Nu börjar det.

Mm. Jag får ett MMS på min mobil, den yngre dottern skickar en bild på en hemlagad griljerad julskinka och julmust.
Hon har tjuvstartat med hästlängder och jag är avundsjuk.
Där sitter hon i sitt inackorderingsrum och jular redan i oktober, myslängtan av högsta graden.

Superhjältekraft. – Att mustmysa.

Min katt RUT.

Får jag göra RUT-avdrag om jag skaffar katt?
Den här katten verkar ju tränad för tuffa uppdrag, målmedveten och välutrustad.
Men frågan är väl om katten kommer att städa mer än den stökar till, jag gissar att den kommer mest att slira runt i panik. Jag ser framför mig hur mitt hem snabbt kommer att förvandlas till Gastons kontor.
Och hur ska den kunna klättra upp på bokhyllan och fönsterbrädan när själva klätteraggregaten är inbäddade?
Fast tossarna kanske är tillverkade i nåt syntesiskt material som får hela katten att bli statisk och dra åt sig damm på stora avstånd. Bara att skölja under kranen då och då.
Låter som om jag måste läsa bruksanvisningen före ett inköp.
Nä jag får väl tillsvidare dra runt den trygga gamla snabeldraken istället, då slipper jag ju också påhälsning av nån ung engagerad idealist från Djurens Vänner.
Och sanningen är ju att det vore trevligare att träffa nån som vill dra nytta av Uffe-avdraget istället för att utnyttja svart-vit städhjälp.

Superhjältekraft.– Att undvika en kattastrof.

Halloween på er alla.

I kväll ska jag på teater. Hoppas att kvällens skådespelare har lättare med artikulationen än den här grabben.

Superhjältekraft. – Att tolka eller inte tolka, det är frågan.

Postlåda eller brevinkast.

Jag har noterat en pågående och mycket kommenterad diskussion om storlekens betydelse, men jag tänker inte smasha på dom upplägg som det bjuds på där.
Jag tänker istället kommentera en helt annan sak, postlådor.
Om man har en jättestor postlåda så kommer till och med Svenska Dagbladets helgbilaga att se liten ut, men det är samspelet mellan den ansvarige utgivaren och läsaren som avgör värdet av en prenumeration.

Superhjältekraft. - Att inte underskatta tabloidformatet.

Kontakt.

Jag har skapat en profil på en sån där kontaktsida här på nätet.
Lite motvilligt måste jag säga, för jag tycker fortfarande det är lite knepigt. Ja knepigt på det sättet att man blir förfärligt ytlig, sållar friskt bland användare som har bild, ratar dom som inte har det.
Och visst, man ska ju attraheras av personen, men en bild säger faktiskt inte alltid mer än tusen ord.
Många har otroligt usla bilder på sig själva, en del skulle nog ha större tur om dom tog bort bilden, inte för deras utseende skull, bara för att bilden lagt på tjugo år och visar en sur och suddig gumma istället för en glad och trevlig fyrtiofemåring.
Ja jag sa fyrtiofem för jag letar som alla andra lite neråt, inte uppåt. Fördomsfullt? Javisst, detta är internetdejting i ett nötskal.
De tjejer som har tittat in på min sida har ofta varit fem, sex år äldre än mig, så alla kollar neråt, alla känner vi oss yngre än vi är.
Ja ja fortfarande full av fördomar, jag erkänner. Jag skulle säkert inte bry mig om ålder ifall vi träffades i verkligheten, det är ju det jag säger, det är lite knepigt det här.
Sen så blir ju en första kontakt ofta väldigt krystad, alla vet att man bara har några få rader på sig att väcka lite intresse och få mottagaren att i alla fall svara. Inte för öppen, inte för på, inte för torftigt, inte för frågvis, inte en avhandling utan rätt och lagom.
Omöjligt? Kanske, jag har ju bara börjat.
Nej jag är kanske lite för skeptisk till detta för att det ska lyckas, men håll med om att min bild är suverän.

Superhjältekraft. – Att fånga en första blick.

17 987.

