Jag känner en olik homo.

Jag har under mitt liv haft en brokig skara människor omkring mig. En del människor som har generna att tacka för sin olikhet men också många som blivit formade av sin uppväxt och sin omgivning.
Människor med ADHD, Asbergers och fler psykologiskt namngivna och inte namngivna syndrom.
Religiösa, frireligiösa, ateister och övertygade.
Människor med diabetes, krons, proriasis, kol, allergier, reumatism, funktions nedsättningar och handikapp.
Färgblinda och vänsterhänta.
Punkare, dansbandssamlare, syntpopare, schlager diggare och hårdrockare.
Samlare, kastare, slösare, snåla, givmilda och egouppfyllda.
Långa, korta, smala, tjocka, rödhåriga, fräkniga och flintskalliga.
Människor som gärna tar plats och står i centrum, andra som är bekvämast vid sidan om.
Politiskt ointresserade, politiskt intresserade, politiskt aktiva, politiskt övertygade, politiska fanatiker.
Absolutister, alkoholister, vegetarianer, colaberoende och coffeinmissbrukare.
Människor med bollsinne, utan bollsinne, dom med sångröst och absolut gehör, men också tondöva utan taktkänsla.
Med skriv och lässvårigheter, med poetiska talanger och konstnärlig ådra.
Straighta, homosexuella, bisexuella, asexuella, sexiga och säkert andra med olika varianter av sexuallitet.
Tyvärr så är vi inte alltid så toleranta när det gäller några av dessa etiketter och några av dessa människor kommer aldrig att visa vem dom är för andra.
Men ibland så vore det enklare om alla kände till allas hemligheter, inte för att man vill bli behandlad olika.
Men man vill ju inte bjuda en alkoholist på spetsad bål och inte vara den som oförstående förväntar sig att någon med Asbergers ska förstå allt som sägs med kroppsspråk.
I ett Sverige där vi känner oss så fria och så fördomsfria borde det vara enkelt att vara den man är, men det finns så klart kvar ett outtalat krav att alla ska falla inom ramen och inte tillhöra en minoritet. Homosexualitet är väl det som tydligast fått representera det olika.
Jag känner såklart flera homosexuella, umgås säkert med någon också, för det är en fysisk omöjlighet att gå genom livet utan att göra det, men jag känner bara en som öppet uttalat det.
Och det borde inte vara så, för jag är ju tolerant och fördomsfri, eller?
Jo vad det gäller homosexualitet så är jag väldigt tolerant, för som sagt, jag känner flera. Men jag ska villigt erkänna att det är svårare att förhålla sig till någon med Asbergers eller ADHD, för det sitter så intimt fast i personligheten.
Jag tror att vi alla vill vara vidsynta och godhjärtade men berättar säker mellan raderna att vi har svårt med vissa former av olika.
Men dom olika finns överallt, faktiskt så finns det bara olika, inte ens enäggstvillingar är lika. Och dom olika finns runt omkring mig hela tiden, vänner, bekanta, släktingar, på jobbet och över överallt.
Vanligt ovanliga människor, konstiga och förbryllande individer, fantastiskt härligt annorlunda människor, befriande livfulla och glädjespridande, vackra, känslosamma, förvirrade, förlåtande och bejakande människor som alla fyller den värld som jag lever i.
Jag tror inte att jag är ens hälften så fördomsfri som jag själv uppfattar mig, och är det något som jag ska ta med mig in i det nya året så är det kanske ett öppnare sinne.
För jag är också olika på nåt sätt.

Superhjältekraft. – Att erkänna sina egna olika.

Tillbaka till verkligheten.

Så, efter en enda dag av vardag så känns det inte som jul längre. Om den varar ända till påska eller fastan spelar ingen roll, julfriden är slut och jag är uppkopplad igen.
Igår avslutade vi helgen med ett besök på BodaBorg, mina tjejer och jag ägde som vanligt.
Klarade alla banorna, blev fotade och fick t-shirts, och kommer för andra gången som lag att hamna bland de odödliga.
Det är förbaskat roligt men jobbigt, dom har byggt om en del rum så man ska vara ormmänniska och flexibel i hela förkalkningen för att komma sig igenom.
Och jag som är född med en inopererad planka har det inte lätt.
Det var nära att jag hade fastnat ett par gånger, och när jag påtalade det för mina lagkamrater så fick jag veta att dom i så fall inte skulle hjälpa mig lös förrän dom hade fixat kamera och tagit kort.
Taskmörtar.

Superhjältekraft. – Att inte ge upp, aldrig ge upp.

Till er alla.

I min förvirrade värld.

Jag har alltid varit lite disträ, eller tankspridd och förvirrad om du hellre vill kalla det för det. Jag tror att det är ett släktdrag från min pappas sida och min bror har också fått sin beskärda del av det.
I mitt fall så kan det uttrycka sig lite hur som helst, som i söndags. Jag tog fram dammsugaren för att dammsuga, och när jag lyfte snabeldraken ur skrubben så tittade jag på det lilla borstförsedda munstycket som låg på hyllan där inne.
Jag dammsög hallgolvet och började i vardagsrummet när jag behövde det lilla munstycket. Så jag kikade in i skrubben för att hämta det, men där inne låg det inte.
???
Jag kikade runt på hyllorna, på golvet, under hyllan, ute i hallen. Inget munstycke. Hm, var har jag varit de närmsta minuterna?
Hittade det till slut på min säng i sovrummet, hur fasiken det nu tog sig dit.
Så jag tog det och . . . precis då hörde jag hur tvättmaskinen knäppte till i låset på luckan. Så jag gick och tömde den, fyllde tumlaren och satte igång en tvättmaskin till.
På väg tillbaka till dammsugaren började jag undra vad jag gjorde av munstycket, för sugaren låg där jag lämnade den.
Jag kollade runt på dom logiska platserna, på dom ologiska, kollade vid tvättmaskinen, i tvättkorgen, överallt.
Sånt här irriterar lite, jag minns att jag tog det från sängen men inte mer. Tog en tur ut i köket och drack ett glas juice, det behövdes just då.
Jag tittade en gång till på dammsugaren som låg på rumsgolvet och där satt munstycket fast, prydligt längst ut på slangen, precis som det borde.
Förvirrande.
Efter avslutad kvalsterutrotning så satte jag mig framför datorn och slörfade lite, mina skitiga glasögon dimmade min blick så jag tog dom i handen och granskade glasen på avstånd, hög tid för putsning.
På väg till köket med glasögonen i handen så hann min hjärna upptäcka att jag saknade glasögon, den hann också fundera på vart dom tagit vägen och vart jag kunde hade lagt dom.
Observera att allt detta skedde på en sträcka av åtta meter och i tid ca sju sekunder.
Tankspridd är bara förnamnet? Tur att huvudet sitter fast.

Superhjältekraft. – Att vara närvarande i nuet.

The walk of shame.

När jag gick till min samåkning i morse så kom det en äldre man med rullator utskuttandes över snödrivan mitt fram för mig.
Han kom från ett bostadsområde och försvann in i gångtunneln i riktning mot ett annat.
Jag fick genast känslan att det här inte var en vanlig morgonpromenad, snöslasket nådde upp till naven på dom sladdrande hjulen och mannen hade fina lågskor.
Den dåligt skottade cykelbanan visade inga spår av en tur och returpromenad, och det fanns en oväntad spänst i hans steg då gubben verkade ha bråttom.
Jag gissar att han snabbt behövde hem innan hemtjänsten skulle komma och hjälpa honom upp ur sängen, detta var en äkta walk of shame.
Klockan var ganska prick sex och det betyder ju att alla hans bekanta redan varit uppe i två timmar och väntat på morgontidningen, så att försöka smyga hem obemärkt genom grannskapet, det tror jag han gick bet på.
Men jag kan bara gratulera, nattens eskapader hade då fått igång blodomloppet så pass att en halvmeters snödriva enkelt passerades med en snygg backflip 360.

Superhjältekraft. – Att hålla sig evigt ung.

Måttfull.

Många som skriver en presentation på kontaktsidan påpekar hur långa dom är och hur mycket dom väger. Det kanske är viktigt om man faller långt utanför normalmåtten, men jag vet inte, borde jag ha skrivit det?
Jag har skrivit att jag tränar på gym och det kan förståss missuppfattas, nån kan få för sig att jag är en blankpolerad välstoppad broiler med tajt rumpa, men det ser dom ju på min bild att jag inte är.
Men det kanske är viktigt att veta att jag är 180 centimeter för en person som bor i en hobbithåla, ingen vill väl ha taklamporna raserade. Att jag väger 82 kilo betyder ju inget för vanligt folk men bor man i glashus, ni vet ett sånt som man inte ska kasta sten i, så kanske det är relevant. Vill ju inte ha sprickor i glasparketten.
Jag kan förstå om Rapunsel tycker sånt här är viktigt, hon har ju en lite extrem teknik att snärja sina dejter.
Men det finns ju andra mått som säger mer, få se, hur är det man ska mäta för att se sina perfekta mått?
Ska vi se . . . runt bröstet va, och sen midjan och ändan. Det blir 293 cm tillsammans.
Blev ni klokare? Nä hä, inte det.
Men när jag lix har framme måttbandet kanske jag ska mäta nåt annat. Ena foten är typ 25 cm och den andra ungefär lika, och om jag spretar med handen så blir det 23 cm mellan tumme och lillfingertipp.
Vad ska jag mer mäta? Omkretsen på överarm och vaden skiljer 2 cm och det skyller jag på armbågen som strulade i höstas.
Nåt annat som kan vara av intresse?
Näe eller kanske. Här sticker det ut en kroppsdel som till och med har fått egna ordspråk, den kan vara intressant, få se, måste dra ut mer måttband . . . hm hur ska man mäta? Var exakt är noll . . . nä nu ändrades måttet.
Det här är inte tillförlitligt, att mäta nåt som varierar i storlek, det blir ju bara ointressant för er som läser.
Vem orkar läsa om min och max, vinkel och omkrets, nä trodde väl det, på tok för mycket matte.
Tror att jag skiter i det här mätandet, jag ska väl inte krångla till min press mer är jag har gjort, man måste ju behålla mystiken.

Superhjältekraft. – Att vara tre alnar hög.

God morgon söndag.

Superhjältekraft. - Att somna om.

Känner en kändis.

Jag kom hem med samma huvudvärk som startade min dag, jag har nog lite feber. Tänkte lägga mig i soffan och vila men av slentrian åkte TV:n på.
På bästa barntvtid så visar dom Djungel George odubbad med svensk text, lite konstigt, målgruppen är ju lite dålig på att läsa.
Och förresten så är den så mycket bättre med svenska röster. Jag har sett den många gånger när tjejerna var små.
Men det roliga är den charmiga huvudrollsaktrisen, hon jobbar på min arbetsplats, jag har bara inte sett det tidigare.

Superhjältekraft. – Att avdubba originalet.

Svart som natten.

Ohm, jag blir så trött på detta mörker, trött trött trött.
Mörkt på morgonen, mörkt på förmiddagen, lite blekgrått mitt på dan sen mörker igen. Trött trött trött.
Kan också bero på att jag aldrig lägger mig i tid, men jag skyller på mörkret.
Jag skulle behöva ta in min byggstrålkastare, sätta den vid sidan av sängen, riktad mot mitt sovande ansikte och koppla ihop den med väckarklockan för att få lite fart på uppvaknandet. Ljusterapi i kolossalformat.
För morgonen är värst, en sirap av ovilja som trycker ner mig i sängen, som vänder mig om och drar täcket närmare för ytterligare en stund i viloläge.
Men om några dagar vänder det igen, samma som alla andra år, mörkret når sitt klimax och kylan tar vid.
Ohm, jag blir så trött på denna kyla. Trött trött trött.

Superhjältekraft. – Att övervintra.

Fram och baklänges TV.

