SCB öppnar för tolkning.

Så kommer nya siffror som berättar hur vi är och hur vi beter oss.
Männen har ökat sitt engagemang i hemarbetet och kvinnorna har minskat sitt. Men kvinnorna har alltjämt en mycket större arbetsbörda hemmavid.
Om man snabbt ska tolka pressmeddelandet så verkar kvinnorna flytta sin tid från obetalt till betalt arbete och männen gör ungefär som dom alltid har gjort.
Malin på Aftonbladet Wendela tolkar siffrorna så här.

"Män som diskar får ligga, lyder ett gammalt djungelordspråk som är lika sant nu som då och då och för jättelänge sedan.
Inget dödar lusten för en kvinna mer än disk överallt och en jävla röra, ursäkta franskan.
SCB har precis presenterat en undersökning om tidsanvändning i de svenska vardagliga hemmen och av den undersökningen kan man dra slutsatsen att kvinnor ägnar mindre tid åt disk och tvätt och män något mer.
Alltså, inte så att män ägnar mer tid åt hemmet än kvinnan herregud det är inte framtiden vi har hamnat i, men de ägnar mer tid åt att rensa diskhon på gojs än de gjorde för tio år sedan.
Jag har aldrig inbillat mig att män bara ligger på soffan medan kvinnor gör allt, det händer nog bara i den vidriga ”komedi”-serien Jims värld. Men jag har inbillat mig, och där ger undersökningen mig rätt: att män ägnar mer tid åt underhåll av hus och bil.
Att män och kvinnor, inräknat förvärvsarbete och olika sysslor i hemmet lägger ner lika stora stycken tid på nödvändigheter.
Och det är väl inget problem med det?
Men det är ju det.
Eftersom tvätt, disk, städ, plock och tork är så livsutsugande att man kan känna gnistan i själen dö en smula varje gång man ställs inför tallrikar med intorkad lasagne.
Därför är det av yttersta vikt att vi fortsätter på den inslagna banan. Vi ska bli jämlika, vi ska diska och skrubba fifty-fifty.
För då killar, då kommer liggen som ett brev på posten.
Ryska posten.
/Malin Wollin"

Jag gissar att Malin är en stor förespråkare av RUTavdrag då självaste livsgnistan falnar av lite disk. Hon får såklart en massa kommentarer, och då det mest är killar som reagerat så kanske hon har trampat på en öm tå.

Den här killen verkar då tycka det.

"Inget får livet att slakna mer än skitiga bilar, oklippta gräsmattor, ogräs, läckande rör, datorer som inte funkar, räntehöjningar, myrinvasioner och gnällande familjemedlemmar. Något mer Malin? /Gustafv"

I nästa verkar det vara väldigt uppstrukturerat vad som är vems ansvarsområde, mannen har inget eget ansvar utan HJÄLPER kvinnan.
Jag tror inte den här killen blir glad om hon skulle ta bilen till biltvätten och lämna honom ensam att fixa söndagsmiddan, men han förespråkar jämlikhet.

"Vill bara även poängtera att jag förespråkar jämlikhet, men det betyder inte att mannen ska hjälpa kvinnan med hushållet medan kvinnan inte hjälper mannen. Båda ska hjälpa varandra i den mån de kan. Det är jämlikhet, inte att mannen hjälper kvinnan med disken ... /Crackjack"

Sen finns det dom som inte har pratat med varandra, inte tillsammans bestämt vilken nivå på städningen som dom ska ha. Väldigt vanligt tror jag.

"Inget dödar lusten för en man mer än en kvinna som tycker det är JÄTTEVIKTIGT att det är städat och diskat för att det ska bli sex. /N.I.B"

Sen kommer ett inlägg som jag kan hålla med om.

"Jämställdhet är inte att dela på alla sysslor 50/50 utan att parterna arbetar lika mycket med det som behövs göras. Allt ifrån underhållet, köra ungar till och från aktiviteter, städning, laga mat och skotta snö. Allt som vi familjer är tvungna att finna oss i. /Mr-Galahad"

För hur vi än vänder oss så är alla människor olika och vi funkar olika och tänker olika. Därmed INTE sagt att vi ska acceptera skillnaderna i arbets- och ansvarsbörda.

