Grå papp är snyggare.

När jag tog bort pappen som skyddat mitt sovrumsgolv sen mitten på september, så såg jag hur otroligt fult golvet är.
Nu tittar jag på bilderna och upptäcker igen hur fult golvet är i mitt sovrum.
Det hade banne mig varit finare att lämna kvar pappen.
Tur att jag har en bra hyresvärd, jag fick en underhållsförfrågan i oktober och jag ska få det utbytt. Fast jag vet inte exakt när, bara att det blir gjort under nästa år.
Jag får kanske plocka fram några trasmattor tills dess, eller inte. Hade jag fickorna fulla med guld så vore heltäckningsmatta rätt läckert.
Det hade vi hemma när jag var liten, jag vill minnas att den var trendigt sjuttiotals orange. Snyggt. Eller inte inte inte.
Jag som växte upp med det orangegröna och bruna sjuttiotalet vill ju inte uppleva det igen. Men ungdomar av idag tycker det är schysst med låga teakmöbler i ranglig design, färgade toastolar, gillestugor klädda i bastupanel, färgat glas och hamrad kopparplåt, pallar med konstiga ben klädda i kamelskinn, lampor av hopvikta plastremsor och psykedeliska sammetstapeter med stora medaljonger.
Dom har ingen smak.

Superhjältekraft. – Att slippa string. . . Hylla alltså.

Ett år och två dagar.

Min blogg har fyllt år och ingen firade. Det borde ha varit tårta här hemma, för jag trodde väl inte att jag skulle hålla på så länge.
Trodde inte att min ork skulle hålla i sig. Men jag har heller inte varit så flitig vid tangentbordet här i höstvinter.
Det har ju varit lite tjafs i min lägenhet som tagit tid och ork, och det gror nåt annat i mitt huvud som snart måste komma ut.
Så utan tårta har jag istället försökt fixa i ordning mitt kök . . . eller hobbyrum, ja vilket som.
Där andra har matbord har jag ordnat arbetsyta för sånt som man i vanliga fall måste plocka undan hela tiden, yta för att rita och måla, oömma bord där man kan syssla med annat pyssel och kanske kunna meka med nåt litet projekt.
Jag blir så störd av att måsta plocka bort hela tiden, det förtar ju glädjen av att skapa. Eller hur?
Så nu slipper jag, här kan jag stöka som jag vill och ändå bjuda hem gäster. Känns lite lyxigt faktiskt.
Men om jag ska tolka det som somliga säger så verkar det vara lite provocerande att inte äta i köket. ”– Då kan du ju sitta här vid skrivbordet och äta.”
Hallå, varför??? Detta är ett hobbyrum.
Jag har ett stort matbord i vardagsrummet, och fler matplatser behöver inte jag i alla fall. Fast jag kan vara ärlig och erkänna att jag många gånger äter framför tv:n, så jag använder redan ett alternativt matbord.

Superhjältekraft. – Att ta vara på sin inspiration.

Natti natti.

Ikväll blir det provisorisk bäddning och premiärsovning i min efterlängtade säng.
Madrassen gick att bära uppför trappen, tur, för snön under balkongen ligger djup. Och på nåt konstigt vis så passade madrassen också på ramen som jag byggt.
Nu fattas bara allt annat, gardiner, tavlor, lampor, passande kuddar, lakan och ett schysst överkast.
Men det fixar sig, jag vet bara inte riktigt hur allt det ska se ut. Har inte nån exakt plan i huvudet.
Jag ska sova på saken.

Superhjältekraft. – Att akta sig för ärtor i madrassen.

Goda nyheter.

Säng, säng, säng, sova sova sova, säng, säng, säng.
Jag hade ju precis bara fått orderbekräftelsen från IKEA när dom ringde och sköt leveransdagen en dryg vecka framåt. Jag skulle ha fått min madrass före jul, men det blev försenat till den trettionde.
Och det kändes väl lite tveksamt, vem vill köra ut grejor kvällen före nyårsafton? Så jag hade förberett mig på en leverans nästa år.
Men i dag så fick jag ett samtal från speditören, dom ville köra ut i morgon istället.
Inte mig emot, då finns det en chans att första natten i min nya säng blir före nyår, och det känns faktiskt himla bra.
Måste bara köpa mig ett stort lakan så jag kan bädda.

Superhjältekraft. – Att äntligen få ligga.

Repello.

Varje jul försöker jag hitta nåt nytt roligt spel, nåt som alla kan vara med på.
Jag är inte så eggad i frågesport för jag har så dålig koll på Nobelprisförfattare och franska kungar. Men det får gärna vara lite klurigt, lite strategi eller omvänt snabbt och hetsigt.
Jag letade efter ett gammalt spel som jag har spelat tidigare, Ordrazzel eller Boggle som det heter på engelska. Fast det verkar tyvärr inte säljas nuförtiden, jag såg ett begagnat spel på tradera och budet var över femhundra så det verkar ha fått samlarstatus.
Men jag köpte Repello istället, och det var ett mycket bra köp.
Det är ett enkelt brädspel i grunden, men jäkligt klurigt i sitt upplägg.
Jag ska flytta runt min stapel på ett bräde med brickor. Alla staplar och brickor på brädet knuffar i varandra när dom kommer för nära, och det kan sätta igång långa kedjereaktioner.
Målet är att knuffa ut brickor och motståndare från spelplanen och på så vis samla poäng.
Riktigt förbaskat roligt, men ofta frustrerande och förvillande. Det är lätt att lära sig fast svårt att bemästra.
Jag ger Repello fem vikingahjälmar.

Superhjältekraft. – Att inte vara en dålig förlorare.

Sockerchock i evighet.

Kan ingen hjälpa mig att äta upp det som är kvar? Jag har ätit sedan torsdagskväll.
Det här är det som just nu finns kvar. (Egen bild med min nya kamera.)
Mina döttrar följde mig när jag handlade före helgen, och jag sa åt dom att plocka smågodis. Jag får skylla mig själv för jag sa ” mycket”, men tänkte kanske inte så här mycket.
Nu är det ju valfritt att äta ur det, och jag kan förståss låta bli. Men jag har valt att äta lite, då och då.
I går så mådde jag illa och drack Samarin för att lugna magen. Men slutar jag för det? Nej då, på`t igen.
Tur att julen är kort i år, så då får jag ställa bort det kilo som är kvar. Det räcker nog hela nyårshelgen också.

Superhjältekraft. – Att bara äta en i taget.

Kö eller?

Jag vaknade tio i åtta. Inte redo för att stiga upp men så tänkte jag på den där kameran. Så mot bättre vetande klev jag upp och stack iväg till rean.
Jag var inte ensam. Efter att ha köat i fyra köer, en inkö till butiken!, en till betjäning, en till kassan och en kö till varuutlämningen, så är jag nu lycklig ägare till en ny liten och mycket behändig digitalkamera.
Jag vet att reor alltid är ett sätt för butikerna att bli av med utgående artiklar eller att min kamera kommer att säljas ännu billigare om några månader, men man får vara nöjd med dom val man gör i den stund man gör dom.
Och i mitt fall så har jag kikat på precis denna kamera tidigare och nu så fick jag ju liksom både minneskort och fodral ”gratis”.
Jag håller på att ladda batteriet i detta nu, återkommer i ämnet senare.

Superhjältekraft. – Att spara genom att köpa???

Give me a bucket.

Så sitter jag här trettiotvåtusen kalorier senare, hoppas inte nån bjuder mig på ett mintkex.
Den tre kilometer långa kvällspromenaden hem var välbehövlig och skön. Tur att jag inte är med i viktväktarna, för dom röda prickarna skulle stå som spön i backen.
Vore jag katolik så hade jag just avverkat frosseriet i raden av dödssynder.
– Man kan inte äta sig mer än mätt, så brukar jag säga, men jag får nog ta tillbaka det.
Min kompis hade verkligen bullat upp för det stora tabberaset i Katthult, men det var en trevlig och avslappnad afton. God Jul.
Nu måste jag varva ner och låta maten sjunka lite innan läggdags.
Jag tror att jag ska stiga upp i morgon och dra iväg på rea. Har länge tänkt köpa en hyfsad liten kamera, och nu såg jag en Canon på Elgiganten som ligger i min prisklass.
Jag har en gammal digitalkamera som jag måste ladda före varje bild, så den ska få gå i pension. Jag vill egentligen ha en systemkamera men det får vänta. Har blåst alla mina besparingar på mitt sovrum.
Jag har faktiskt kvar min gamla analoga systemkamera. Varför? Ja det frågar jag mig också, den är bara så svår att göra sig av med.
Tror att jag ska göra nåt roligt av den, för värdet är ju lika med noll. Den kan antingen bli en tavla, sönderskruvad till minsta pinal, med alla delarna fastsatta bakom glas. Eller kanske en ljusstake med det uppstickande objektivet som ljushållare.
Om jag köper en julklapp till mig själv så kanske den här bloggen kan få en ansiktslyftning med lite fler bilder.

Superhjältekraft. – Att förvandlas till Mr Creosote.

God jul.

Så här i slutet på uppesittarkvällen kan jag hälsa alla en riktigt god jul. Ta det lite lungt med glöggen bara.

Superhjältekraft. - Att inte förfrysa klangspelet.

Den sista julklappen.

Ett julklappstips i sista minuten.
1. Ta en tom pappkartong och strö lite sågspån i botten.
2. Slå in den i fint julklappspapper.
3. Riv och peta upp ett litet hål i ena hörnet.
4. Lägg julklappen under granen.
När den besvikne mottagaren öppnar sitt tomma paket så behöver du bara se förvånad ut och säga. – Oj, har den rymt.

Superhjältekraft. – Att klara julklappsstressen.

En liten gourmet.

Jag har sparat en ask med fin belgisk choklad för att kunna lyxa lite så här till jul. Jag köpte den på flygplatsen i Bryssel och den var inte billig.
Ikväll är mina två döttrar hemma och vi myser i soffan och ser på julfilm. Då passar det väl bra med en lite extra njutbar kvalitetschoklad.
Så jag hämtar asken och vi knyter upp sidenrosetten, tar av papperet och öppnar locket.
En larv. En liten levande larv sitter på insidan av asken och hånler åt oss. Den vrider lite på huvudet och vi tappar aptiten helt och hållet.
Nu står den finaste chokladen ute i kylan på min balkong, jag tror inte att Belgiska larver gillar minus tjugo grader. Och oavsett om larven har smaskat på choklad eller inte så kommer nog inte vi att äta nåt av den i alla fall.

Superhjältekraft. – Att bara mata fripassagerare med det bästa.

Klapp klapp.

Det här med presenter och julklappar är ju alltid så svårt nu för tiden.
Det var enklare förr, när barnen var små och paketen billiga. Nu har jag svårt att hitta på nåt bra, för dom har ju allt dom behöver och ingen av dom har flyttat på riktigt. Studentkorridor räknas inte.
Det finns såklart saker som dom önskar sig men det är för dyrt. Och sen blir det här med klappar ju bara ett byte av pengar.
Så jag vet inte, vad borde jag hitta på?
När jag tänker på alla år som barnen var små och hur dom tillverkade julklapparna själva, så känns det kanske som om det är dags att ge igen. Nu tror jag att det blir julklappar till dom av samma slag.
Teckningar med obestämbara motiv i krita och vattenfärg.
Flörtkuletomtar med ben av äggkartong och piprensare.
Bokmärken på kartong med glitter runt kanten.
Diverse andra sneda slöjdalster.
Vi får se om mina barn uppskattar det på samma sätt som jag har gjort eller om dom sätter mig under förmyndare direkt.
Missförstå mig inte, jag är inte otacksam. För jag har verkligen älskat alla bilder och alla kreativa saker som dom har knåpat ihop.
Tjejerna har verkligen varit fulla av fantasi och skaparglädje, och glädje är väl liksom hela tanken va?

