Jag känner en olik homo.

Jag har under mitt liv haft en brokig skara människor omkring mig. En del människor som har generna att tacka för sin olikhet men också många som blivit formade av sin uppväxt och sin omgivning.
Människor med ADHD, Asbergers och fler psykologiskt namngivna och inte namngivna syndrom.
Religiösa, frireligiösa, ateister och övertygade.
Människor med diabetes, krons, proriasis, kol, allergier, reumatism, funktions nedsättningar och handikapp.
Färgblinda och vänsterhänta.
Punkare, dansbandssamlare, syntpopare, schlager diggare och hårdrockare.
Samlare, kastare, slösare, snåla, givmilda och egouppfyllda.
Långa, korta, smala, tjocka, rödhåriga, fräkniga och flintskalliga.
Människor som gärna tar plats och står i centrum, andra som är bekvämast vid sidan om.
Politiskt ointresserade, politiskt intresserade, politiskt aktiva, politiskt övertygade, politiska fanatiker.
Absolutister, alkoholister, vegetarianer, colaberoende och coffeinmissbrukare.
Människor med bollsinne, utan bollsinne, dom med sångröst och absolut gehör, men också tondöva utan taktkänsla.
Med skriv och lässvårigheter, med poetiska talanger och konstnärlig ådra.
Straighta, homosexuella, bisexuella, asexuella, sexiga och säkert andra med olika varianter av sexuallitet.
Tyvärr så är vi inte alltid så toleranta när det gäller några av dessa etiketter och några av dessa människor kommer aldrig att visa vem dom är för andra.
Men ibland så vore det enklare om alla kände till allas hemligheter, inte för att man vill bli behandlad olika.
Men man vill ju inte bjuda en alkoholist på spetsad bål och inte vara den som oförstående förväntar sig att någon med Asbergers ska förstå allt som sägs med kroppsspråk.
I ett Sverige där vi känner oss så fria och så fördomsfria borde det vara enkelt att vara den man är, men det finns så klart kvar ett outtalat krav att alla ska falla inom ramen och inte tillhöra en minoritet. Homosexualitet är väl det som tydligast fått representera det olika.
Jag känner såklart flera homosexuella, umgås säkert med någon också, för det är en fysisk omöjlighet att gå genom livet utan att göra det, men jag känner bara en som öppet uttalat det.
Och det borde inte vara så, för jag är ju tolerant och fördomsfri, eller?
Jo vad det gäller homosexualitet så är jag väldigt tolerant, för som sagt, jag känner flera. Men jag ska villigt erkänna att det är svårare att förhålla sig till någon med Asbergers eller ADHD, för det sitter så intimt fast i personligheten.
Jag tror att vi alla vill vara vidsynta och godhjärtade men berättar säker mellan raderna att vi har svårt med vissa former av olika.
Men dom olika finns överallt, faktiskt så finns det bara olika, inte ens enäggstvillingar är lika. Och dom olika finns runt omkring mig hela tiden, vänner, bekanta, släktingar, på jobbet och över överallt.
Vanligt ovanliga människor, konstiga och förbryllande individer, fantastiskt härligt annorlunda människor, befriande livfulla och glädjespridande, vackra, känslosamma, förvirrade, förlåtande och bejakande människor som alla fyller den värld som jag lever i.
Jag tror inte att jag är ens hälften så fördomsfri som jag själv uppfattar mig, och är det något som jag ska ta med mig in i det nya året så är det kanske ett öppnare sinne.
För jag är också olika på nåt sätt.

Superhjältekraft. – Att erkänna sina egna olika.

Tillbaka till verkligheten.

Så, efter en enda dag av vardag så känns det inte som jul längre. Om den varar ända till påska eller fastan spelar ingen roll, julfriden är slut och jag är uppkopplad igen.
Igår avslutade vi helgen med ett besök på BodaBorg, mina tjejer och jag ägde som vanligt.
Klarade alla banorna, blev fotade och fick t-shirts, och kommer för andra gången som lag att hamna bland de odödliga.
Det är förbaskat roligt men jobbigt, dom har byggt om en del rum så man ska vara ormmänniska och flexibel i hela förkalkningen för att komma sig igenom.
Och jag som är född med en inopererad planka har det inte lätt.
Det var nära att jag hade fastnat ett par gånger, och när jag påtalade det för mina lagkamrater så fick jag veta att dom i så fall inte skulle hjälpa mig lös förrän dom hade fixat kamera och tagit kort.
Taskmörtar.

Superhjältekraft. – Att inte ge upp, aldrig ge upp.

Till er alla.

I min förvirrade värld.