Men frökens Wollins tankar om liggafaktorn i en killes handhavande med diskborsten sågas så härligt krasst i denna kommentar.

"Män som har råd att betala städhjälp får ligga. /Jellian"

Men jag kan berätta en hemlis, som singel blir det inte nåt liggande av vare sig dammsugning, tvättvikning, fönsterputsande eller diskande. Det blir bara 100% jämställdhet.

Superhjältekraft. – Att sakna nån som vill dela diskborste 50/50.

Fotoalbum.

Man planerar ju inte att man ska skilja sig, men då så många äktenskap går i kras kanske man borde göra så.
Som det här med fotoalbum, hur många har två? Ingen såklart, och det är ju kanske lättare att ordna nuförtiden med digitala tekniken.
Men vi har fjortonhundra bilder på gamla hederliga analoga negativ.
Det är varken snabbfixat eller billigt att ordna ett nytt fotoalbum så här i efterskott, men det känns som nåt jag vill ha och nu har jag påbörjat processen. Ja det känns som en process.
Först så försökte jag att gå igenom alla negativ i tron att jag skulle kunna sortera ut dom bästa bilderna, men jag insåg snabbt att det inte är rimligt utan specialutrustning, så alla bilder lämnades in för skanning.
Eftersom det kostar lika mycket att skanna som att ta ut bilderna direkt kändes det som ett bättre alternativ, då har jag ju möjlighet att photoshopa några av dom extrafina bilderna.
Att sen ta ut foton på papper och ordna i album blir ju det stora jobbet, men dit har jag inte kommit än. Och att lämna dom i digital form törs jag inte, jag har redan slarvat bort en massa bilder när jag tidigare bytt datorer.
Att få bilderna att hamna i kronologisk ordning är såklart en omöjlighet med mitt minne som enda almanacka, men det är väl inte det viktigaste.
Jag kommer garanterat ha klister på fingrarna hela vintern, och mitt minne kommer att säkert att gå i baklås när jag ska identifiera alla halvkända människor som dykt upp vid skolavslutningar och majbrasor.
Tur att inte alla bilder är bra, men det räcker väl om det är tre, fyrahundra som ska fotoalbumas. Jag får väl signa upp till några scrapbooking kurser så det blir lite stil på hela projektet.

Superhjältekraft. – Att se bakåt för framtidens vinterpyssel.

Ingen sexblogg här.

Ledsen det här är ingen femblogg och ingen sjublogg heller. Bloggen som kommer mittemellan får du leta någon annan stans, men jag är imponerad av ditt svenska ordförråd.

Bäst att jag låter Google translator fixa en förklaring till de besvikna.

Sorrythis is not a five-blog and no seven-blog either. The blog in between you will find somewhere else, but I am impressed by your swedish vocabulary.

Leide rist dies nicht ein fumf-blog und keine sieben-blog auch nicht. Der blog, der in swischen ihnen kommt, wird anderswo zu finden, aber ich bin von ihrem schwedischen wortschatz beeindruckt.

Lo siento, este no es un blog de cinco y no siete o blog. El blog que se encuentran entre usted encontrará en cualquier otro lugar, pero estoy impresionado por su vocabulario sueco.

Valitettavasti tämä ei ole viiden-blogi eikä seitsemän-blogi joki. Blogi, joka tulee välillä löydät missän muualla, mutta olen vaikuttunut teidän routsin sanastoa.

Beklager dette er ikke en femblogg og ingen syvblogg heller. Bloggen som kommer i mellom kan du finne noe annet sted, men jeg er imponert over din svenske ord förrådet.

Lustigt att alla dessa flaggbärare kan så många erotiska och vulgära ord på svenska, det syns tydligt vad vårt mest kända karaktärsdrag är.
Sexstämpeln kommer nog aldrig att tvättas bort, oavsett hur många undersökningar som visar att andra européer i verkligheten tagit över den spetskompetensen.

Superhjältekraft. – Att inte köra med falsk marknadsföring.