Superhjältekraft. – Att fixa egen juleglädje.

Mera must.

http://addictedtojulmust.se/

Här är en sida som alla ska lägga till i sin favoritlista.
Killen är en lite seriösare julmust konnässör än vad jag är. Dryckernas dryck förtjänar en värdig hemsida med sakliga recensioner av en äkta sybarit.

Superhjältekraft. – Att smutta på en lagrad nyckelbryggd.

Ett hjärta vid min dörr.

När jag kom hem i dag så fick jag en present.
I den nysnö som har fallit utanför min dörr, hade någon format ett stort hjärta med sin hand.
Jag tar förgivet att det bara är några barn som busar, men fotspåren runt om var inte så små. ???
Jag såg mig omkring, inga andra hade fått nåt, bara framför min dörr. Kanske nån som driver med mig, eller var det bara lite konstigt.

Superhjältekraft. – Att få ett iskallt mottagande.

Dag 13.

Superhjältekraft. - Att äta en pepparkaka och bli snäll.

Hårfint.

Det kommer att bli på det berömda håret att jag kan bära upp min nya madrass i min trappa.
Jag tyckte att jag hade mätt, men idag bar jag ut en skrivbordsskiva som jag ska såga av. Den är precis etthundrasextio centimeter och den slickade taket i min lilla hall, just där trappen tar vid. Hur ska det då gå med en madrass som också är två meter lång?
Jag ror det ska gå men jag blir lite orolig.
Men jag får väl gardera mig med några starka vänner på leveransdagen, för den går ju att hiva upp på balkongen med rep, och ta in den vägen om det kniper.
Jag har målat min skänk, och nu syns det att den är köpt på Jysk. När den var syrabetsad så märktes det inte hur sned och vind den är, men nu när den är vit så blir alla springor så tydliga.
Fast man ska ju inte haka upp sig på sånt som man inte kan påverka, den blev jäkligt fin i alla fall. Skivan är mörkbrun fast den ser svart ut på bilden.
I morgon så ska det snickras underrede till madrassen, och om jultomten hjälper mig lite så kanske jag fixar mitt sovrum innan jul i alla fall.
IKEA har ju lovat leverans dagarna före.

Superhjältekraft. – Att tro på tomten.

Bara ett litet slick.

Tänk dig ett tjockt lager av rimfrost. Ett oemotståndligt gnistrande ludet lager av vita iskristaller.
I kvicksilverlampans bleka sken får det liv, det blinkar till dig.
– Smaka på mig. Nästan som glass, du bara måste göra det. Du sträcker ut tungan och känner hur frosten liksom pirrar på tungan när den smälter, bara smaka lite.
Det finns en magi i sådana kristaller, sådana som bara bildas på iskallt järn.
Det är minus trettiotvå och värmen på din tunga rår inte på lyktstolpens förmåga att frysa vatten till is. Det tar noll komma sju sekunder för alla papiller på din tungspets att förenas med det galvaniserade järnet.
Du sitter obönhörligen fast, ensam i den klara vinterkvällen. Din andedräkt ryker och bildar nya kristaller på stolpen, halsduken, kanten på mössan och dina ögonfransar.
Du drar lite och känner hur ont det gör, törs inte dra mer av rädsla för det onda, men kylan gör också ont. Försöker värma dig lös med lovikavantarna, fast dom är blöta och fastnat också på stolpen.
Häääääälh. Paniken får ditt hjärta att slå hammarslag och tårarna rinner på dina röda kinder. Häääääälh. Du är ensam, aldrig förr så ensam.
Tungan har domnat bort och det finns inget alternativ.
Allt är över på några evighetslånga sekunder, och den biten av tunga som sitter fastfrusen på en av kommunens lyktstolpar kommer så småningom att tina lös. Fast några dagar framöver kommer den röda fläcken av slemhinna vara det stora samtalsämnet hos grannskapets alla ungar.

Det handlar inte om mig, jag var en av grannskapets ungar. Men jag behöver bara tänka tanken för att känna hur ont det gör.
Köldexperten säger att man ska kissa på tungan, jo det är lättare sagt än gjort. Kan du tänka dig hur det skulle gå till?
Påbyltad som en astronaut med snö upp till knävecken. Inte ens den vigaste strippa skulle kunna åla sig runt stolpen och pinka med sån precision.
I boken Populärmusik från Vittula så ligger huvudpersonen på knä med läpparna fastfrusna i backen, dessutom så vill jag minnas att han hade tillgång till en mugg.
Fusk.
Jag har suttit fast ett par gånger, men aldrig dragit mig lös.
En gång följde jag min mor till konsum, fast jag stannade ute i snön och lekte. När hon hade handlat klart och kom ut från affären så stod jag mycket stilla med tungan väl förankrad i det smidda trappräcket.
Jag fick en skopa varmt vatten.
Det enda min mor sa var. – Det var tur att det inte var din bror, han skulle aldrig ha väntat.

Superhjältekraft. – Att ha is i magen, eller kanske hellre varm choklad.

Alma

Här får du en liten mysryslig vinter historia.

Superhjältekraft. - Att inte vara så himla nyfiken.

Utland, snö och madrassval.

I dag blev det en liten rockad med göromålen. Minus nitton utomhus, så då får man ju passa på att avfrosta frysen. Och avfrostar man frysen så kan man ju dra fram och städa bakom, det händer inte så ofta.
Sen betsa skivan en sista vändan på skänken och grundlacka stegen till våningssängen.
Jag stökade lite i köket och upptäckte att jag inte kommer att rymma hyllan där jag har haft mina hobbyprylar. Typiskt, måste hitta en ny lösning på det.
Så då har jag ännu en möbel som ska på loppis.
Jag var på IKEA igår. Tre vänner följde och det blev en trevlig tur.
Dom hade madrassdagar och en naprapat som hjälpte till med goda råd vid val av madrass. Det passade ju mig perfekt, trodde jag.
Jag hade ju sett ut en madrass i förväg som jag trodde att jag ville ha, men det kändes inte riktigt rätt när jag provlåg.
Så kom naprapaten. Han snackade och viftade med händerna, pratade om kotor och avlastning, zoner och stöd.
Sen demonstrerade han sin tes på mitt resesällskap, hon fick provligga flera sängar och han letade kotor och tryckte och pekade. Han verkade lite småstressad för det var mycke folk i farten, och det fanns gott om sängspekulanter.
När han förstod att det bara var jag som var ute efter säng så sa han att jag kunde välja vilken madrass jag ville för jag var kille, och vi är ju rätt så raka i figuren. Han sa det två gånger, jag fick välja vilken madrass jag ville för jag var kille. Hm, inte mycket till hjälp.
Jag köpte några sänglampor, det var allt. Mina vänner skulle köpa bokhyllor, men dom var slut i lager.
Så vi åkte en sväng utomlands istället. Jag har hört att man kan fly den nordiska vintern med en tur till främmande land. Men jag kan säga att det var precis lika kallt i Torneå som i Haparanda. Och inte lockades jag att köpa nåt värmande heller.
Det blev lite godis från den gigantiska godisaffären innan vi begav oss hemåt.
Det flisstrade lite när vi åkte ut ur Haparanda men det var mest bara kallt, och vi blev förvånade när vi mötte plogbilar. Vi häcklade dom två plogbilarna, för snödjupet på vägen var noll och i kanten mindre än två centimeter. Plogstålet skrapade i asfalten så gnistorna yrde.
Men vi fick snart smaka vrede från vinterguden Ull. Det började snöa på riktigt och snöröken blev snart ogenomtränglig.
Jag hatar snörök. Det finns egentligen bara en säker hastighet då, noll kilometer i timmen.
Fast vi skulle ju hem, så jag körde på helspänn och försökte hålla hjulspåren som syntes typ tio meter framåt. Tur att det gav sig när vi passerat Kalix. Det är en rätt så lång resa hem från Haparanda, även utan skitväder.
Jag har nu sovit på saken och beslutat mig för att beställa en madrass, en av dom andra som jag provade, jag kan inte gruva mig längre och jag vill inte ha kvar min gamla smala madrass.
Ja där har jag ytterligare en grej att sälja, jag måste nog snart annonsera.
Om jag kan hålla balansen på möbleriet i min lägenhet med devisen ”en sak in, en sak ut” så vore det bra.

Superhjältekraft. – Att få hjälp till självhjälp.

Femtio mil för en köttbulle.

Det blir till att åka bil till IKEA i morgon, jag bara måste få veta om deras madrass är ett alternativ. Och just nu har dom en kampanj så dom kör hem den gratis.
Fast jag har ju hittat en bokhylla och ett skrivbord också.
Jag har lite dille på skrivbord, det blir ett i mitt sovrum, ett i tjejernas rum och två i köket. Ja köket är ju inte bara kök, det blir ju kök och hobbyrum, så bordsyta är bra.
I mitt sovrum börjar bitarna falla på plats. Bröstpanelen sitter på plats och sänggaveln är färdig, den ska bara klarlackas ett varv. Och idag har jag betsat skivan på skänken, sen ska den få vita sidor och lådor.
Så det tar sig, även om det känns gå långsamt.
Det stora som är kvar är att bygga underredet till madrassen och att måla det, plus målning av skänken såklart.
Synd att jag inte äger min lägenhet, för mitt sovrum ska ju få lite blandning av New England, Kolonial, Marin tema, typ. Så i taket skulle jag vilja måla en två meter stor kompassros i en lite blekgrå nyans, men jag vet inte om eventuella nya hyresgäster skulle uppskatta det.
Så jag får väl fixa en matta istället.

Superhjältekraft. – Att tvingas kompromissa med alla idéer.

Varde ljus.

Det brukar alltid vara trasiga lampor i alla juljus som man tar fram ur förrådet. Men som omväxling så lyste julstjärnorna i år.
Däremot så fattas det en lampa i min adventsljusstake.
När jag packade ihop grejorna förra året så rymdes inte ljusstaken riktigt så jag skruvade ur topplampan. Sen lade jag den säkert på nåt listigt ställe, väldigt listigt.
Jag har letat på alla smarta ställen, alla logiska ställen, alla kanske ställen, alla konstiga ställen men den är borta. Den borde ju ha varit i kartongen med allt annat jul, men så enkelt fungerar inte min listighet.
Nu blir det en tripp till affären, hoppas dom har rätt sort. Smålampor tillverkas i en babiljon olika varianter, för det finns ingen svensk standard i dom kinesiska stakarna.

Superhjältekraft. – Att stoppa upp ett ljus i mörkret.

Pys på dig.

För en vecka sedan var Bravida hit och slutbesiktade värmesystemet. Sedan dess har jag suttit och frusit, och i kväll behövde jag en tjock jacka för att hålla värmen.
Det stod på lappen jag fick i brevlådan att dom skulle göra sista justeringen och lufta elementen.
Jag har varit lite misstänksam på termostaterna, men vi har inte fått nån info om hur det här nya funkar med givare och så. Man tänker ju att det kanske ska vara så hädanefter, givaren inställd på knappt nittongrader för att spara pengar.
Men nu var det kallare än så, så i kväll tog jag fram en kylklabb ur frysen och la den på termostaten till elementet i vardagsrummet, jag tänkte tvinga igång lite cirkulation.
Och nog hände det nåt, jag hörde hur luften började röra på sig. Då blev jag less och tog fram en skruvmejsel och ett glas, sen gick jag runt och luftade alla elementen.
Pyyyyyyyyysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss.
Så mycket luft bildas det inte i ett system som har blivit luftat en vecka tidigare. Jag gissar att jag har släppt ut tjugo liter luft, elementen var nog bara halvfulla.
Det är typiskt att Bravida har anställt Pellejöns och hans polare, och att just dom två hade ansvar att lufta hemma hos mig.
Eller hade dom lagt ut det på entreprenad så det var Fixarfrasse och Lången som skulle komma. Men dom kanske istället satt utanför systemet och klämde en bira.
”– A de é lugnt, det fixar jag”.
Det går fan inte lita på lejdfolk.