Jag blir förvirrad när jag bläddrar bland TV-kanalerna, måste alla program starta där andra slutar?
Handlar alla program egentligen om andra program? Har dom så dålig fantasi?
Vi kan börja med mat, vem kan ha missat program om matlagning, ingen. Dom finns i alla kanaler alla dagar och dom friterar, brässerar, fonduerar och smörsteker en kanderad toppig giftspindling så att snålvattnet rinner.
I programmet efter så bantas det. Ooh vad det bantas, människor som suttit heldagar framför sin TV och tittat på matlagningsprogram ska nu bli av med halva kroppshyddan på en lägergård med två personliga tränare som just kommit hem från sin utbildning i främlingslegionen.
Det är sällan några vanliga träningspass som dom här deltagarna blir utsatta för, här gäller det att ta ut det sista unset av liv.
Och att krama sista unset av liv ur varje ögonblick leder ju in på överlevnadsprogrammen, killar som strövar genom öknar och isvidder med bara en avbruten tändsticka och ett par hikingkängor i gortex.
Dom ska nödvändigt klättra där ingen någonsin klättrat förut, strapatsa där ingen strapatsat förut, sova ute under en grankvist när det är fyrtiograder kallt och käka råa insekter till frukost.
Dom gör det med en sån glädje och sån entusiasm att andra kan få för sig att göra samma sak, människor som aldrig satt sin fot utanför stadsplanerat område.
Och då har en annan kanal följt en ambulanshelikopter som räddar klättrare och andra optimistiska skoskavssökare som gett sig ut på strapatser som dom inte varit rustade för.
Det kan vara ett gäng försäljare från ett kreditinstitut som gått vilse på Kebnekaises norrsluttning under en kickoff, och helikoptern hittar dom i sina blanka lågskor och trendiga frisyrer sittandes på en sten, vinkandes med sina androidtelefoner som tappade täckning redan fem mil in från bottenviken.
Följer du min röda tråd här?
Samma kreditinstitut har försett Lyxfällan med ledsna deltagare, par och familjer som förköpt sig på kontokort. Många gånger sittandes i ett hus som dom egentligen inte har råd med.
Och då finns det program som har hjälpt dessa husletare att hitta drömvillan, en dröm som alltid spräcker parens budget när dom vägrar att kompromissa på sina krav.
Dessa krav har ju Martin Timell präntat in i deras huvuden, ”– Det är ju lite dyrare, men det tycker jag det är värt.”
Men hur dyrt huset än är så tar dom inte dit nån besiktningsman vilket resulterar i en omfattande renovering som dom promt ska göra själva.
Vilket alltid tar fjorton gånger så lång tid som dom trott. Tur att Arga Snickarn kan komma till undsättning.
Och en arg snickare kan ju inte bara snickra, han kan dansa också.
Då är vi tillbaka till program som bara är till för underhållning och som får människor att stilla sitta framför TV:n tills benskörheten slår till och SOS blir uppringda så vi får följa hela utryckningen från första parkett.
Det är ju nåt extra att få följa vardagshjältarna i deras spännande arbete. Plocka upp resterna efter en skateboardåkare som inspirerats till att hoppa utför en rulltrappa bara för att ett gäng idioter på TV gjorde samma sak i förrgår.
Det finns också andra vardagshjältar, det är alla ensamma föräldrar, och finns det program som handlar om deras jakt på kärlek? Jo det gör det.
Både program om att hitta kärlek och program om att gifta sig. Och finns det program om kärlek och giftermål så finns det program om skilsmässor och då blir det ju en massa ensamma mammor som söker efter kärlek och som gifter sig och finns det program om det så finns det program om skilsmässor och då blir det ju en massa ensamma. . . Fan jag har fastnat i vinkelvolten.
Kärlek är ju ett favorittema men det kan ju bli lite ansträngt i sängkammaren när slentrianen tar över så då har Olle Waller svaret, även om det oftast passerar alla mina gränser så ska det väl handla om sex.
Och leken i sänghalmen kan ju resultera i barn, det fick i alla fall jag lära mig på biologin.
Var ska tråden nu ta vägen tänker ni.
Jo barn behöver uppfostras, och då finns det program som handlar om det och som på köpet ger alla tittande föräldrar dåligt samvete.
Men barnuppfostran är ju egentligen bara att göra sitt bästa, ge mat, skydd och kärlek.
Och då inte alla barn får denna start i livet så finns det TV-galor som samlar in pengar, massor med pengar till detta behjärtansvärda ändamål.
Det händer att det skänks sex, åtta, kanske tio miljoner på en kväll och det är fantastiskt, men samma helg omsätter V75 hundra miljoner.
Livets prioriteringar.
Och har man sett travet färdigt så finns det program som visar hur det går till på limfabriken.
Och lim behöver man för att klistra vinetiketter på dom buteljer som ska avsmakas i Karl-Jan Grankvists sällskap.
Men stunden senare så har vinet stigit någon åt huvudet och SOS är åter inblandade när vi ser poliser som fångar rattfyllon, och fylla är det gott om på Böda kamping.
Men i kanten av kampingen står Tina Nordqvist och lagar mat, alltså hallå, var det inte det jag pratade om i början?
Handlar alla program egentligen om andra program?

Superhjältekraft. - Att bara stänga av.

Träffsäkerheten är liten.

Det är väl inte så konstigt att singelmänniskor i min ålder har det lite trögt på kärleksfronten, vårt sociala umgänge har ju ofta begränsats av livet självt.
Kompisar flyttar, man flyttar själv och skaffar familj och kommer allt längre ifrån dom kanaler som man hade när man var ung.
Men när jag lyssnar på P3 och andra medier där unga utrycker samma svårigheter så blir jag lite fundersam, är det ett samhällsfenomen och vad beror det på? Ungdomar runt tjugo ska väl inte ha problem att träffa nån, eller?
Ja för sjuttio år sedan så gick alla till dansbanan en lördagskväll, köpte tombolalotter, söp lite bakom knuten och umgicks med alla åldrar. Alla kände alla och man var medlem i alla föreningar och det ordnades aktiviteter, hippor, dans och fester stup i kvarten.
För femtio år sedan så fanns det fortfarande ett livligt föreningsliv och på Folkets Hus anordnades det danser titt som tätt, tv:n var ännu svartvit, människor gick fortfarande och hälsade på varandra och ungdomsgårdar växte upp lite här och var.
Trettio år tillbaka så börjar det förändras lite, helt plötsligt så hade alla TV:n som största kvällsnöje och vi som var unga då umgicks bara med människor i vår egen närhet och många med mig lärde sig aldrig att dansa styrdans.
Nu är alla så upptagna på kvällar och helger att man måste ringa och planera långt i förväg. Facebook har blivit ett legitimt sätt att ”umgås” utan att träffas, och det gäller alla åldrar.
I den här staden så umgås alla åldersgrupper, intressegrupper och socialgrupper var och en i egna små slutna grupperingar.
Hur ska man då träffa någon som man tycker om?
Ja enligt SCB genom vänner och bekanta, det verkar tjugonio procent att göra. Tätt följt av nätet med tjugotre procent, på arbetet såklart och på krogen med vardera fjorton procent.
Att gå kurs åtta, men att hoppas och tro på slumpartade möten ger väldigt dåliga odds. Man måste vara aktiv om man vill mer än vara ensam.
Men i den undersökningen är det inte preciserat vad en gråhårig fyrtionioåring med hög lärakännatröskel har för chanser.
Fyrtiosju procent av hushållen här i landet är singelhushåll, och det blir en hel massa människor det, hälften tjejer, men hur många av dom som önskar hitta en partner vet jag inte. Vi klarar ju vardagen bra ändå, har råd med både bostad, mat och bil, och sen kan vi ju lägga oss till med vilka singelrutiner som helst utan att kompromissa.
Men om man är beredd att kompromissa, om man vill stöka till sitt liv, om man vill ha någon vid sin sida.
Ja ska jag använda statistiken som underlag, och har ett begränsat antal vänner som mest består av andra singelkillar, så verkar internet som det troliga alternativet.
Ja visst ja, den gråhåriga fyrtionioåringen var ju inte preciserad, jag kanske borde gå på bingo i stället.
Fyrtionio, fyra, nia. Enkelrad och ett kilo kaffe som sidovinst, kan vara bra om man får oväntat besök.

Superhjältekraft. – Att skicka singelsignaler.

Det finns bara två av mig.

Jag älskar när nån pratar om sig själv i tredje person, det är så knasknäppt att jag måste tycka det är kul, och dröm om min förvåning när jag bläddrar i mitt gamla gamla fotoalbum så är det fullt av detta.
Nån gång i tiden, jag minns inte när, så skrev jag alla kommentarer till mina foton i tredje person.
Det är helt underbart roligt, och otroligt störigt.
Hur tänkte jag då? Det går inte att ta på allvar och man slutar att titta på bilderna.
Nu flyttar jag alla bilder och skriver nya kommentarer, så som dom borde ha skrivits.

Superhjältekraft. – Att Uffe ska göra rätt för en gångs skull.

Godmorgon söndag.

Superhjältekraft. - Att inte somna om.

Val vi måste göra och val vi inte vill göra.

Visst är det underligt hur vi driver på valmöjligheterna just nu, långt bortom det som behövs för att vi ska må bra.
Vi vill inte ha det som förut när någon annan bestämde över oss. VI säger att konkurens är det bästa och för att den ska fungera så måste alla kunna välja.
Och vad ska vi välja då? Vårdbolag, läkare, tandläkare, skola, pensionsförvaltare, telebolag, bredbandsbolag, bank, försäkringsbolag, elleverantör, osv.
Hurra för val, äntligen så finns det ett alternativ.
Men varför väljer då så många att inte välja? Eller väljer att låta någon annan välja åt dom?
Det finns företag som förvaltar din pension, som gärna placerar alla dina besparingar, sidor på nätet som väljer ut det bästa försäkringsbolaget, bästa banken, bästa elleverantören, bästa vårdplatsen, dom vill alla välja åt oss och vi använder dom alla.
Fan vi vill inte ens bestämma vad vi ska äta till middag utan låter Lina komma hem med en matkasse som bestämmer veckans matsedel åt oss.
Vi orkar inte sätta oss in i alla frågor utan litar på att någon annan kan det så mycket bättre. Vi överlåter alla beslut till någon som vi tror är kunnig, någon som borde veta mer än vi vet. Precis som det var förr i tiden. Faktiskt exakt som det var förr i tiden.
Någon annan och kunnigare människa förvaltar mitt förtroende och gör det han eller hon är bäst på. Men då var det inte valfrihet, då var det tvång, nu är det ett medvetet val att inte välja.
Den stora skillnaden är att nu finns det privata vinstintressen bakom alla beslut.

Ok det skattefinansierade systemet som vi har byggt upp kanske inte är det mest effektiva i alla delar, men då visste jag i alla fall att jag inte byggde lyxvillor på Bahamas. Och i så fall bara i liten skala för korruption har haft en dålig klang i vårt samhälle och även om den alltid har funnits så har vi tidigare i alla fall försökt att mota bort den.

Men nu är det inte korruption när ett vårdföretag flyttar miljoner till skatteparadis, nu är det valfrihet.
Nu är det inte korruption när en kommun säljer ut en skola och bara tar betalt för inventarierna, och det är absolut inget fel när samma skola nästa år gör miljonvinster på skattepengar.
Det är bara så valfriheten fungerar, vi stoppar alla gemensamma skatter i en stor burk och sen så är det valfritt att stoppa dom i vilka privata fickor vi vill.
Vi dränerar den gemensamma kassan så effektivt just nu att i en snar framtid kommer det inte att finnas nåt som heter gemensamt längre.
Det har tagit en hel livstid och mer att bygga upp, nu har vi använt en bråkdel av det till att riva ner det igen.
Solidaritet har vänts till egenintresse, lika möjligheter för alla har bytt plats med valfrihet för den som kan betala.

Tiden läker alla sår och nu kanske vi har glömt vad som gjorde så ont att vi var tvungna att gå samman och kämpa för allas lika värde. Vi har glömt hur många som blir offrade i ett samhälle där allt är valfritt, valfritt att vara frisk och rik eller sjuk och fattig.
När vi nu river ner samhällets skyddsnät så blottas Sveriges styrkor och dess svagheter. I Sverige finns det, trotts vad många säger, nästan inga lagar som värnar om den enskilde, allt är reglerat i samförstånd, och när vi nu försämrar i dessa avtal så finns det inget kvar.