Det är snart artontusen dagar sen jag föddes. Jag föddes på en onsdag, antagligen en helt vanlig onsdag.
Artontusen dagar, det är nästan sexhundrafemtionio månvarv.
Artontusen dagar, över en och en halv miljard sekunder, ögonblick som nu tillhör historien.
Trehundrafyrtiofem hundår.
Jag har hunnit byta ut alla kroppens celler sju gånger, och konstigt nog så ser jag äldre ut vid varje byte.
Jag har haft mässling, vattkoppor, scharlakansfeber och kyssarsjukan några av dom dagarna.
Jag har varit pappa i sjutusen sjuhundra sjuttioen dagar, alla stolta dagar.
Artontusen soluppgångar, artontusen solnedgångar. Jaa, många dagar blir det.
Hur många av dom har varit bra dagar, glada dagar, roliga dagar? Hur många har varit sorgsna dagar, tråkiga dagar? Vanliga dagar som inte satt spår i minnet?
Hur många dagar med värmande hjärta? Med längtande hjärta? Med olyckligt förälskat hjärta?
Ja vilka dagar är värda att räknas? Alla dagar.
Men hur hamnade jag in på det här siffersamlandet?
Jo jag testade den ultimata egotrippen att googla på mig själv. Men det finns nästan inget om mig där ute, inget som är lätt att hitta i alla fall. Kan ju bero på min namne, av alla träffar så handlar väl nittionio komma nittionio procent om honom.
Det dök bara upp den här grejen om hur många dagar som jag har varit vid liv.
Men letar jag på Uffe Viking så hamnar jag direkt i toppen på listan. Och det får väl duga som egotripp.
Jag har bloggat i sexhundra sextiofyra dagar, fyrahundra trettiotre blogginlägg. Men inget med så många skrivna tal som denna.
Så nu slutar detta blogginlägg med tvåhundrasjuttiosex ord.

Superhjältekraft. – Att få en ny dag i morgon.

En Fredlig Fredag.

05.15. Mobilen surrar. Jag hatar att bli väckt av såna väckarklocksljud, så jag kastar mig på telefonen, stänger av larmet och slår på webbradion i stället. Mmm, bara fem minuter till.
05.30. Dusch, frukost och några snabba blickar på Aftonbladets rubriker.
06.10. På jobbet. Hämtar lastbilen och kör mot Luleå. Startar i mörker men ser snart morgonljusets snitsiga färgpalett breda ut sig.
08.00. Svänger in på nybyggets parkering och blir genast överfallen av ett gäng irriterade hantverkare.” – Är det du som är Robert?” Där står tre gubbar med en massa grejor och ingen har släppt in dom. Det visar sig, som så många gånger förr, att ingen har koll på läget. Jag ringer och väcker restaurangansvarige, men han mumlar bara att han inte har någon nyckel dit. Jag börjar i alla fall lasta av. Efter en stund kommer golvläggaren med nyckel. Superbra, vi ska alla gå på golvet och det är inte klart än. Det drar kallt som attans när alla ska springa in och ut i dörrarna precis där jag ska jobba.
09.30. Har mätt och fått ordning på alla fästen jag ska sätta upp. Då kommer killen som ”har koll”. Han pratar brett Lulemål och viftar och pekar, instruerar all gubbarna om vart deras grejor ska stå, viftar och pekar åt mig. Jag nickar som om jag håller med, sen fortsätter jag jobba på mitt vis. Det trätak som jag blivit lovad visade sig vara gips, också nåt som ”har koll” har informerat mig om.
11.30 Dom andra gubbsen drar på lunch, men jag har inte så mycket kvar att göra så kurret i magen får vänta. Men det dyker upp en ny kille, en riktig filur som verkar ha hand om specialsnickeriet. Självklart så är jag ivägen, han ska fixa till disken vid kassan och där klättrar jag ju upp och ner, men han mäter och sågar lite lister innan han tar helg. Blir varmt som attans när ingen springer in och ut i dörrarna.
13.05. Klar. Blev jävligt bra om jag får säga det själv, men jag hade ju inte förväntat mig nåt annat heller. Skyndar att plocka ihop alla mina kartonger och allt skräp som jag orsakat.
13.10. Drar en korv på Ica Maxi.
13.25. På väg hemåt.
15.10. Tillbaka på jobbet.
15.30. Hemma. Duschar käkar två ljusugnsbrödsmackor och sköljer ner med en Xide.
16.05. En jobbarkompis hämtar mig och vi gör ett till stopp innan firmafesten.
17.10. Tillbaks på jobbet igen. Fest. Som alltid mycket trevligt. Sangria och en roligt annorlunda tipsrunda. Tapas, vin, prisutdelning och som rullande bakgrund alla bilder från Barcelonaresan. Lite mer att dricka, lämnar stället sist av alla. (Hur blev det så?)
01.??. Promenerar genom staden med en lite vinglig jobbarkompis i armkrok. Vi behövde nog båda lite frisk luft. Men promenaden blev väl kanske lite onödigt lång för min del, typ sex kilometer.
02.40. Hemma igen. Läser rubrikerna på Aftonbladet innan jag viker igen ögonlocken och låter John Blund sprida sitt sömnpulver.