Superhjältekraft. – Att måsta bryta upp parketten och elda för kråkorna.

På g.

Äntligen har jag börjat måla, bröstpanelen har fått ett varv vit grundfärg.
Det känns förståss bra, men den ska torka i sexton timmar.
Jag vill måla klart nu. Det kliar i hela kroppen att få nåt klart, nu.
Det blir istället lite middag, risgrynsgröt tror jag.
Om ni orkar vara vaken så kan jag rekommendera en underbar film ikväll, Brazil som sänds på svt2. Terry Gilliam har som vanligt dragit historien ett steg till, synd att den börjar så sent.

Superhjältekraft. – Att se på färg som torkar.

Just nu.

Jag hinner inte det jag vill. Jag hinner ingenting. Det känns i alla fall så, för det är fler än en som vill ha hjälp och jag säger som vanligt ja.
Jag hade en tanke att min lägenhet skulle vara klar innan jul, men nu känns inte det som en möjlighet. Allt drar ut på tiden och jag vill inte göra nåt som stör mina grannar efter nio på kvällen.
Sen ska jag försöka sköta om min kropp med lite träning också, fast det känns oändligt jobbigt när jag har annat som hänger över mig.
Skulle ha börjat måla bröstpanelen, skulle ha byggt klar sängen, skulle ha målat skänken och bokhyllan, skulle ha bytt tyg på mina pallar, skulle ha flyttat om i köket, skulle ha städat klart efter byggjobbarna och bonat golvet på toa, skulle ha hälsat på mina vänner, skulle ha bytt olja på bilen, skulle ha bakat, skulle ha köpt julklappar och börjat pynta.
Ja förutom att lösa alla jävla problem som mina chefer envetet fyller mina dagar med.
Jag är tidsoptimist, har alltid varit. Och jag brukar kunna hålla uppe farten om jag bara får vara ifred. Men nu verkar det hopplöst.
Jag har tappat lite ork och lust också, min fritid känns lika ostrukturerad som mitt jobb. Katastrof.
Jag har ingen bra pysventil och jag känner att jag blir lite lättretad och sur.
Så jag har blivit en tidspessimist, ser inte nåt ljus i änden på tunneln.
Det är kanske bra föresten, han som såg ljuset blev ju överkörd av tåget.

Superhjältekraft. – Att acceptera längden på nuet.

Next step, anal probe.

Så här skriver Jonas Högberg i en artikel i Aftonbladet.

”Xbox 360-kameran Kinect ser och hör allt du gör. Övervakarsamhället har nått nästa steg i utvecklingen – tack vare Microsofts rörelsekänsliga kamera Kinect.
Trodde du att allt var frid och fröjd nu när du installerat din Kinect, slängt handkontrollerna och börjat leva i framtiden?
Tänk om. Nu avslöjar nämligen Microsoft att den känsliga kameran inte bara kan känna igen den som spelar utan även läsa av dennes rum och kläder för att på så sätt skaffa sig ett hum om personens intressen.
Och framför allt, den hör vad du säger och har möjligheten att registrera dina ord.
”Flertal affärsmöjligheter”
På ett affärsmöte i förra veckan ska Xbox-divisionens ekonomiske chef Dennis Durkin ha spekulerat i de ”möjligheter” den här graden av övervakning medför, rapporterar Wall Street Journal.
– Vi kan anpassa innehållet vi presenterar till dig beroende på vem du är, sa Durkin. Hur många finns i rummet när en reklamannons visas? Hur många människor är närvarande när ett visst spel spelas?
När du tillför en sån här apparat till ett vardagsrum uppenbaras ett flertal affärsmöjligheter som en direkt följd.
Grovt inkräktande. Personligt riktad reklam är ingen nyhet, Facebook gör det hela tiden, men den här typen av scanning och avlyssning skulle onekligen av vissa användare uppfattas som en kränkning av privatlivet.
Frågetecken uppstår kring vad som skulle hända om systemet skulle göras tillgängligt för allehanda säkerhetstjänster eller andra, mer tveksamma organisationer.
Men Microsoft var också snabba med att skicka ut en skriftlig dementi i efterhand och påpeka att även om Kinect kan läsa av ditt hem i annonseringssyfte (eller något annat syfte) så använder man sig inte av den informationen. Inte än i alla fall.
Det hindrar inte George Orwell från att vända sig i sin grav.”

Vad ska man säga? Hela världen verkar styras av reklamförsäljning. Allt jag gör på internet registreras, alla sidor jag tittar på, alla sökord som jag knappar in, all e-post, alla sms och alla samtal övervakas och registreras. Det bara är så.
Den mesta registreringen görs för att nån vill sälja en reklamplats som är riktad just till mig. Men kan det vara hela sanningen?
Finns det oändligt med pengar i världens samlade reklambudget? Eller är det bara en täckmantel.
Det går ju rykten om spionprogram som kan sätta igång webbkameran på en dator utan att det märks, och nyss så visades ett kryphål som gör det möjligt att se och lyssna genom andras iphone. Klart att det finns andra än reklamkillarna som är intresserad av mig, och särskilt om jag har några suspekta hobbys eller några extrema åsikter.
Så det kommer ju inte direkt som nån överraskning att ett oskyldigt tillbehör till en spelkonsol kan användas i rent underrättelsesyfte.
Har vi nån gräns för vad vi kallar integritet eller är vi så beroende av digital bekräftelse, nu när vi lägger ut hela vårt liv på internet, att vi skiter i det?

Superhjältekraft. – Att bli avslöjad med fingrarna i chipspåsen.

Vinkevink.

Det gäller att börja träna i tid om man ska slippa bekymmersrynkan.

Superhjältekraft. - Att trimma ögonbryn.

Hej då hjärnceller, hej då.

Jag betsar med lackbets, inte kul. Jo kul för det blir fint, men det luktar ju som om BT-Kemi har grävt ner gifttunnor i mitt sovrum.
”Sörj för god ventilation” står det på burken. Men det är minusgrader ute och dom fyrtiotvå kubikmeter med luft som finns därinne är överfulla med lösningsmedel.
Jag har öppet det lilla vädringsfönstret men lukten sprider sig med ventilationen. Det påminner mig om tider med modellbygge och sprayburkar.
I huset jag växte upp i hade vi ett hobbyrum, ett riktigt hobbyrum. Det var väl inte så stort men där fanns en arbetsbänk med skruvstäd, hyllor på väggarna, ett skåp med okänt innehåll och ett gammalt köksbord.
Överallt stod det burkar och lådor med bra-att-ha grejor. Där fick man stöka som man ville, och det pågick väl alltid något projekt.
Bland annat att måla delar till någon plastbyggsats. Jag minns inte att min mor hade några synpunkter, men det måste ha luktat i hela huset när jag brände av en hel sprayburk i det lilla rummet.
Så redan som liten pilt hade jag en vana att döda hjärnceller med ozonförstörande aerosoler, och det kanske förklarar en del.
Nej nu ska jag öppna alla fönster för ett välbehövligt korsdrag, mina näshår har krullat ihop sig.

Superhjältekraft. – Att ge min hjärncell en dos av frisk luft.

Sängångest.

Jag har jobbat några dagar, bromsat hostan och suset i huvet med piller. Vet att jag inte varit den effektivaste, men vem har råd att vara sjuk i dessa tider?
I går så fick jag till och med ork att ta itu med mitt sovrum.
Så det blev en tur till Byggmax för att köpa virke. Sänggavel och bröstpanel kan jag ju göra klart utan säng. Så nu har jag nåt att göra dom närmsta dagarna.
Men den jobbigaste biten, att välja säng, är kvar.
Jag gjorde ju en runda på alla möbelaffärer tidigare i höst, men på den korta stund jag ligger i affären så känns ju alla sängar bättre än min nuvarande. Och inte skiljer det just nåt i pris heller, utom hos IKEA.
Där är en likvärdig säng bara hälften så dyr, men deras säng har jag ju inte provlegat.
Det känns lite knäppt att åka tjugofem mil bara för att lägga sig och vila en stund, och sen åka tjugofem mil för att komma hem igen.
Jag vet inte om jag har ork till det just nu i alla fall.

Superhjältekraft. – Att provligga säng är också ett jobb.

Slå klackarna i taket.

Den som vill va fin får lida pin, vem sa så? En kvinna såklart.
Jag sitter och slötittar på Kobra, och där tar man upp höga damklackar ur en konstnärlig, en provocerande och en medicinsk synvinkel.
Och jag fattar ingenting. Men jag är ju lite korkad.
Varför väljer tjejer att ha skor med så usel passform och med så höga klackar att dom skadar sina fötter för livet? Och vi pratar inte om kvinnor på sjuttonhundratalet, nej moderna tjejer som bor i länder där kvinnan har rösträtt, egen ekonomi och eget självbestämmande.
Man väljer frivilligt att få skador på hälsenor, ligament, tår och trampdynor. Allt för en fullständigt galen modetrend.
Vi fnyser lite föraktfullt åt dom gamla geishorna som band ihop sina fötter till små knyten så dom knappt kunde gå, men den moderna västerländska kvinnan är kvar i samma stadium.
Frivilligt kuvad, stapplandes runt på styltklackar och köpandes skavsårsplåster i storpack.
Det finns kliniker som specialiserat sig på att operera kvinnofötter så att dom ska passa i de chickaste skorna.
Jag kan förstå den konstnärliga och provocerande delen, men då pratar vi inte om skor som ska användas mer än till en modevisning, två vändor på catwalken.
Men att använda såna skor dagligdags?
Jag har faktiskt en faster som inte kan sätta ner sina hälar i marken när hon går barfota, hennes hälsenor är så anpassade till höga klackar. Tokigt men sant.
I djurvärlden så är det ofta hanen som lägger sig till med galet skulpterade attribut för att imponera på honorna, men hos människan är det tvärt om.
Skillnaden är att människohonan inte behöver imponera på hanarna, han kommer alltid vara intresserad ändå, den som honorna vill imponera på är andra honor.
Jag fattar ingenting.

Superhjältekraft. – Att vara född med hälar att stå på.

Endast den starke överlever.

Jäkla förkylning.
Jag trodde den hade gjort sitt värsta, men inte då. Det finns visst lite kampvilja kvar i dom små bacillerna.
Dom har ju krigat nu i fem dagar, från halsen upp i ett öga, ut i öronen, in i skallen, tillbaka ner i bröstet.
Fast dom förlorar mark på alla flanker så vägrar dom skriva under nåt fredsavtal.
Lite sömn, ludd i skallen och en massa tjockt som ska hostas upp tvingar i stället mig till att kapitulera.
För ni vet väl hur det är när en kille är förkyld?
Men tyvärr så finns det ingen här som tycker synd om mig, ingen som kan dalta och fixa mat. Ingen som köper salt godis, och som bäddar ner mig i soffan med en kopp varmt och en bra film. Ingen som ser till att jag tar min Bromhexin och Alvedon i tid.
Jag är helt utlämnad till naturen och det naturliga urvalet à la Darwin.
Om jag inte överlever så kan ni trösta er med att jag hjälpte till att stärka människosläktet.
Stackars mig.