Jag har alltid varit lite disträ, eller tankspridd och förvirrad om du hellre vill kalla det för det. Jag tror att det är ett släktdrag från min pappas sida och min bror har också fått sin beskärda del av det.
I mitt fall så kan det uttrycka sig lite hur som helst, som i söndags. Jag tog fram dammsugaren för att dammsuga, och när jag lyfte snabeldraken ur skrubben så tittade jag på det lilla borstförsedda munstycket som låg på hyllan där inne.
Jag dammsög hallgolvet och började i vardagsrummet när jag behövde det lilla munstycket. Så jag kikade in i skrubben för att hämta det, men där inne låg det inte.
???
Jag kikade runt på hyllorna, på golvet, under hyllan, ute i hallen. Inget munstycke. Hm, var har jag varit de närmsta minuterna?
Hittade det till slut på min säng i sovrummet, hur fasiken det nu tog sig dit.
Så jag tog det och . . . precis då hörde jag hur tvättmaskinen knäppte till i låset på luckan. Så jag gick och tömde den, fyllde tumlaren och satte igång en tvättmaskin till.
På väg tillbaka till dammsugaren började jag undra vad jag gjorde av munstycket, för sugaren låg där jag lämnade den.
Jag kollade runt på dom logiska platserna, på dom ologiska, kollade vid tvättmaskinen, i tvättkorgen, överallt.
Sånt här irriterar lite, jag minns att jag tog det från sängen men inte mer. Tog en tur ut i köket och drack ett glas juice, det behövdes just då.
Jag tittade en gång till på dammsugaren som låg på rumsgolvet och där satt munstycket fast, prydligt längst ut på slangen, precis som det borde.
Förvirrande.
Efter avslutad kvalsterutrotning så satte jag mig framför datorn och slörfade lite, mina skitiga glasögon dimmade min blick så jag tog dom i handen och granskade glasen på avstånd, hög tid för putsning.
På väg till köket med glasögonen i handen så hann min hjärna upptäcka att jag saknade glasögon, den hann också fundera på vart dom tagit vägen och vart jag kunde hade lagt dom.
Observera att allt detta skedde på en sträcka av åtta meter och i tid ca sju sekunder.
Tankspridd är bara förnamnet? Tur att huvudet sitter fast.

Superhjältekraft. – Att vara närvarande i nuet.

The walk of shame.

När jag gick till min samåkning i morse så kom det en äldre man med rullator utskuttandes över snödrivan mitt fram för mig.
Han kom från ett bostadsområde och försvann in i gångtunneln i riktning mot ett annat.
Jag fick genast känslan att det här inte var en vanlig morgonpromenad, snöslasket nådde upp till naven på dom sladdrande hjulen och mannen hade fina lågskor.
Den dåligt skottade cykelbanan visade inga spår av en tur och returpromenad, och det fanns en oväntad spänst i hans steg då gubben verkade ha bråttom.
Jag gissar att han snabbt behövde hem innan hemtjänsten skulle komma och hjälpa honom upp ur sängen, detta var en äkta walk of shame.
Klockan var ganska prick sex och det betyder ju att alla hans bekanta redan varit uppe i två timmar och väntat på morgontidningen, så att försöka smyga hem obemärkt genom grannskapet, det tror jag han gick bet på.
Men jag kan bara gratulera, nattens eskapader hade då fått igång blodomloppet så pass att en halvmeters snödriva enkelt passerades med en snygg backflip 360.

Superhjältekraft. – Att hålla sig evigt ung.

Måttfull.

Många som skriver en presentation på kontaktsidan påpekar hur långa dom är och hur mycket dom väger. Det kanske är viktigt om man faller långt utanför normalmåtten, men jag vet inte, borde jag ha skrivit det?
Jag har skrivit att jag tränar på gym och det kan förståss missuppfattas, nån kan få för sig att jag är en blankpolerad välstoppad broiler med tajt rumpa, men det ser dom ju på min bild att jag inte är.
Men det kanske är viktigt att veta att jag är 180 centimeter för en person som bor i en hobbithåla, ingen vill väl ha taklamporna raserade. Att jag väger 82 kilo betyder ju inget för vanligt folk men bor man i glashus, ni vet ett sånt som man inte ska kasta sten i, så kanske det är relevant. Vill ju inte ha sprickor i glasparketten.
Jag kan förstå om Rapunsel tycker sånt här är viktigt, hon har ju en lite extrem teknik att snärja sina dejter.
Men det finns ju andra mått som säger mer, få se, hur är det man ska mäta för att se sina perfekta mått?
Ska vi se . . . runt bröstet va, och sen midjan och ändan. Det blir 293 cm tillsammans.
Blev ni klokare? Nä hä, inte det.
Men när jag lix har framme måttbandet kanske jag ska mäta nåt annat. Ena foten är typ 25 cm och den andra ungefär lika, och om jag spretar med handen så blir det 23 cm mellan tumme och lillfingertipp.
Vad ska jag mer mäta? Omkretsen på överarm och vaden skiljer 2 cm och det skyller jag på armbågen som strulade i höstas.
Nåt annat som kan vara av intresse?
Näe eller kanske. Här sticker det ut en kroppsdel som till och med har fått egna ordspråk, den kan vara intressant, få se, måste dra ut mer måttband . . . hm hur ska man mäta? Var exakt är noll . . . nä nu ändrades måttet.
Det här är inte tillförlitligt, att mäta nåt som varierar i storlek, det blir ju bara ointressant för er som läser.
Vem orkar läsa om min och max, vinkel och omkrets, nä trodde väl det, på tok för mycket matte.
Tror att jag skiter i det här mätandet, jag ska väl inte krångla till min press mer är jag har gjort, man måste ju behålla mystiken.