Bara en vanlig lång dags färd mot natt.

Superhjältekraft. – Att nyttja sommartiden till fullo.

Egen härd är guld värd.

Men hur många som sitter runt sin härd i ett hus som dom inte är intresserade eller kapabla att sköta om är det väl ingen som vet.
Kollar man på Arga Snickaren så verkar dom finnas överallt.
Det är alldelens för många som har tagit över sitt barndomshem i nån slags missriktad vördnad, eller köpt på sig ett renoveringsobjekt i tron att det ska gå kombinera familjeliv, heltidsjobb, fritid, en god ekonomi och husrenovering.
Det går inte, nåt kommer att få stryka på foten, antingen familjen, fritiden eller ekonomin, det är bara att välja.
Och den som inte väljer kommer att få lära sig den hårda vägen, ofta med olycklig utgång.
Men jag är övertygad om att barndomshemmets tidigare ägare, föräldrarna, hellre ser sitt barn vara lycklig i en liten bekymmersfri hyreslägenhet än olycklig i ett stort tidskrävande hus.
Vi när en ganska korkad idé som säger att varje familj måste ha eget hus, men vi frågar inte oss själva om den idén stämmer på just mig.
Är det min dröm eller är det medias dröm? Är det jag som vill ha en ny heltidshobby eller är det nåt som trugats in i mitt huvud sen jag var liten och läste Astrid Lindgren böcker?
Men Madickenglorifieringen måste få falna när båda föräldrarna jobbar heltid, vi får inte ställa så stora krav på oss själva.
När vi målar upp en bild i huvudet så ser den gärna så idyllisk ut, hur vi bara ska leka med barnen på den stora gräsmattan, mysa vid brasan när vinterstormen ylar och hålla stora familjemiddagar som på någon nationalmålares sekelskiftesskildringar.
Men verkligheten är nåt helt annat, hela tiden nåt som ska fixas och en massa massa jobb. (Ja i alla fall för de flesta av oss, den som har fickorna fulla med guld kan ju bara leja en hantverkare såklart.)
Och sen, ovanpå allt annat, så sätter vi ribban så otroligt högt, som om Martin Timells favorituttryck ”– Det är lite dyrare, men det tycker jag det är värt” vore vår ledstjärna.
Fina hus kan alltid bli lite finare, lite lyxigare, men ingen vågar fråga varför. Vi byter ut och renoverar bara för att.
Är vi lyckligare för att vi har byggt om garaget till ett svårstädat spa med mosaik och bubbelbad? Är vi lyckligare när vi gärna jobbar övertid för att betala utbyggnaden och den golvvärmeuppvärmda vinterträdgården?
Men att ställa sig vid sidan om och reflektera över sitt liv, att fråga sig "– Är det detta jag vill?" verkar vara näst intill omöjligt.
Fråga mig, jag vet precis hur svårt det är.
Jag ser på Arga Snickaren och Anders gormar på en stackare som absolut inte borde ha hus, ja visst han har säkert nån diagnos som stökar till det, men lyxfällan är också full av olyckliga husägare. Varför?
Varför ska man promt välja att vara olycklig? Eller är bara huset en avledningsmanöver för större problem som man inte vill ta tag i? Men då blir det ju bara dubbel börda.
Nu tycker du kanske att jag låter lite negativ, och då har du. . . kanske rätt. Jag har fortfarande lite taskiga husägarvibbar.
Jag har många gånger sagt att jag aldrig mer ska äga ett hus, men jag börjar så sakta ändra mig.
Det är ganska roligt också, bygga, fixa, springa runt på den stora gräsmattan, mysa vid brasan när vinterstormen ylar och ha hela familjen samlad på middag i ljuset av stearindroppande kandelabrar.

