Häggmjäll.

Vid min balkong står det en stor hägg. Den är nog åtta, nio meter hög, och en del av grenarna sträcker sig in på och över min balkong.
Just nu blommar den för fullt. Doften är bedövande, det är svårt att sitta ute. Men den är ju otroligt vacker.
Den har sju stammar, varav två är lite smalare, vi kan säga sex grova stammar.
På varje stam sitter ungefär femton grenar. På varje gren sitter det tio kvistar. På varje kvist sitter det fyrtio blomställningar. På varje blomställning sitter det tjugofem blommor. På varje blomma sitter det fem vita små kronblad. På min balkong har jag lagt ut en mjuk härlig mörkgrå matta.
Jaha, och vad har min matta med häggen att göra?
Jo, om några dagar börjar fyramiljoner femhundratusen små vita snöflingor singla ner och lägga sig på den plats där det är lä. Och var är den platsen? Just det.

Superhjältekraft. – Att jaga natur med snabeldraken.

Det slår blixtar från min åskledare.

Bilklädseln i min bil skapar urladdningar så det slår långa blixtar. Varje gång jag stiger ur och ska stänga dörren så smäller det i fingertopparna, ibland gör det riktigt ont.
Idag hade min parkeringsplatsgranne parkerat lite snett så det blev väldigt trångt på min plats. Och då vädret behagade vara lite ruggigt, så hade jag min fleecekofta på mig.
Fleece gör inte saken bättre.
När det blev så lite plats att öppna dörren så blev min urstigning mer lik en streetdansare i ultra slowmotion.
Jag fällde ut vänster ben i det glep som var och tog stöd mot marken. Böjde knäet i nån konstig vinkel och gned mig längs sätet för att åla mig ut.
Precis när rumpan rundade dörrlåset så kom en av mina mest framstående kroppsdelar i kontakt med dörrens plåt.
Jag hann räkna till tre innan mullret nådde mina öron, men blixten hade redan gått genom mina brallor och tänt alla julgransljusen.
Antingen blev jag permanent steril eller så kommer mina simmare att åka fast i nästa dopingkontroll.
Vilken smäll, jag kommer att vara pigg hela kvällen.

Superhjältekraft. – Att pissa på kostängsel är för amatörer.

Okunniga kommentarer.

Blev tvungen att kommentera Lisa Magnusson, en av Aftonbladets bloggare.
Men egentligen så kommenterade jag inte hennes inlägg, för det var bara ett uttryck av den frustration många unga känner när dom blir behandlade som skit av taskiga arbetsgivare. Och facken som inte känns kämpa för deras problem när en stor klick i samhället har slutat tänka i form av VI, utan tänker JAG.
Nej jag kommenterade kommentarerna.
Det är fantastiskt hur lätt historien går förlorad. Jag har växt upp i ett samhälle där vi hade alla dom skyddsnät som andra har kämpat för, därför så tar jag dom förgivet.
Nu monteras dom ner bit för bit, och många tycker att det är bra. Vi ska inte ha någon arbetsrätt, vi ska inte ha A-kassa för det gör bara att människor inte vill arbeta.
Det finns folk som på allvar tror att vi får en bättre värld om alla fritt konkurerar med alla om allt. Den starke överlever och alla andra ska vi skita i.
Ja, vi är kanske tvungen att hamna där innan vi är beredda att protestera igen.

Superhjältekraft. – Att veta att kraften finns bara om vi går samman tillsammans.

Rött eller vitt?

Jag sa på jobbet att jag skulle ha middagsgäster, och la till att jag skulle koka palt. Det kom direkt en snabb kommentar. – Det är i alla fall ingen tjej du ska bjuda.
Hur kunde dom veta det? Vad var det som avslöjade mig? Var det att jag sa gäster i plural? Eller var det valet av maträtt?
Kan man inte bjuda hem en tjej på palt? Palt och lite vin, mysigt.
Fast då är frågan, vilket vin serverar man till palt? Rött eller vitt? En Domaine Gerovassiliou Viognier från 2003 kanske? Passar till fläskkött, och vinklubben säger att det har en underbar smörig touch. Bingo. Smör ska man ju ha till palt.
Fast näe, kanske inte, palt är väl ingen romantisk mat direkt.
Men det passade bra idag för gästerna var inte ett dugg romantiska, bara hungriga.

Superhjältekraft. – Att få till en äkta paltkoma.

Tajt, tajtare, tajtast.

Det kom en lastbilschaufför till jobbet idag. Han skulle lasta fem pallar och ett kolli. Men hade nog egentligen bara plats för tre.
Vi stod och resonerade och mätte ett tag, lastbilen var nästan full och det utrymme som var ledigt på flaket var inte stort och där stod också några låga trälådor.
Men killen, en sävlig norrlänning i femtifem års åldern, hade kommit på en plan. Jag skakade på huvudet mot våran traktorförare, det här går aldrig.
Killen började gestikulera och snart var dom tunga trälådorna vridna med traktorhjälp. Vi tråcklade och mixtrade en stund.
Den första pallen passade så precis att den tunna sträckfilmen gned på båda sidor mot annat gods, sen nästa pall ovanpå trälådorna och nästa och nästa. Tur vi har en duktig traktorchaffis.
Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt så stod alla pallarna på flaket.
Lastbilschauffören skrattade, tittade på mig och sa. – Dom säger att man kan knulla en katt, bara man vet hur man ska göra.