Superhjältekraft. – Att hoppas på ett snabbt slut.

Dubbel dos av saffran.

När vintern tränger på och känslan av mörker lägger sig som en kall våt filt, då är det tillåtet att använda vilka knep som helst.
Min dotter och jag bakade lussekatter i förrgår. Det är så härligt att känna doften, den är så starkt förknippad med värme, ljus och mys. Men man måste ha i två påsar saffran, annars blir det ingen fjutt.
Dom blev inte särskilt stora, så det är tillåtet att äta många. Och med julmust i glasen så är det omöjligt att känna mörker.
Jag tror att jag ska värma en nu som efterrätt till frukost.

Superhjältekraft. – Att torka våta filtar med bakverk.

Byggstopp.

Den största möbel jag nånsin byggt står klar.
Eller nästan klar, jag hann inte måla stegen. Det får bli sen när dottern åkt igen. Sängen blev riktigt bra, fast inte exakt som jag hade tänkt.
Men det känns bra att få stryka gardiner, torka golv och vara någorlunda klar med ett rum i alla fall. Behöver bara hitta ett litet skrivbord och en byrå, helst vitmålat och av lite äldre snitt. Sen kan jag säga som Maria Montazami,
”– Jag skulle vilja vara gäst hemma hos mig själv.”
Jag åkte såklart på den där förbaskade förkylningen som alla så villigt delade med sig av, så byggnationen i mitt sovrum ligger lite på is. Men jag hittade ett passande skrivbord till mitt sovrum på blocket.
Det var alldelens för dyrt när jag först såg annonsen, men jag har haft ögonen på den under några veckor. Nu så var priset sänkt och det gick att pruta några hundra till, så det blev en tur ut på vischan för att göra affär.
När jag kom in i villan hos tjejen som sålde skrivbordet så kände jag direkt en omisskännlig doft av mögel, troligtvis vattenskada. Ska man säga nåt eller?
Dom vet kanske redan om det, men dom kan ju lika gärna ha vant sig vid den smygande lukten och bor ovetandes i ett sjukt hus.
Jag har tidigare hamnat i samma situation, okända eller ytligt bekanta som bor i hus som luktar fuktig källare.
Ska jag haspla ur mig min misstanke eller inte?
Det känns som att fråga en lätt överviktig kvinna hur långt gången hon är, jag kan ju aldrig vara säker.
Nog om det, nu ska jag kurera mig med lite chips och en slak kväll i tv-soffan.

Superhjältekraft. – Att ofrivilligt konkurera med en mögelhund.

Spånskalle.

Att kapa med cirkelsåg inomhus är inte bra. Särskilt när man kapar MDFskivor i ett litet sovrum.
Dammar det? Jo kanske lite, jag tror Lutzen skulle vara avundsjuk.
Nu känns det som jag har grus i ögonen och ett rivjärn i halsen. Fast det raspiga i halsen kan lika gärna komma från alla mina sjuka jobbarkompisar.
Det hostas som på ett dagis efter sommarlovet. Det fattas bara lite grönt rinnande klet på legoklossarna för att liknelsen ska bli komplett. Det är så många som är förkylda att man börjar undra vad som egentligen försiggår på kontoren.
Skulle bara fattas att jag blir sjuk när jag äntligen har tagit ledigt.
Jag håller på att bygga säng till det lilla sovrummet och ritningen finns bara i mitt huvud. Det är kanske inte den bästa lösningen, men det gäller ju bara att inte ha för bråttom.
Idag så började jag kapa till stolparna, och mitt i mitt sågande så fick jag en uppenbarelse. Eller kanske var det bara erfarenheten av tidigare gjorda misstag som talade till mig.
Jag hade bara sågat en millimeter i andra stolpen när jag kände att nåt var fel. Höger och vänster så såklart, jag måste ju göra spegelvänt på andra sidan.
Tur som en tok, eller slarvigt av mig. Vilket som, jag slapp köpa nya stolpar i alla fall.

Superhjältekraft. – Att visualisera i 3D.

Oväntat besök.

Jag hörde hur det dompade och rasslade nere i trappen och jag trodde det var grannen som joxade, men då det inte slutade så gick jag för att kolla.
Det var nån som försökte dyrka mitt lås.
Nu, ikväll, nyss!
Jag tände och blinkade med taklampan så att vederbörande skulle förstå att jag var hemma, men han fortsatte att fiffla ändå.
Då gick jag ner och utan att öppna så bankade jag på dörren och frågade vad han ville. Och nu reagerade han, det blev tyst.
Jag såg genom det buckliga glaset hur han tog ett vingligt steg bakåt och tittade sig runtomkring.
– Oj, fel gata.
Hans kroppsspråk sa att det skulle bli en tung morgondag.
Från mitt fönster såg jag hur killen vinglade bort mellan husen.
Jag hoppas han hittar hem för jag har inget kaffe att bjuda på.

Superhjältekraft. – Att inte bedriva fyllecellshotell.

Halloween utan godis.

Äntligen uppkopplad igen. Nu sitter jag i trappen och surfar, den platsen är för tillfället ledig.
Om jag hade valt en laptop så hade det här varit så mycke enklare. Men nej, jag skulle såklart ha en stor låda med massor av sladdar och fast lina i väggen. Och då blir det lite spartanskt i ombyggnadstider.
Jag glömde att det var Halloween i helgen, så jag har inte köpt nåt godis. Typiskt.
Det ringde på dörren i går kväll och jag hörde några barn skratta, då kom jag ihåg det.
Snabbt som ögat kollade jag igenom mitt skafferi, inget gott. Bara några burkar majs, blir det bra? Nej, leta vidare. Hittade micropopcorn ovanför kylen, så jag grabbade dom och sprang ner för trappan. Men monsterföljet hade dragit vidare.
Inte för att det spelar mig nån roll, men dom brukar ringa på min dörr och dom brukar vara riktigt roliga.
Jag släckte lampan i hallen och låste dörren, det känns dumt att stå tomhänt om dom kommer tillbaka.
Förra året så länsade Freddy Krueger mitt förråd av Snickers.
När jag sträckte fram skålen så passade han på, han spretade med fingrarna likt en timmergrip och fick med sig ett Guinnes rekord i enhandsgodisplockning.
Jag hade svårt att hålla mig för skratt när Kruegers kompisar läxade upp honom för tilltaget.
Men när jag tittade ner på bottenskrapet i den länsade skålen så blev jag tvunget att släcka lampan och låsa dörren.
Man vill ju som sagts inte stå tomhänt om Jason eller Ghost face tittar förbi.

Superhjältekraft. – Att ge små barn en sockerchock.

Inte så välstädat.

Ligger på mitt hallgolv igen. Det bjuds på kantarellsoppa och ostmackor.
Tänkte att jag skulle titta på några avsnitt av South Park på datorn, men mina högtalare är såklart nån annan stans, så det går lite dåligt.
Jag ser ett granbarr som sitter fastkilat under en golvlist, det måste ha suttit där i snart tre år, ett minne från mitt första år här.
Jag skulle prompt ha en julgran det året, en välklädd levande gran som kanske skulle bevisa att allt var som vanligt och att allt skulle bli bra.
Den var jättefin med massor av glitter, flaggor, blanka bollar, hemmagjort pynt, lampor och en spira på toppen.
Granen stod här i hallen och spred sitt varma sken till alla rum. Jag gjorde allt för att den inte skulle barra, la sockerbitar i foten och fyllde på vatten när det behövdes.
Den fick stå ganska länge efter jul för det är ju så mysigt med ljusen i den mörkaste av alla årstider.
Men sen blev det dags att slänga ut den, och varje gång jag lyfte av en boll så rasade barren. Det frassade friskt från frejdligt fallande förtorkade fossiler. Alltså det rasade barr, många barr.
För att inte granen skulle lämna en matta av barr hela vägen ut så dompade jag den hårt i golvet, och det funkade. Hallgolvet blev grönt och stickigt. Granen blev naken, de stackars barr som skylde den torkade lekamen var få.
Jag bar ut skelettet och skakade försiktigt av julgransmattan.
När jag stod där och tittade på den oöverstigliga högen av barr så fattade min hjärna ett eget beslut, jag lovar att jag inte var delaktig. Jag tog fram dammsugaren, pluggade i kontakten och riktade munstycket mot komposthögen.
Jag hann en halvmeter in i högen.
Ooooooooooooiiiiiiiiiiiiiiii. Sugaren fick andnöd och panikångest. Påsvarningen lyste röd, illröd. Jag blev tvungen att utföra en Heimlich manöver.
Min dammsugare gjorde verkligen ett tappert försök, men påsen fylldes på mindre än noll komma tre sekunder. Ja inte bara påsen, hela slangen också, och alla andra skrymslen inuti.
När jag tog ut dammsugarpåsen så rasade det barr från alla delar av maskinen, och alla barr som passerat slangen var helt plötsligt statiskt laddade.
Barr, barr, och åter barr.
Granen satt såklart i sin himmel och skrattade åt sin egen välgenomtänkta hämnd, för den fungerade lika klockrent som ett Hollywoodmanus.
Det blev säkert en halv matkasse innan alla nesligt uppladdade och förvånansvärt flyktvilliga små retstickor var uppsopade. Och föresten, hur dammsuger man insidan på en dammsugare?
Här har det inte blivit några fler granar sedan dess.

Superhjältekraft. – Att inte ge julgranar en avsugning.

På golvet.

Jag ligger till bords, som dom gamla romarna.
Jag äter en lätt lunch, med fötterna i köket och resten av kroppen vilandes på min stora balkongkudde som jag lagt på golvet i hallen. Det är inte särkilt bekvämt, det finns andra sorters kuddar jag hellre vilar mitt huvud mot.
Men hur gjorde dom egentligen när dom låg på sina schäslonger och hade sina festmåltider? Man ska ligga på sidan med vänster arm som stöd och plocka för sig med höger. Jag hinner ju bara ligga här i två minuter innan min arm har somnat och nacken börjar stelna till.
Jag är nog inte skapt som de privilegierade, eller så saknar jag bara det överflöd av mat och kvinnligt sällskap som skulle få mig att glömma obekvämligheten.
Alternativet för mig är att stå vid köksbänken, men då känns mitt hallgolv som en trevligare plats.
Inga möbler går att använda, allt är belamrat och ihopskuffat. Ja allt utom min madrass som jag ska sova på i natt, den ligger i rumssoffan och tvärs över rumsbordet, så den fyller fortfarande sitt syfte.
Av mina sjuttiosju kvadrat kan jag bara använda tretton, badrummet, hallen, halva köket och madrassen i vardagsrummet.
Rörkillarna har lovat att komma i morgon och arbetet ska ta två dagar. Sen kommer det säkert att ta två månader innan jag har stökat tillbaka och allt ser ut som jag vill.
Jag har scannat Blocket efter lite begagnade möbler, jag behöver ett skåp till den gamla stereon och ett gammalt skrivbord som ska passa i mitt sovrum. Men det som ser intressant ut, finns alltid så långt bort eller så är det på tok för dyrt.
Så jag få ta lite av mitt tålamod och sikta på en färdigmöblerad julafton.

Superhjältekraft. – Att ligga som ett utvik och hoppas på en kvinnlig rörmokare.

Varför finns det små gula lampor?

