God kväll onsdag.

Morgonrutiner.

Mina vardagsmorgnar består av det enda i singellivet som jag verkligen uppskattar, att få ligga kvar i sängen medan klockradions P3 sakta sveper undan sömnen ur mina ögon.
Ingen annan som har andra sovtider, ingen som blir störd av musiken som startar min dag.
Men sen finns det inte så mycket mer att säga om mig, i stället så är promenaden till min samåkning intressantare.
Jag bor i ett område med många nysvenskar, studenter och pensionärer, så på morgonen är det inte så mycket rörelse.
Jag rundar grannhuset och kommer ut på cykelbanan, spåren i nysnön avslöjar att det bara gått två personer och två vingliga cyklister före mig.
Jag kommer fram till andra gatan där står en man som väntar på sin samåkning, vi har passerat varandra så många gånger att vi hälsar på varandra fast jag inte har en enda aning om vem han är.
På andra sidan huvudleden så är det ett lite dyrare kvarter, BMW och blanka Audibilar avlöser varandra.
Här är mörkt som i säcken, och lite avundsjuk på tjänstemännen är jag nog allt. Att få vakna samtidigt med sina barn och äta frukost tillsammans är en lyx som jag hoppas dom verkligen tar tillvara på.
Den enda som är glad åt den nya dagen här är den bruna hunden som studsar runt med en frisbee i munnen.
Jag viker av och går över den nya bron, möter kvinnan med dom stora glasögonen och hon ser alltid ut att frysa.
På andra sidan är två pensionärer ute sina små hundar, alltid vid kurvan, alltid finklädda.
Jag går nerför gatan och upp på andra sidan, där kommer den springande tjejen. Hon har en löpstil som skriker av ovilja, mjälthugg och ätstörningar, fråga mig inte varför jag säger så, det är bara en känsla.
Längre bort står fler samåkare och väntar, ibland hinner jag se den röda bil som hämtar dom.
Jag viker uppåt och under gångtunneln, där kommer kvinnan med den randiga mössan och en lika randig halsduk. Sen möter jag cyklisten med den gnisslande kedjan, tjejen som alltid byter trottoar sneddar framför mig och Volvon med det trasiga avgasröret kör förbi.
Jag är framme på platsen där jag blir hämtad och brödbilen rullar ner för backen, hela promenaden är ett enda stort deja vu.
Mitt emot där jag står håller ett hyreshus på att vakna, i några fönster fladdrar ljuset från tv-apparater men dom flesta är mörka. Utom lägenheten längst ner rakt framför mig, där är alltid ljust.
Jag ser ett litet kök med blåa tapeter och ett vardagsrum med kala vita väggar, i vardagsrumstaket sitter en armatur med spotlights och det vassa skenet gör väggarna ännu vitare och ännu kallare.
Vid fönstret i rummet ser jag en kille och en tjej som sitter med huvudena djupt böjda över morgontidningen, dom verkar aldrig titta upp eller prata och jag undrar om dom är lika kalla som känslan i rummet.
Det kommer ytterligare två cyklister längs gatan och bakom mig backar en röd bil ut ur garaget, då vet jag att jag snart blir hämtad. Men först så ska den andra Saaben åka förbi och ytterligare en hund få en liten morgonrunda.
Vi är så bundna av rutiner att det går att ställa klockan efter vårt rörelsemönster, jag undrar om det är det ett sätt att hitta trygghet eller bara ett sätt att förenkla vardagen.
Vi låter autopiloten göra våra morgonrutiner så att hjärnan kan drömma sig bort till trevliga platser med trevliga människor. Jag vet att jag gör så i alla fall.

I mitt burspråk.

I mitt burspråk finns det stora spröjsade fönster. I mitt burspråk trängs kuddarna på en röd mjuk dyna.
I mitt burspråk känns värmen sippra upp från elementet. I mitt burspråk drar jag upp fötterna och myser.
I mitt burspråk finns utsikt mot horisonten. I mitt burspråk stressar man inte.
I mitt burspråk läser jag och lyssnar på musik. I mitt burspråk så luktar det kanelbullar.
I mitt burspråk är det fritt att skapa. I mitt burspråk finns en brygga vid vattnet.
I mitt burspråk bugar skådespelarna efter en föreställning. I mitt burspråk bygger jag nåt roligt.
I mitt burspråk så ropar högtalarna ut departure at gate 56. I mitt burspråk känns morgondaggen i gräset.
I mitt burspråk klinkar jag på min gitarr. I mitt burspråk kan man dyka i klart vatten.
I mitt burspråk skrattar och gråter jag. I mitt burspråk hörs vinden i träden.
I mitt burspråk doftar det av grillat. I mitt burspråk svalkar skuggan av ett caféparasoll.
I mitt burspråk så vilar jag efter en jobbig dag. I mitt burspråk finns en solig snödriva och en knastrande eld.
I mitt burspråk sprakar norrskenet. I mitt burspråk kostar det inget att bara vara.
I mitt burspråk dundrar åskan bara på avstånd. I mitt burspråk äter jag smältande mjukglass.
I mitt burspråk finns det pyssel och kul. I mitt burspråk är det mörkt när filmen börjar.
I mitt burspråk finns det ett hemligt museum. I mitt burspråk får man fantisera som man vill.
I mitt burspråk sitter du bredvid.

/ Uffe

Balder

Det här får mig att längta efter semester, att åka bergochdalbana på Liseberg. Så underbart kul.
Jag behöver bara höra rasslet i uppförsbacken så killar det i magen.
Fast han som filmar verkar ju gå på valium eller nåt. Jag skriker på både in och utandning.
Balder är helt klart ett måste om man kommer i närheten av Göteborg, jag har åkt många vändor.
Fegisar sitter fram, fullt ös och mest valuta för pengen får man längst bak.