Superhjältekraft. – Att tro det ska gå, är halva jobbet.

Ensam vid pennan.

Varför skriver jag? Tro inte att jag är nån dyster grubblare, eller nån krånglig typ som analyserar allt och alla. Jag är bara som en av Hollywood tjejerna. Jag har för mycket fritid att fylla.
Men jag har ingen veckopeng att köpa tofsar för, eller nåt hembiträde som jag kan terrorisera med städnoja. Jag fyller lite tid vid tangentbordet för jag tycker det är roligt att skriva.
Då och då försöker jag att göra nåt vettigt av det, oftast bara nåt ovettigt.
Jag har tidigare sagt att jag bara skriver för min egen skull, men det är ju en lögn. I så fall hade jag väl inte lagt ut mina tankar till allmän beskådan.
Jag är väl lite fåfäng som alla andra, vill att nån annan ska tycka att jag är läsvärd, kanske till och med så pass att jag får en kommentar. Det känns inte så ensamt då.
Här slog jag kanske huvet på spiken. – Känns inte så ensamt. Konstig sak att säga när jag sitter ensam framför min dator. Nä nu blev jag den där dystra grubblaren, jag ska nog inte sitta här när jag är trött.

Superhjältekraft, – Att ha vett att säga god natt.

Skärpning Lill Lindfors.

På mitt jobb envisas dom med att vrida radion på P4. Och jag borde väl vara målgruppen, men jag blir galen på alla pellejönsar som ringer in och vill berätta om ditt och datt och blatt.
Och sen har vi musiken som spelas, det är långt mellan guldkornen. Blandningen är total, och allt från dragspelssnoa med KurtEriks till R&B med Beyonce ska avverkas på en dag.
Men så dyker Lill Lindfors upp, och sjunger en sång om vänsterprassel och knullkompisar, och att degradera män till sexobjekt som brukas och förbrukas när helst hon vill ha tillfredsställelse.
Det här måste vi reda ut, så här kan vi bara inte ha det.
Vi tar det bit för bit, vers och refräng.

Va' en man kan vara härlig,
och så plötsligt så besvärlig,
ärligt sagt förfärlig, ja ni vet.
Lite prassel följs av trassel,
snick och snack och tissel tassel,
och det är trist man längtar
att få va' i ensamhet.

Här måste vi då stoppa. Pratar hon verkligen om en man? Det verkar som om dom första textraderna kan handla om PMS.
Sen blir det då otrohet med alla lögner som hör till. Och den delen är väl könsneutral, det finns skithögar i båda lägren.
Den sista raden är väl ett klokt beslut, hellre ensam än att bli illa behandlad.

Tänk dej att ha en man i byrån,
i en ask bland andra grejor.
När som helst du får lust
så plockar du fram din ask.
Tänk dej att ha en man i byrån,
i en ask bland andra grejor.
När som helst du får lust
så plockar du fram din ask.

Stopp, stopp, stopp. Här är vi ute på djupt vatten.
Skrevs den här låten som en reklamjingel för vibrerande penisattrapper? Ska vi tolka det som om hon har sin dildo i byrån?
Eller menar hon att mannen bara är en grej bland andra grejor, en ägodel? Hon pratar alltså om prostitution.
Det är väl bra om hon bejakar sin sexualitet, men tänker hon då att mannen alltid ska vara redo att behaga. Konstant stånd. Viagragröt till frukost.

Känner du dej ensam syster,
lite kelsjuk eller dyster
har du alltid asken att ta till.
Sen har du kul tills det blir tråkigt
blir det obekvämt och bråkigt
stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.

Jo, jo här dyker det upp. Mannen har ingen annan funktion än att fylla ut lite ensamhet, och kanske kela lite. En omskrivning för att knulla.
Men han verkar också kunna bota nedstämdhet. Eller är det bara knullandet som botar nedstämdheten?
Ja där har hon förståss lite rätt, man blir på bättre humör av att idka sexuellt umgänge, eller hur?
Men sen verkar denna grälsjuka kvinna alltid hitta en anledning till bråk. Det är väl inte samma man som hon lämnade i första versen, för då blir jag riktigt förbannad.

Tänk dej att ha en man i byrån,
i en ask bland andra grejor.
När som helst du får lust
så plockar du fram din ask.
Tänk dej att ha en man i byrån,
i en ask bland andra grejor.
När som helst du får lust
så plockar du fram din ask.