– Jag använder aldrig blinkersen, alla jag känner vet ju vart jag ska.
Detta citat myntades under en av många diskussioner om trafiken här i stan. Jag vet inte varför det ämnet är så intressant, det finns ju inte så mycket trafik här. Fast några tycker att det är katastrof att man blir sittande två vändor i rödljuset när kön är som värst.
Men intresset kan ju ha nåt att göra med tillståndet på trafikkunskaperna hos dom körkortsbegåvade, eller ska jag säga obegåvade.
Det händer såklart att jag blir lite uppjagad över nån virrpanna som inte verkar veta skillnad på höger och vänster, men oftast så märker jag inte av alla konstigheter som bilfolk gör här. Det är först när jag kommer till en annan stad som det blir uppenbart hur många egna trafikregler som vi har hittat på och hur lite vi använder blinkersen i den här staden.
Jag orkar inte ens kommentera dagens intermezzo med en herre i guldfärgad Volvo.
Och jag vet att jag också gör fel ibland, jag är ju fostrad i samma anda, något som mina barn så vänligt påpekat.
Men jag försöker att använda min blinkers, och jag har ganska bra koll på rondeller och filbyten.
Fast jag har å andra sidan aldrig varit nån hetsig trafikant som bufflar mig fram, jag är bara en liten besserwisser, precis som alla andra grabbar.
Numera försöker jag vara både tålmodig och hjälpsam, hur knasigt andra än kör, för tanken är ju ändå att vi alla ska komma helskinnade hem.

Superhjältekraft. – Att överleva ett enkelt filbyte.

Totalt kaos i ensamheten.

Jag ligger på mage, på en kudde, på golvet i min lilla hall.
Mina ben är i vardagsrummet och min dator står på golvet i det lilla sovrummet, bara tangentbordet är här hos mig i hallen.
Det kan bli så när fjärrvärmerördragarkillarna inte håller tidsschemat.
Hela lägenheten är ihoppackad för att ge arbetsutrymme, men jag fick lite datorabstinens och packade provisoriskt upp min dator här. Det är den enda lediga platsen.
Det känns som om jag är sexton igen, som om jag nyss flyttat hemifrån och lever lite från dag till dag. Det är tur att jag är ensam, det hade inte varit kul att dela den här röran med andra.
Det är inte många stunder jag känner så, och jag hade nog, om sanningen ska fram, allra helst delat den här röran med en mysig tjej.
Det känns kanske särskilt ensamt när gardiner och tavlor är bortplockade så det ekar tomt i alla rum.
Sen så är det mörkt och kallt ute, även om det första täckande snölagret gör allt det kan för att lysa upp.
Det känns verkligen som om jag saknar nån att krama i kväll. Fast jag är väl bara lite extra trött efter en smått förvirrad vecka och en stressig dag.

Superhjältekraft. – Att längta efter någon.

Hantverkare.

Jag kom hem med välfylld blåsa efter att ha kryssat runt stan i diverse ärenden, studsade in på toa och lyfte på locket. . .
Jo jag vet att min lägenhet förvandlas till en arbetsplats när det kommer hantverkare. Jag förstår också att en arbetsplats behöver toalett, och jag är inte kinkig på vem som använder min toa.
Men jag kan tycka att elektrikern som så påpassligt lade en kabel under sitt besök, också kunde se till att spola bort den efter utfört förvärv.
Särskilt som jag har utrustat min toastol med en stor dekal som uppmanar alla att hålla uppe knappen tills toan spolat klart, den är lite usel på att få iväg allt oönskat annars.

Superhjältekraft. – Att inte lämna gårdagens middag i andras porslin.

Richard Wilkinson.

Jag hoppas du orkar se en tankeväckande föreläsning. Om inte alla sju delarna syns så finns dom såklart på youtube.

Superhjältekraft. - Att lyssna på en mycket intressant föreläsning.

237 skruvar.

Så var den andra sängen också nerplockad. Efter att ha sovit tre år i köket, är min specialare till säng nu bara ett minne. Tvåhundratrettiosju skruvar och lite släthyvlad furu, tur att jag inte hade limmat också.
Att stöka runt som nu när dom drar in fjärrvärme är ganska bra, Det skulle behövas nån gång då och då.
Under min säng i köket har jag haft förvaring. Och när jag nu plockar i dessa grejor, saker som jag inte saknat på tre år, så märker jag hur mycket onödigt jag samlat på mig.
Jag stoppade en sopsäck full med skrot, och fyllde bagaget på bilen med gamla tidningar för en vända till återvinningen.
Varför sparar folk på gamla tidningar? Varför sparar jag på gamla tidningar? Ska jag läsa dom igen? Inte troligt, det kommer ju hela tiden ut nya som jag hellre läser.
Jag har dock sparat några pärmar med reportage som jag har klippt ut och så nördigt satt in i plastfickor. Dom får leva ett tag till. Men det blev såklart en massa andra saker som ska förvaras nån annan stans.
Min gamla stereo till exempel. Jag är lite tveksam till att behålla den, för jag lyssnar ju mest på datorn nu förtiden, och en gammal stereo med stora högtalare tar så mycket plats.
Men jag minns ännu hur dyr den var när jag köpte den, så den är lite svår att skiljas ifrån, inte för att den är värd nåt i dagsläget men den är fortfarande rätt ok.
Sen, när jag var i förrådet och hämtade en tom flyttkartong, så såg jag fler saker som jag borde avyttra.
En bokhylla, en hallmöbel med spegel, båda i omordern furu. Några tavlor, en takfläkt och lite annat smått och gott. Jag får väl försöka pricka in nästa loppistillfälle.
Och innan jag har flyttat runt alla möblerna inför rördragningen så kommer jag säkert att ha hittat fler ägodelar, som jag bara ska förvara i tron om att jag kommer att använda dom en vacker dag.

Superhjältekraft. – Att släppa greppet.

Fyllesvinet.

Ingen ska ju påstå att fjärrvärmeinstallatörerna är särskilt renliga av sig. Och visst förstår jag att det blir stök när man ska borra sig genom betong.
Så det blev till att knäskura hela lägenheten när jag kom hem i fredags. Jag var redan sen från jobbet efter att ha blivit tillbakakallad för en bråttomleverans, och sen skulle jag ju handla också.
Så jag blev lite stressad för jag skulle på fest vid fem.
Skurade betongdamm så svetten rann, tryckte en bulle och kastade mig på cykeln.
Välkomstvin med tillhörande stänkare, bastu och mer att dricka. Jag har aldrig varit kung på det där med alkohol, och här fanns helt plötsligt alla ingredienserna för en riktig toppspinn. Stress, hungrig, bastu och gott om dricka.
När väl maten skulle lagas så var jag kraftigt lutande, inte bra.
Om jag inte hade hållit så hårt i arbetsbänken så hade den säkert gjort ett frivarv runt i köket, och golvet hade nån slarvig snickare spikat i en mycket konstig vinkel, så jag övergav den vindögda arkitektens skapelse och tog en promenad i den friska kvällsluften. Det hjälpte föga, men jag fick i alla fall behålla maginnehållet.
Det blev till att dricka vatten resten av kvällen, och när världen väl började snurra åt rätt håll så blev summan en mycket trevlig afton.

Superhjältekraft. – Att använda sitt förstånd, helt enkelt.

Sextontusen penseldrag.

(Hjärtats röst, Iris Rönnqvist)

Om jag går och tittar på konst så slår det aldrig fel att jag och konstnären har samma smak. Alltså all konst som jag tycker om är skitdyr.
Samma sak i dag. Ett besök i konsthallen, och en samling tavlor av Iris Rönnqvist. Hon målar med alla färger och slösar verkligen med fantasin. Djur, människor och natur ihopvävda till ett. Sprakande och härligt, mysig och lite mystisk.
Det fanns kanske nåt som jag kunde ha haft råd med, men den tavla som verkligen talade till mig kostade sextontusen. Av alla tavlor så tyckte jag såklart mest om den som konstnärinnan också värdesätter högst.
Jag får många tavlor på Myrorna för den summan. Visserligen bara räserkonst, gjord av nån pengatörstande konststudent och inget som jag kan ha som pensionsförsäkring. Men som likväl kan lyfta mina tråkiga väggar och göra mig glad, för konst ska inte bara passa in.
I hallen kom det också in ett äldre, välklätt par som helt klart inte led av samma plånbok som jag. Kvinnan gick ett snabbt varv och pratade lite med mig, men karln rusade bara runt och sa att tavlorna var i fel färger, och att dom inte skulle passa i hans övriga samling.
Klart att jag blir lite avunds på den som bara kan svischa in för att se om nåt passar i samlingen.

Superhjältekraft. – Att ha dyr smak.

Delat ljud är dubbel glädje.

Dom har borrat två hål i mitt golv så att jag kan se ner till min granne.
Inte så kul när hålen är på toa. Nu har dom ju trätt värmerör i hålen men det är fortfarande en så pass glepa att jag ser när grannarna tänder och släcker.
Och detta gör också att alla ljud transporteras i hålen. Inte så trevligt.
Jag kommer väl att bli av med detta problem på måndag när killarna kommer och gör klart installationen, hoppas jag.
Det är lustig det här med ljud. Jag har nu flyttat min säng från köket in i ett av sovrummen, och där är det tyst, alldelens tyst. I köket surrar ventilationen och kylen och frysen startar, stoppar och gurglar så som kompressordriven kyla gör. Där inne hade jag vant mig med alla ljud, och sov som en stock.
I sovrummet är det så tyst att jag vaknar av det minsta lilla. Där inne hör jag helt plötsligt vad grannarna gör, och dom gör det tidigt på morgonen. Jag hade ingen aning om hur lyhört det kan vara.
Men jag ska inte klaga, igår så var det party i grannkåken. Och party med stort P. Jag trodde först att det var några i mitt hus som festade, men en tur ut på balkongen gav ljudet en annan riktning.
Hoppas att dom hade förvarnat grannarna, tvåtusen decibel är inte alltid så uppskattat.

Superhjältekraft. – Att dela ljud med objudna.

Seriestart.

I kväll börjar den om, min favorit serie. Det är kanske inte politiskt korrekt, eller ens lovligt att sägas högt. Men jag gillar Grey´s Anatomy.
Det är nåt visst med storyn och karaktärerna, eller jag vet inte, det kanske bara är ett svep skäl. Vet inte om den är så unik längre, men vackra människor i en händelserik miljö, kärlek, humor och drama, dom klassiska ingredienserna, det räcker för mig.
Annars är det just inte nån serie jag följer, mest blir det ströavsnitt av NCIS, Scrubs, Two and a half men och lite How i met your mother.
Jag började titta på den nya serien på ettan, The event, och den verkade ganska lovande. Men när jag hörde att skådespelarna inte får veta vad som ska hända framöver så la jag ner på en gång, Lostvarning. En till evighetsserie som ska balla ur totalt när man kommit halvvägs in i säsong två.
Nä då kan jag hellre skratta åt Sissela Benn i hennes nya serie, I Anneli, eller den otroligt underbara, The big bang theory.
Dom fyra grabbarna är så härligt socialt ickekompatibla att även jag känner mig normal.

Superhjältekraft. – Att inte bli en tv-slav.

Städtjänst.