En viking till er tjänst o fagra mö.

Här sitter jag i godan ro och slappar, svettig och stinkig efter en lång, varm och jobbig cykeltur, inte nån godluktande, välklädd hunk precis.
Vad händer då? Jo det ringer på dörren och områdets i särklass vackraste kvinna behöver hjälp med tvättstugelåset.
Jag använder ju inte tvättstugan så jag vet knappt hur det funkar, men hindrar det mig från att visa upp min ridderliga sida?
Nej såklart, kvinnlig fägring har alltid företräde.
Jag ställde snabbt mina tjänster till förfogande och följde henne ut till tvättstugedörren där jag briljerade med mina kunskaper i elektroniska lås.
Jag undrar om alla mina grannar hade fått samma servicegrad, eller om det bara var för hennes bruna ögon skull.
Jag har tidigare påpekat hur vacker sommaren är, och den verkar inte vara över än.

Superhjältekraft. – Att få nya toppnoteringar på pulsmätaren.

Flygande vikingar, vad ska dom hitta på härnäst?

Förresten så hade jag tydligen besök av en släkting på flygdagen. Det finns så många vikingar att det är svårt att hålla reda på alla.
Men Fridtjof har ett lite flashigare transportmedel, eller hur?
Det finns en obestridbar och tidlös charm i en välpolerad DC3:a.

Superhjältekraft. – Att effektivisera plundringstågen.

När jag går i mina gyllene skor.

En jättetrevlig fest, och ett glatt gäng med ovanligt många engagerade stilstudier i åttiotal. Klichéerna av ett årtionde som känns lite otydligt men som såklart var väldigt speciellt.
Vi hade närvaro av plastiga accessoarer i grälliga färger, hockeyfrillor, korta kavajer, benvärmare, konformade spjutbröst á la Madonna, spandexbrallor, burriga frisyrer, Ozzy, rosa tights, pudelrockare och rullskridskor. Riktigt roligt.
Nu ska jag gå ut och ställa mina guldskor i soprummet, få se om nån vill sätta lite guldkant på tillvaron eller om dom bara får värma vatten i fjärrvärmeanläggningen.
Med lite tur kommer det en prinsessa och letar efter den fot som passar i den tappade skon.

Superhjältekraft. – Att känna historiens återupprepade vingslag.

Lägenhetsvisning x 4.

Det finns olika grader i helvetet, idag så kollade jag in den klart sunkigaste av dom lägenheter jag har varit och kollat på.
Ingenting bytt sen huset byggdes, jo kanske spisen förresten. Allt gulnat, nött, inrökt, fult, trasigt, mörkt och tragiskt.
Jag sitter här och luktar rök, efter bara tio minuter lägenhetstitt.
Det är lite svårt att tänka bort allt det där när man ska försöka se vilken potential som finns.
I går så tittade jag på tre andra, alla i olika grader av förfall. En som hade den mest perfekta balkong man kan tänka sig, fast som hade en lite svåranvänd planlösning.
En som hade uteplatsen instängd bakom ett högt staket och en skuggande husgavel, men som hade ett jättelyxigt badrum med klinker och golvvärme.
Och den sista som nog skulle passa mig rätt bra, övervåning med fin balkong i väster och utsikt över ett lugnt grönområde, fast den hade också ett gigantiskt renoveringsbehov.
Lägenheten har kvar all inredning från sjuttiotalet och borde kanske kulturminnemärkas.
Med andra ord, den behöver allt, nya golv, nya ytskikt, nya dörrar, nya lister, den behöver ett helt nytt badrum och en ny köksinredning plus vitvaror och toalettporslin.
Men visst finns det potential, obegränsade möjligheter att få det som jag vill. Om jag lyckas pricka in en storvinst på triss förståss.
Jag är inte så säker att man kan räkna hem en så stor renovering i det kvarteret, det blir i så fall ett projekt som jag gör för mitt eget välbefinnandesskull. Men kanske en mer tveksam investering, i alla fall på kort sikt, tål att funderas på.
Det hade känts bättre om nåt rum varit fräscht så man sluppit att flytta till nåt som bara kommer att vara en enda stor byggarbetsplats under flera månader.