Då är vi tillbaka till den stora frågan. Är mannen död och kremerad? Och vad har hon honom till då?
Hallå. Vad känner man för lustar när en ask aska kan få en på bättre humör? Hm. Det är förståss den otrogne idioten från första versen som fått sista smörjelsen, och det kan jag ju förstå att hon är glad för.

Snälla Lill sjung inte såna provocerande texter, jag blir ju tvungen att anmäla dig till radionämnden.

Superhjältekraft. – Att inte bli lurad av en klämkäck melodi.

Byggare Bob.

Nu blev jag tvärsugen på att bygga nåt.
Jag såg ett vardagsrumsbord för några hundringar på blocket. Det var exakt samma modell som mitt matbord, bara mindre och lägre.
Nu har jag ju ett soffbord som jag älskar, men jag tänkte att det kunde bli en snygg bokhylla.
Om jag tar bort benen och sågar ur skivan så att bara kanten med dom grova spikarna blir kvar, sen bygger jag sidor och hyllor. Det skulle ju matcha perfekt.
Om jag bara hade haft nåt utrymme att ställa en sån hylla på förståss. Hm, får nog bygga nåt mindre.
Jag behöver ett litet vitrinskåp att ställa dom fina schackpjäserna som min dotter har gjort och som jag fick i julklapp. Det kanske är ett lämpligare projekt.
Dumt bara att jag inte har nåt bra ställe att hålla till att snickra på. Det stupar ju ofta på att jag saknar utrymme eller verktyg.
Men blir jag bara nog sugen så löser det sig, jag blir bara så rastlös ibland.

Superhjältekraft. – Att ha sågspån i skallen.

Storshopping.

En klok person sa ungefär så här. – Man ska känna sig nöjd med det man hunnit göra, inte känna sig missnöjd för det man inte hunnit.
Så idag kan jag med gott samvete lägga mig i soffan en stund och känna mig tillfreds med tillvaron.
Jag har kört tre tvättmaskiner, avfrostat frysen, lagat en massa matlådor och ändå hunnit både att ha sovmorgon, cyklat en vända, gått på museet, cyklat lite till och shoppat.
Hör och häpna, jag köpte ett par byxor. Visserligen en sommar variant med trekvarts ben. Men jag är riktigt imponerad. Det blev en ziphood och en skjorta också.
Måste ju ha nåt snyggt till festen.
Men när jag kom ut ur affären så skrattade jag lite åt mig själv. Jag gjorde precis som jag har sagt.
Jag tror inte jag var där inne i mer än femton minuter. Provade bara storlek på byxorna, lät blicken åka längs hyllorna och såg en tröja som såg bra ut. Provade storlek, gick förbi en rea exponering, tog en skjorta, betalade och gick.
En jägare på jakt.

Superhjältekraft. – Att fylla en tom dag.

Känslor bakom lås och bom.

Jag har väldigt svårt att visa känslor för andra. Utom att vara mitt vanliga glad jag förståss. Hoppas andra uppfattar mig så, fast jag är lite återhållsam och allvarlig ibland.
Arg är jag väldigt sällan, för det tillför så lite och det tar bara en massa onödig kraft. Fast det finns tillfällen när jag verkligen skulle behöva bli det.
Däremot så blir jag irriterad och det syns nog. Ledsen är jag ibland, men det är bara några få som får se mig så.
Andra känslor ligger lite gömda tror jag. Det är till och med lite svårt att skriva om dom. Fast jag kanske går att läsa som en öppen bok, vad vet jag.
Jag har naturligtvis alla dom andra känslorna också, men jag hoppar och skuttar inte när jag är riktigt lycklig. Och det är lite synd.
Det är bara så frustrerande att jag inte ens i text kan släppa på en del hämningar. Det är bara den bittra surkarten som kommer fram, och han kan jag vara utan.
Men det bubblar under ytan, och så här i vårens ljus så kanske det kommer ut ett sång och dans nummer. Bli inte förvånad.

Superhjältekraft. – Att glänta på locket ibland.

Bosättning på rätt sida av älven.

Efter att ha bott en massa år i utkanten av en liten by på vischan, ett par hundra meter bortanför gatlysena, en plats som kan vara så tyst att det susar i öronen, så är det lite festligt att flytta till ett bostadsområde som mitt.
Husen är inte höga men här bor många människor, och från många olika länder.
Jag ska erkänna att jag var lite tveksam när jag först kollade in mitt nya boende. Jag är ju full av förutfattade meningar och fördomar. Men jag trivs som fisken.
Det bor många barnfamiljer här, och det är hur lugnt som helst. Och nu när det har blivit varmt och människorna tinar fram så blir det en annan stämning här.
Många är ute och strosar eller cyklar, en hel hop med lekande barn som talar en massa olika språk, grilldoft från alla håll som letar sig upp till min balkong. Och alla jag möter säger hej och är glada.
Det känns som att bo på en kampingplats. Mysigt och hemtrevligt. Och som bonus så har jag nära till centrum.
Jag hade och har fortfarande planer på att köpa en bostadsrätt nånstans, men då ska det boendet vara minst lika bra, och det kan bli svårt att hitta.