Alliansen med Moderaterna i spetsen har bara ett politiskt mål och det är att bryta ner och avskaffa det som vi har kallat för den svenska modellen, men det säger dom ju inte förståss, tvärt om. Dom har packat sin politik i ett blommigt omslagspapper med blå snören och den vanliga svensken verkar inte ens titta på prislappen innan han köper paketets alla lögner med hull och hår.
Ja vad är det som Alliansen hatar så mycket och som vi tidigare har kallat för den ”Svenska Modellen”? Jo enkelt uttryckt ”En samförståndskultur där kapitalistiska intressen balanseras mot samhällets behov i avtal utan att staten lägger sig i och stiftar lagar.”

I många europeiska länder styrs mycket av lagar och det kostar bötespengar att bryta mot lagen om man behandla människor illa, men inte i Sverige, här kan ett vårdhem svälta sina vårdtagare och dela ut gigantiska aktieutdelningar i samma sekund. Här kan en skola dra ner på den lärarledda lektionstiden och flytta skattemiljoner utomlands utan att regeringen ingriper.
Här kan ett företag säga upp alla fast anställda och hyra in all personal via bemanningsfirmor istället, medans högern bara står upp i bänkraderna och klappar händerna åt den fria marknaden.
Helt otroligt. Jag tror jag blir galen när svenska folket säger sig ha stort förtroende för Alliansen, är alla blinda?

Vi brukar tycka att vi är ett litet USA i miniatyr, och vi gör allt för att efterlikna dom. Där finns Alliansens våta drömsamhälle, alla tar hand om sig själva och skiter i andra, ok familjen är helig förståss.
Har ni nån gång tittat på ”Extreme Home Makeover” så har ni sett vad som händer när någon blir sjuk utan att ha tillgång till privat sjukförsäkring, ni har sett vad som händer när en familj föder ett handikappat barn, vad som händer om någon blir skadad på jobbet, vad som händer i det förlovade landet när föräldrarna blir gamla och sjuka. Tillhör man inte gräddsåsfolket så får familjen ställa upp.
Har ni tänkt på det? Vill du flytta med hela familjen hem till din mamma när du förlorar jobbet?
Tänker du ta hand om din senila farfar hemma i ditt gästrum när dina föräldrar inte längre har råd med vårdkostnaderna?
Är det ok för dig att dina barn tvingas att jobba dubbla skift på företaget som inte får nämnas vid namn för att facket inte har fått förhandla fram en vettig lön?
Skulle du flytta ihop med dina kusiner och fastrar om dom drabbades av ekonomiskt kaos efter att någon krockat med ett oförsäkrat rattfyllo?

Är vi så självsäkra och blåögda så vi inte tror att det skulle kunna hända oss?
Tror vi att privatiseringen i Sverige aldrig skulle kunna gå så långt?
Vi är övertygade att vi kan förhandla till oss mycket bättre villkor om vi bara får göra det själva, Jo pyttsan, hur var det förr? Och hur bra villkor har du förhandlat dig till med dina privata försäkringar?

Men det är ett val vi har gjort och ett val vi måste göra, hur vill vi utforma vårt samhälle?
Vi har i grunden bara fem lagar som skyddar oss på våra arbetsplatser, alla framtvingade av ett starkt fack dess språkrör i riksdagen.
Vi har ett gemensamt socialförsäkringssystem som består av tre delar, alla delarna är taget ur den pott som skulle ha gått till löner, och allt farmförhandlat av ett starkt fack och dess språkrör i riksdagen.
Vi har en gång i tiden tyckt att det ska vara varje människas rätt att få hjälp om man behöver hjälp, oavsett om dennes släktingar är rika eller ej.
Nu tycker vi inte så längre.

Vi har istället stort förtroende för Moderaterna och Alliansen, och dom har i alla sina handlingar alltid försökt att motarbeta den svenska modellen.
Dom gör allt för att underminera dom fem arbetsmarknadslagarna, dom kämpar med näbbar och klor för att få bort dom tre stöttepelarna i vårt gemensamma trygghetssystem.

Vi tror innerst inne att vi alltid kommer att vara skyddade, men vi är i grunden världens mest oreglerade samhälle och allt kan tas bort. Vi har byggt samhället på samverkan samförstånd och förtroende och nu ser allt ut att försvinna.

Pessimistkonsulten har talat, ja kanske, men det är bara min uppväxt och min tro på människan som gnisslar lite åt den stora omvälvningen som nu knuffar ner mig från det som jag trodde jag ville välja, rätten att ge alla samma möjligheter.

Superhjältekraft.– Att vägra välja bort dom svaga och utsatta.

Med ett tecken från universum.

Ända sen jag byggde min säng så har jag letat efter sänglampor, men dagens stil passar inte med min. Jo jag har hittat snygga tusendollars på utländska hemsidor, men inget här i krokarna och i min prisklass.
Idag så tog jag bussen in till stan, dels för att slippa skotta fram bilen, dels för att slippa trängas med julstressade parkeringshysteriker och snöröjande traktorer.
Jag strosade runt lite bara, gick på second hand och fyndade en mysko pryl, tittade in på hobbyaffären och Pressbyrån, sen som sista affärsbesök gick jag in och kollade på lampor.
Och där mitt bland allt polerat krom och färgat glas så sitter en liten antikbehandlad sak, en vägglampa med snäv rund skärm, lite basic med klassisk av och påknapp, tygklädd sladd och lite coola beslag.
Jag tittar på prislappen, överkomligt, faktiskt bättre än jag trodde. Sen vänder jag på lappen för att se vad den heter, och den heter ”Viking”.
Om det inte är ett tecken så vet inte jag, och det fanns bara en till på lagret så jag fick mina två, tur som en tok.
Nu ska jag bara skruva upp dom på gaveln så min säng blir komplett, kanske det kan locka fram lite lässug också så jag kan avsluta boken jag började med i somras.

Superhjältekraft. – Att söka och faktiskt finna.

En fånigt flinande tennisboll.

Vad betyder ett gult ploppansikte med gröna kinder? Jag vet inte.
På kontaktsidans meddelandefunktion så kan man välja att fylla ut sitt språk med ett gäng smilisar och några andra tydliga och otydliga symboler.
Det är typ tjugofem olika och dom flesta fungerar väl som en förlängning av det man vill ha sagt, men det finns säkert dom som går att misstolka också.
Där finns såklart dom vanligaste små smilisarna som jag i och för sig törs använda men som jag ändå nästan alltid väljer bort för det är inte riktigt min grej.
Men sen så finns det en hel radda med figurer och runda gula bollar som ser ut och gör saker som jag inte riktigt kan tolka, och när kan man tryggt använda en sådan ändelse?
Jag gissar att man frikostigt får tolka dessa metaforer lite som man vill på den sidan, men som novis känns det ändå vanskligt att ge sig in i detta okända symbolspråk.
Det finns några små figurer som håller om varandra och som pussas, bara vanliga oskyldiga hälsningar men det finns många fler och konstigare.
Ta den med en pratglad tjejboll som viker ner sina ögonlock till förförarläge och kastar sig över en oskyldig blyg killboll och hånglar upp honom o det grövsta, han verkar ju i och för sig inte ha något emot detta övergrepp men vad betyder den?
Kanske ”– Glöm inte att ta med dig kondomer om vi ska träffas”, eller?
Det finns en gubbe med ett falskt yxmördarleende, en sån som kokar din kanin när du försöker göra slut, och när är det läge att avsluta en hälsning med honom?
För att inte tala om ploppen som ser ut att få en ofrivillig prostataundersökning av en doktor med kalla händer.
Eller utomjordingen i lila toppig hatt och lika lila fyrkantig näsa, skum.
Det finns en liten kille med olika långa armar, när ska jag använda honom? Är han neurosedynskadad? Här kommer en kort hälsning med min korta arm eller en lång hälsning med min långa.
Hej hej hemskt mycke hej.
Jag vet inte, och jag orkar inte undersöka saken närmare heller, så jag fortsätter på mitt tråkiga och stela textutansmåobegripligagulafigurer sätt.
Take it or leave it.

Superhjältekraft. - Att symbola lagom.

Nästan lapphandskar.

Det kom tre centimeter snö och allt blev så mycket trevligare, vitt vitt.
Jag satt inomhus och såg hur den föll, sakta dalande i stora härliga flingor. Kände ett sug av att gå ut, springa runt och fånga snöflingor på tungan, men tänkte att jag nog skulle bli dumförklarad då.
Sen råkade jag nämna mitt snöflingefångarsug vid fikabordet en rast, och gissa hur mina kompisar reagerade. Mm, dumförklarad.
Men det blir jag lite då och då ändå, jag borde väl ha lärt mig att hålla en del av mina idéer för mig själv vid det här laget. Men jag funkar inte på det viset, jag lär mig aldrig.
Och det är ju roligt när andra reagerar, särkilt om jag kan väcka ett sen barnaåren slumrande behov av att jaga sakta fallande smaklösa iskristaller.
För alla borde fånga snöflingor när tillfälle ges, vad är det annars för kul med ett snöfall?

Superhjältekraft. – Att fånga dom små tillfällena av glädje.

Banka banka och banka.

Efter att ha spenderat flera torsdagar i smedjan så börjar jag få lön för mödan.
Jag har smitt en krok, en större krok, en hasp, en kapsylöppnare och ett handtag. Ganska lättsmidda saker i hyfsat tunt material.
Men sist så fick vi en riktig utmaning, ljusstake med hållare, avsmalnande skaft och runtsnurrande fot, allt sammanhängande och hamrat ur en enda järnstång.
Och då blev det bankande på allvar ska jag säga.
Man ska helst ha underarmar som Karl-Alfred, men det går med mina stickor också, bara man inte har för bråttom.

Superhjältekraft. - Att ta fram det bästa ur ingenting.

Julen är din.

När jag var liten så betydde alltid julen att vi åkte långt upp i inlandet till min farmor, där var alltid fullt med folk, kusiner, fastrar och farbröder, andra grannar och ibland bekantas bekanta.
När jag i vuxen ålder besöker min kusin som bor i huset så förstår jag inte hur alla rymdes, det är ett litet tvåvåningshus på typ hundra kvadrat med kallfarstu, tre små sovrum och två små alkover under snedtaket.
Vår familj sov ofta i ett gavelrum med alkov och en rund silverfärgad kamin mot murstocken, i väster ett stort spröjsat fönster som på vintern fått innerfönster monterat. Trotts dubbla rutor med bomullsbädd emellan så ritade rimfrosten alltid vackra mönster över stora delar av glasen, då var det vackert som ett vykort, nu hade jag väl bara tänkt på energislöseriet.
En typisk julafton vaknade jag av pappas tassande över det kalla golvet och att han gnisslande öppnade luckorna på kaminen för att göra upp eld, det var så härligt att få ligga kvar, dra täcket närmare kroppen och vänta på spraket och doften av värme som så sakta spred sig i rummet.
Frukost bestod av gårdens eget fil, mjölk och smör, hembakat bröd, raketost och julskinka såklart.
Mitt på dagen blev alla ungar utslängda att leka några timmar i snön medans det fixades med mat och dukades. Isiga och blöta lovikkavantar torkades i skift vid alla kaminer.
Det kunde ibland vara tjugo personer som skulle samsas vid matbordet, det måste ha varit kaos, men jag minns bara glädjen. Köket var det största rummet men inte stort ändå, och då den mesta maten lagades på vedspis så det var alltid minst trettiograder varmt därinne, julvärme.
Vi tittade på Kalle Anka och delade julklappar i kammarn, ett pyttelitet rum innanför köket, och där minns jag att det alltid var kaos. Alla satt i knä på alla, paket, papper och snören i drivor.
Jag undrar om alla vuxna hade julångest då också?
När jag frågar mina vänner och jobbarkompisar så får jag alltid samma svar. – Jag tycker inte om julen. Jag läser flera bloggar och en massa artiklar i tidningar som alla säger samma sak, varför då?
Jag har också under en massa år haft problem med hetsen, stressen och tvånget. Och jag har kämpat i stark motvind med att ändra på tvingande måstetraditioner för att hitta tillbaka till känslan som jag hade när jag var liten, men det är först nu när jag som singel bestämmer själv, som jag börjar uppskatta julen igen.
Vad består en modern jul av?
Ofta övertid på jobbet för att förebygga dom dagar som går förlorade, en ekonomisk stress som bara blir större ju äldre barnen blir, en massa tvingande traditioner som uppfanns när en person på heltid jobbade i hemmet, och städning.
Städa, städa varje fredag också varje jul, det tycker jag är kul, och heter man Pippi Långstrump med en häst i köket så är det väl nödvändigt. Men hur viktigt är det att knäskura överallt?
Måste allt vara tipptopp för att vi ska kunna stöka till det igen? Vore det inte smartare att städa efter jul istället, när det sista glittriga barret har fallit och den sista knäcken fastnat på vardagsrumsmattan?
Och all denna mat. Måste man ha tjugo maträtter på julbordet, och måste man själv ha slavat vid spisen för att duga?
Vi försökte ändra på den traditionen en gång för femton år sedan, men det sket sig.
Vi hade jul hemma hos oss och vi tänkte bara servera tomtegröt, julskinka och blöta i skinkspadet för den som det ville.
Tror ni det gick bra? Nej hemligheten råkade sprida sig och i stället så blev det ett överdådigt knytkalas med så mycket mat att vi alla åt rester fram till snösmältningen.
Vi är vuxna tänkande individer, vi lever i ett fritt land, alla kan välja hur vi ska ha det hemma, men vi väljer att följa en tradition som stressar oss så till den milda grad att många hellre väljer att resa på solsemester.
Vi kan inte välja när det pratas jul, allt eller inget.
Jag tycker det är dags att ta tillbaka julen och göra den till vår egen.
Sluta läsa tidningarna som tvingar dig att koka sylta, baka pepparkakshus, stöpa juleljus, virka tomteskägg och inhandla dom allra dyraste julklapparna.
Vill man baka så ska man göra det för att det är kul, ska det pysslas med julpynt så ska det vara pynt med glädje, och skit i alla önskelistor, vill någon ha en dyr iphone så får dom spara till den själv.
Vill man spendera julafton med att bara busa i snön och äta hamburgare så gör det, det kan vara din jultradition.
Är det lugn du vill ha så välj det, kryp ihop under täcket och låt doften och spraket av värme sprida sig i rummet.
Det är din jul och ingen annans jul.