Superhjältekraft. – Att se skönheten bakom.

– 80tal.

Ska på företagsfest i veckan, tema åttiotal. Jaha och vad hade man för kläder då då?
Miami Vice är det som alla har på läppen, men hur många vita Armani kavajer med axelvadd modell XL och tillhörande vita loafers hittar man på Myrorna? Och hur får man tag i en Ferrari Daytona så här mitt i veckan?
Nä, jag får nog leta i andra modeorakels åttiotal.
Vem annars fick en massa modepåverkande tv-tid? Hockeyfrillan syntes överallt och inte bara Magnus Uggla permanentade sig, men det kräver ju mer engagemang än vad jag orkar med då min hårlängd inte duger till nån av dom frisyrerna.
Det kanske blir en blå overall som i Macken med Roy&Roger eller lite grönfärgat skinn, då Hulken ju hade Sverigepremiär åttioett.
Stig-Helmer och hela gänget i Jönssonligan dök ju också upp i den vevan.
Hmm.
Fast enklast är kanske att ta modetips från åttiotalets stora snackis, Christer Pettersson.

Superhjältekraft. – Att försöka se ut som om man egentligen är för ung för att minnas.

Ärtsoppa.

Jag har faktiskt bara legat inne på lasarett en gång tidigare i mitt liv, och det var mer än fyrtio år sen.
Kan inte säga att jag minns så mycket. Pärlplattor, massor av elektroder och blinkande lampor, kalla lakan och ljusgröna väggar, men mest minns jag ärtsoppan.
En ärtsoppa som skulle förändra mitt liv. Ja, det kanske inte var soppan som var skurken, utan en barsk sköterska i vita träskor som minsann skulle hålla ordning på dom intagna.
Och såklart skulle jag vara inlagd på en torsdag, för den enda måltid på sjukhuset som jag minns serverades som en tvårätters.
Ärtsoppa och pannkaka, inte tvärtom.
Framför mig på bordet ställdes en gigantisk talrik med den grötigaste ärtsoppa du kan tänka dig, och bakom den en underbart väldoftande och gyllengräddad pannkakebit.
Den bistra kvinnan upplyste oss tydligt om regelverket. De som åt upp all ärtsoppa fick äta upp pannkakan, och vi som trugade med gråten hotande bak varje sked fick vara utan.
Och på den tiden fanns det inga sjuåriga rebeller, så jag trugade och trugade men gav till slut upp, vilket ju inte gillades av gestaposköterskan.
Trauma kan jag lova. Ett under att jag inte blev anorektiker.
Jag har aldrig ätit ärtsoppa sedan dess, jag har till och med svårt med lukten. Men sådan var uppfostran i slutet på stenåldern.

Superhjältekraft. – Att protestäta pannkaka alla dagar.

Det eviga sökandet.

Vad är det som händer med världen. Ja jag pratar inte om världen i stort, för den har alltid varit körd. Mer om världen i det lilla, det lilla kärlekstörstande Sverige.
Nu läser jag att Isabella Löwengrip har svårt att träffa killar, hur är det ens möjligt? Är det bara ett strategiskt publicitetstrick?
Jag ska inte säga att jag vet så mycket om henne men man har väl zappat förbi nåt program ibland där hon varit gäst. Och för att vara en representant i modebloggarnas rätt så skruvade skara så verkar hon ändå vara relativt ok.
Hon lever i en värld där hon träffar hur många människor som helst, hon är utåtriktad och säger sig söka efter kärlek. Vad är problemet?
Hon skyller på kändisskapet, på killarna i Stockholm och att hon saknar nån som är äkta.
Ok jag går med på kändisskapet, det skapar ju en pseudoverklighet där inget är äkta kantänka. Men då vi norrlänningar under så många år skickat ner så många underbara och stabila människor till att befolka huvudstaden så borde det inte vara långt till äktheten.
Hon behöver bara lyssna efter en lite långsammare akustisk fonetik, söka killar som inte dräller runt i backslick och flashar med ett övertrasserat guldkort.
Hon borde kolla in reklamen för Norrlandsguld och sen spana efter tecknen, då mångdubblar hon chansen att få en kille med båda fötterna på jorden.
Kanske inte alltid den mest spännande, men troligen så mycket äkthet som hon orkar med.