Superhjältekraft. – Att hitta hem.

Att klä sig som en man.

Mina barn har åsikter om att jag stoppar ner t-shirten i jeansen, gubbvarning. Ett säkert tecken, säger dom.
Men jag blir ju kall om det glepar, gubbvarning. Det känns så tjasigt om t-shirten är lång, gubbvarning. Ja, ja är väl gubbe då. Och kanske inte den mest klädintresserade sådan heller.
Jag skulle definitivt behöva uppgradera mitt byxförråd.
Men att handla kläder är inte mitt största intresse. Jag är en typisk man när det kommer till att shoppa. En jägare, bara snabbt gå in, fälla mitt villebråd och sen fort gå därifrån med bytet.
Att prova fler än tre par brallor har jag nog aldrig gjort.
Mina favoritbrallor just nu är nog alla jag känner rätt less på. Jag har dom jämt.
När dom börjar se lite dassiga ut så åker dom en sväng i tvätten på kvällen, en stund i tumlaren och sen tar jag på mig dom dagen efter. Praktiskt men lite tråkigt kanske.
Fast dom är ju så braiga, massor med fickor, lagom slaka och oömma som jag vill ha dom.
Kan hända det är dags att gå en jakt runda, men jag som har begränsat modeintresse kan behöva nåt smakråd. Annars kommer jag väl hem med ett par exakt likadana brallor.
Sist jag gjorde ett besök hos jeanshandlaren så gav expediten mig ett par som var så tajta och så lågt skurna att intimvaxning hade varit ett tvång. När jag bad om en modell med högre midja så gjorde han en gest och sträckte fram ett par som ”lite äldre killar brukar gilla”. Gubbvarning. Orka bry sig?
Nej nu stoppar jag ner min t-shirt i dom braiga brallorna och går ut.

Superhjältekraft – Att i alla fall inte gå naken.

Festligheter.

Jag umgås med att gäng fantastiskt trevliga människor. Vi brukar samlas och laga mat tillsammans ibland, och det är kanon, för vi har ju lyckan av att ha ett par duktiga kockar med i gänget, mycket trevligt.
Men vi har fått en viss snedfördelning mellan könen då vi är två som skilt sig och alla singelkillar verkar rata krogragg. Vi behöver jobba på det där.
Det brukar, som på alla fester, alltid dyka upp nåt konstigt ämne eller nån företeelse som ska avhandlas, och killarna som är pratsamma i vanliga fall, blir med en öl i kroppen, sju resor värre.
Inte i någon negativ mening, för dom är alltid goa, glada och väldigt roliga.
Men den som vill ha en syl med i vädret måste antingen avbryta mitt i en mening eller vänta på att munnarna ska fyllas med vätska. För dom pratar på inandningen också.
Och jag som inte är den mest verbala i gänget, har lite svårt att pricka in dom ögonblicken. Nu gör det inte så mycket för då hinner jag äta lite chips och gå på toa utan att nån saknar min åsikt.
Vad kan man mer begära än glada vänner, god mat och nåt att fylla i glasen? Ja det skulle vara lite Lennart Berglund i högtalarna i så fall.
Det är tyvärr en hel månad till nästa inplanerade sammankomst. Men dom som öppnar sitt hus för hela gänget den här gången, har lovat att det blir tivoli och karuseller på kvällen. Det du.

Superhjältekraft. – Att ha nåt att se fram emot.

Inga barnbord.

Duka inte ett bord vid sidan om för barnen.
Jag läser i Etikettlexicon att det är klokt att duka barnbord om man har fest för både stora och små. Det tycker jag är helt galet.
Hur ska man lära sig den sociala koden om man inte får sitta med.
Javisst det blir trångt, och såklart att dom inte orkar sitta still så länge, men låt barnen lämna bordet när dom har ätit upp. Vad gör det, bara alla får vara med.
Få vara en del av gemenskapen, en del av samtalet, en del av skratten.
Jag är övertygad att man blir styrkt av det, inte undanskuffad till ett eget hörn, som om man vore i vägen.
Det går alldeles utmärkt att skåla och sjunga snapsvisor med fruktsoda i glaset.
Så duka långbord istället, med improviserade bänkar så att alla får möxa ihop sig.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum, eller hur.

Superhjältekraft. – Att duka med små tallrikar.

Ett missat ögonblick.

Jag hade bara behövt sträcka ut handen och rört vid dig. Vi stod så nära, så ensamma i en folksamling.
Du, vacker som vanligt. Men jag, osäker och rädd för vad som kan hända. Ja vad kan hända? Ingenting, eller nånting.
Allt är så uppschåsat , kan det inte räcka med att man tycker om en person , kanske känner en liten attraktion, är lite nyfiken. Så får det bli som det blir.
Jag vet inte ens ditt efternamn.
Men om det inte blir, och jag står där och känner mig obekväm och generad. Går jorden under för det?
Tänk att livet ska gå i repris, jag tror att jag ska växa upp nån gång. Att jag ska bli en person som vet vad jag vill och agerar förnuftigt. Men det verkar aldrig ske.