Superhjältekraft. – Att vara tre alnar hög.

God morgon söndag.

Superhjältekraft. - Att somna om.

Känner en kändis.

Jag kom hem med samma huvudvärk som startade min dag, jag har nog lite feber. Tänkte lägga mig i soffan och vila men av slentrian åkte TV:n på.
På bästa barntvtid så visar dom Djungel George odubbad med svensk text, lite konstigt, målgruppen är ju lite dålig på att läsa.
Och förresten så är den så mycket bättre med svenska röster. Jag har sett den många gånger när tjejerna var små.
Men det roliga är den charmiga huvudrollsaktrisen, hon jobbar på min arbetsplats, jag har bara inte sett det tidigare.

Superhjältekraft. – Att avdubba originalet.

Svart som natten.

Ohm, jag blir så trött på detta mörker, trött trött trött.
Mörkt på morgonen, mörkt på förmiddagen, lite blekgrått mitt på dan sen mörker igen. Trött trött trött.
Kan också bero på att jag aldrig lägger mig i tid, men jag skyller på mörkret.
Jag skulle behöva ta in min byggstrålkastare, sätta den vid sidan av sängen, riktad mot mitt sovande ansikte och koppla ihop den med väckarklockan för att få lite fart på uppvaknandet. Ljusterapi i kolossalformat.
För morgonen är värst, en sirap av ovilja som trycker ner mig i sängen, som vänder mig om och drar täcket närmare för ytterligare en stund i viloläge.
Men om några dagar vänder det igen, samma som alla andra år, mörkret når sitt klimax och kylan tar vid.
Ohm, jag blir så trött på denna kyla. Trött trött trött.

Superhjältekraft. – Att övervintra.

Fram och baklänges TV.

Jag blir förvirrad när jag bläddrar bland TV-kanalerna, måste alla program starta där andra slutar?
Handlar alla program egentligen om andra program? Har dom så dålig fantasi?
Vi kan börja med mat, vem kan ha missat program om matlagning, ingen. Dom finns i alla kanaler alla dagar och dom friterar, brässerar, fonduerar och smörsteker en kanderad toppig giftspindling så att snålvattnet rinner.
I programmet efter så bantas det. Ooh vad det bantas, människor som suttit heldagar framför sin TV och tittat på matlagningsprogram ska nu bli av med halva kroppshyddan på en lägergård med två personliga tränare som just kommit hem från sin utbildning i främlingslegionen.
Det är sällan några vanliga träningspass som dom här deltagarna blir utsatta för, här gäller det att ta ut det sista unset av liv.
Och att krama sista unset av liv ur varje ögonblick leder ju in på överlevnadsprogrammen, killar som strövar genom öknar och isvidder med bara en avbruten tändsticka och ett par hikingkängor i gortex.
Dom ska nödvändigt klättra där ingen någonsin klättrat förut, strapatsa där ingen strapatsat förut, sova ute under en grankvist när det är fyrtiograder kallt och käka råa insekter till frukost.
Dom gör det med en sån glädje och sån entusiasm att andra kan få för sig att göra samma sak, människor som aldrig satt sin fot utanför stadsplanerat område.
Och då har en annan kanal följt en ambulanshelikopter som räddar klättrare och andra optimistiska skoskavssökare som gett sig ut på strapatser som dom inte varit rustade för.
Det kan vara ett gäng försäljare från ett kreditinstitut som gått vilse på Kebnekaises norrsluttning under en kickoff, och helikoptern hittar dom i sina blanka lågskor och trendiga frisyrer sittandes på en sten, vinkandes med sina androidtelefoner som tappade täckning redan fem mil in från bottenviken.
Följer du min röda tråd här?
Samma kreditinstitut har försett Lyxfällan med ledsna deltagare, par och familjer som förköpt sig på kontokort. Många gånger sittandes i ett hus som dom egentligen inte har råd med.
Och då finns det program som har hjälpt dessa husletare att hitta drömvillan, en dröm som alltid spräcker parens budget när dom vägrar att kompromissa på sina krav.
Dessa krav har ju Martin Timell präntat in i deras huvuden, ”– Det är ju lite dyrare, men det tycker jag det är värt.”
Men hur dyrt huset än är så tar dom inte dit nån besiktningsman vilket resulterar i en omfattande renovering som dom promt ska göra själva.
Vilket alltid tar fjorton gånger så lång tid som dom trott. Tur att Arga Snickarn kan komma till undsättning.
Och en arg snickare kan ju inte bara snickra, han kan dansa också.
Då är vi tillbaka till program som bara är till för underhållning och som får människor att stilla sitta framför TV:n tills benskörheten slår till och SOS blir uppringda så vi får följa hela utryckningen från första parkett.
Det är ju nåt extra att få följa vardagshjältarna i deras spännande arbete. Plocka upp resterna efter en skateboardåkare som inspirerats till att hoppa utför en rulltrappa bara för att ett gäng idioter på TV gjorde samma sak i förrgår.
Det finns också andra vardagshjältar, det är alla ensamma föräldrar, och finns det program som handlar om deras jakt på kärlek? Jo det gör det.
Både program om att hitta kärlek och program om att gifta sig. Och finns det program om kärlek och giftermål så finns det program om skilsmässor och då blir det ju en massa ensamma mammor som söker efter kärlek och som gifter sig och finns det program om det så finns det program om skilsmässor och då blir det ju en massa ensamma. . . Fan jag har fastnat i vinkelvolten.
Kärlek är ju ett favorittema men det kan ju bli lite ansträngt i sängkammaren när slentrianen tar över så då har Olle Waller svaret, även om det oftast passerar alla mina gränser så ska det väl handla om sex.
Och leken i sänghalmen kan ju resultera i barn, det fick i alla fall jag lära mig på biologin.
Var ska tråden nu ta vägen tänker ni.
Jo barn behöver uppfostras, och då finns det program som handlar om det och som på köpet ger alla tittande föräldrar dåligt samvete.
Men barnuppfostran är ju egentligen bara att göra sitt bästa, ge mat, skydd och kärlek.
Och då inte alla barn får denna start i livet så finns det TV-galor som samlar in pengar, massor med pengar till detta behjärtansvärda ändamål.
Det händer att det skänks sex, åtta, kanske tio miljoner på en kväll och det är fantastiskt, men samma helg omsätter V75 hundra miljoner.
Livets prioriteringar.
Och har man sett travet färdigt så finns det program som visar hur det går till på limfabriken.
Och lim behöver man för att klistra vinetiketter på dom buteljer som ska avsmakas i Karl-Jan Grankvists sällskap.
Men stunden senare så har vinet stigit någon åt huvudet och SOS är åter inblandade när vi ser poliser som fångar rattfyllon, och fylla är det gott om på Böda kamping.
Men i kanten av kampingen står Tina Nordqvist och lagar mat, alltså hallå, var det inte det jag pratade om i början?
Handlar alla program egentligen om andra program?

