Morgonrutiner.

Mina vardagsmorgnar består av det enda i singellivet som jag verkligen uppskattar, att få ligga kvar i sängen medan klockradions P3 sakta sveper undan sömnen ur mina ögon.
Ingen annan som har andra sovtider, ingen som blir störd av musiken som startar min dag.
Men sen finns det inte så mycket mer att säga om mig, i stället så är promenaden till min samåkning intressantare.
Jag bor i ett område med många nysvenskar, studenter och pensionärer, så på morgonen är det inte så mycket rörelse.
Jag rundar grannhuset och kommer ut på cykelbanan, spåren i nysnön avslöjar att det bara gått två personer och två vingliga cyklister före mig.
Jag kommer fram till andra gatan där står en man som väntar på sin samåkning, vi har passerat varandra så många gånger att vi hälsar på varandra fast jag inte har en enda aning om vem han är.
På andra sidan huvudleden så är det ett lite dyrare kvarter, BMW och blanka Audibilar avlöser varandra.
Här är mörkt som i säcken, och lite avundsjuk på tjänstemännen är jag nog allt. Att få vakna samtidigt med sina barn och äta frukost tillsammans är en lyx som jag hoppas dom verkligen tar tillvara på.
Den enda som är glad åt den nya dagen här är den bruna hunden som studsar runt med en frisbee i munnen.
Jag viker av och går över den nya bron, möter kvinnan med dom stora glasögonen och hon ser alltid ut att frysa.
På andra sidan är två pensionärer ute sina små hundar, alltid vid kurvan, alltid finklädda.
Jag går nerför gatan och upp på andra sidan, där kommer den springande tjejen. Hon har en löpstil som skriker av ovilja, mjälthugg och ätstörningar, fråga mig inte varför jag säger så, det är bara en känsla.
Längre bort står fler samåkare och väntar, ibland hinner jag se den röda bil som hämtar dom.
Jag viker uppåt och under gångtunneln, där kommer kvinnan med den randiga mössan och en lika randig halsduk. Sen möter jag cyklisten med den gnisslande kedjan, tjejen som alltid byter trottoar sneddar framför mig och Volvon med det trasiga avgasröret kör förbi.
Jag är framme på platsen där jag blir hämtad och brödbilen rullar ner för backen, hela promenaden är ett enda stort deja vu.
Mitt emot där jag står håller ett hyreshus på att vakna, i några fönster fladdrar ljuset från tv-apparater men dom flesta är mörka. Utom lägenheten längst ner rakt framför mig, där är alltid ljust.
Jag ser ett litet kök med blåa tapeter och ett vardagsrum med kala vita väggar, i vardagsrumstaket sitter en armatur med spotlights och det vassa skenet gör väggarna ännu vitare och ännu kallare.
Vid fönstret i rummet ser jag en kille och en tjej som sitter med huvudena djupt böjda över morgontidningen, dom verkar aldrig titta upp eller prata och jag undrar om dom är lika kalla som känslan i rummet.
Det kommer ytterligare två cyklister längs gatan och bakom mig backar en röd bil ut ur garaget, då vet jag att jag snart blir hämtad. Men först så ska den andra Saaben åka förbi och ytterligare en hund få en liten morgonrunda.
Vi är så bundna av rutiner att det går att ställa klockan efter vårt rörelsemönster, jag undrar om det är det ett sätt att hitta trygghet eller bara ett sätt att förenkla vardagen.
Vi låter autopiloten göra våra morgonrutiner så att hjärnan kan drömma sig bort till trevliga platser med trevliga människor. Jag vet att jag gör så i alla fall.