Superhjältekraft. – Att inte lita på sin superhjältekraft.

Trumslagarpojken.

I min spellista i spotify har jag en mapp som heter ” Sånt bra va ”, och den innehåller en salig blandning. Många svenska artister som Veronica Maggio, Lars Winnerbäck, Miss Li, och Rena Rama m.fl.
Fast utan skivkontrakt så finns det underbara artister och blivande storstjärnor på nätet. Jonathan är en av dom, han spelar med sån känsla.
Jag kan inte låta bli att bli glad.

Superhjältekraft. – Att slå ett slag för trummisen.

Pingu signalen ringer.

Kan det vara oartigt att svara i mobilen? Om jag står och pratar med en person och min mobil ringer, så höjer ingen längre på ögonbrynen om jag bara tar upp min mobil, vänder mig bort och svarar.
Jag tycker egentligen att det är otroligt oartigt mot den som jag pratar med. Samtalet avbryts ju tvärt och det är svårt att ta upp tråden igen. Och personen jag pratar med blir ju degraderad till mindre viktig.
Men jag har också fallit in i detta beteende. Att vara tillgänglig i tid och otid är ett måste.
Om Jag inte får svar när jag ringer till nån på mobilen så blir jag lite irriterad, varför då? Visst bestämmer väl alla om dom ska svara ljust då eller inte. Är personen upptagen med nåt viktigt så kan väl ett telefonsamtal få vänta, är det viktigt ringer jag ju igen.
Jag svarar inte heller när jag sitter på tryckeriet.
Och det behövs ju bara att man har mobilen lite olämpligt till så hörs den ju inte.
Tidigare satt telefonen fast i väggen och jag kunde få ringa flera gånger, och vid olika tider under dagen, innan jag fick svar av den personen som jag sökte.
Och världen fungerade på den tiden också. Man behövde bara vara lite förutseende och ha lite större tålamod.
Men mobilen har ju gjort oss oförmögna att planera, och ingen behöver berätta vart man ska. Man ringer ju bara och kollar. – Hej. Var är du? – Jag behöver skjuts. – Vad ska vi äta? – Jag väntar vid kiosken.
Jag tycker också att det är smidigt, men vi skapar ju förväntningar på full tillgänglighet helt utan planering. Tyvärr kräver full tillgänglighet ofta god planering i vårt slimmade samhälle.
Frågan är väl om det här beteendet kan spilla över på resten av våra liv också? Det kanske kan göra oss mer fokuserade på att leva i nuet istället för i ett planerat senare.
Bara vi inte blir ohövliga och okoncentrerade på kuppen.

Superhjältekraft. – Att svara eller inte svara, det är frågan.

Utomlands.

Jag sitter på min balkong, eller halvligger mot min stora balkongkudde.
Luften är ljum och jag hör främmande språk pratas mellan husen. En syrsa gnisslar lite försiktigt.
Luften är fuktig efter det lilla regnet som har kommit.
Klockan är strax före midnatt och jag fattar ingenting. Är jag verkligen hemma?
Jodå allt är sant, utom syrsan då. Det var nog bara en rostig cykel som rundade hörnet.
I går hade jag långkalsonger och i dag går folk omkring i shorts. Galet men härligt.

Superhjältekraft. – Att värmas av värmen.

Detta underbara ljus.

Det kommer varje år men jag tror att jag uppskattar det mer och mer.
I kväll är det lite mulet men när jag gick och la mig igår natt så var himlen klarblå. Och när jag böjde mig mot glasrutan för att vika igen persiennen så såg jag en gyllene kant i norr.
Klockan var typ halv två på natten och det hade behövts en hel decembervecka för att få ihop lika mycket ljus.
Nu är det ju faktiskt en och en halv månad kvar till midsommar, så mycket ljusare ska det bli. Och jag kommer att samla på varenda liten lux, för just nu är jag så less på mörker och kyla.
Om några veckor kommer solens strålar att träffa mitt sovrums/köksfönster med full kraft vid halvtre tiden på morgonen. Och jag vet att min persienn får svårare och svårare att göra sitt jobb, och jag vet att jag har lite svårt att sova då.
Men just nu så längtar jag bara.

Superhjältekraft. – Att tjusas av ljuset.

Världsberömd mjukglass.

