingen som vet, men små barn satt som hypnotiserade framför tv-apparaterna.
Och som mina jobbarkompisar sa: – Är det någon som vågat analysera dom sublima budskapen? – Törs man spela upp dialogen baklänges? Nä jag trodde väl det, det här är ingenting annat än hjärntvätt. Kulörtvätt 40 grader utan tumling.
Nåt mystiskt är det i alla fall för hela familjen luddskallar är skapade av en beteendeforskare, och då kan vi ju garantera manipulation av Hippocampus och hela det limbiska systemet.
Alla som sett mer än två avsnitt är nu välprogrammerade ”sovande agenter” och kommer att utföra onda gärningar på en given signal från Dr No. För ni kommer väl ihåg handlingen, bara upprepning, upprepning, upprepning . . .
Det roliga är att den lilafärgade Tinkysnubben flera gånger blivit anklagad för att vara homosexuell, observera att anklagelsen var att han spred homosexuallitet bland de tittande barnen.
Va säger ni om det? På 2000talet? Sprider homosexualitet?
Jag tvivlar att dom sänt nåt avsnitt där Tinky Winky bränt på Dipsy i baken så hans gröna antenn krullat sig, och föresten, skulle dom små tittarna ha blivit smittade ens då?
Homosmitta, det trodde jag blev utrotat förra århundradet.
Det var då ingen som kallade Lillstrumpa för transvestit, trots att han alltid bar en likadan ylleklänning som sin Syster Yster.

Superhjältekraft. – Att se upp för zombies som luktar mjukmedel.