Min mor har ramlat och slagit sig, det gick väl efter omständigheterna rätt bra. Så efter en vecka på lassa så fick hon komma hem nu i helgen, utrustad med en rullator av senaste snitt. Jag åkte såklart hem till henne en sväng, för att se till så allt skulle funka.
Det första hon upptäckte var att hon hade trösklar, så dom fick jag skruva bort. Jag ordnade också en del andra smågrejor för att underlätta, sen så lagade jag lite mat att ha i frysen och städade hennes lägenhet.
Att städa hemma hos en åttioettåring är inte tvärgjort. Man måste gena i kurvorna, annars blir man tokig.
Drivor av prydnadsfigurer, fotoramar, glasskulpturer och virkade dukar. Massor av virkade dukar.
Alla fönsterbänkar har minst fyra blomkrukor. Mellan varje blomkruka står det prydnadssaker. Och alltihopa står på en lång virkad duk. Hur fasen städar man där utan att plocka bort allt?
Jag vet att jag själv har tendenser att ställa fram en och annan onödig pryl för syns skull, men inte ens i närheten.
Hon har också dille på mattor, det är mattor överallt. Till och med i klädkammaren. Trött. Inte fasen tar jag ut och dammar av alla, nej det blev en sväng med dammsugaren ovanpå.
Jag städade efter mina regler och jag tror nog hon tyckte att det dög, eller så vågade hon inte säga annat.
I dagarna drar dom in fjärrvärme i min lägenhet, en massa rör och en massa stök, så jag kommer att ska städa fler än en gång den närmsta tiden.
Vem vet, jag kanske får en släng av städdille. Eller inte.

Superhjältekraft. – Att låta snabeldraken flyga fritt.

Chokladdoppad.

Jag köpte en butterbulle i går. Det är nog kanske den godaste bullen av alla bullars bullar. Köpte den på affären vid torget.
Överpösig av vaniljkräm och glansig av tjock glasyr. Jag tyckte jag var värd en sån.
Jag hade en massa andra ärenden så jag kom hem sent, och sen skulle jag skriva ihop ett par rimrader som spånats fram till en kompis som fyller fyrtio.
Så jag åt en sen och slarvig middag. Varm choklad och ett gäng mackor. Sen när allt var fixat och jag äntligen skulle få sätta rumpan i soffan så tog jag fram min bulle.
Lätt framåtböjd över bordet, för att en smitande vaniljklick inte ska hamna på golvet, så lät jag kalaset börja. Mmm, jag njöt av varje tugga och arbetade mig sakta in i härligheten.
För att inte den sista tuggan bara ska bestå av bröd, så åt jag lite runt kanterna så att en del av mitten blev kvar. Sen som grand finale så öppnade jag käkarna på vid gavel och. . . Jag fipplade och fumlade och kände som i ultrarapid hur bullen smiter ur mitt grepp.
Den avslutande och, i min fantasi, godaste biten föll ner mot bordet. Jag hann inte göra nånting förrän den ploppande försvann ner i koppen som stod kvar från middagen.
En kall skvätt av choklad dränkte finalen av njutning. Typiskt.
Jag hade verkligen byggt upp förväntningarna på den där sista biten.
Jag tittade länge och besviket ner i koppen på min förlorade lycka. Kanske var jag inte riktigt förtjänt av en så lyxig godbit som en butterbulle.
Skulle nog ha köpt en skorpa.

Superhjältekraft. – Att inte gapa efter för mycket.

Nazisterna.

Undrar om alla dom som röstade på SD ens bemödat sig att läsa nånting i brochyrerna eller kollat in deras lättavslöjade partiprogram.

Superhjältekraft. - Att aldrig missnöjesrösta på motståndaren.

Tillgång och efterfrågan.

Blir världen en bättre plats bara vi följer kapitalismens egna lagar? Det finns många förespråkare som vill att konkurens ska råda på alla områden och som hävdar att endast med en helt oreglerad marknad kan vi utvecklas och få det bättre.
I deras värld räknas allt i pengar. För allt går att tjäna pengar på, och allt går att sälja, precis allting.
Men i en värld som också består av naturkatastrofer, krig, sjukdomar, svält, arbetslöshet, miljöförstöring och andra tillstånd där medmänskligheten borde råda, så tror inte jag att jakten på pengar kommer att lösa särskilt många problem. Troligtvis bara göra saker värre.
Titta på dom här modiga och roliga grabbarna, när dom dristigt ifrågasätter och provocerar den egoism som just nu härjar i USA, här hemma och överallt på vårt klot.

http://svt.se/2.140205/1.2166055/yes_men_vill_fa_varlden_att_vakna?page140205=1

(Dom finns på youtube också om dom försvunnit härifrån, Yes man fix the world.)

Superhjältekraft. – Att inte bara se människor som kapital.

Avslöjad.

Tänkte att jag skulle putsa fönster idag. Men jag hittar inte min gummiskrapa. Har letat överallt, men den står inte att finna.
Det kanske avslöjar hur ofta jag putsar fönster.
Tänk, tänk, tänk. Jag kan inte komma ihåg att jag använt skrapan till något annat. Kan det vara så att mitt undermedvetna inte vill putsa fönster, och jag gick upp i sömnen och gömde den?
Sånt här kan göra mig galen, för jag tycker att jag har en ganska bra ordning här hemma. Men icke, gummiskrapor saknar fast adress.

Superhjältekraft. – Att leta istället för att putsa.

Silversmide.

Jag har ju börjat på kvällskurs. Äntligen. Jag har stått anmäld i ett och ett halvt år, men det har inte blivit av tidigare.
För få anmälda deltagare, föräldraledig ledare och för lite anmälningar igen. Det var samma visa förra gången jag anmälde mig till en kurs, men då blev det till sist en specialare med ett jobbgäng från lassa.
Varför är folk i den här stan så ovilliga att lära sig nåt nytt? Och sen är det bara tjejer som går kurs, inte för att jag klagar, det är bara trevligt. Men det är lite lustigt. Vad gör killarna? Spelar golf?
Men nu ska kreativiteten sättas på prov. Jag är alltid så inne i det här att få lära mig nåt nytt och kul, att jag glömmer bort att jag ska prestera nåt också. Vad vill jag göra, tillverka, skapa?
En snabb blick i en inspirationsbok och sen skissa lite.
Gör nåt svårt och utmanande, säger våran ledare.
Hm, Den lilla biten silver stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka. Vad ska du bli? Jag får veta att det nästan inte går att misslyckas, för det blir alltid blankt och fint.
Jag har fått en bit silvertråd också, och den kan man göra öglor av, eller nåt typ ba va?
En klassisk döskalle kan ju aldrig vara fel, och med några fastlödda eldsflammor bakom så har jag en utmaning att såga, slipa, hamra, värma, löda, beta, putsa och polera. Men vad jag ska göra av tråden, det har jag ingen aaaning om.

Superhjältekraft. – Att göra nåt kul, som att gå kvällskurs.

Jag nästar.

Hanen samlar pinnar till boet. Han kämpar med detaljerna, för det är viktigt om han vill få en honas uppmärksamhet. I naturen kommer fågelhonan på inspektion. Om boet faller henne på läppen, eller näbben, så kanske hon väljer att flytta in.
Hm, är de det jag gör? Samlar pinnar till boet för att imponera på tjejerna?
Jag håller på att göra om och inreda mitt egna sovrum. Och då ingen säger emot mig så blir det helt och hållet efter mitt tycke och smak. Det känns lite konstigt, och är kanske lite korkat.
Att måla väggar, köpa madrasser, bygga säng, inreda med möbler, lampor, tavlor och textilier helt utan tanke på att någon annan ska gilla resultatet. Om jag undermedvetet planerar att impa på en flicka kanske jag förblir ensam resten av livet.
Men det kommer att bli fint för mig, och just nu är det bara jag som ska bo här.
Jag gick en vända på Byggmax för att kolla, man får en annan känsla när man ser brädorna i verkligheten. Jag var lite fundersam på att ha en del inslag av ohyvlat virke, men efter en tur på brädgården så har jag ångrat mig. Ohyvlat är för stickigt och kommer att samla för mycket damm.
Det är lite roligt på byggvaruhus. Här snackar vi männens domäner. I dag såg jag inte en enda tjej, inte ens nån som fick följa med som bärhjälp. Däremot ett gäng brunstiga hanar som stångades med sina släpvagnar för att få en bra position i kön till utcheckningen.
Alla nöjda av att ha fällt ett vackert villebråd av två tum fyra impregnerat klass AB. Några stressade husägare som hela sommaren lovat sig själv och frun att byta dom ruttnade vindskivebrädorna. En annan som plockade hålkälslister till den pärlspontade sommarstugan som strax ska stängas för säsongen.
Stackars dom.
Jag tittade bara, för först måste jag göra en ritning så jag vet vad jag ska köpa. Hyvlat är ju inte billigt, och jag kanske behöver typ sextio meter till min idé.
Och när jag tänker på hur mycket jobb det blir för att få det som jag vill, så önskar jag nästan att jag kunde nöja mig med att köpa nåt på Blocket.
Men om jag nu får bestämma själv en gång i livet, så är det väl bäst att passa på.
En sak är säker, det kommer att bli många pinnar i mitt bo.

Superhjältekraft. – Att skilja på plankor och brädor.

Ahoy!

Ganska passande så är det inta bara val idag, utan också ”Talk like a pirate day”.
Vi har nu hört så mycket skitsnack att det är dags att kölhala lögnarna.
Tänd i nakterhuset för nu blir det storm. Landkrabbor, gråsuggor, pestbaggar och plattfötter, det är dags att svabba däck.
Brassa storfocken. Ladda kanonerna. Bemanna länspumparna. Snickra dig ett träben och drick en flaska rom.
Om Alliansen vinner idag så passar väl piraternas motto bra, – Ta allt och ge inget tillbaka.

Superhjältekraft. – Arrrrr.

Ha ha ha.

Everything is funnier with Google translator, even old blogg posts.

Non fluffy buns.

My cake is that the American name kake sponge, sponge cake. I try to follow my mother's recipe for her cake is fluffy and porous, so it almost wants to fall apart. And she has some tricks and cheating with batter to make it so there perfect. So I try to do exactly as she does, in every detail, but my sponge cake is like a piece of foam rubber. Yes the taste is nothing wrong, but the texture. Though maybe I should not compare me with someone who has baked sponge cake since World War II first days. I need just practice and practice, perhaps it is the whole secret. Superhero Power. - To whip the right.

I understand why we sometimes misunderstand each other.

Superheropower. – To translate right, . . . or left.

Blir det bättre, och för vem?