Härligt att få en extra sovmorgon, och båda tjejerna är hemma, det är mysigt. Den yngre har sin pojkvän med sig och vi bullar upp lite lyxig helgfrukost, men det är för kallt för att sitta på balkongen.
Sen börjar solen värma så pass att vi blev glassugna. En tur med övningskörning och vips så står vi i kö. Suget efter sommaren har lockat fram fler glassälskare.
Kön börjar ute på bron och går in mot kassan, trodde jag, men inne i butiken gör kön en kringelkrok, det står trettiosex personer före oss!
Mjukglassen i Bergsbyn är snart världsberömd, det finns facebookgrupper som beskriver sin kärlek till deras glass. Och jag lovar att ingen blir besviken. den är god, jättegod på det där härligt krämiga viset, inget grynigt is mos här inte.
Och stora, kanske lite för stora. Även om jag tar en liten våffla så måste jag kassera lite, och det innan jag ens hunnit ner till det knapriga.
En timme senare och vi är på väg igen. Vi kör lite kringelkrokar och förbi sommarstugetomten, och just idag går en hugad spekulant husesyn i friggeboden.
Men tomten ser inte mer inbjudande ut idag heller. Tur, då behöver jag inte lägga mer tankar på den.

Superhjältekraft. – Att glassa runt lite.

Sjöutsikt eller.

Jag cyklade och tittade på en sommarstugetomt som är till salu bara några kilometer utanför stan.
Såna brukar ju kosta som en njure på den svarta organmarknaden, men den här var billigare. Så jag tänkte att jag kanske bara behöver offra nåt mindre viktigt, hjärnan eller nån annan kroppsdel som jag inte använder.
Mäklaren berättar om en byggklar, välplanerad hörntomt med sjöutsikt, tillgång till gemensam båtplats och bara hundrafemtio meter till badplats.
Låter härligt eller hur?
Det finns till och med en liten friggebod på tomten. Och på bilderna så ser man sjön mellan träden, visserligen en bit bort men ändå. Perfekt.
Nu är det ju bara det att det inte är nån hörntomt, utan tätvuxen sly på tre sidor.
Och han som tog bilden med sjöutsikt stod nog på taket till friggeboden, för åt det hållet som sjön är så står det ett stort lyxigt timmerhus med stort garage. Totalblock.
Ok, tomten lutar, så bygger man ett älgtorn längst upp i skogskanten så ser man kanske över taken.
Välplanerad tomt föresten, det är en slät lägda där gammgräset växer knähögt. Det finns inte mycket annat att göra än gräsmatta, och klippa gräs är inte nån av mina favoritsysselsättningar.
Tänk om det varit skogsbacke med lingontuvor istället.
Men det är nära till stan, och söker jag bygglov för ett sjuttiofem kvadratmeter stort älgtorn med inglasad veranda så kanske.

Superhjältekraft. – Att tro på tomt(en),

Ingen litar på gud.

Dagens motion blev en härlig cykeltur på två och en halv mil ungefär. På cykelbanor, in och ut i villakvarter och en tur ut ur stan.
Det som slår mig, när jag cyklar i villaområdena, är att så många håller på med snöskottning. Litar ingen på att gud ska göra jobbet?
Det är ju tio grader varmt och dom stackars drivor som ligger kvar i skuggan kommer nog att försvinna själv på några dagar.
Fast alla har förbannat all snöskottning denna vinter så tar man ändå fram spaden nu, som om man har en släng av snöskottarabstinens. Och konstigt nog är det mest tjejer som skottar, killarna städar bilen.
Men jag vet själv hur det är. Man vill snabbt göra bort vårbestyren, förrådsstädning, lövkrattning, rensa i rabatter och flytta buskar, räta upp krokiga staket, rengöra hängrännor, inolja altaner och justera plattorna som tjälen har flyttat på.
Men det jobbet grundar ju bara för alla sommarbestyren.
Jag är inte särskilt avundsjuk. Men en del håller på med roliga byggen, uterum i alla former, och sånt är ju kul.
När ska jag ta tag i mina vårbestyr? Jag har ju en hel balkong som ska möbleras, phu. Det får bli några grader varmare först, nu är det bara solen som värmer och sitta ute vädret har inte riktigt kommit än.

Superhjältekraft. – Att se andra arbeta är det bästa nöjet.

Sköna Helg.

Vem bryr sig? Måste försöka tänka bort gårdagens arbete.
Datorstrul som tydligen har pågått under två veckor och allt jobb som blivit gjort har skapat mer jobb. Det skapas felaktiga sändningar i datorn som alla måste processas manuellt en och en.
Detta gör att mina egentliga arbetsuppgifter skapar fler arbetsuppgifter.
Måste göra som Liam Lynch. Vem bryr sig, det blir en skitdag på måndag och säkert på tisdag och onsdag också.
Men det är framtiden, nu är det helg, underbara helg. Härligt att vakna i lagom tid och känna solen mot ansiktet.

Superhjältekraft. – Att ta dagen som den kommer.

Äntligen.