Superhjältekraft. – Att regelbundet omvärdera sina beslut.

Mustöverskott.

Har missbedömt antalet sommarvarma grillkvällar som blev av, för det var då jag skulle dricka kall läskande julmust.
Nu så har jag tolv liter kvar och det troliga scenariot är väl att årets tappning dyker upp när som helst. Men musten blir ju inte sämre av att lagras lite så det är aldrig en dålig investering.
Om jag bara kunde hitta på en vettig anledning att öppna en nu. Nä ingen anledning att göra det, men heller ingen anledning att inte göra det.
Jo föresten, vi kan fira att Occupy Wall Street rörelsen sprider sig över världen.

Superhjältekraft.– Att dricka en skål för demonstranterna.

Mr X.

Det blev en utbildningsdag idag, om lärande och kommunikation på Medlefors folkhögskola. Det är alltid roligt att få lite ny input och sen så är ju maten där världsberömd.
Med på kursen var också mitt ex nya kille, inget som spelar mig nån roll men han verkade väldigt obekväm.
Jag har träffat honom flera gånger innan min skilsmässa och han är en väldigt social, trevlig, lättsam och rolig kille. Efter skilsmässan har jag bara träffat honom nån enstaka gång och det har väl inte varit nåt konstigt då. Bara lite stelt när mitt ex varit med.
Nu sökte jag ögonkontakt för att hälsa tvärs över rummet, men inte då, hans blick gick bara förbi, och han undvek mig på lunchen och rasten också.
Jag vet inte hur jag ska tolka det. Lite underligt tycker jag, för jag har inget otalt med honom.
Är han arg på mig för nåt som mitt ex har sagt? Har han bestämt sig för att vår relation ska vara lika frostig som den som råder mellan mig och mitt ex?
Permafrosten kanske har smittat av sig.
Men jag tänker inte grubbla mer på det, för jag kan inte ändra på det ändå.
Han får väl göra som han vill och jag kan i alla fall säga att jag försökte.

Superhjältekraft. – Att sträcka ut en hand.

Orellanin i kastrullen.

Läser i tidningen att män oftare blir förgiftade av svamp fast det är fler kvinnor som plockar.
Hmm.
Anita Stridvall från Sveriges mykologiska förening säger så här: – Jag kan tänka mig att männen slarvar mer. Det är väl den enda rimliga förklaringen.
Jodå det heter väl slarv, att mata sin man med kantarellsås gjord på toppig giftspindling.
– Älskling, jag hade bara svamp till en portion, ta den du.
Jag säger bara, var vaksam, mycket vaksam.
Lika vaksam som en kvinna ska vara när hennes man kommer hem med blommor, då vet man att nåt skumt är i görningen.

Superhjältekraft. – Att bara gå bärsärk på flugsvamp.

Alla behöver bekräftelse.