Superhjältekraft. – Att göra egna traditioner.

Real Steel.

Onsdagsbion visade en härligt teknisk robotiserad version av Rocky. Väldigt mycket Rocky men också en typisk matinérulle.
Jag borde digga den här filmen med alla snyggt renderade robotar och en massa roliga referenser till en viss boxande Balboa.
Men den faller på näsan för mig när dom förminskar den centrala delen i historien om en trasslig barndom och en svikare till förälder.
Kansske stör det mig i onödan för det här är väldigt amerikanskt och alla andra ingredienser finns där.
Hjältar, skurkar, skönheter, action och kärlek, losern som med oväntad stöttning kämpar sig upp till toppen.
Men snygg är den, och rätt rolig. Särskilt på slutet när vi har bevittnat rond efter rond av massakrerande plåtskrynkling och man bara väntar på att den illa tilltuffsade roboten ska börja ropa – Adriaaan.

Superhjältekraft. – Att dricka fyra råa ägg utan att kräkas.

Den som tiger samtycker.

Det verkar som om ett uns av provokation inte räcker för att få en reaktion, ok vi gör nåt annat då.
Knäpp över till TV4 en kvart över midnatt och se en av mina favoritfilmer, Stranger Than Fiction, och låt en ovanligt lågmäld Will Ferrell och en alltid så skimrande Maggie Gyllenhaal få dig på bra humör.

Superhjältekraft. – Att mysa i vintermörkret.

Lögn och förbannad dikt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag hatar lögner. Inte såna vita små lögner som gör vardagen uthärdlig, utan stora väl uttänkta ljug som är menade att manipulera med mina tankar och känslor, sånt finns på min hata lista.
Och här är ett sådant, ett väl genomtänkt och listigt inplanterat. Ett ljug som fått alldelens för lite uppmärksamhet, en lögn som borde sänka förtroendet till noll.
Men svenska folket verkar inte bry sig och om några år så kommer denna osanning att ha upprepats så många gånger att den blir sann, livsfarligt.
Moderaterna har valt att beskriva sig själva så här i sitt idéprogram:

”Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att alla ska kunna utveckla sina liv oavsett bakgrund.”

Man låtsas prata om människor i allmänhet men väver in Moderaterna i texten så att det underförstått är dom som har kämpat på dom svagas sida, detta är en ren lögn och ska aldrig uppfattas annorlunda.
Moderaterna har aldrig gjort annat än att streta emot när vi andra pratat jämlikhet.
Moderaterna säger att dom är för rättvisa? När då? Bevisa det i ett enda regeringsbeslut.
Snacka skit och hitta på är dom bra på, men deras politik är precis likadan som den alltid har varit.
Ska vi kolla på några fakta, både nya och gamla.



Jämför med den text som dom så listigt lagt sig till med.
Nya Moderaterna är bara en enda stor reklamkampanj där man säljer sin gamla dröm om profitering på dom svaga och sjuka, segregation, total privatisering, slavhandel med arbetslösa, orättvisor och omänsklighet, och den största önskan att krossa facket, allt detta förpackat i ett lögnglansigt papper med bluffblå rosett.

Superhjältekraft. – Att syna bluffen.

Gudinnan.

Några säger att Gud skapade människan till sin avbild, han skapade en kvinna och en man. I vilken ordning det skedde och vilken avbild som är den rätta kan man ju fråga sig.
Och hur han så listigt pillade in ett DNA i våra celler utan att vi skulle få reda på det är något som vetenskapen nu brottas med, dom säger att det är en ritning över livet men det verkar ju mer vara en fjärrkontroll.
Ok låt oss säga att Gud har skapat oss, vad skulle det betyda?
Någonstans på vägen så gav han oss en egen fri vilja. Men då frågar jag: – är det verkligen sant det? Vi tror att vi har en egen vilja men det, skulle jag säga, är bara en illusion.
Vi styrs så mycket av våra gener, den instinkt som finns inbyggt i vår arvsmassa att vi nästan bara kan använda vår egen vilja till att välja färg på strumporna.
Vi har en inbyggd funktion som säger åt oss när vi är trötta, hungriga, törstiga.
Alla våra känslor är ett arv från tidernas begynnelse och en anpassning till livsvillkoren, hur vi ska reagera vid fara, vid oro och stress, när vi blir arga eller ledsna, och såklart hela processen med fortplantning.
Det som jag kallar attraktion, förälskelse och kärlek är i själva verket ett antal inbyggda kemiska och elektriska funktioner som jag inte kan kontrollera, mina gener har full kontroll över mig och styr hela den här kärleksgrejen.
Jag kommer att använda alla mina sinnen för att välja den person vars gener bäst passar ihop med mina, men i mitt huvud så tror jag fortfarande att det är jag som bestämmer. Att det är jag som tycker om, jag som känner, jag som använder mina sex sinnen, att det är jag som vill känna närhet och att jag har sista ordet i en sådan situation. Men icke.
Jag har fått en egen vilja av Gud, men Gud har sett till att ha full kontroll på när, hur, var och vem jag blir förälskad i, allt osynligt styrt av manipulativa gener.
Och om man nu tänker efter en liten stund, var har vi sett det här beteendet förut, kan det vara ett kvinnligt drag?
Alla män känner säkert igen sig, man får göra precis som man vill, bara det blir exakt som kvinnan har tänkt. Jag kan till och med använda att känt citat: – Eller har jag fel?
Så med all tydlighet, och med vetenskapen tryggt i ryggen kan jag säga att Gud är en kvinna.

Superhjältekraft. – Att få bestämma själv.

Mörkrädda norrlänningar.

Jag har hälsat på min dotter i grannstaden den här helgen och resan dit och hem gick såklart i mörker.
Kompakt, norrländsk, granskogsskugga, skitiga strålkastare, utan månljus, blött asfaltsmörker.
Och största faran med det är kanske att somna, men att bli bländad kommer nog som god tvåa. Ja bländad och inte bli bländad, låt mig utveckla.
Norrlänningen hatar mörker, han lever med mörkret halva året och man kan tro att han ska vara van vid det, men icke, han dyrkar ljuset.
Var syns detta mer än på bilen? Om två extraljus är bra så är fyra bättre. Inte bara för att lysa upp den närmaste omgivningen, kanske att se en bit in i skogen och några hundrameter extra framför bilen.
Nej, här ska hela världen lysa. Två flodljus och två pensilbeam, strålkastare som kan bränna ut en hornhinna på två kilometers avstånd. Tack för solbrännan.
När jag möter en sådan mörkrädd person så inträffar en annan sak också, mörker.
Ja för när jag blir bländad så slår jag av mitt helljus och det är ju signalen till den mötande att han ska slå av sitt, blir det bra tror du?
Nej, det blir mörkt som i säcken, för bilen som bländar mig är ju flera kilometer bort. Från förhörslampa till fegljus från skitiga strålkastare på noll sekunder.
Tror du mina ögon hinner ställa om sig?
Nej nej nej blindbock i hundratio. Vem och vad som helst kan ju finnas på vägen så jag måste bromsa in och sakta av, jobbigt som f.., jag längtar nästan efter snön.
Även om jag inte är något fan av snöskottning, isskrapning, fastfrysning, ishalka, snödrev och förfrusna kroppsdelar så blir det ju bättre när snön kommer, då får vi bleka och mörkertyngda lite underliggande ljusterapi och gud ska veta att vi behöver det.
Ett vitt täckande lager av oskuld, en möjlighet att gå där ingen människa gått förut. En möjlighet att sätta ett avtryck i förgängligheten. Det där lät ju lite poetiskt va?
Men killarna med extraljusen drar ju bara igång kärnkraftverket dom har i bakluckan och byter till förbjudna glödlampor för nu blir ju effekten mångdubbel, halleluja, varde ljus.
Vem är rädd för grön laser när Hella säljer en miljon candela för femtusen spänn.
Låt oss smälta bort snön med protuberanserna från våra nyinköpta xenonljus, tänk inte på dom mötande.
Låt oss förblinda alla idioter som väljer att köra åt motsatt håll, det är troligtvis några utsocknes som redan sett mer än dom borde.
-Det lilla ljus jag har det ska få skina klart.
För vem vill leva i mörker? Inte en norrlänning i alla fall.

Superhjältekraft. – Att se ljuset i slutet av tunneln.

Boring.

Vad är det som händer med Grey´s Anatomy? Om det bara ska bestå av snygga människor och ointressant gull gull så kommer jag att överge serien ögona böj, men dagens avsnitt öppnar kanske för nåt.
Men det är så typiskt för amerikanska lång körare, det byts manusförfattare och regissörer på löpande band, och karaktärerna får inte förändras så mycket att den amerikanska publiken sviker.
Serier har alltid en tendens att stagnera, man stoppar bara in en till skönhet men glömmer att ge karaktären någon karaktär, och kanske serien har gått för länge för sitt eget bästa.
Kanske jag har följ den för länge för mitt eget bästa.
Jag ska skriva en påminnelse till mig själv och sätta på badrumsspegeln: ”Måste skaffa ett liv”.

Superhjältekraft. – Att se förbi svackan.

Det lönar sig aldrig att bli arg.