Superhjältekraft. - Att bara stänga av.

Träffsäkerheten är liten.

Det är väl inte så konstigt att singelmänniskor i min ålder har det lite trögt på kärleksfronten, vårt sociala umgänge har ju ofta begränsats av livet självt.
Kompisar flyttar, man flyttar själv och skaffar familj och kommer allt längre ifrån dom kanaler som man hade när man var ung.
Men när jag lyssnar på P3 och andra medier där unga utrycker samma svårigheter så blir jag lite fundersam, är det ett samhällsfenomen och vad beror det på? Ungdomar runt tjugo ska väl inte ha problem att träffa nån, eller?
Ja för sjuttio år sedan så gick alla till dansbanan en lördagskväll, köpte tombolalotter, söp lite bakom knuten och umgicks med alla åldrar. Alla kände alla och man var medlem i alla föreningar och det ordnades aktiviteter, hippor, dans och fester stup i kvarten.
För femtio år sedan så fanns det fortfarande ett livligt föreningsliv och på Folkets Hus anordnades det danser titt som tätt, tv:n var ännu svartvit, människor gick fortfarande och hälsade på varandra och ungdomsgårdar växte upp lite här och var.
Trettio år tillbaka så börjar det förändras lite, helt plötsligt så hade alla TV:n som största kvällsnöje och vi som var unga då umgicks bara med människor i vår egen närhet och många med mig lärde sig aldrig att dansa styrdans.
Nu är alla så upptagna på kvällar och helger att man måste ringa och planera långt i förväg. Facebook har blivit ett legitimt sätt att ”umgås” utan att träffas, och det gäller alla åldrar.
I den här staden så umgås alla åldersgrupper, intressegrupper och socialgrupper var och en i egna små slutna grupperingar.
Hur ska man då träffa någon som man tycker om?
Ja enligt SCB genom vänner och bekanta, det verkar tjugonio procent att göra. Tätt följt av nätet med tjugotre procent, på arbetet såklart och på krogen med vardera fjorton procent.
Att gå kurs åtta, men att hoppas och tro på slumpartade möten ger väldigt dåliga odds. Man måste vara aktiv om man vill mer än vara ensam.
Men i den undersökningen är det inte preciserat vad en gråhårig fyrtionioåring med hög lärakännatröskel har för chanser.
Fyrtiosju procent av hushållen här i landet är singelhushåll, och det blir en hel massa människor det, hälften tjejer, men hur många av dom som önskar hitta en partner vet jag inte. Vi klarar ju vardagen bra ändå, har råd med både bostad, mat och bil, och sen kan vi ju lägga oss till med vilka singelrutiner som helst utan att kompromissa.
Men om man är beredd att kompromissa, om man vill stöka till sitt liv, om man vill ha någon vid sin sida.
Ja ska jag använda statistiken som underlag, och har ett begränsat antal vänner som mest består av andra singelkillar, så verkar internet som det troliga alternativet.
Ja visst ja, den gråhåriga fyrtionioåringen var ju inte preciserad, jag kanske borde gå på bingo i stället.
Fyrtionio, fyra, nia. Enkelrad och ett kilo kaffe som sidovinst, kan vara bra om man får oväntat besök.