Jag gillar den här låten och jag känner att frågan vore rolig att ställa ibland.
För visst vore det kul att få veta om någon känner likadant, oavsett om man har några seriösare baktankar eller ej.
Och just den detaljen skulle göra frågan så mycket mer intressant, att fråga någon som man inte har för avsikt att stöta på, men som man instinktivt ändå har känslor för.
Men att uttala sina känslor i en sån situation vore nog mest konstigt. För vi har ju ett socialt spel som ska spelas, och där ska allt berättas med outtalade signaler.
Ofta väldigt otydliga signaler, särskilt för en signalanalfabet som mig.
Bekräftelse i tycka om form, hur ofta får jag det nuförtiden? Inte ofta, och här är väl jag själv det störta hindret.
Förra fredagen stod kanske ett tillfälle i kön som jag passerade på vägen ut, men jag gick ändå.
Så söker jag istället bekräftelse på annat håll, i mitt arbete, på mina kurser, via denna blogg? Självklart, det är så vi fungerar.
Men den bekräftelsen är inriktad på vad jag gör, inte alltid på vem jag är. Och är det värt lika mycket?
Vet inte, kanske.
Lindar jag bara in mig i obesvarade frågor?
Troligen.
Känner du detsamma, detsamma, detsamma som mig?

Superhjältekraft. – Att fråga.

Jag kanske byter adress.

Har nu startat ett alternativ till den här bloggplatsen.
PÅ inrådan från en annan flitig bloggare så har jag fixat en WP-blogg, så vi ses kanske där hädanefter. Men det tar väl ett tag att snygga till den och få nån ordning på funktionerna.
För jag blir lite less på allt strul som har varit här den senaste tiden.
Just nu så måste man tvinga sig hit genom att googla gamla inlägg och era roliga kommentarer fastnar inte alltid pga nån bugg.
När jag får till det så är ni välkommna på:

http://uffeviking.wordpress.com/

Superhjältekraft. - Att dubbelblogga med var sin hjärnhalva.

Äntligen på is.

Jag letade inte, men hade turen att hitta skräddarnas hemmaplan när jag rände runt i skogen i söndags.
Alla krypen hade skridskorna på, utom dykarbaggarna som gled fram under isen och såg sura ut.
Till och med bärfisarna gladdes åt det glatta underlaget, men dom ville inte spela hockey med dom dumdryga skräddarna utan övade istället på piruetter och trippla Salkovs.
Två feta sniglar hade jobbet som zambonis, men satt mest i kanten och drack öl.
Något som sävsländornas curlinglag förbannade i långa hatramsor varje gång dom åkte förbi, men jag förstår dom, kolla på bilden och säg hur bra det går att skruva in en sten på den knöliga isen.
Allt kanske inte är helt sant, men det var väldigt fint vid pölen eller hur?

Superhjältekraft. – Att aldrig missa första isträningen.

Inte konstigt att du är singel.

Fick såklart en lite retsam kommentar för att jag gick hem precis som alla tjejerna dök upp i fredags.
Och jag kan väl bara hålla med, jag är en konstig singel.

Superhjältekraft. – Konstig är ingen superhjältekraft.

En ljus idé.

Ibland när man tappar lite av tron på mänskligheten och känner att allt kommer att gå åt helvete så dyker det alltid upp en människa som visar att det finns hopp.
Hittade det här klippet hos en annan bloggare, och ja, det kanske inte är killens uppfinning, och ja, den lyser ju bara när solen är framme.
Men den gör stor skillnad i dessa människors liv, och det tycker jag är underbart.

Superhjältekraft. – Att tro på en bättre värld.

Om jag lägger mig ner och dör.

Tog ner min skogsåkarcykel från väggen och cyklade en långsväng, lite längre än jag hade tänkt. Det blev väl två mil innan jag var hemma igen, två väldigt blandade terrängmil.
Jag började lite lätt med en sväng in på grusvägen som leder runt berget som jag bor bredvid. När jag sen svängde av grusvägen och cyklade in på en liten stig som leder genom ett surhål och över ett kalhygge, upp på kanten av samma berg så började min bristande kondition göra sig gällande.
Och när stigen sen vek av åt fel håll så valde jag att släpa cykeln upp genom villskogen, över rötterna, genom lingonriset och uppför berghällarna.
Precis då så började jag fundera på vad jag gjorde egentligen.
Jag stod i det branta stenskravlet på baksidan av ett berg, långt från närmsta stig, min puls översteg rödmarkeringen och ingen visste att jag var där.
Jag släpade cykeln, för från toppen och ner på andra sidan vet jag att det går en väg.
Men jag vilade en stund innan den sista och brantaste klättringen, och i mina öron hördes bara suset av mitt eget blodomlopp.
Om jag fått en hjärtattack just där och just då så hade det väl tagit ett år innan nån Thailändsk bärplockare snubblat över min cykel.
När hade nån saknat mig? Hur lång tid hade det tagit innan nån sökt efter mig? Var hade dom sökt?
Inte i sluttningen bortom alla stigar på baksidan av ett berg i alla fall.
Nu var det ju inget fel på platsen, fullt godkänd som ett sista vilorum. Söderläge, gles tallskog och torrt, så jag hade väl inte klagat.
Men det finns kanske ändå en smarthet i att skriva en lapp som berättar åt vilket vädersträck jag stuckit, även om ingen, förhoppningsvis, ska läsa den.