Jag blir nästan aldrig arg, jag menar riktigt arg, inte bara irriterad. Ett par tre gånger per år kanske.
Jag har hört att killar också lider av PMS, fast av andra hormoner såklart, så det kan ju förklara en del och det kanske jag ska skylla på nästa gång.
Jag väljer faktiskt medvetet bort att bli arg för den enda som mår dåligt av det är ju jag själv, och det tar så mycket ork och kraft, energi som jag hellre använder till annat.
Och dom gånger jag blir riktigt arg så känns det inte bra för det är inte den personen jag vill vara, det finns andra sätt att hantera en situation.
Idag borde jag kanske ha blivit arg när jag blev prejad av en förvirrad kepsklädd bilförare i rondellen på väg hem, men ingen plåt skrynklades och ingen lack bytte ägare så det fick bero.
En del sätter sig i bilen och genast så ska hela innehållet i Okvädesordslexikon A-Ö proklameras i ett långt evangelium tillägnat alla andra trafikanter. Och visst blir jag också irriterad när någon otänkt person inte ser sig för, men jag är inte ofelbar heller, så varför bli arg?
De gånger som jag blir upprörd på medtrafikanters beteende är ofta när någon är i vägen då jag har bråttom, och det beror ju på att jag inte startade i tid, så jag blir egentligen mest arg på mig själv, ja kanske inte arg, mer frustrerad.
Jag vet däremot av erfarenhet att jag blir arg när jag blir riktigt rädd, en felkoppling i hjärnan antar jag, och nåt som inte tillför nånting heller.
Men jag blev faktiskt arg på målarkluddarna som hade sagt att dom skulle komma och måla mina fönster för några veckor sedan.
Dom ville att jag skulle plocka ner gardinerna, flytta möbler och röja så att deras arbete skulle underlättas, och i min lägenhet betyder det en massa stök.
En vecka gick och jag började undra, så jag försökte få tag i nån ansvarig men det var ju på en fredag så det blev tillslut bara ett SMS. Inget svar och inga målare veckan efter heller, och då började min irritation stiga.
Jag fick äntligen tag i en av målarna och han visste att dom missat min lägenhet och sa att dom inte skulle komma i år. Jag tyckte att dom kunde ha meddelat mig det och han bad om ursäkt för den missen.
När jag hade lagt på luren och stod i mitt meningslöst stökiga vardagsrum så brann min stubin in i krutdurken och jag blev arg på riktigt, och då gäller det ju att bli arg på rätt person.
Så det blev en del författande på fredagskvällen och letandes av mejladresser, mitt mejl var ovanligt frispråkigt kan jag säga.
Sen tänkte jag inte mer på det förrän på tisdagen när en mycket skamsen chef ringde och smörade, bad dubbelt om ursäkt och ville kompensera för mitt omak.
Så nu har jag ett välfyllt biokort i min ägo, och om det dyker upp nån tjej som vill följa mig på bio så kan vi gå gratis flera gånger om.
Detta var undantaget som bekräftade regeln, det kan löna sig att bli arg.

Superhjältekraft. - Att alltid behålla sin värdighet.

Tillslut till slut.

Jag läser några av mina gamla inlägg och såklart så blir jag kritisk, syftningsfel, krångliga omskrivningar och en massa särskrivningar.
Jag är en mästare på särskrivning och många uppfattar sådana skrivfel som okunskap och brist på utbildning, och då uppfattar ni läget helt rätt.
Svenska var inte mitt ämne, om man så säger, varken i grundskolan eller gymnasium. Men det betyder inte att jag är oberörd av sådana fel.
Jag är och blir alltmer kritisk mot mig själv och andra, särskilt när någon ska försöka vara tydlig och sprida information, det finns många som är sämre än jag där ute.

Jag sitter på ett café och äter en bakelse med blå bär, skönt att det sitter skyltar som säger: Rök fritt. Caféet är byggt på en sjö nära tomt, vackert.
Bredvid mig sitter en brun hårig sjuk sköterska, hon diskuterar med sin väninna att det är slut rea på H&M. – Jag tänkte köpa lite barn under kläder till Jonnas 1 årskalas.
– Och vi har ju vår rensning på Lindex.
– Jag känner söt sug, var hittade du bakelsen? Hon frågar mig och jag svarar att fatet står bakom en ljus stake.
Någonstans ringer en mobil telefon, jag ställer bort brickan och betalar med mitt visa kort innan jag går vidare.
Jag ska gå och se en mobil utställning med ödlor och gift orm, det känns annorlunda och kul.

Fast hopskrivningar kan ju också vara roliga, som när man blir erbjuden ett tillgodokvitto som räcker i sexmånader. Undrar vilka av årets tolv som är dom med sex?
Nu har ju bara språket en funktion i grunden, att vi ska förstå varandra. Så jag ska väl inte lägga ner mer energi på det än vad det är värt, det finns saker som är viktigare här i livet.
Hoppas ni har förståelse.

Superhjältekraft. – Att micra en skum tomte.

Lilla 8:an.

Min mage stretar inte emot så mycket längre, så då passande jag på och tog en mitt på dagenpromenad innan mörkret tjocknar.
Jag gick lilla 8:an.
Nu när staden begåvats med fyra broar så kan man välja hur långa rundor man vill ha, ja om man väljer, som jag, att gå på den fina strandpromenaden såklart.
Vi kan kalla dom vad vi vill men rundorna blir ungefär så här:

Viktoriabron – Parkbron. 1,6 km.
Älvsbackabron – Viktoriabron. 2,1 km.
Älvbackabron – Parkbron. 3,3 km.
Parkbron – Lejonströmsbron. 4,3 km.
Viktoriabron – Lejonströmsbron. 5,1 km.
Älvsbackabron – Lejonstömsbron. 7 km.

För att göra min runda lite längre och roligare så har jag döpt den till Lilla 8.an, och den går för min del över Älvsbackabron motsols längs norra sidan, under Viktoriabron och uppför slänten vid polishuset och tillbaka över Viktoriabron till den södra sidan.
Ner på strandpromenaden bort till Parkbron och över den, ner igen och österut längs älven till E4:an igen. Uppför den gömda trappan och över bron till den södra sidan, ner till älvskanten och bort till brofästet och startpunkten.
Själva rundan är ganska prick fyra kilometer, och om jag mäter från min lägenhet så blir det drygt fem och en halv, ganska lagom.
Jag tog en liten paus på Galleri1 som idag fylldes av Rolf Brännströms fantastiska skogar. Mycket som var fint och faktiskt till vettiga priser, men det bästa var redan sålt såklart.
Jag tror att jag ska göra denna runda till min stående söndagspromenad, i alla fall tills snön tvingar mig till andra rutter, och om det finns någon promenad och pratsugen människa där ute så är det bara att dyka upp.

Superhjältekraft. – Att lufta mina lungor.

Dom finns, nu vet jag.

I går så ringde det på dörren och jag, som väntade på killarna från Bravida som ska besikta värmesystemet, öppnade såklart dörren i en icke smickrande mundering.
Men vad jag bedrog mig, gud hade skickat en ängel i stället.
Jag har inte varit säker på att dom finns, och jag har inte heller Lynx Excite i badrumsskåpet, så jag blev lite vilsen och virrig när hon plötsligt stod på min tröskel.
Ja, hon hade inga vingar men den glödande auran gick inte att ta miste på.
Hon frågade om jag trodde på henne, vad skulle jag säga? Hon ville veta om jag hade tänk på henne och om jag hade några planer för vår gemensamma framtid, om jag kände detsamma som henne.
Jag vet inte vad jag svarade, jag drunknade just då i hennes ögon. Och jag vet inte vad det är med mig som hela tiden passar vid dessa tillfällen, blir jag så skrämd av skönhet? Eller var det hennes utomjordiska uppenbarelse?
Men vi växlade några blyga meningar, vi öppnade kanske för fortsatta träffar, jag vet inte.
Men jag kan säga att Jehovas har fattat det som Mormonerna inte har fattat, det behövs bara en bedårande vacker tjej för att övertyga en obeslutsam.
I dag är jag en ny människa, jag har mött en ängel.

Superhjältekraft. – Att tro på sina egna ögon.

Tänd ett hus och låt det brinna.

Nu är mörkret här och även om vi tänder ljus som om hela husets värmesystem bestod av stearin så är det väl mysfaktor vi är ute efter, inte egentligen det där extra hundra watten som man får av en tänd låga.
Men om vinden vänder och det blir lika kallt som förra vintern och om kärnkraftsfolket lika tjurigt vägrar att köra för fullt i år också så kan det finnas ekonomi i ett paket med värmedjus från IKEA.
Tänd gärna en hop med värmeljus i varje vrå, låt stearinet rinna på både badkar och köksbänk.
Ska vi följa våra heminredningsguruer så ska man gärna ta in naturen i sitt hem, och en överdådig bordsdekoration av torra drivvedspinnar, lättantändlig mossa och frasigt fnöske som får rama in dom tio stearinljusen vi nyss köpt på inredningsbutiken kan få vilken brandchef som helst att kippa efter andan.
Ernst Kirscschtaigeeer lägger dom långa draperade gardinerna i flödiga högar på fönsterbrädor och längs golvlister, precis där det senare ska tändas tusen juleljus och där det elektriska elementet formligen skriker – Ei saa peittää!!!
Men vad gör det vi har ju brandvarnare, så låt ljusen brinna.
Låt Karin Mannerståls finurliga ljuslykta av återanvända petflaskor smälta fast på vardagsrumsbordet, skapa ett litet myshörn bakom tv:n där värmande ljuslågor kanske kan bränna bort det damm som alltid samlas i tussar där bakom.
Gör ett eget litet aromaspa i badrummet och fyll handfatets kanter med fladdrande eldslågor, glöm för en stund att badrumsskåpets innehåll är en brokig blandning av petrokemiska produkter, en kemisk blandning tillräcklig för att spränga ett mindre kassaskåp.
Få Lulu Carter att inspirera dig till att fläta kransar av knastertorr vass, och att hänga dessa kransar i långa böljande polyesterband över ett fat med livligt vibrerande, diffusionsflammande och tusengradigt förångat paraffin.
Varför inte en flammande marschall på förstukvistens nyoljade trappsteg.
Allt för mysigheten.
Men tänk på att stearin är en miljövänlig ren naturprodukt medans paraffin är en fossil petroleumprodukt.
Hur tänkte jag nu? Som om en myseldande, veke brännande, heminredningsprogramsberoende och värmeljusmissbrukande hemstylare skulle bry sig om växthuseffekten, tror inte det.

Superhjältekraft. – Att bara värma sitt mysbehov.

Rättvist, vad är det?

Nu kommer en protest mot dom differentierade elpriserna, orättvist säger dom.
En kvinna i Malmö tycker att vi norrlänningar i så fall ska betala mer för bröd som produceras i söder, och då kan jag säga att det gör vi redan.
Vi betalar mer för nästan allt, mat, bensin, resor, byggmaterial osv. för att transporterna alltid är så långa.
Vi har ofta långt till samhällsservice, sjukvård, polis, skolor och kultur, och en helt annan status som medborgare.
Blir ofta kallade för en tärande del av befolkningen fast ingen tar sig tid att jämföra den demografiska kurvan.
Vi jämför heller aldrig löner mot kostnaderna, alla vet att storstadsborna tjänar betydligt mer, men också har en dyr och tuff bostadsmarknad. Men en stockholmare har helt egna och lyxiga regler då vi pratar sjukvård och annan service, vad är det värt?
Vad är rättvist?
Visst förstår jag att en skåning blir sur om elpriset höjs då det oisolerade stenhuset med englasfönster kräver att propparna i proppskåpet glöder för att inomhustemperaturen ska vara acceptabel.
Men vi i norr som har minus trettiograder flera veckor varje år, vi har tilläggsisolerat, bytt fönster och installerat djupborrade värmeanläggningar för många hundratusen mer än vad villan är värd bara för att ha råd att bo kvar, inget som någon bank vill låna ut pengar till.
Vad är rättvist?
Att en norrlänning måste ha bil för att kollektivtrafiken bara är inriktad på skolskjuts och inte fungerar till något annat?
Att en sörlänning blir upprörd av att tågen kommer tio minuter för sent medans en norrlänning är glad om det kommer dom närmsta timmarna?
Att landstingen i norr tvingas att spara in på allt och en ambulans kan vara stationerad femton mil bort bara för att regeringens korkade beslut och tvångsmässiga skattesänkningar alltid drabbar den som redan har den sämsta servicen?
Vad är rättvist?
Att vi i många år försett den södra landsänden, och storstäderna i synnerhet, med välutbildad och synnerligen arbetsvillig arbetskraft och så självuppoffrande inte krävt någon ersättning för detta?
Att vi bara sett på när dom stora bolagen flyttat sina huvudkontor och därför sin bolagsskatt till Stockholm trots att deras verksamhet helt och hållet befinner sig i glesbygden?
Vad är rättvist?
Nu är det visst danskarna som har gnällt till EU på vårt svenska sätt att begränsa eldistributionen när vi själva har behövt elen, och detta har skapat dessa elprisområden.
Fri rörlighet ska råda och vi vet ju alla hur elbolagen använder det argumentet, vinstrekord och höjda direktörsbonusar.
Är det rättvist?

Superhjältekraft. – Att ha lite galla kvar.

Tråk tråk tråkigt.