Jag har rättat min lottokupong. Vinst, VINST, jaaaaaa!
Vad ska jag göra med pengarna? Unna mig nåt jag alltid velat ha, kanske en resa.
Jag kan bjuda alla jag känner på nåt kul.
Om vi tar en promenad i skogen så kan jag köpa en halv korvring som vi kan grilla.
Tjugoen kronor. Visst är det bättre än ingenting, men vadå, hallå. Tjugoen kronor.
Killen i Skåne vann ju tvåhundrafjorton miljoner för en dryg månad sen. Och han hade väl satsat som jag, typ. Det är ju ett hån mot alla vi småvinnare.
Med min takt måste jag vinna tiomiljoneretthundranittiotusenfyrahundrasjuttiosex gånger för att komma upp till samma summa. Och det verkar ju inte troligt eller?
Det delas ut miljoner till höger och vänster, helt utan tanke på oss som nästan aldrig vinner nåt alls. Upp till kamp. Vi kräver rättvisare vinster. VI VILL OCKSÅ BLI RIKA. Vad? Jag avundsjuk? Hur tänkte du nu?
Ärligt talat. Hur stora vinster ska vi ha? Var går gränsen för en sund spelmarknad? Ska vi vara helt utan tak?
Det spelas ju bra mycke mer när det finns chans på en galet stor summa pengar. Jag spelade också mer när potten kom upp mot tvåhundramiljoner. Det tänder ju en gnista, ett hopp, en dröm.
Tyvärr är det många som inte bara spelar bort sina pengar utan också sin framtid och sin familj. Och fler spelchanser och högre vinster gör ju bara saken värre.
Även om risken att du blir överkörd när du hämtar storvinsten är större än chansen att du vinner den.
En vanlig julle drar ju bara in styft tio miljoner under en hel livstid. Så alla summor i den storleksordningen är ju livsförändrande. Kan vi inte stanna där.
Visst hade det varit bättre om tjugo personer fått sina liv vända upp och ner.
Men det är kanske bara min avundsjuka som talar.

Superhjälte kraft. – Att vinna tillbaka halva summan är en seger.

Lite ensam.

Jag har inga problem med att vara själv, det kan vara rätt så skönt att få stöka som jag vill.
Men visst känner jag mig ensam ibland.
Ja, ja kom inte dragandes med att jag borde gå på krogen och ragga lite. Det har aldrig, och kommer aldrig att vara min grej.
Men jag blir lite skraj för jag har upptäckt att jag börjar skaffa mig såna där inrutade singelrutiner. Saker som bara den som aldrig behöver anpassa sig gör.
Nu är jag fri att göra saker så där bakofram som bara jag kan, eller att inte göra det som jag tidigare brukade göra. Och detta utan att någon annan blir galen på mig.
Det är också lustigt att jag som nu har mer egen fritid än någonsin, känner att minsta ärende jag behöver uträtta eller tider jag måste passa, blir besvärliga och känns så tidskrävande.
När jag hade småbarn och byggde hus samtidigt så gjorde jag fler saker under en dag än jag nu gör på en hel vecka. Jag har definitivt fått en annan tidsuppfattning som singel i lägenhet, och med stora barn. Jag riskerar att fastna i slowmotion. Hjälp!
Hur ska jag kunna släppa in en tjej i den här trygga, tråkiga singelkokongen utan att det blir kaos?
Men ska jag vara ärlig så är jag nog bara lite rädd. Det var ett tag sen jag uppvaktade/flörtade/dejtade eller vad det nu heter.
Kan det vara vårkänslor som får mig att längta efter lite kaos?

Superhjältekraft. – Att bjuda in dig som också sitter ensam.

Motivation sökes.

Det blir trögare och trögare att gå till gymmet. Det är väl alltid så på våren och fram emot sommaren.
Jag borde väl känna pressen från den stundande sol och bad säsongen, men kvällsljuset inbjuder till nåt annat än att träna inomhus.
Jag skulle behöva nåt motivationshöjande. Skulle det bli bättre med en personlig tränare?
Kanske en snygg tjej som jag kan kämpa för att imponera på. Men då var det ju det där med försämrad minneskapacitet, jag måste vara rädd om det lilla minne jag har.
Så en före detta militär, som kan skrika i mitt öra, kan passa bättre. Fast min erfarenhet är ju att man gör ett sämre jobb om man bara får skäll.
Hm, får nog lösa det på nåt annat sätt. Få se nu, morot eller piska, vilket är effektivast?
Kan man bygga en automatisk motiverare?
Om jag tar en pulsmätare och ställer in en min puls på hundratjugo. Sen sätter jag den runt bröstkorgen så den kan hålla reda på mitt hjärta när jag tränar.
Om jag slöar till, och hjärtat saktar ner, så skickar den en signal till en elchockpistol som jag listigt gömmer i shortsen under pungen.
Hundratusen volt rätt in i simmarmuseét, det borde väl för fan motivera.

Superhjältekraft. – Att få kraft till en kraftansträngning.

Vagina cupcakes.

Om man börjar baka kakor med alternativa former, har torkan pågått för länge då?
Den stora frågan är väl om man ska ha strössel eller inte.

Superhjältekraft. – Att baka, baka liten kaka.

Fönster mot insidan.