Superhjältekraft. – Att skicka singelsignaler.

Det finns bara två av mig.

Jag älskar när nån pratar om sig själv i tredje person, det är så knasknäppt att jag måste tycka det är kul, och dröm om min förvåning när jag bläddrar i mitt gamla gamla fotoalbum så är det fullt av detta.
Nån gång i tiden, jag minns inte när, så skrev jag alla kommentarer till mina foton i tredje person.
Det är helt underbart roligt, och otroligt störigt.
Hur tänkte jag då? Det går inte att ta på allvar och man slutar att titta på bilderna.
Nu flyttar jag alla bilder och skriver nya kommentarer, så som dom borde ha skrivits.

Superhjältekraft. – Att Uffe ska göra rätt för en gångs skull.

Godmorgon söndag.

Superhjältekraft. - Att inte somna om.

Val vi måste göra och val vi inte vill göra.

Visst är det underligt hur vi driver på valmöjligheterna just nu, långt bortom det som behövs för att vi ska må bra.
Vi vill inte ha det som förut när någon annan bestämde över oss. VI säger att konkurens är det bästa och för att den ska fungera så måste alla kunna välja.
Och vad ska vi välja då? Vårdbolag, läkare, tandläkare, skola, pensionsförvaltare, telebolag, bredbandsbolag, bank, försäkringsbolag, elleverantör, osv.
Hurra för val, äntligen så finns det ett alternativ.
Men varför väljer då så många att inte välja? Eller väljer att låta någon annan välja åt dom?
Det finns företag som förvaltar din pension, som gärna placerar alla dina besparingar, sidor på nätet som väljer ut det bästa försäkringsbolaget, bästa banken, bästa elleverantören, bästa vårdplatsen, dom vill alla välja åt oss och vi använder dom alla.
Fan vi vill inte ens bestämma vad vi ska äta till middag utan låter Lina komma hem med en matkasse som bestämmer veckans matsedel åt oss.
Vi orkar inte sätta oss in i alla frågor utan litar på att någon annan kan det så mycket bättre. Vi överlåter alla beslut till någon som vi tror är kunnig, någon som borde veta mer än vi vet. Precis som det var förr i tiden. Faktiskt exakt som det var förr i tiden.
Någon annan och kunnigare människa förvaltar mitt förtroende och gör det han eller hon är bäst på. Men då var det inte valfrihet, då var det tvång, nu är det ett medvetet val att inte välja.
Den stora skillnaden är att nu finns det privata vinstintressen bakom alla beslut.

Ok det skattefinansierade systemet som vi har byggt upp kanske inte är det mest effektiva i alla delar, men då visste jag i alla fall att jag inte byggde lyxvillor på Bahamas. Och i så fall bara i liten skala för korruption har haft en dålig klang i vårt samhälle och även om den alltid har funnits så har vi tidigare i alla fall försökt att mota bort den.

Men nu är det inte korruption när ett vårdföretag flyttar miljoner till skatteparadis, nu är det valfrihet.
Nu är det inte korruption när en kommun säljer ut en skola och bara tar betalt för inventarierna, och det är absolut inget fel när samma skola nästa år gör miljonvinster på skattepengar.
Det är bara så valfriheten fungerar, vi stoppar alla gemensamma skatter i en stor burk och sen så är det valfritt att stoppa dom i vilka privata fickor vi vill.
Vi dränerar den gemensamma kassan så effektivt just nu att i en snar framtid kommer det inte att finnas nåt som heter gemensamt längre.
Det har tagit en hel livstid och mer att bygga upp, nu har vi använt en bråkdel av det till att riva ner det igen.
Solidaritet har vänts till egenintresse, lika möjligheter för alla har bytt plats med valfrihet för den som kan betala.

Tiden läker alla sår och nu kanske vi har glömt vad som gjorde så ont att vi var tvungna att gå samman och kämpa för allas lika värde. Vi har glömt hur många som blir offrade i ett samhälle där allt är valfritt, valfritt att vara frisk och rik eller sjuk och fattig.
När vi nu river ner samhällets skyddsnät så blottas Sveriges styrkor och dess svagheter. I Sverige finns det, trotts vad många säger, nästan inga lagar som värnar om den enskilde, allt är reglerat i samförstånd, och när vi nu försämrar i dessa avtal så finns det inget kvar.

Alliansen med Moderaterna i spetsen har bara ett politiskt mål och det är att bryta ner och avskaffa det som vi har kallat för den svenska modellen, men det säger dom ju inte förståss, tvärt om. Dom har packat sin politik i ett blommigt omslagspapper med blå snören och den vanliga svensken verkar inte ens titta på prislappen innan han köper paketets alla lögner med hull och hår.
Ja vad är det som Alliansen hatar så mycket och som vi tidigare har kallat för den ”Svenska Modellen”? Jo enkelt uttryckt ”En samförståndskultur där kapitalistiska intressen balanseras mot samhällets behov i avtal utan att staten lägger sig i och stiftar lagar.”