När man bläddrat genom alla TV-kanaler fem gånger så börjar tristessen göra sig påmind, känner mig rastlös men inte boklässugen.
Hmm trum dum hum.
Det växer hår på båda mina stortår, på den högra ligger det i en prydlig mittbena, på vänster är det sidbena med lugg.
Nähä, du ville inte veta. Men sluta läsa då.

Superhjältekraft. – Att orka ha tråkigt.

Den perfekta vaginan.

http://vimeo.com/4704237

Jag snubblade över den här dokumentären när jag zappade runt härom kvällen. Det finns så mycket att säga så jag tror att jag låter bli.
Ta dig tid och titta på den istället.
Jag blir både ledsen och glad av programmet, ledsen för att dom flesta av oss går runt med en gnagande känsla av att inte duga, att inte passa in. Glad för att någon påvisar hur olika vi är, både på in och utsidan, och tillåter oss att vara det också.
Nu råkar dokumentären handla om tjejers förhållande till sin kropp och sina rädslor, och det är såklart tjejer som har det tuffast i detta kravfyllda samhälle, men jag tror att vi killar brottas med snarlika problem, kanske bara från en annan vinkel.
TV4 är så snåla med sin playfunktion, så jag hittade bara denna otextade version på Vimeo, och du får spola i dom svarta reklampauserna.

Superhjältekraft. - Att vara mig.

Ska jag sticka kniven i dig knubbis?

Oj vad jag längtar efter att få hosta, jag vill hosta nu, måste få hosta.
Men jag tror att dom glömde en skalpell i mig iiiii iiiii iiiii i mellangärdet, som en Hitchcockfilm.
”– Du är tillbaka på jobbet om en vecka.”
Jodå, troligt. Inte så länge som jag måste använda en hävstångsteknik för att ställa mig upp, inte så länge som det skär knivar när jag öppnar en dörr eller lyfter en stekpanna.
Jag försöker att gå ut men med en ostkroksgång i ultrarapid så blir det inte så långt eller så länge. Jag sitter fastbyltad framför datorn i små doser och jag måste utföra en avancerad manöver för att knyta skorna.
Men jag är ju inte sjuk, jag kommer att vara återställd om några dagar och det sätter saker i perspektiv, jag glömmer så lätt bort hur bra jag har det.
Jag kommer att kunna hosta om några dagar och jag kommer att hosta bara för att kan det.
Jag ska lägga mig till med en ny ovana, lyxhosta.

Superhjältekraft. - Att kunna andas riktigt snabbt.

Mitt tidigare liv.

Om du kommer från min WorldPressblogg och vill läsa mina tidigare inlägg så hoppa till Oktober 2011 / Äntligen på is.

Allt som är äldre finns bara här.

Hurra för programansvariga på TV1.

Missa inte den motvillige resenären och äventyraren Karl Pilkington i den underbara serien En idiot på resa som börjar nu i dag, söndag, i TV1 kl 21.30.
Hoppas att ingen missade den förra omgången, helt hysteriskt roligt.

Superhjältekraft. - Att streta emot.

Inga avslöjanden.

Om jag träffar en tjej som jag verkligen känner för så kommer jag aldrig att berätta något personligt om henne eller om vår eventuella relation här på nätet. Bara så ni vet.

Och bara så du vet.

En rosa plastsax???

Jag får också ToysRus katalogen. En orgie i färgad plast och stereotypa könsroller.
Om jag bara snabbt bläddrar igenom den så slås jag av en sak, plast och mera plast, allt verkar vara tillverkat i plast.
Det här är konsumtionssamhället i ett nötskal, massor av halvgenomtänkta prylar som nån stackars kines har tillverkat på ett av sina tolvtimmars skift, som sedan ska fylla en banankartong i källaren i tron att något framtida barnbarn kommer att leka mer med den än detta års julklappsmottagare.
Jag vet att det pågår en diskussion om dom anorexismala dockorna, och i denna katalog finns det nästan inga andra. Obegripligt odugliga dockor som inte kan stå, vars händer inte kan hålla i något, och där kroppsproportionerna förvridits så att dom smala vaderna är längre än bålen.
Dom heter bara lite olika men alla lever på Barbiedockans orubbliga status, och jag fattar ärligt inte varför just Barbie ska skonas i denna diskussion.
Nä tacka vetja Lego och Playmobil, figurer som kan göra saker, som kan hålla i saker, som kan sättas in i en situation och som trotts sitt mystiskt funktionella knopphuvud ändå har en verkligare kroppsform än både Bratz och MT.
Jag vet inte ens om det är värt besväret att prata könsroller och ToysRus katalogen i samma mening, för här finns bara den uråldriga ug ug jag Tarzan du Jane mentaliteten beskriven.
De enda områden i katalogen där killar och tjejer möts är på spelsidorna. Tydligen kan både tjejer och killar spela Fia med knuff, all annan lek sker på olika villkor.
Jo jag vet att mina tjejer också hade att gäng av huvudlösa Barbies i en låda, men tack och lov så hade dom konkurens av både bankande i snickarboden och allt skapande pyssel som fyllde övervåningen.
Jag hoppas att ni sållar hårt i leksaksdjungelns skräptävling och tänker efter en sekund innan julklappsinköpen.
Tur att jag inte har några småbarn längre.

Superhjältekraft. – Att leka lika.

Vänligheten själv.

Nu när jag har opererat bort min gallblåsa så kan jag ju inte ”spy galla” över allt som jag tycker är fel och orättvist längre.
Jag kommer att bli en supersnäll ja-sägare.
Ingen skugga ska falla över dom som flyttar pengar till skatteparadis men som ändå vill nyttja svenska socialförsäkringssystemet.
Jag tror på alla Moderater som säger att dom är det nya arbetarpartiet och som bedyrar att dom alltid varit förkämpar i kampen för rösträtt och jämlikhet.
Jag kommer också att lita på att alla företag alltid betalar sina anställda en rimlig lön även om man saknar kollektivavtal och arbetskraften är fattiga papperslösa.
Jag tror att vapentillverkare egentligen vill ha fred.
Jag kan inte säga nåt argt när nätverk av sliskiga idioter utnyttjar barn i sexuellt syfte, eller när ligor sätter sexslavar i nån skitig lägenhet och tvingar dom till otänkbara handlingar.
Jag kommer alltid att tro att all droghandel sköts av skummisar på motorcykel och inte flotta kostymnissar med lägenheter på strandvägen.
Jag tycker inte att det är fel när samhällets tillgångar flyttar ner i privata fickor eller att våran folkvalda rivningsrobot just nu håller på att göra Sverige till ett socialt uland där var man ska ta hand om sig själv.
Det är väl bra om vi alla får en egen sjukförsäkring, tänk vilken konkurrens det blir, alla försäkringsbolag skulle fajtas om dom friska. Och jag som just utnyttjat flera hundratusenkronor kanske skulle få en rejäl premiehöjning.
Men sånt kan jag inte längre tycka illa om. Jag har ju ingen galla kvar.

Superhjältekraft. – Att alltid bara tro på sanningen.

Smärtan sätter gränsen.

Kom hem från lassa i dag vid lunch. Har fyra prydliga hål på magen, en raspig hals och är lite vimsig av för lite sömn.
Hålet i mellangärdet är det som gör ont. Läkaren sa bara: – Inga restriktioner, smärtan sätter gränsen.
Och smärtan finns när jag kraxar, hostar, rapar, böjer mig, snyter mig, lägger mig och ställer mig. Ja allt som involverar magmuskel och tarmrörelse, som om hela min kropp satt fast i solarplexus.
När jag kom hem så kokade jag en Varma koppen och rostade några frallor, satte mig framför tv:n och tryckte på on knappen. Brittisk stå upp.
En kille som skojade om skottar. Jag fick ett skrattanfall och smärtan fick mig bara att skratta mer, jag fumlade med fjärren för att få bort dåren, men det gjorde för ont.
Jag försökte att hitta lugnet, nöp ihop ögonen, men killen bara fortsatte i mina öron. Varje skratt skickade en stöt rakt upp i hjärnan och jag försökta vika mig i nån konstig vinkel för att avlasta magen. Gick inge bra.
Smärta, panik och hysteriskt skratt. Jag fick till slut slut på luft och lyckades byta kanal. Men skrattet fanns ändå kvar en god stund, inte kul.
En lärdom rikare, smärtan sätter gränsen, inget mer stå upp idag.

Superhjältekraft. – Att ha roligt en annan dag.

Kallelse med P-bot.

Jag fick en parkeringsbot av Q-Park, ja fick och fick, den kostar ju trehundrafemtiokronor förståss.
Lite onödigt tycker jag och jag skyller på den som har författat min kallelse till kirurgen.
På papperet står det Inläggning på kir avd i rubriken. Längre ner så hälsas jag välkommen till provtagning och läkarsamtal kl 12.30 den 3/11.
Efter det så får jag veta att operationen är planerad till den 7/11 och info om återbud och bla bla bla. Sen står det att inskrivningsdagen kommer provtagning och läkarsamtalet vara klart vid 16-tiden och att jag får sova hemma dagen före operation.
I min värld så var detta olika saker, men i verkligheten så var Inläggning, Provtagning och Inskrivning samma sak.
Så i stället för att köpa biljett för fyra timmar hade jag bara puttat in parkeringspengar för två och en halv, och Q-Park hade vänligheten att komma förbi och titta till min bil tio minuter före mig.
Jag ville inte förlänga väntan inne på lassa med att smita ifrån och betala mer, men den förkortningen kostade trehundrafemtiokronor. Onödigt.
Tur att man kan välja hur man ska reagera, jag konstaterade bara fakta, tittade på den långa gula bötesremsan och skrattade åt dom tio minuter som förhindrade mig från att få behålla mina pengar.

Superhjältekraft. – Att låta andra göra sitt jobb, utan att svära.

Min date.

Oj vad jag ogillar ordet ”dejt”, det upphöjer nåt så enkelt till en komplicerad procedur med underförstådda regler och påtvingat rollspel.
Detta för att alla medier är fulla med proffs, förståsigpåare och experter som vill berätta hur jag ska bli en duktigare dejtare, men jag som enbart glider runt med ögonen och läser rubrikerna blir bara stressad.
Det är ingen tävling, fattar Tv-producenterna det? Ja jag kanske borde säga deltagarna i ensamma bönder som söker mammor som söker singlar som söker. Men det är inte deltagarna, det är producenten som klipper ihop det som en sportsändning, vinnare och förlorare.
Och jag kan omöjligt passera genom allt detta utan att bli påverkad.
Jag var konstigt nog inte nervös före, men jag blev det i samma ögonblick som jag såg henne.
Jag har ju sagt att jag sållade bara bland tjejer som hade bild på kontaktsidans profil, och jag valde att säga hej till den med roligast beskrivning men också den med finaste bilden. Och hon är ännu snyggare i verkligheten.
Dom säger att snygga tjejer gör oss killar dumma, vi kopplar om våra hjärnor och tappar fokus. Det är nog 100% sant.
Jag hade inte förberett mig det minsta, ja annat än att ta på mig en schysst t-shirt, och blev kanske därför lite virrig och oklar när jag skulle berätta nåt om mig själv.
Hon är självsäker och självklar, en befriande tydlig och stark tjej som besitter en massa egenskaper som jag verkligen uppskattar.
Vi sa att vi skulle hitta på nåt igen, men jag vet inte. Vi spelar inte i samma liga om man så säger, jag lattjar på grusplanen bakom gympasalen och hon springer över det nyklippta gräset med fullsatta läktare.
Inte så att hon har näsan i vädret, nej tvärt om, hon är en väldigt öppen och ärlig person med massor av närvaro.
Har faktiskt lite svårt att förstå var den känslan kommer ifrån, men det saknas ett ”klick”.
Det var i alla fall en trevlig fikastund och vi gick inte förrän dom började släcka lyset i lokalen.

Superhjältekraft. - Att koppla hjärnan rätt igen.

Nä jag har inte dött.

Jag har bara inte känt mig i skrivform. Kanske lite stressad av sånt som jag inte har kontroll över. Kanske bara för att veckan varit välfylld.
Så förutom att jag vaknat av min klockradio 05.35 och inte kommit i säng före 23.10 en enda kväll så har jag:

Måndag – Silversmide. Hann inte det som jag hade planerat, tidsoptimisten är i högform.