Jag sågade ett hål och installerade en glasruta idag.
Mina lägenhetsdörrar är så fula att all åverkan blir till det bättre.
Så att såga ur ett stycke dörr och sätta in en genomskinlig skärva av smält sand blev riktigt lyckat. Nu så sipprar det in lite extra ljus i min hall.
Då glaset sitter i min toadörr så är det såklart frostat, eller etsat närmare bestämt.
Tyvärr har den som etsat ingen yrkesstolthet alls. Glaset var inte snyggt när jag packade upp det, alldeles flammigt.
Så jag stod en stund och funderade vad jag skulle göra. Hålet hade jag redan sågat, så valmöjligheterna var begränsade.
Jag hade inget hemma som jag kunde jämna till den frostade ytan med, men ett mönster förvillar ju.
Jag letade lite på nätet efter nåt kul som jag kunde gravera på glaset. Men inget anständigt var fint, så vad passar på en toadörr. Ett hjärta såklart. Så fick det bli.

Superhjältekraft. – Att täta dom hål man själv har sågat.

Musik som får håret att resa sig.

En del musik är bara så bra. Ibland är det texten, ofta artisten som gör det där lilla extra. Andra låtar har ett minne, en känsla som alltid dyker upp när jag hör dom spelas.
En del låtar inbjuder verkligen till högljud karaoke när jag hör dom i bilen.
Alla har väl såna låtar, här är några av mina.

Låtar som jag bara blir glad av.
United States of Whatever – Liam Lynch.
Low – Flo Rida.
Klass 6b – Rena Rama.
Barracuda – Fergie.
Dueling banjos – Eric Weissberg & Deliveranse.
Hva´gör vi nu, lille du – Gasolin´.
Voyage Voyage – Kate Ryan.
Bad to the bone – George Thorogood and the Destroyers.
Sweet dreams – Eurythmics.
I am a man of constant sorrow – The Soggy Bottom Boys.
Sandstorm – Darude.
My Sharona – The Knack.
Ledig – Mange Schmidt.

För deppar dagar.
Hold your head up high – Nomy.
Take a bow – Leona Lewis.
Halleluja – Rufus Wainwright.
Purple rain – Prince and the Revolution.
Everybody hurts – R.E.M.
Hymn – Vangelis.

Med lite extra power.
Don´t let the sun go down on me – Elton John, George Michael.
Time to say goodbye – Sara Brightman och Andrea Bocelli.
He´s a Pirate – Claus Babelt.
Equinox 4 – Jean Michel Jarre.
Nella Fantasia – Paul Potts.
Angels(live) – Robbie Williams.
Shout – Tears for fears.
Conquest of paradise – Vangelis.
I´d do anything for love – Meat Loaf.

För att jag tror på kärleken.
Hon har ett sätt – Jakob Hellman.
Drive – The Cars.
Halo – Beyoncé.
No one – Alicia Keys.
Astrologen – Magnus Uggla.
Du behöver aldrig mer vara rädd – Lasse Lindh.
U – Moto Boy.
Jungle drum – Emiliana Torrini.
Love Actually – Paul Bateman.
För kärlekens skull – Ted Gärdestad.
The lady in red – Chris De Burgh.
Nu kan du få mig så lätt – Håkan Hellström.
I give you the morning – Kite.

Och för att summera allt.
Over the rainbow – Israel KamakawiwoÓle.

Jag är väl ganska mainstream i min musiksmak, kanske för att jag har lyssnat så mycket på radio.
Nu sitter jag med Spotify och hittar andra guldkorn.

Superhjältekraft. – Att känna med öronen.

Busiga bilar.

Nu har det hänt igen. Stor rubrik i tidningen, en BILVOLT har inträffat.
Jag hoppas inte att min bil gör volter när jag inte ser på, för i garaget är det inte tillräcklig takhöjd.
Bilar kanske bara gör volter utomhus. Dom smyger säkert iväg på kvällarna och slår kullerbyttor i parken.
Jag är ingen hejare på svensk grammatik, men jag tycker ordet känns krystat och felsyftat.
Det är inte första gången dom rapporterar om en bil som voltat och skriver bilvolt, och det är väl bra att språket utvecklas, bara man inte tappar bort det man menar.
Kan man använda denna språkliga variant på alla som har kraschat?

”I dag inträffade en serievolt på riksväg tretton. En mc åkare väjde för Algot Esbjerg som var på väg till sin postlåda för att hämta morgontidningen. Följden blev en motorcykelvolt som lämnade den voltade mc åkaren liggandes mitt på vägen. En mötande lastbil gjorde en lastbilsvolt för att undvika att köra på den voltade mc åkaren. Den åttioårige Algot blev tvungen att göra en rullatorvolt ner i krondiket vid sin postlåda för att undkomma den flygande lastbilen. Inga personer skadades vid olyckan, men skadorna på Algots postlåda blev betydande och den gick inte att rädda. Den postlådan har slagit sin sista postlådevolt.”

Det känns som om reportrarna vill förnya språket till varje pris. Ungefär som när en halvtaskig bloggare försöker att göra sin text lite roligare.

Superhjältekraft. – Att syfta på fel syftningsfel.

Kommentar överflödig.

Superhjältekraft. - Att få lite perspektiv.