I många europeiska länder styrs mycket av lagar och det kostar bötespengar att bryta mot lagen om man behandla människor illa, men inte i Sverige, här kan ett vårdhem svälta sina vårdtagare och dela ut gigantiska aktieutdelningar i samma sekund. Här kan en skola dra ner på den lärarledda lektionstiden och flytta skattemiljoner utomlands utan att regeringen ingriper.
Här kan ett företag säga upp alla fast anställda och hyra in all personal via bemanningsfirmor istället, medans högern bara står upp i bänkraderna och klappar händerna åt den fria marknaden.
Helt otroligt. Jag tror jag blir galen när svenska folket säger sig ha stort förtroende för Alliansen, är alla blinda?

Vi brukar tycka att vi är ett litet USA i miniatyr, och vi gör allt för att efterlikna dom. Där finns Alliansens våta drömsamhälle, alla tar hand om sig själva och skiter i andra, ok familjen är helig förståss.
Har ni nån gång tittat på ”Extreme Home Makeover” så har ni sett vad som händer när någon blir sjuk utan att ha tillgång till privat sjukförsäkring, ni har sett vad som händer när en familj föder ett handikappat barn, vad som händer om någon blir skadad på jobbet, vad som händer i det förlovade landet när föräldrarna blir gamla och sjuka. Tillhör man inte gräddsåsfolket så får familjen ställa upp.
Har ni tänkt på det? Vill du flytta med hela familjen hem till din mamma när du förlorar jobbet?
Tänker du ta hand om din senila farfar hemma i ditt gästrum när dina föräldrar inte längre har råd med vårdkostnaderna?
Är det ok för dig att dina barn tvingas att jobba dubbla skift på företaget som inte får nämnas vid namn för att facket inte har fått förhandla fram en vettig lön?
Skulle du flytta ihop med dina kusiner och fastrar om dom drabbades av ekonomiskt kaos efter att någon krockat med ett oförsäkrat rattfyllo?

Är vi så självsäkra och blåögda så vi inte tror att det skulle kunna hända oss?
Tror vi att privatiseringen i Sverige aldrig skulle kunna gå så långt?
Vi är övertygade att vi kan förhandla till oss mycket bättre villkor om vi bara får göra det själva, Jo pyttsan, hur var det förr? Och hur bra villkor har du förhandlat dig till med dina privata försäkringar?

Men det är ett val vi har gjort och ett val vi måste göra, hur vill vi utforma vårt samhälle?
Vi har i grunden bara fem lagar som skyddar oss på våra arbetsplatser, alla framtvingade av ett starkt fack dess språkrör i riksdagen.
Vi har ett gemensamt socialförsäkringssystem som består av tre delar, alla delarna är taget ur den pott som skulle ha gått till löner, och allt farmförhandlat av ett starkt fack och dess språkrör i riksdagen.
Vi har en gång i tiden tyckt att det ska vara varje människas rätt att få hjälp om man behöver hjälp, oavsett om dennes släktingar är rika eller ej.
Nu tycker vi inte så längre.

Vi har istället stort förtroende för Moderaterna och Alliansen, och dom har i alla sina handlingar alltid försökt att motarbeta den svenska modellen.
Dom gör allt för att underminera dom fem arbetsmarknadslagarna, dom kämpar med näbbar och klor för att få bort dom tre stöttepelarna i vårt gemensamma trygghetssystem.

Vi tror innerst inne att vi alltid kommer att vara skyddade, men vi är i grunden världens mest oreglerade samhälle och allt kan tas bort. Vi har byggt samhället på samverkan samförstånd och förtroende och nu ser allt ut att försvinna.

Pessimistkonsulten har talat, ja kanske, men det är bara min uppväxt och min tro på människan som gnisslar lite åt den stora omvälvningen som nu knuffar ner mig från det som jag trodde jag ville välja, rätten att ge alla samma möjligheter.

Superhjältekraft.– Att vägra välja bort dom svaga och utsatta.

Med ett tecken från universum.

Ända sen jag byggde min säng så har jag letat efter sänglampor, men dagens stil passar inte med min. Jo jag har hittat snygga tusendollars på utländska hemsidor, men inget här i krokarna och i min prisklass.
Idag så tog jag bussen in till stan, dels för att slippa skotta fram bilen, dels för att slippa trängas med julstressade parkeringshysteriker och snöröjande traktorer.
Jag strosade runt lite bara, gick på second hand och fyndade en mysko pryl, tittade in på hobbyaffären och Pressbyrån, sen som sista affärsbesök gick jag in och kollade på lampor.
Och där mitt bland allt polerat krom och färgat glas så sitter en liten antikbehandlad sak, en vägglampa med snäv rund skärm, lite basic med klassisk av och påknapp, tygklädd sladd och lite coola beslag.
Jag tittar på prislappen, överkomligt, faktiskt bättre än jag trodde. Sen vänder jag på lappen för att se vad den heter, och den heter ”Viking”.
Om det inte är ett tecken så vet inte jag, och det fanns bara en till på lagret så jag fick mina två, tur som en tok.
Nu ska jag bara skruva upp dom på gaveln så min säng blir komplett, kanske det kan locka fram lite lässug också så jag kan avsluta boken jag började med i somras.