Tisdag – Träning och hemmastök. Båda lika nödvändiga.

Onsdag – Dejt.

Torsdag – Preoperationinformation på lassa halva dagen och Smideskurs på kvällen. Det blev en hasp.

Fredag – Träning. En Guinness på puben med jobbarkompisar före den sedvanliga herrmiddagen. Jag tycker verkligen inte om öl, men Guinness går bra. Konstigt.

Superhjältekraft. – Att fylla fullt.

Nu börjar det.

Mm. Jag får ett MMS på min mobil, den yngre dottern skickar en bild på en hemlagad griljerad julskinka och julmust.
Hon har tjuvstartat med hästlängder och jag är avundsjuk.
Där sitter hon i sitt inackorderingsrum och jular redan i oktober, myslängtan av högsta graden.

Superhjältekraft. – Att mustmysa.

Min katt RUT.

Får jag göra RUT-avdrag om jag skaffar katt?
Den här katten verkar ju tränad för tuffa uppdrag, målmedveten och välutrustad.
Men frågan är väl om katten kommer att städa mer än den stökar till, jag gissar att den kommer mest att slira runt i panik. Jag ser framför mig hur mitt hem snabbt kommer att förvandlas till Gastons kontor.
Och hur ska den kunna klättra upp på bokhyllan och fönsterbrädan när själva klätteraggregaten är inbäddade?
Fast tossarna kanske är tillverkade i nåt syntesiskt material som får hela katten att bli statisk och dra åt sig damm på stora avstånd. Bara att skölja under kranen då och då.
Låter som om jag måste läsa bruksanvisningen före ett inköp.
Nä jag får väl tillsvidare dra runt den trygga gamla snabeldraken istället, då slipper jag ju också påhälsning av nån ung engagerad idealist från Djurens Vänner.
Och sanningen är ju att det vore trevligare att träffa nån som vill dra nytta av Uffe-avdraget istället för att utnyttja svart-vit städhjälp.

Superhjältekraft.– Att undvika en kattastrof.

Halloween på er alla.

I kväll ska jag på teater. Hoppas att kvällens skådespelare har lättare med artikulationen än den här grabben.

Superhjältekraft. – Att tolka eller inte tolka, det är frågan.

Postlåda eller brevinkast.

Jag har noterat en pågående och mycket kommenterad diskussion om storlekens betydelse, men jag tänker inte smasha på dom upplägg som det bjuds på där.
Jag tänker istället kommentera en helt annan sak, postlådor.
Om man har en jättestor postlåda så kommer till och med Svenska Dagbladets helgbilaga att se liten ut, men det är samspelet mellan den ansvarige utgivaren och läsaren som avgör värdet av en prenumeration.

Superhjältekraft. - Att inte underskatta tabloidformatet.

Kontakt.

Jag har skapat en profil på en sån där kontaktsida här på nätet.
Lite motvilligt måste jag säga, för jag tycker fortfarande det är lite knepigt. Ja knepigt på det sättet att man blir förfärligt ytlig, sållar friskt bland användare som har bild, ratar dom som inte har det.
Och visst, man ska ju attraheras av personen, men en bild säger faktiskt inte alltid mer än tusen ord.
Många har otroligt usla bilder på sig själva, en del skulle nog ha större tur om dom tog bort bilden, inte för deras utseende skull, bara för att bilden lagt på tjugo år och visar en sur och suddig gumma istället för en glad och trevlig fyrtiofemåring.
Ja jag sa fyrtiofem för jag letar som alla andra lite neråt, inte uppåt. Fördomsfullt? Javisst, detta är internetdejting i ett nötskal.
De tjejer som har tittat in på min sida har ofta varit fem, sex år äldre än mig, så alla kollar neråt, alla känner vi oss yngre än vi är.
Ja ja fortfarande full av fördomar, jag erkänner. Jag skulle säkert inte bry mig om ålder ifall vi träffades i verkligheten, det är ju det jag säger, det är lite knepigt det här.
Sen så blir ju en första kontakt ofta väldigt krystad, alla vet att man bara har några få rader på sig att väcka lite intresse och få mottagaren att i alla fall svara. Inte för öppen, inte för på, inte för torftigt, inte för frågvis, inte en avhandling utan rätt och lagom.
Omöjligt? Kanske, jag har ju bara börjat.
Nej jag är kanske lite för skeptisk till detta för att det ska lyckas, men håll med om att min bild är suverän.

Superhjältekraft. – Att fånga en första blick.

17 987.

Det är snart artontusen dagar sen jag föddes. Jag föddes på en onsdag, antagligen en helt vanlig onsdag.
Artontusen dagar, det är nästan sexhundrafemtionio månvarv.
Artontusen dagar, över en och en halv miljard sekunder, ögonblick som nu tillhör historien.
Trehundrafyrtiofem hundår.
Jag har hunnit byta ut alla kroppens celler sju gånger, och konstigt nog så ser jag äldre ut vid varje byte.
Jag har haft mässling, vattkoppor, scharlakansfeber och kyssarsjukan några av dom dagarna.
Jag har varit pappa i sjutusen sjuhundra sjuttioen dagar, alla stolta dagar.
Artontusen soluppgångar, artontusen solnedgångar. Jaa, många dagar blir det.
Hur många av dom har varit bra dagar, glada dagar, roliga dagar? Hur många har varit sorgsna dagar, tråkiga dagar? Vanliga dagar som inte satt spår i minnet?
Hur många dagar med värmande hjärta? Med längtande hjärta? Med olyckligt förälskat hjärta?
Ja vilka dagar är värda att räknas? Alla dagar.
Men hur hamnade jag in på det här siffersamlandet?
Jo jag testade den ultimata egotrippen att googla på mig själv. Men det finns nästan inget om mig där ute, inget som är lätt att hitta i alla fall. Kan ju bero på min namne, av alla träffar så handlar väl nittionio komma nittionio procent om honom.
Det dök bara upp den här grejen om hur många dagar som jag har varit vid liv.
Men letar jag på Uffe Viking så hamnar jag direkt i toppen på listan. Och det får väl duga som egotripp.
Jag har bloggat i sexhundra sextiofyra dagar, fyrahundra trettiotre blogginlägg. Men inget med så många skrivna tal som denna.
Så nu slutar detta blogginlägg med tvåhundrasjuttiosex ord.

Superhjältekraft. – Att få en ny dag i morgon.

En Fredlig Fredag.

05.15. Mobilen surrar. Jag hatar att bli väckt av såna väckarklocksljud, så jag kastar mig på telefonen, stänger av larmet och slår på webbradion i stället. Mmm, bara fem minuter till.
05.30. Dusch, frukost och några snabba blickar på Aftonbladets rubriker.
06.10. På jobbet. Hämtar lastbilen och kör mot Luleå. Startar i mörker men ser snart morgonljusets snitsiga färgpalett breda ut sig.
08.00. Svänger in på nybyggets parkering och blir genast överfallen av ett gäng irriterade hantverkare.” – Är det du som är Robert?” Där står tre gubbar med en massa grejor och ingen har släppt in dom. Det visar sig, som så många gånger förr, att ingen har koll på läget. Jag ringer och väcker restaurangansvarige, men han mumlar bara att han inte har någon nyckel dit. Jag börjar i alla fall lasta av. Efter en stund kommer golvläggaren med nyckel. Superbra, vi ska alla gå på golvet och det är inte klart än. Det drar kallt som attans när alla ska springa in och ut i dörrarna precis där jag ska jobba.
09.30. Har mätt och fått ordning på alla fästen jag ska sätta upp. Då kommer killen som ”har koll”. Han pratar brett Lulemål och viftar och pekar, instruerar all gubbarna om vart deras grejor ska stå, viftar och pekar åt mig. Jag nickar som om jag håller med, sen fortsätter jag jobba på mitt vis. Det trätak som jag blivit lovad visade sig vara gips, också nåt som ”har koll” har informerat mig om.
11.30 Dom andra gubbsen drar på lunch, men jag har inte så mycket kvar att göra så kurret i magen får vänta. Men det dyker upp en ny kille, en riktig filur som verkar ha hand om specialsnickeriet. Självklart så är jag ivägen, han ska fixa till disken vid kassan och där klättrar jag ju upp och ner, men han mäter och sågar lite lister innan han tar helg. Blir varmt som attans när ingen springer in och ut i dörrarna.
13.05. Klar. Blev jävligt bra om jag får säga det själv, men jag hade ju inte förväntat mig nåt annat heller. Skyndar att plocka ihop alla mina kartonger och allt skräp som jag orsakat.
13.10. Drar en korv på Ica Maxi.
13.25. På väg hemåt.
15.10. Tillbaka på jobbet.
15.30. Hemma. Duschar käkar två ljusugnsbrödsmackor och sköljer ner med en Xide.
16.05. En jobbarkompis hämtar mig och vi gör ett till stopp innan firmafesten.
17.10. Tillbaks på jobbet igen. Fest. Som alltid mycket trevligt. Sangria och en roligt annorlunda tipsrunda. Tapas, vin, prisutdelning och som rullande bakgrund alla bilder från Barcelonaresan. Lite mer att dricka, lämnar stället sist av alla. (Hur blev det så?)
01.??. Promenerar genom staden med en lite vinglig jobbarkompis i armkrok. Vi behövde nog båda lite frisk luft. Men promenaden blev väl kanske lite onödigt lång för min del, typ sex kilometer.
02.40. Hemma igen. Läser rubrikerna på Aftonbladet innan jag viker igen ögonlocken och låter John Blund sprida sitt sömnpulver.

Bara en vanlig lång dags färd mot natt.

Superhjältekraft. – Att nyttja sommartiden till fullo.

Egen härd är guld värd.

Men hur många som sitter runt sin härd i ett hus som dom inte är intresserade eller kapabla att sköta om är det väl ingen som vet.
Kollar man på Arga Snickaren så verkar dom finnas överallt.
Det är alldelens för många som har tagit över sitt barndomshem i nån slags missriktad vördnad, eller köpt på sig ett renoveringsobjekt i tron att det ska gå kombinera familjeliv, heltidsjobb, fritid, en god ekonomi och husrenovering.
Det går inte, nåt kommer att få stryka på foten, antingen familjen, fritiden eller ekonomin, det är bara att välja.
Och den som inte väljer kommer att få lära sig den hårda vägen, ofta med olycklig utgång.
Men jag är övertygad om att barndomshemmets tidigare ägare, föräldrarna, hellre ser sitt barn vara lycklig i en liten bekymmersfri hyreslägenhet än olycklig i ett stort tidskrävande hus.
Vi när en ganska korkad idé som säger att varje familj måste ha eget hus, men vi frågar inte oss själva om den idén stämmer på just mig.
Är det min dröm eller är det medias dröm? Är det jag som vill ha en ny heltidshobby eller är det nåt som trugats in i mitt huvud sen jag var liten och läste Astrid Lindgren böcker?
Men Madickenglorifieringen måste få falna när båda föräldrarna jobbar heltid, vi får inte ställa så stora krav på oss själva.
När vi målar upp en bild i huvudet så ser den gärna så idyllisk ut, hur vi bara ska leka med barnen på den stora gräsmattan, mysa vid brasan när vinterstormen ylar och hålla stora familjemiddagar som på någon nationalmålares sekelskiftesskildringar.
Men verkligheten är nåt helt annat, hela tiden nåt som ska fixas och en massa massa jobb. (Ja i alla fall för de flesta av oss, den som har fickorna fulla med guld kan ju bara leja en hantverkare såklart.)
Och sen, ovanpå allt annat, så sätter vi ribban så otroligt högt, som om Martin Timells favorituttryck ”– Det är lite dyrare, men det tycker jag det är värt” vore vår ledstjärna.
Fina hus kan alltid bli lite finare, lite lyxigare, men ingen vågar fråga varför. Vi byter ut och renoverar bara för att.
Är vi lyckligare för att vi har byggt om garaget till ett svårstädat spa med mosaik och bubbelbad? Är vi lyckligare när vi gärna jobbar övertid för att betala utbyggnaden och den golvvärmeuppvärmda vinterträdgården?
Men att ställa sig vid sidan om och reflektera över sitt liv, att fråga sig "– Är det detta jag vill?" verkar vara näst intill omöjligt.
Fråga mig, jag vet precis hur svårt det är.
Jag ser på Arga Snickaren och Anders gormar på en stackare som absolut inte borde ha hus, ja visst han har säkert nån diagnos som stökar till det, men lyxfällan är också full av olyckliga husägare. Varför?
Varför ska man promt välja att vara olycklig? Eller är bara huset en avledningsmanöver för större problem som man inte vill ta tag i? Men då blir det ju bara dubbel börda.
Nu tycker du kanske att jag låter lite negativ, och då har du. . . kanske rätt. Jag har fortfarande lite taskiga husägarvibbar.
Jag har många gånger sagt att jag aldrig mer ska äga ett hus, men jag börjar så sakta ändra mig.
Det är ganska roligt också, bygga, fixa, springa runt på den stora gräsmattan, mysa vid brasan när vinterstormen ylar och ha hela familjen samlad på middag i ljuset av stearindroppande kandelabrar.