Det är mycket jag inte förstår. Varför ska ökade klyftor i samhället vara den enda vägen till ökat välstånd?
Jobbskatteavdraget har naturligtvis den funktionen att det pressar lönerna neråt. Det pratas om en uppluckring av LAS och att sänka ingångslönerna för att få in ungdomar på arbetsmarknaden, det kommer också att pressa övriga löner neråt. Försämringar i socialförsäkringssystemen och A-kassan pressar alla löner neråt och mest i den samhällsgruppen som redan har det sämst och är mest utsatt.
Alliansen vill sänka arbetsgivaravgiften så till den grad att den svenska modellen kommer att fallera och vi blir alla tvungna att sköta vår välfärd med privata försäkringar.
Och naturligtvis kommer inte alla att ha råd eller möjlighet att teckna sådana. För inte kommer sänkta arbetsgivaravgifter betyda ökade löner, fastän det är uteblivna löneökningar som har skapat försäkringen.
Det är så tydligt med nuvarande politik att klyftorna ska ökas i samhället. Moderaterna vill flytta tillgångarna till den som redan lever i överflöd, vi ska bli ett litet Amerika, och vi går med raska kliv åt det hållet.
Men titta på USA, dom räknar med att var sjunde person där lever i fattigdom.
Då är min fråga, hur gynnar det här svenskarna? Hur gör det här oss starkare, duktigare, och mer motiverade att stå enade i den globala konkurrensen.
Jag tror att Sveriges framgångar det senaste sjuttio åren varit just detta att alla har haft en grundtrygghet som gjort att så många har valt och haft möjlighet att utbilda sig, tordats bilda familj, valt att köpa bostad, engagerat sig i föreningar och samhälle, efterfrågat varor och tjänster som har utvecklat och moderniserat detta land.
Jag vet att dom vill ha dynamik på arbetsmarknaden, dvs laglöshet utan fack. Det står i klartext i Kristdemokraternas partiprogram.
Genom att tvinga upp a-kasse avgifterna och försämra ersättningen så har man fått vanliga arbetare att ifrågasätta systemet. Ett försvagat fack, precis som dom planerat. Folk har glömt hur det var före facket fanns, och utan fack finns inget kollektivavtal.
Dom kallar det för arbetslinjen, men ingen säger att arbete ska ersättas med en rimlig lön. Redan idag finns det människor som arbetar heltid för femtusenkronor i månaden, för det är ju nästan tvåtusen mer än försörjningsstödet.
Tror någon att det går att leva på en sån lön, såklart inte, man måste ha flera jobb. Det är en dynamisk arbetsmarknad à la högerpolitik.
Och det här är människor som är friska, jag vill inte ens tänka på hur den som är sjuk kommer att få det.
Finns det ingen vilja att värna den svage längre? Finns inte ordet solidaritet längre, sist jag tittade fans det då en förklaring på Wikipedia.
Vi flyttar alla tillgångar längst upp på samhällsstegen och skapar ett fattigsverige.
Man vill medvetet göra arbetsmarknaden till en instabil gröt där var och en ska slåss för sin egen överlevnad. Där ungdomar ska ha låga löner och osäkra anställningar, vilket betyder omöjlighet att skaffa bostad och bilda familj. Där det blir svårt att ändra inriktning i livet och vuxenstudera, skomakare bliv vid din läst.
Det ska vara en värld till för de besuttna. Det ska vara vägen till välstånd och framgång? ? ?
Jag förstår inte.

Superhjältekraft. – Att välja en annan riktning.

Slutsålt.

Mopederna sålda, båda två.
Om man bara får samtal från två personer på varje annons och en av dessa köper, då har man väl lagt sig precis i rätt prisläge va?
Det är lite roligt för en fick ett nytt hem i Piteå och den andra i Umeå. Och kör dom så långt för att titta så är dom såklart sugna på att köpa, och jag behövde inte pruta nåt nämnvärt.
Skönt att få det bortgjort.

Superhjältekraft. – Att bli pedbefriad.

Snart val.

Jag börjar förstå den som säger att det inte spelar någon roll vad man röstar på. Alltså om man röstar på den blå sidan, Alliansen.
Jag läste en parti enkät i tidningen, där samma frågor har ställts till alla partier. När jag läser svaren så har alla allianspartier samma svar! ! ! Hallå!
Skulle Centern, och Kristdemokrater tycka lika i alla frågor. Skulle inte tro det. Ja Moderater och Folkpartister också för den delen.
Men dom vidhåller en totalt enad front utåt. Och då blir det ju helt ointressant för den som tänker rösta på dom.
Nä tacka vetja den rödgröna röran, dom visar öppet att man kan ha olika åsikter men ändå finna vägen till samarbete.
Jag hoppas innerligt att dom småpartier som ställer upp på denna munkavle förvinner ur systemet tills dom förstår hur mycket dom skadar sig själva och den svenska politiken.
För jag vill då inte ha en tvåpartistat, blockpolitik gagnar inte demokratin.

Superhjältekraft. – Att stå för det man tycker.

Loney Dear.

Jag vet inte varför viss musik bara prickar rätt, fastnar och värmer. Jag vill bara blunda och känna.
Den här tog vägen via en reklambyrå, och dom gav den till mig i en reklamsnutt. Den bara är, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den lilla textrad som finns.
Jag väljer okunskap. Tack Hemtex.

Superhjältekraft. – Att bara vara här.

Äntligen.

En säng nerplockad. Typ fyrtio delar och tvåhundrafyra skruvar.
Jag kan bara skratta åt mig själv när vissa delar visade sig vara skruvade från två håll, vilken galning gör så.

Superhjältekraft. – Att ha en skruv lös.

Jag känner mig själv.

Nu blir det stökigt här hemma. Dom ska koppla in fjärrvärme, vilket betyder rördragning och nya element i alla rum.
Det här betyder också att jag passar på att flytta ihop tjejernas grejor och gör ett sovrum som dom får dela på, och som också får fungera som gästrum. Sen ska jag flytta ut ur köket och fixa ordning ett riktigt sovrum till mig själv.
Men då måste jag först riva dom sängar jag har byggt. Det är lättare sagt än gjort för jag släktar på min far i frågan om att göra saker onödigt stabilt, och skruv verkar ha varit billigt för tre år sen när jag byggde dom.
Skruv, skruv, massor av skruv. Jag har spenderat hela morgonen med att skruva ur alla skruvar och börjat monterat ner den ena specialaren, men strömmen tog slut i skruvdragaren. Så nu har jag en liten paus, halvvägs.
Tack och lov så är det skruvat, om jag hade använt spik så hade jag blivit tvungen att elda upp dom på plats.
Men jag kommer att bygga nya sängar både i gästrummet och till mig själv, och jag vet på förhand att dom blir lika komplicerade, med massor av skruv. För jag är sån.
Men det är roligt att bygga lite smart och få till en del extra förvaring, så i slutändan blir det nog bra.

Superhjältekraft. – Att alltid dra in en extra skruv för säkerhets skull.

Skinnflådd.

Jag har inte skött om min bil nämnvärt i sommar, det har ju liksom alltid varit för bra väder. Det blir ju inte så bra om man tvättar i solen.
Jag har inte känt mig manad för det torra vädret har ju inte skitat ner så mycket heller. Och föresten så har ju bilen stått still oanvänd ganska mycket. Till sist så är det ju inte så sexigt med en bleksvettig gubbe som står i solgasset och fumlar med en löddrig svamp, det krävs ju en bikinibrutta för att lyckas med en sån manöver.
Så jag har haft flera bra svepskäl till att låta bli. Men idag blev det dags att ta sig i kragen. Varma kläder och högtyck, enkelt.
Fast jag körde förståss en vända med avfettning och svamp, fönsterputs och trasa också, så nu ser den rätt så ok ut.
Men jag kan intyga att alla fåniga varningstexter i instruktionsboken till högtryckstvätten kan behövas, och ska tas på allvar.
När jag var klar så skulle jag bara spola ur hinken, och jag vände munstycket på högtryckssprutan mot hinken och spolade lite. Sen för att bli av med det sista skrotet i botten så höll jag hinken på en utsträckt arm och siktade med den andra.
Hinken vreds av trycket och min hand hamnade i strålen. Det gick så snabbt och jag såg direkt att en bit skinn hade skalats bort.
Aj. Klant arsle. Blod. Svid. Svordom.
Kan man spola bort fastgrott grus så kan man såklart spola bort lite mjuk vävnad också. Tur att det tog så lite, det hade kunnat bli riktigt otäckt.
Kanske såna som jag ska hållas borta från mjuka svampar med skum och vatten i svarta slangar, det är alldelens för farligt för mig.
Jag ska nog vara försiktigare och anlita en bikinitjej nästa gång, för på ett eller annat sätt så kostar det på att hålla bilen fin.

Superhjältekraft. – Att försöka använda hjärnan nån gång.

Skum hund.

Jag förstår inte varför det har blivit så populärt att ha konstiga hundar.
Nästan alla verkar ha hund, och ovanligt många är ungdomar. Men det är inte det som är konstigt, det är valet av hundras som förvånar mig.
Min granne har en spets av nåt slag och i huset bredvid finns det flera gatukorsningar. Inga sällskapshundar utan hundar som ser ut som nån jakthundsmix, och jag tror inte det bor så många jägare här.
Jag ser dom överallt, konstiga rasblandningar som inte verkar särskilt mysiga. Men här inne i stan borde det väl vara sällskap som eftersträvas, inte att ha en galning som skäller åt allt som rör sig.
Är det snålheten som styr? För en gatukorsning kan man ju köpa för en bråkdel av vad en fin stamtavla kostar. Och får den som är sugen på hund, syn på en valp, vilken som helst, så är det väl kört. För alla valpar är ju så söta.
Jag tror inte alla har så bra koll på vad dom tar sig ann, en blandras kan bli jättefin eller psykfall, det är väl som ett litet lotteri.

Superhjältekraft. – Att inte lukta blöt hund.

Loppisfynd blir present.

Här är bilden på den handmålade presenten. Han som fick den har verkligen gjort sig förtjänt av lite uppskattning.
Att vara resefixare och chaufför i och till Belgien är inget självklart jobb.
Den slaka flodisen passar ganska bra som en trött formel 1 bil. Och det är ju alltid lite roligt att pika en Ferrari entusiast.

Superhjältekraft. – Att säga tack.

Mopeder till salu.

Jag försökte lägga upp en annons på blocket men när jag skulle betala och verifiera så upptäckte jag att min mobil nog är spärrad för betalsamtal, så jag blev tvungen att ringa runt bland bekanta och gulla mig till ett samtal från en vanlig telefon. Sen fick jag bara ha ett fordon per annons. Tjafsigt.
Känner ni någon som behöver en moped? Jag har två.



Jag var inte så förtjust i EU-mopederna när min äldsta dotter skulle ha moped. Femtonåringar som skjutsar varandra i sjutti knyck mellan lastbilarna på E4:an, nja känns inte bra.
Så det blev en tretti moppe. En Piaggio Zip. Kanske inte så smart så här i efterhand, dom flesta vill ju åka fort. Men det fina är ju att man får åka på cykelbanor, och den är billig att försäkra.
Den har tyvärr legat ner ett par gånger så den är lite repig på kåporna, men den går hur bra och billigt som helst.
Jag har annonserat den för 5500:-, få se om nån behöver ett billigt transportmedel till att pendla med.



Min yngre ville inte köra scooter, hon ville ha en DT. Och köpet av den DT:n var jag inte inblandad i.
Den är sliten och ful men den har funkat bra, fast hon har varit tvungen att putta igång den. Jag tror den har varit duktigt trimmad, och nu med orginalcylinder så trilskas den lite.
Den har nu stått i en lagård i ett par år och DT:ar finns det i parti och minut av på blocket, men jag undrar hur många som får det dom begär.
Jag tycker våran är värd 1500:-, för det är en kul stugmoppe, eller så kan nån repa lite och få en riktig just hoj.
Nu ska ju alla ha körkort, även för dessa tretti moppar, så vi får se vad det gör med priserna. Men dom ska bort före vintern.

Superhjältekraft. – Att sälja ped i Skellefteå.

Jag spelar roll.