Superhjältekraft. – Att skilja agnarna från vetet.

My name is Norman Bates.

Så här vid skolstart så dyker det ju upp en del annonser på Blocket om rum som finns lediga till studenter. Men ibland får man taskiga vibbar.
Annonsen säger

”Rum uthyres till lugn, tillbakadragen, pålitlig, skötsam, rökfri person med ordnad ekonomi”.

Så långt inte så underlig, ja utom det där med tillbakadragen då.
Men fotot till annonsen är taget en mulen dag och visar bara en vy över en bakgård upp mot skogen, en jättestor oklippt gräsmatta där en svart katt sitter fastbunden vid en pinne. På andra sidan gräsmattan syns något som ser ut som ett igenväxt trädgårdsland, och bakom detta ett litet skjul med blå dörr.
Jag undrar om rummet finns i skjulet och om uthyraren också är tillbakadragen?
Han kanske samlar på fjärilar, lyssnar på Bach pianoslingor och syr klänningar av människohud. Man vet aldrig.
Ja, eller så har alla hans bilder samma tema, en svart katt. Vilket som.

Superhjältekraft. – Att kolla trädgården efter nygrävd jord, innan inflyttning.

Joan och jag.

Du får en till bara för att det är söndag och helgen förlupit utan minsta lilla touch.

Superhjältekraft. - Att bli tagen på allvar. (Tolka som du vill)

Tidlös JMJ.

Superhjältekraft. - Att alltid kunna avnjuta en Jarre.

Var det bättre förr?

http://svtplay.se/v/2500206/minnenas_television/_slas__reser_genom_sverige?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2500982/sb,p109662,1,f,-1

Hittade den här underbara skildringen på SVT Play.
Stig Claesson "Slas" har ett så härligt berättarsätt när han frågar hur långt Sverige egentligen är.
Allt filmat på stenåldern, år 1971 e.Kr.
En tidsepok som jag kommer ihåg, nostalgi på hög nivå.

Superhjältekraft. - Att faktiskt ha varit där.

En omisskännlig doft av party.

Jag rörde vid datormusen och det sa POP i mina högtalare, kollade volymkontrollen och den var vriden på max!
Det har varit tjejfest i min lägenhet i kväll, tja eller förfest då.
Jag har hålligt mig undan hos en kompis och sen gick jag på bio. Men tjejerna hade inte hunnit ut när bion tog slut så jag körde runt och kollade på några hus som jag vet är till salu.
Mörker råder och nu måsta man helt plötsligt använda helljus, och det har jag inte gjort på flera månader så jag bländade nog några och någon annan bländade mig, men så brukar det ju alltid vara så här i början.
Jag åkte längs mörka vägar och kände helt plötsligt hur mörkrädd jag skulle vara om jag bodde helt själv så där lite utanför och bortanför. Nej så vill jag inte ha det, så jag åkte hem igen.
Nu har tjejerna dragit vidare och lämnat mig i ett sedvanligt feststök.
Fadöl, Lapin Kulta, Kopparberg, Rekorderlig, Heineken, Chrush, Breezer, Stockholm, Tuborg, Cid, Cube, Corona och sen ett par flaskor Tecuila och Smirnoff plus lite blandat groggvirke som gjort mitt köksgolv klibbigt.
Jag undrar vart dom gjort av tvålen på toaletten? Och vad är det med tjejer som inte kan stänga toalocket?
Hoppas bara dom tar det lugnt och inte cyklar omkull eller råkar i andra tråkigheter.
Jag ska i alla fall gå och lägga mig, i morgon ska jag se på när nån annan städar.

Superhjältekraft. – Att vakna pigg och utvilad.

Reklamtid.