Superhjältekraft. – Att orka stå i kö.

Gitarren och jag.

Alltså, den här gitarrkursen tar tid. Ja den är ju bara en kväll i veckan men jag behöver öva alla andra kvällar också för att hänga med.
I dag fick vi lära oss två nya ackord, och jag kan dom , ser dom, vet hur man ska greppa, men mina fingrar hittar på egna alternativ hela tiden.
Det känns som om det där med gamla hundar och att sitta har en verklighetsanknytning.

Superhjältekraft. – Att fingra på G-punkten . . . nä strängen menar jag.

God morgon söndag.

Det finns det som. . .

Okänd man har försökt bjuda barn på skjuts i sin bil utanför några skolor här i krokarna. Ingen vet vem det är eller hans uppsåt.
Men man tänker ju onekligen dom värsta tankarna, och är det så så finns det inget som förmildrar.
Jag säger att jag sällan blir arg, men när vi pratar om de här så kokar det i ådrorna.
När upphör en människa att vara människa? Vilka kriterier ska uppfyllas för att jag inte längre ska behandla en människa som människa?
När man begår övergrepp på barn så har man i mina ögon passerat gränsen.
Det finns inget i mig som förlåter, bara en svart känsla av vedergällning.
Jag har till och med svårt att skriva det i klartext, men ni fattar.

Jobba till 75.

Mm det var ju inte oväntat, nån måste väl förr eller senare våga säga det.
Vi lever för länge, för det handlar såklart inte om att orka jobba tills man är sjuttiofem. Näää.
Men vad beror det på att vi lever så länge att vi inte har råd att leva så länge?
Har vi för lite kul? Är det för lite rock and roll?
Husvagn och bingo utmanar inte livsandarna.
Vattengympa och bridge eldar inga ljus i båda ändarna.
Vi har en pensionärskår som alla sålt en villa och är mångmiljonärer, som åker runt i en gigantisk husbil, spenderar månader i varmare länder, som köper kläder på boutique, spelar golf varje gång som solen tittar fram och sen gnäller på att pensionen är så låg att dom måste ansöka om bostadsbidrag för sommarstugan i fjällen.
Är det livet i lyx som fått livslängden att skjuta i höjd? Eller är det användandet av cykelhjälm och broddar?
Är det dragspelsmusik och postkodslotteriet som håller pumpen igång? Eller helt enkelt allt konserveringsmedel som vi sätter i oss?
Jag blir väl förvånad om man hinner uppleva det, för det verkar bara bli ett moment 22 av alltihopa.
Det orangea kuvertet säger det i klartext. – Vill du orka vara pensionär då blir du fattig, väntar du tills du har råd så kommer du inte att orka.
Men jag behöver inget liv i lyx för att njuta av en solig dag, jag behöver inte välfyllda kontokort för att skratta tillsammans med en vän.
Ska man sitta under en korkek och lukta på blommorna eller ska man ge järnet tills man trillar av.
Man får väl börja hoppa bungy, slå volter i halfpipen, skrämma älgjägare på pass med farfars gamla vargpäls, köra motocross över ilskna bönders nysådda ängar och öva på att tillaga fugu fish till julbordet så kommer det nog att lösa sig.
När jag är sjuttiofem så sitter jag kanske naken på ett berg och mediterar, eller så sladdar jag runt och gör svartstreck i en trimmad permobil med George Thorogood dånande i lurarna. – Because i´m bad to the bone.
Men inte faan jobbar jag i alla fall.

Superhjältekraft. – Att veta sin plats.

Inte för någon annan.

Några uppmärksamma såg kanske att jag raderade ett par inlägg förra söndagen, inte för att det var fel det jag skrev. Inte för att jag inte står för det som stod.
Men jag vet inte längre varför jag skriver blogg.
När gränsen till det innersta och mest privata suddas ut, när jag använder den här sidan som en verklighet vid sidan av verkligheten.
Det är i sig inget konstigt, vi har väl alla någon form av verklighetsflykt.
Jag skriver kanske för egotrippen att bli sedd, kanske för behovet att höras.
Och här krävs det ingen ansträngning att göra det, bara att sätta sig och skriva några rader. Ute i verkligheten måste man stångas med alla andra som tar plats och tycker en massa.
Det var inte tänkt att bli nån självutlämnande dagbok, inte heller en radiosändare av saker jag vill säga till andra.
Men det är kanske precis så det har blivit. Inte bra.
Jag ska tänka över meningen med detta så får vi se om jag återkommer i ny skepnad.

Superhjältekraft. – Att veta varför.

Nu slår vädret om.

Äntligen verkar kylan ska släppa sitt grepp för den här gången.
Fram emot helgen så säger prognosen nollgradigt.
Och det ger väl hopp till alla som ollat fast sig på frostnypna dörrhandtag och iskalla cykelstyren.
Ja även dom som sniglat såklart, jag ska inte vara diskriminerande åt nåt håll, låt alla komma in i värmen.
Det är konstigt hur snabbt man glömmer att denna vinter varit ovanligt varm, några dagar med minus trettio och det känns som om istiden kommer.
Min bil fick för sig att protestera med klagosång och ylande.
Jag protesterade genom att krypa ihop i soffan med en varm kopp choklad.
Jag tycker att min protest var bättre.

Superhjältekraft. – Att inte streaka i vinterskrud.