Säg inte, att det spelar ingen roll vad man röstar på, för det spelar faktiskt stor roll. Och det finns inte bara ett höger och ett vänster block. Det spelar stor roll på vilket parti inom blocken som du röstar på också.
Det finns några som säger att det inte spelar någon roll vilka som sitter vid makten, att det inte lönar sig att rösta. Vem har spridit det ryktet? Dom som vill bestämma själva förståss, dom som tycker att det räcker om en person röstar och att alla andra borde hålla käften.
Vi har ju ett demokratiskt system i Sverige som tillåter flera partier, och möjligheten för dom att gå samman och bilda regering om inget parti har egen majoritet. Det är lite listigt för det ger småpartierna nåt att säga till om.
Det här gör att det spelar roll.
Se bara på ett litet parti som miljöpartiet, utan dom så skulle inget av dom andra partierna ha pratat miljö och resurshållbart samhälle. Eller kristdemokraternas brandtal om individens valmöjligheter, nåt som idag tydligt avspeglar sig i vårt samhälle.
Så det spelar stor roll.
Det var länge sedan ett enskilt parti hade majoritet och kunde bestämma helt själv. Som det nu är så måste alla kompromissa hela tiden och det gör politiken lite otydlig. Den här kohandeln sker ju till största delen bakom stängda dörrar. Så bli inte lurad av deras gemensamma plattform, Alla har fått ge och ta.
Vi vill gärna förlora oss i småsaker, och tidningarna är ju inte sena att få en rubrik. Men hur vi bygger Sverige handlar inte om femti öre mer eller mindre i bensinskatt. Om Maud har sagt nåt korkat eller inte. Inte heller om Mona är en bra partiledare, eller om Fredriks ledsna ögon inger förtroende.
Det handlar om människor, hur vi ser efter och värnar om varandra, och hur vi vill betala för välfärden. Och vad vi vill kalla välfärd. Det handlar om att alla ska ha rätt till samma möjligheter i livet.
Om att alla ska ha tillgång till bra vård, bra skolor och en trygghet som inte kastar ut oönskade i kylan.
Ska vi alla hjälpas åt och stötta den som behöver stöd och hjälp, eller ska var och en betala för sin egen trygghet med privata försäkringar?
Ska bara den som sitter på tillgångarna få trygghet, eller ska alla som är med och bygger det här landet ha ett värdigt människovärde? Det är vad det handlar om.
Vi har inte personval i Sverige, så det är inte en ensam partiledare som styr. Gör inte ditt val på grund av vad du tycker om partiledarna, gör ditt val efter hur du vill att vi ska ha det i vårt samhälle.
Ge dig tid att läsa partiernas partiprogram i några minuter. Läs inte den glättiga framsidan, för där säger alla partierna samma sak, läs det finstilta.
Även om du bara är måttligt intresserad så kan du snabbt bilda dig en egen uppfattning. För det spelar stor roll vad du tycker. Det spelar stor roll vad du röstar på.
Om du efter att ha läst på lite fortfarande tycker att det inte spelar nån roll, så rösta blankt eller starta ett eget parti.
Men viktigast av allt, alla är lika viktiga när det räknas röster i den svenska demokratin.
Så använd din rösträtt, gå och rösta.

Superhjältekraft. – Att vara med och bestämma.

Måndag, utgång = hemgång.

Tuff trafik på morgonen när vi åkte till flyget, tur att vår chaufför hade hjärnan hemma i byrålådan. Det behövdes lite brysk bufflighet för att komma sig fram.
Efter ett par dagar utan fiber i kosten så var det härligt att käka lite på Bromma, baconinlindad biff med stekt potatis, sallad och hårdbröd. Och på typiskt svenskt maner så ingår både bröd och sallad i priset, det är nåt att uppskatta.
En fantastisk upplevelse till ända.
Borta bra men hemma också bra.

Superhjältekraft. – Att känna lugnet efter några fräcka dagar.

Söndag, F1 och kö.

Lugnt på motorvägen och vår privatchaufför höll god fart. Betongvägen bullrade så att det var svårt att prata, men det kunde bero på farten också. Bilens dator visade en snitthastighet som inte ens lämpar sig i skriven text.
Huxflux så var vi i närheten av Spa. Vi såg banan mellan träden, men vi hade kvar någon mil av smala krokiga byavägar och en lång bilkö innan vi kunde parkera i slänten på en lerig äng. Det stod massor av husbilar och tält överallt, så vi var inte först.
Inne på området visade sig banan vara väldigt kuperad, inte som det ser ut i tv. Vi gick i en nerförsbacke som säkert hade dugt som störloppspist ifall det varit snö.
Formel 1 är hysteriskt, det liknar ingen annan motorsport jag har bevittnat. Bilarna låter nåt fruktansvärt och hastigheten genom kurvorna är nästan övernaturlig. En upplevelse, det kan jag lova.
Banan ligger i ett mycket kuperat landskap, och det kanske gjorde att vädret skiftade hela tiden. Vi hann ha alla väder utom snöstorm. Het sol, regn, storm, mer sol, lite regn, vind, regn och sol igen.
Överallt såldes det våfflor, grillkorv och hamburgare, jag åt först en god våffla och senare en korv. Korven var grå, tjock och smakade som våran köttkorv. Fast tjejen som sålde hade nog provision på hur mycket senap hon kunde göra av med, Jag fick nog en halv deciliter i mitt korvbröd. Belgianer.
Det blev en häftig upplevelse på banan men sen så skulle vi hem. Vi och hundratusen andra.
Efter två timmar i kö hade vi kommit typ tre kilometer, tur att vi tog den snabba kön. Vi såg den andra utfartsvägen och där stod trafiken helt stilla. Några mycket fulla fransmän gav oss gratis underhållning, det sprangs mellan bilarna och moonades friskt.
Efter tre timmar så verkade faktiskt kön att släppa men vi åkte över en bro ute på motorvägen och kunde fortfarande se banan, så vi hade inte kommit särskilt långt.
Vi kom till hotellet senare än beräknat och att hitta en öppen pizzeria eller nåt annat matställe en sen söndagskväll gick inte. Så chips fick fylla tomrummet i magen.

Superhjältekraft. – Att ha tålamod.

Lördag, runt staden.

Min kudde kändes väldigt fluffig, men när jag la ner huvudet så försvann all stoppning till motsatta hörnet hur jag än knölade. Så det blev väl inte den bekvämaste natten, och sen vaknade jag tidigt och behövde hosta, men hur gör man det utan att väcka dom andra?
Frukost i Bryssel, fem sorters wienerbröd och croissanter. Men det fanns också baguetter och russinfralla, eller det trodde jag i alla fall, tills jag hade smörat och lagt på ost, sen tog jag första tuggan och upptäckte att russinen var choklad och att bullen var sötad. Belgianer, dom verkar hata fibrer.
Promenad förbi skyskrapor i glas, det är bank och försäkringsbolag som mäter penisar, och jag kan inte säga att husen är vackra. Däremot så finns det fantastiska hus och vackra kyrkor lite överallt och särskilt nere i centrum.
Vi tittade på den lilla statyn Manneken pis. Jaha?
Tog sen en turistbuss runt på lite sightseeing och hoppade av vid det stora bilmuseet Autoworld. Klart fräckt.
Lätt lunch på ett hälsocafé.
Tillbaka på rundturen som tog oss förbi efterlämningarna från världsutställningen 1958, det som imponerar mest är den Kinesiska och Japanska paviljongen.
En Belgisk våffla passar som mellanmål, tjock, mjuk och knaprig på samma gång. Gott.
In i smeten för att, som en sann turist, shoppa lite choklad.
Kvällen avslutades med att vi blev blåsta på en uteservering. Menyn hade vettiga priser, men dom tog extra mycket betalt för allt vid sidan om, precis allt. Det blev en skitdyr lärpenning. Vatten för sextio kronor? Belgianer.
Vandrade hemåt, klivandes över alla sopor som folk bara kastar ut på trottoaren, har ingen hört talas om sopkärl? På dom stora moderna glasfasaderna blinkade mönster och bokstäver i en sprakande dans av färgade lampor. Allt som allt en härlig dag.

Superhjältekraft. – Att vrida kartan rätt.

Fredagen, ett luftombyte.

Att samordna hämtning av fem personer tar ibland lite tid, men vi kom till flyget i tid och det är ju huvudsaken. Och jag fick smaka på en flygtur med svullna örontrumpeter, medelmåttigt kul. Dubbelt så okul för det var mellanlandning på Bromma.
Bryssel är en ganska stor stad, och en ganska gammal stad i grunden. Detta gör att vägnätet är hyfsat komplicerat och komprimerat på en del sträckor, särskilt om man råkar komma lite fel.
Smala gator, krokiga, dåligt skyltade, kullersten, spårvagnar och spärrlinjer, enkelriktat och så klart dubbelparkerade bilar. Tur att vi har en chaufför i sällskapet som helt saknar vett och etikett, annars skulle vi nog inte ha sett hotellskylten innan skymningen. Men en liten omväg är ju inget problem, det enda som händer är ju att resan fylls av sånt som man annars aldrig skulle ha fått se och uppleva.
Väl framme vid hotellet var tanken att besöka en liten butik för snacks och drickbart före dusch och utgång. Två i sällskapet hade snabbt gått en runda för att scouta och kom tillbaka med en beskrivning av grannskapet.
Gatan bakom hotellet var Red Light, med lättklädda tjejer som sitter i skyltfönster och väntar på kunder. Det känns mycket knepigt, och lite sorgligt. Resten av området var muslimskt och kvartersbutiken hade allt man behöver.
Efter en promenad ner till centrum och middag så avslutades kvällen på café. Vi beställde lite olika men vi var två som beställde pistageglass, jag tror det i alla fall, flamländska är svårtolkat.
Men vi två fick ingenting när servitören kom, så vi väntade en stund. Då kom killen svischande med notan och försvann snabbt.
Jag var egentligen inte så nödig på nåt så jag tänkte inte tjata, men på kvittot hade dom tagit betalt för pistagen. När vi påpekade detta så fick vi till svar att pistagen var slut??? Hallå, visst borde han ha sagt nåt och inte bara försökt snuva oss på betalningen.
Första mötet med Belgianer avklarat.
Hotellsängar är aldrig någon höjdare, men är man bara nog trött så.

Superhjältekraft. – Att mota förkylning med paprikachips.

Resfeber?

Hur ofta är jag förkyld? Väldigt sällan. Hur ofta åker jag utomlands? Nästan aldrig.
Varför måste då dessa företeelser inträffa samtidigt?
Jag har varit förkyld nu i ett par dagar och i morgon åker jag iväg på en långhelg till Belgien. Så typiskt, men inget att göra nåt åt.
Jag ska ha trevligt i alla fall.

Superhjältekraft. – Att ta det onda med det goda.

Mardrömmar i blyerts.

När jag sitter här och tjollrar med mina små inlägg så undrar jag varför det var så omöjligt för mig att skriva nåt när jag gick i skolan.
Skriva är ju kul, även om det bara är ointressant nonsens. Men så klart, i skolan blev jag tillsagd att skriva, och mängden text kändes som avgörande, inte innehållet, och då blir det inte lika kul.
Två hela A4 blev en mardröm. Sen så skrev man ju med blyerts och alla fel betydde att jag antingen blev tvungen att skriva om eller så sudda.
Suddet är kreativitetens värsta fiende, och det borde förbjudas i skolan. Särskilt på bildlektionerna.
Det kanske är datorn som är avgörande för kulhetsfaktorn, för nu kan jag ju bara vräka ur mig långa haranger och sedan lätt gå tillbaka och ändra allt som blev fel. Och så förståss dom gröna och röda linjerna som fyller mina inlägg innan jag fixat till dom.
Min dator gnäller ofta på att jag skriver talspråkligt och vardagligt eller att mina ord kan uppfattas som gammelmodiga, och det är väl inte så konstigt för det är väl precis så jag är, vardaglig och lite omodern.
Jag ska inte terrorisera er med fler kapitel av mitt spontannovellande, för det blir inte så bra. Jag har fasligt svårt att sätta in rätt tempus i texten, det smyger sig in fel både här och där.
Man ska såklart jobba mer än en halvtimme med en text för att den ska bli nåt, men svenska har väl aldrig varit nåt av mina favoritämnen.
Men mina pekfingrar får i alla fall lite nya muskler.

Superhjältekraft. – Att inse mina begränsningar dödar bara kreativiteten.