Superhjältekraft. – Att söka och faktiskt finna.

En fånigt flinande tennisboll.

Vad betyder ett gult ploppansikte med gröna kinder? Jag vet inte.
På kontaktsidans meddelandefunktion så kan man välja att fylla ut sitt språk med ett gäng smilisar och några andra tydliga och otydliga symboler.
Det är typ tjugofem olika och dom flesta fungerar väl som en förlängning av det man vill ha sagt, men det finns säkert dom som går att misstolka också.
Där finns såklart dom vanligaste små smilisarna som jag i och för sig törs använda men som jag ändå nästan alltid väljer bort för det är inte riktigt min grej.
Men sen så finns det en hel radda med figurer och runda gula bollar som ser ut och gör saker som jag inte riktigt kan tolka, och när kan man tryggt använda en sådan ändelse?
Jag gissar att man frikostigt får tolka dessa metaforer lite som man vill på den sidan, men som novis känns det ändå vanskligt att ge sig in i detta okända symbolspråk.
Det finns några små figurer som håller om varandra och som pussas, bara vanliga oskyldiga hälsningar men det finns många fler och konstigare.
Ta den med en pratglad tjejboll som viker ner sina ögonlock till förförarläge och kastar sig över en oskyldig blyg killboll och hånglar upp honom o det grövsta, han verkar ju i och för sig inte ha något emot detta övergrepp men vad betyder den?
Kanske ”– Glöm inte att ta med dig kondomer om vi ska träffas”, eller?
Det finns en gubbe med ett falskt yxmördarleende, en sån som kokar din kanin när du försöker göra slut, och när är det läge att avsluta en hälsning med honom?
För att inte tala om ploppen som ser ut att få en ofrivillig prostataundersökning av en doktor med kalla händer.
Eller utomjordingen i lila toppig hatt och lika lila fyrkantig näsa, skum.
Det finns en liten kille med olika långa armar, när ska jag använda honom? Är han neurosedynskadad? Här kommer en kort hälsning med min korta arm eller en lång hälsning med min långa.
Hej hej hemskt mycke hej.
Jag vet inte, och jag orkar inte undersöka saken närmare heller, så jag fortsätter på mitt tråkiga och stela textutansmåobegripligagulafigurer sätt.
Take it or leave it.

Superhjältekraft. - Att symbola lagom.

Nästan lapphandskar.

Det kom tre centimeter snö och allt blev så mycket trevligare, vitt vitt.
Jag satt inomhus och såg hur den föll, sakta dalande i stora härliga flingor. Kände ett sug av att gå ut, springa runt och fånga snöflingor på tungan, men tänkte att jag nog skulle bli dumförklarad då.
Sen råkade jag nämna mitt snöflingefångarsug vid fikabordet en rast, och gissa hur mina kompisar reagerade. Mm, dumförklarad.
Men det blir jag lite då och då ändå, jag borde väl ha lärt mig att hålla en del av mina idéer för mig själv vid det här laget. Men jag funkar inte på det viset, jag lär mig aldrig.
Och det är ju roligt när andra reagerar, särkilt om jag kan väcka ett sen barnaåren slumrande behov av att jaga sakta fallande smaklösa iskristaller.
För alla borde fånga snöflingor när tillfälle ges, vad är det annars för kul med ett snöfall?

Superhjältekraft. – Att fånga dom små tillfällena av glädje.

Banka banka och banka.

Efter att ha spenderat flera torsdagar i smedjan så börjar jag få lön för mödan.
Jag har smitt en krok, en större krok, en hasp, en kapsylöppnare och ett handtag. Ganska lättsmidda saker i hyfsat tunt material.
Men sist så fick vi en riktig utmaning, ljusstake med hållare, avsmalnande skaft och runtsnurrande fot, allt sammanhängande och hamrat ur en enda järnstång.
Och då blev det bankande på allvar ska jag säga.
Man ska helst ha underarmar som Karl-Alfred, men det går med mina stickor också, bara man inte har för bråttom.

Superhjältekraft. - Att ta fram det bästa ur ingenting.

Julen är din.