Vad jag hatar Actimel-reklamen.
Ska gubben föreställa hennes morfar eller farfar? Kanske han bara är en ful gubbe som försöker droga ett litet barn.
När flickan frågar – varför? så får hon till svar att – det är bara så.
Jag hatar såna svar, det är överhuvudtaget inget svar.
– Varför? – Därför!
Vet man inte så får man väl säga det.
Ska man känna nån samhörighet med denna person så får han väl förfaan sluta behandla tjejen som om hon vore dum i huvet.
Hon frågar – varför?, och med otålig, skrovlig röst så säger han – drick nu, det är gott.
Hallå, är det här en läskigare version av törnrosa sagan? Trolldrycksvarning.
Men gubben själv har väl inte alla spjälorna i staketet kan tänka.
Eller beror det helt enkelt på att Actimelfolket inte heller vet vad deras produkt är bra för. Jag blir då inte sugen på nån hemlig dryck med oklart förflutet.

Superhjältekraft. – Att anlita skådisar som ifrågasätter dialogen.

Man ska aldrig visa sin svaghet.

Då jag inte blev paketerad och nergrävd så ska jag inte beklaga mig. Och det är nog sant att killar överlag är lite blödigare än tjejer, men det beror nog mest på att tjejer vägrar att visa sig svaga, särskilt i grupp.
Dom säger att kvinnor har en högre smärttröskel, och det är säkert sant men smärta är också så individuellt.
Jag ska nog undvika samtalsämnet i kvinnligt sällskap annars så får man sig en dos av:

– När jag gick med mitt tredje barn så hade jag sån foglossning att benen domnade bort, men inte kunde jag ta det lugnt för det, jag har ju ett jobb som ingen annan kan sköta så jag var tvungen att jobba övertid så jag skulle ligga lite före och föresten så var det på hösten så jag hade ett potatisland som skulle grävas upp.
Med två små därhemma och sju tvättmaskiner som ska köras varje dag, kalsonger som ska stärkas och strykas, trägolv som ska såpskuras, bär som ska plockas, syltas och saftas, rabatter som ska rensas, kakor som ska gräddas, ben som ska rakas.
Hur skulle jag ha tid att känna efter, nä det är bara att bita ihop.
Och sen så går det ju inte lämna ens den minsta syssla till gubben, han skulle bara göra allt bak och fram och stöka till.
När vattnet gick så stod jag högst upp på stegen och putsade sovrumsfönster, men inte hade jag tid att åka till lasarettet, jag var ju tvungen att laga sjuttio matlådor så familjen skulle klara sig.
Och i fjol när min blidtarm blev inflammerad, inte gick det att lämna jobbet hur som helst, jag är den enda som gör rätt i vårt dataprogram.
Så jag fick operera själv medans jag svarade i telefon och sprang mellan skrivaren och postrummet. Tur att jag har sytt alla barnens kläder för hand så jag är flink med nål och tråd.
Är det nåt jag ska beklaga mig över så är det att jag nu mer inte kan gå på badstranden för min kropp inte längre passar i bikini, och trots att jag noga smörjer in mig med Oil of Olay så är jag rynkigare än någonsin.
Att jag varit nära döden några gånger är inget jämfört med gäddhänget som totalt utesluter ärmlösa toppar.

Jag menar bara att smärta är relativt, jag orkar inte känna smärta när jag står framför spegeln, det är som det är.
Men när inälvorna exploderar så säger jag Aj, och det står jag för.

Superhjältekraft. – Att inte säga aj, när man kan säga . . .

Lyxweekend i mitten på veckan.