Superhjältekraft. – Att bete sig som sin ålder.

Karåke.

Det blev faktiskt både staplande dans och staplande karaoke igår, och den roligaste utekvällen på mycket länge.
Kände dock ett litet ansvar att se till så min kompis fick sig hem innan han spårade ur, han var fortfarande glad men hyfsat bladig, så vi gick precis när alla tjejerna kom ner från föreställningen Ladies Night.
Kanske inte så välplanerat, kan kallas korkat också, att hämta jackan och gå när hundra uppklädda tjejer står i kö för att komma in.
Men då hann jag istället hem före klockan ett och fick några timmar tillsammans med min dotter och hennes pojkvän som kommit till min lägenhet under kvällen för att tvärt sova över.
Bra att ha ett, om än så krystat, ok för att göra kvällen kort.
Nu ska jag ta en promenad i mörkret för att försöka se lite av det stjärnfall som kan skapas när jorden passerar svansen på kometen Giacobini-Zinner.
Hoppas det är så pass molnfritt att det går att se några meteoriter som glödande brinner upp i vår atmosfär.

Ser du stjärnan i det blå. . .allt du önskar kan du få.

Superhjältekraft. – Att tänka ut några bra önskningar.

Pang på musen.

Nån som vet hur handikappad man blir när man inte har en villig mus att pilla på?
Oerhört, frustrerande och med ett genuint abstinensbesvär kan jag berätta.
När jag fruktlöst kupar min hand över, och helt omfamnar den mjuka kullen medans mina fingrar går på upptäcktsfärd. När mitt finger oförtrutet försöker beröra, smeka, rulla och cirkla runt av gammal vana, men alla försök är helt utan reaktion och mening.
Då får jag musångest.
Igår fick min tangentbordslåda en omedveten knuff så att musen kom i kläm och scrollhjulet trycktes in.
Detta resulterade i att funktionen gick förlorad och jag kastades tillbaka till en forntid då en datormus bara hade två knappar.
Panik.
Hur gjorde man på den tiden? Jag blev nästan tvungen att trycka F1. Kände instinktivt och direkt att det här tvåknapparslivet var passerat för länge sedan, jag måste få pilla.
Så med en backup plan som hette Teknikmagasinet gav jag mig på musen med en skruvmejsel i högsta hugg.
Jag särade varsamt på halvorna, letade försiktigt efter problemet och hittade en hård utstickande del som inte låg rätt i sin skåra.
Hm, kanske jag ska säga tack till en högre makt eller var det bara mina superkrafter som fixade alltihop, hur som helst, nu funkar den igen.
Pill pill, tryck och smek, så välbekant, så rogivande.
Hoppas musen också uppskattar mitt engagemang för dess välbefinnande.

Superhjältekraft. – Att behålla sin fingerfärdighet.

Known issues.

We're investigating reports of users not being able to comment on IE8/9 from the embedded form. We hope to have a fix out shortly, but in the meantime we encourage admins to switch to either the full-page or pop-up forms which should be working without issue.

Thanks for your patience, and we'll make sure to update this post as soon as we have more info.

Ja mer vet jag inte just nu, hoppas dom får igång funktionerna snart.
Vad det är jag kan switcha till har jag ingen aning om, ska klicka runt och kolla lite.