När jag var liten så betydde alltid julen att vi åkte långt upp i inlandet till min farmor, där var alltid fullt med folk, kusiner, fastrar och farbröder, andra grannar och ibland bekantas bekanta.
När jag i vuxen ålder besöker min kusin som bor i huset så förstår jag inte hur alla rymdes, det är ett litet tvåvåningshus på typ hundra kvadrat med kallfarstu, tre små sovrum och två små alkover under snedtaket.
Vår familj sov ofta i ett gavelrum med alkov och en rund silverfärgad kamin mot murstocken, i väster ett stort spröjsat fönster som på vintern fått innerfönster monterat. Trotts dubbla rutor med bomullsbädd emellan så ritade rimfrosten alltid vackra mönster över stora delar av glasen, då var det vackert som ett vykort, nu hade jag väl bara tänkt på energislöseriet.
En typisk julafton vaknade jag av pappas tassande över det kalla golvet och att han gnisslande öppnade luckorna på kaminen för att göra upp eld, det var så härligt att få ligga kvar, dra täcket närmare kroppen och vänta på spraket och doften av värme som så sakta spred sig i rummet.
Frukost bestod av gårdens eget fil, mjölk och smör, hembakat bröd, raketost och julskinka såklart.
Mitt på dagen blev alla ungar utslängda att leka några timmar i snön medans det fixades med mat och dukades. Isiga och blöta lovikkavantar torkades i skift vid alla kaminer.
Det kunde ibland vara tjugo personer som skulle samsas vid matbordet, det måste ha varit kaos, men jag minns bara glädjen. Köket var det största rummet men inte stort ändå, och då den mesta maten lagades på vedspis så det var alltid minst trettiograder varmt därinne, julvärme.
Vi tittade på Kalle Anka och delade julklappar i kammarn, ett pyttelitet rum innanför köket, och där minns jag att det alltid var kaos. Alla satt i knä på alla, paket, papper och snören i drivor.
Jag undrar om alla vuxna hade julångest då också?
När jag frågar mina vänner och jobbarkompisar så får jag alltid samma svar. – Jag tycker inte om julen. Jag läser flera bloggar och en massa artiklar i tidningar som alla säger samma sak, varför då?
Jag har också under en massa år haft problem med hetsen, stressen och tvånget. Och jag har kämpat i stark motvind med att ändra på tvingande måstetraditioner för att hitta tillbaka till känslan som jag hade när jag var liten, men det är först nu när jag som singel bestämmer själv, som jag börjar uppskatta julen igen.
Vad består en modern jul av?
Ofta övertid på jobbet för att förebygga dom dagar som går förlorade, en ekonomisk stress som bara blir större ju äldre barnen blir, en massa tvingande traditioner som uppfanns när en person på heltid jobbade i hemmet, och städning.
Städa, städa varje fredag också varje jul, det tycker jag är kul, och heter man Pippi Långstrump med en häst i köket så är det väl nödvändigt. Men hur viktigt är det att knäskura överallt?
Måste allt vara tipptopp för att vi ska kunna stöka till det igen? Vore det inte smartare att städa efter jul istället, när det sista glittriga barret har fallit och den sista knäcken fastnat på vardagsrumsmattan?
Och all denna mat. Måste man ha tjugo maträtter på julbordet, och måste man själv ha slavat vid spisen för att duga?
Vi försökte ändra på den traditionen en gång för femton år sedan, men det sket sig.
Vi hade jul hemma hos oss och vi tänkte bara servera tomtegröt, julskinka och blöta i skinkspadet för den som det ville.
Tror ni det gick bra? Nej hemligheten råkade sprida sig och i stället så blev det ett överdådigt knytkalas med så mycket mat att vi alla åt rester fram till snösmältningen.
Vi är vuxna tänkande individer, vi lever i ett fritt land, alla kan välja hur vi ska ha det hemma, men vi väljer att följa en tradition som stressar oss så till den milda grad att många hellre väljer att resa på solsemester.
Vi kan inte välja när det pratas jul, allt eller inget.
Jag tycker det är dags att ta tillbaka julen och göra den till vår egen.
Sluta läsa tidningarna som tvingar dig att koka sylta, baka pepparkakshus, stöpa juleljus, virka tomteskägg och inhandla dom allra dyraste julklapparna.
Vill man baka så ska man göra det för att det är kul, ska det pysslas med julpynt så ska det vara pynt med glädje, och skit i alla önskelistor, vill någon ha en dyr iphone så får dom spara till den själv.
Vill man spendera julafton med att bara busa i snön och äta hamburgare så gör det, det kan vara din jultradition.
Är det lugn du vill ha så välj det, kryp ihop under täcket och låt doften och spraket av värme sprida sig i rummet.
Det är din jul och ingen annans jul.

Superhjältekraft. – Att göra egna traditioner.

Real Steel.

Onsdagsbion visade en härligt teknisk robotiserad version av Rocky. Väldigt mycket Rocky men också en typisk matinérulle.
Jag borde digga den här filmen med alla snyggt renderade robotar och en massa roliga referenser till en viss boxande Balboa.
Men den faller på näsan för mig när dom förminskar den centrala delen i historien om en trasslig barndom och en svikare till förälder.
Kansske stör det mig i onödan för det här är väldigt amerikanskt och alla andra ingredienser finns där.
Hjältar, skurkar, skönheter, action och kärlek, losern som med oväntad stöttning kämpar sig upp till toppen.
Men snygg är den, och rätt rolig. Särskilt på slutet när vi har bevittnat rond efter rond av massakrerande plåtskrynkling och man bara väntar på att den illa tilltuffsade roboten ska börja ropa – Adriaaan.

Superhjältekraft. – Att dricka fyra råa ägg utan att kräkas.

Den som tiger samtycker.

Det verkar som om ett uns av provokation inte räcker för att få en reaktion, ok vi gör nåt annat då.
Knäpp över till TV4 en kvart över midnatt och se en av mina favoritfilmer, Stranger Than Fiction, och låt en ovanligt lågmäld Will Ferrell och en alltid så skimrande Maggie Gyllenhaal få dig på bra humör.

Superhjältekraft. – Att mysa i vintermörkret.