Superhjältekraft. – Att regelbundet omvärdera sina beslut.

Mustöverskott.

Har missbedömt antalet sommarvarma grillkvällar som blev av, för det var då jag skulle dricka kall läskande julmust.
Nu så har jag tolv liter kvar och det troliga scenariot är väl att årets tappning dyker upp när som helst. Men musten blir ju inte sämre av att lagras lite så det är aldrig en dålig investering.
Om jag bara kunde hitta på en vettig anledning att öppna en nu. Nä ingen anledning att göra det, men heller ingen anledning att inte göra det.
Jo föresten, vi kan fira att Occupy Wall Street rörelsen sprider sig över världen.

Superhjältekraft.– Att dricka en skål för demonstranterna.

Mr X.

Det blev en utbildningsdag idag, om lärande och kommunikation på Medlefors folkhögskola. Det är alltid roligt att få lite ny input och sen så är ju maten där världsberömd.
Med på kursen var också mitt ex nya kille, inget som spelar mig nån roll men han verkade väldigt obekväm.
Jag har träffat honom flera gånger innan min skilsmässa och han är en väldigt social, trevlig, lättsam och rolig kille. Efter skilsmässan har jag bara träffat honom nån enstaka gång och det har väl inte varit nåt konstigt då. Bara lite stelt när mitt ex varit med.
Nu sökte jag ögonkontakt för att hälsa tvärs över rummet, men inte då, hans blick gick bara förbi, och han undvek mig på lunchen och rasten också.
Jag vet inte hur jag ska tolka det. Lite underligt tycker jag, för jag har inget otalt med honom.
Är han arg på mig för nåt som mitt ex har sagt? Har han bestämt sig för att vår relation ska vara lika frostig som den som råder mellan mig och mitt ex?
Permafrosten kanske har smittat av sig.
Men jag tänker inte grubbla mer på det, för jag kan inte ändra på det ändå.
Han får väl göra som han vill och jag kan i alla fall säga att jag försökte.

Superhjältekraft. – Att sträcka ut en hand.

Orellanin i kastrullen.

Läser i tidningen att män oftare blir förgiftade av svamp fast det är fler kvinnor som plockar.
Hmm.
Anita Stridvall från Sveriges mykologiska förening säger så här: – Jag kan tänka mig att männen slarvar mer. Det är väl den enda rimliga förklaringen.
Jodå det heter väl slarv, att mata sin man med kantarellsås gjord på toppig giftspindling.
– Älskling, jag hade bara svamp till en portion, ta den du.
Jag säger bara, var vaksam, mycket vaksam.
Lika vaksam som en kvinna ska vara när hennes man kommer hem med blommor, då vet man att nåt skumt är i görningen.

Superhjältekraft. – Att bara gå bärsärk på flugsvamp.

Alla behöver bekräftelse.

Jag gillar den här låten och jag känner att frågan vore rolig att ställa ibland.
För visst vore det kul att få veta om någon känner likadant, oavsett om man har några seriösare baktankar eller ej.
Och just den detaljen skulle göra frågan så mycket mer intressant, att fråga någon som man inte har för avsikt att stöta på, men som man instinktivt ändå har känslor för.
Men att uttala sina känslor i en sån situation vore nog mest konstigt. För vi har ju ett socialt spel som ska spelas, och där ska allt berättas med outtalade signaler.
Ofta väldigt otydliga signaler, särskilt för en signalanalfabet som mig.
Bekräftelse i tycka om form, hur ofta får jag det nuförtiden? Inte ofta, och här är väl jag själv det störta hindret.
Förra fredagen stod kanske ett tillfälle i kön som jag passerade på vägen ut, men jag gick ändå.
Så söker jag istället bekräftelse på annat håll, i mitt arbete, på mina kurser, via denna blogg? Självklart, det är så vi fungerar.
Men den bekräftelsen är inriktad på vad jag gör, inte alltid på vem jag är. Och är det värt lika mycket?
Vet inte, kanske.
Lindar jag bara in mig i obesvarade frågor?
Troligen.
Känner du detsamma, detsamma, detsamma som mig?

Superhjältekraft. – Att fråga.

Jag kanske byter adress.

Har nu startat ett alternativ till den här bloggplatsen.
PÅ inrådan från en annan flitig bloggare så har jag fixat en WP-blogg, så vi ses kanske där hädanefter. Men det tar väl ett tag att snygga till den och få nån ordning på funktionerna.
För jag blir lite less på allt strul som har varit här den senaste tiden.
Just nu så måste man tvinga sig hit genom att googla gamla inlägg och era roliga kommentarer fastnar inte alltid pga nån bugg.
När jag får till det så är ni välkommna på:

http://uffeviking.wordpress.com/

Superhjältekraft. - Att dubbelblogga med var sin hjärnhalva.

Äntligen på is.

Jag letade inte, men hade turen att hitta skräddarnas hemmaplan när jag rände runt i skogen i söndags.
Alla krypen hade skridskorna på, utom dykarbaggarna som gled fram under isen och såg sura ut.
Till och med bärfisarna gladdes åt det glatta underlaget, men dom ville inte spela hockey med dom dumdryga skräddarna utan övade istället på piruetter och trippla Salkovs.
Två feta sniglar hade jobbet som zambonis, men satt mest i kanten och drack öl.
Något som sävsländornas curlinglag förbannade i långa hatramsor varje gång dom åkte förbi, men jag förstår dom, kolla på bilden och säg hur bra det går att skruva in en sten på den knöliga isen.
Allt kanske inte är helt sant, men det var väldigt fint vid pölen eller hur?

Superhjältekraft. – Att aldrig missa första isträningen.

Inte konstigt att du är singel.

Fick såklart en lite retsam kommentar för att jag gick hem precis som alla tjejerna dök upp i fredags.
Och jag kan väl bara hålla med, jag är en konstig singel.

Superhjältekraft. – Konstig är ingen superhjältekraft.

En ljus idé.

Ibland när man tappar lite av tron på mänskligheten och känner att allt kommer att gå åt helvete så dyker det alltid upp en människa som visar att det finns hopp.
Hittade det här klippet hos en annan bloggare, och ja, det kanske inte är killens uppfinning, och ja, den lyser ju bara när solen är framme.
Men den gör stor skillnad i dessa människors liv, och det tycker jag är underbart.

Superhjältekraft. – Att tro på en bättre värld.

Om jag lägger mig ner och dör.

Tog ner min skogsåkarcykel från väggen och cyklade en långsväng, lite längre än jag hade tänkt. Det blev väl två mil innan jag var hemma igen, två väldigt blandade terrängmil.
Jag började lite lätt med en sväng in på grusvägen som leder runt berget som jag bor bredvid. När jag sen svängde av grusvägen och cyklade in på en liten stig som leder genom ett surhål och över ett kalhygge, upp på kanten av samma berg så började min bristande kondition göra sig gällande.
Och när stigen sen vek av åt fel håll så valde jag att släpa cykeln upp genom villskogen, över rötterna, genom lingonriset och uppför berghällarna.
Precis då så började jag fundera på vad jag gjorde egentligen.
Jag stod i det branta stenskravlet på baksidan av ett berg, långt från närmsta stig, min puls översteg rödmarkeringen och ingen visste att jag var där.
Jag släpade cykeln, för från toppen och ner på andra sidan vet jag att det går en väg.
Men jag vilade en stund innan den sista och brantaste klättringen, och i mina öron hördes bara suset av mitt eget blodomlopp.
Om jag fått en hjärtattack just där och just då så hade det väl tagit ett år innan nån Thailändsk bärplockare snubblat över min cykel.
När hade nån saknat mig? Hur lång tid hade det tagit innan nån sökt efter mig? Var hade dom sökt?
Inte i sluttningen bortom alla stigar på baksidan av ett berg i alla fall.
Nu var det ju inget fel på platsen, fullt godkänd som ett sista vilorum. Söderläge, gles tallskog och torrt, så jag hade väl inte klagat.
Men det finns kanske ändå en smarthet i att skriva en lapp som berättar åt vilket vädersträck jag stuckit, även om ingen, förhoppningsvis, ska läsa den.

Superhjältekraft. – Att bete sig som sin ålder.

Karåke.

Det blev faktiskt både staplande dans och staplande karaoke igår, och den roligaste utekvällen på mycket länge.
Kände dock ett litet ansvar att se till så min kompis fick sig hem innan han spårade ur, han var fortfarande glad men hyfsat bladig, så vi gick precis när alla tjejerna kom ner från föreställningen Ladies Night.
Kanske inte så välplanerat, kan kallas korkat också, att hämta jackan och gå när hundra uppklädda tjejer står i kö för att komma in.
Men då hann jag istället hem före klockan ett och fick några timmar tillsammans med min dotter och hennes pojkvän som kommit till min lägenhet under kvällen för att tvärt sova över.
Bra att ha ett, om än så krystat, ok för att göra kvällen kort.
Nu ska jag ta en promenad i mörkret för att försöka se lite av det stjärnfall som kan skapas när jorden passerar svansen på kometen Giacobini-Zinner.
Hoppas det är så pass molnfritt att det går att se några meteoriter som glödande brinner upp i vår atmosfär.

Ser du stjärnan i det blå. . .allt du önskar kan du få.

Superhjältekraft. – Att tänka ut några bra önskningar.

Pang på musen.

Nån som vet hur handikappad man blir när man inte har en villig mus att pilla på?
Oerhört, frustrerande och med ett genuint abstinensbesvär kan jag berätta.
När jag fruktlöst kupar min hand över, och helt omfamnar den mjuka kullen medans mina fingrar går på upptäcktsfärd. När mitt finger oförtrutet försöker beröra, smeka, rulla och cirkla runt av gammal vana, men alla försök är helt utan reaktion och mening.
Då får jag musångest.
Igår fick min tangentbordslåda en omedveten knuff så att musen kom i kläm och scrollhjulet trycktes in.
Detta resulterade i att funktionen gick förlorad och jag kastades tillbaka till en forntid då en datormus bara hade två knappar.
Panik.
Hur gjorde man på den tiden? Jag blev nästan tvungen att trycka F1. Kände instinktivt och direkt att det här tvåknapparslivet var passerat för länge sedan, jag måste få pilla.
Så med en backup plan som hette Teknikmagasinet gav jag mig på musen med en skruvmejsel i högsta hugg.
Jag särade varsamt på halvorna, letade försiktigt efter problemet och hittade en hård utstickande del som inte låg rätt i sin skåra.
Hm, kanske jag ska säga tack till en högre makt eller var det bara mina superkrafter som fixade alltihop, hur som helst, nu funkar den igen.
Pill pill, tryck och smek, så välbekant, så rogivande.
Hoppas musen också uppskattar mitt engagemang för dess välbefinnande.

Superhjältekraft. – Att behålla sin fingerfärdighet.

Known issues.

We're investigating reports of users not being able to comment on IE8/9 from the embedded form. We hope to have a fix out shortly, but in the meantime we encourage admins to switch to either the full-page or pop-up forms which should be working without issue.

Thanks for your patience, and we'll make sure to update this post as soon as we have more info.

Ja mer vet jag inte just nu, hoppas dom får igång funktionerna snart.
Vad det är jag kan switcha till har jag ingen aning om, ska klicka runt och kolla lite.

Jag har ställt om till pop-up, så ni får gjärna lämna en kommentar och kolla om det hjälpte.


Superhjältekraft. - Tålamod.