Tillbaka efter två dagar på lyxhotell, hämtad i limousine och uppassad som jag aldrig blivit förut.
Alla gjorde sitt yppersta för att jag skulle må bra och det var inte lite det.
Killarna som hämtade mig bar mig in i bilen, kungligt. Dom kopplade upp mig mot en dator för att verkligen se till att jag fick bästa möjliga service.
Efter en kort bilfärd så anlände vi till hotellet. Sen fick jag ett tillfälligt rum och en massa droger!!!
Droger är överskattat, dom gjorde ingenting och jag blev bara illamående.
Därefter så blev det en snabb fotografering för att se hur svart min själ är. Foton tagna i tunna skivor och som sedan bestämde vilket rum jag skulle få ligga i.
Mer droger.
Många personer som passade upp. Fantastiskt.
Om jag hade haft otur så skulle dom ha titta i mitt inre rent handgripligt, men jag klarade mig denna gången.
Efter att jag blivit klämd på och utfrågad??? så fick jag komma till mitt rätta rum, dubbelrum med stadsutsikt. Instruktioner om roomservice och mer droger.
Vad jag inte visste var att detta besök var en renande hälsotripp, jag blev satt på att fasta. Passar ju visserligen ganska bra nu när det är ramadan, men jag tror att dom mest var lite sugna på att titta inuti min vackra kropp.
Personalen sprang fram och tillbaka med en enda uppgift, att passa upp på mig.
Efter två dagar med en massa juicer och tunna soppor så fick jag faktiskt en rejäl portion med biff och potatis innan jag checkade ut.
Sen så fick jag såklart hämta en påse med droger innan jag klev ut i den friska luften.
Jag kommer att bli kallad tillbaka för att ta bort en del av mitt sjuka inre, men den dagen den sorgen.
Nu sitter jag här, lätt stukad och öm av en omtumlande upplevelse, glad att jag bor i världens bästa land.

Superhjältekraft. – Att förstå var skatterna tar vägen.

Flum dum.

Jag var på mässa i söndags, ja inte en sån i hus med takhöjd och rabblande kille i lustig hatt, utan en sån som har en massa trugande försäljare som kränger mer eller mindre nödvändiga prylar till nåt som sägs vara mässpriser.
Jag tycker mest att det är roligt att bara gå runt och kolla, så det tog fyra timmar innan plånboken öppnades. Men då var det för att killen som sålde var rolig, hade nåt som jag trodde var en innovativ nyhet, och som verkade lite lagom tveksam rent logiskt. En slags miljövänlig utmaning att testa, och inte märkvärdigt dyr.
Men innan jag gick och lade mig så kollade jag upp prylen på nätet och hittade en massa lyriska kommentarer av en del hippietyper, en del tveksamma kommentarer av några förståsigpåare och en total sågning av en välrenommerad testfirma.
Helt verkningslös i ett vetenskapligt test, och jag småskrattade åt mig själv när jag läste resultatet.
Alltså lika lättlurad som en femåring i april.
Men jag är ju sådär blåögd ibland, aningslöst godtrogen och lite slö i skallen.
Fast prylen kan ju få ett framtida samlarvärde, och mina barnbarnsbarn kan vara med i antikrundan och låta någon expert i konstig frisyr med lyriska ordalag berätta för fnissande tv-tittare vad en naiv mässbesökare kunde köpa i början av tvåtusentalet.
Så det kloka vore nog att aldrig ta ut den ur förpackningen.

Superhjältekraft. – Att kunna skratta åt sig själv.

Inte vaska champagne.

-Jag har aldrig fått leka med Mentos och light Cola.
–Vem har hindrat dig?
–Nej jag har bara aldrig testat, ska vi?

Min dotter är ofta den som hittar på nåt när det inte finns nåt att göra. Och jag hakar gärna på, men jag vill poängtera att det är hon som hittar på.
Sagt och gjort, en packe Mentos, två flaskor Cola, två borrade korkar, lite järntråd och en rulle sytråd senare så var vi på väg till testområdet.
Provsprängningar ska ju inte göras inom tätbebyggt område, så vi letade oss lite vid sidan om. Men där rastades det hundar, grillades, promenerades, sköts med gevär, kördes bilar och löptränades det.
Otroligt hur det kan finnas så många människor på en annars så tom plats. Vi hade ju inte tänkt dränka oss eller nån annan i Cola.
Men vi fick iväg två lyckade Colafontäner och det var ganska häftigt, med två olika borrningar så fick vi olika effekter.
Jag gillar inte Cola light och jag kan säga att utan kolsyra och med en flyktig smak av Mentos så blir den bara etter värre.

Superhjältekraft. – Att skum skumma, vad det nu betyder.