Jag har ställt om till pop-up, så ni får gjärna lämna en kommentar och kolla om det hjälpte.


Superhjältekraft. - Tålamod.

Utgång = Hemgång.

Kanske blir till att svänga mina lurviga i morgon.
Eller så inte.
Ska i alla fall ut med ett trevligt gäng och käka nåt gott.

Superhjältekraft. - Att inte vara så där fredagstrött.

Tack Adolf Hitler.

Min första bil var en VW Bubbla, en otroligt rolig och enkel bil att ha och göra med. En ljusblå sextiosjua med ormbo och rallystolar som köptes på annons sex mil hemifrån.
Jag hade min far och min morbror med mig när affären gjordes upp och bilen skulle köras hem, för jag hade ännu inget körkort. Min morbror körde hem och jag satt bredvid och kände total lycka.
Den blänkte så förföriskt där den stod parkerad på vår uteplats framför huset, och jag vet inte hur många gånger jag startade den bara för att få höra det dova puttrandet av väntande frihet.
Då jag köpte bilen så var den riktigt fin men liksom alla andra bilar som tillverkades under sextiotalet så ville rosten nåt annat. Men före det totala förfallet så hade jag en massa skoj med den.
Innan slutet så hade den bytt färg och klädsel ett antal gånger, fått frakta allt möjligt och ibland omöjligt, varit på upptäcktsfärd längs okörbara skogsstigar och fått fungera som bostad för två en partyhelg i obygden.
Bubblan är ju designad av Ferdinand Porsche nån gång på trettiotalet med allt vad det innebär, total avsaknad av deformationszoner, trång insida, tung svansföring och ett konstig krängningscentrum.
Men att en viss rikskansler var inblandad märks tydligt på det luriga värmesystemet för kupén.
När en gammal välplågad luftkyld folkamotor får oljeläckage på cylindrarna så förvandlas bilen till en rullande gaskammare varje gång man öppnar värmespjällen, tack för det Adolf.
Detta ledde såklart till att jag aldrig öppnade spjällen dom sista åren, och värmen är också den enda vettiga ventilation som finns.
Så för dig som aldrig har kört gammal Bubbla i iskall snövirvlande vinter så kan du här få en manual.

1. Skrapa rutorna på utsidan före start.
2. Se till att du är klädd för den temperatur som råder utomhus, den temperaturen kommer också att råda inne i bilen.
3. Innan du påbörjar körningen så se till att du håller en fungerande isskrapa i höger hand.
4. Andas bara genom höger mungipa för att minimera isbildningen på vindrutan, ty den fuktiga utandningsluften kommer obönhörligen att förvandlas till iskristaller på insidan av rutorna.
5. Undvik att svettas eller att transportera svettiga eller blöta träningskläder (se punkt 4).
6 Upprätthåll goda siktförhållanden under hela färden genom att hela tiden skrapa bort frostbildning från insidan av framruta och sidorutor.
7. ”Hela tiden” betyder var tionde sekund.
8. Eftersom rutorna alltid är kalla så kommer ingen snö att smälta på utsidan, täta stopp för att rensa torkarblad och rutor är därför extra nödvändiga.

Lägg sen till det mörker som sprids av dom två stearinljusen som Ferdinand kallade för strålkastare och den olyckligt sladdvilliga utformningen så får du en riktigt galen körupplevelse.
Så tack för den Adolf Hitler, jag vill inte ha den ogjord.

Superhjältekraft. – Att knappt se längre än näsan räcker.

Kanelbullens dag.

Vad säger man då?
– God kanelbulle på er alla, finns här några snälla barn?
– Gott nytt kanelbulle!!!
– Glad kanelbulle.
Man kanske borde dansa lite runt vetelängden, och sjunga: – Små bullarna, små bullarna är lustiga att se.
Eller så plundrar man bara frysen och tinar två, tre stycken stora och tränar lite mindfullnes.
Låta alla sinnen vara i nuet, ta in doften, smaken, känslan av en gyllenbrun, flödigt fylld, välgräddad, rikligt pärlsockerbeströdd och påkostat kryddad med bark från Cinnamomum. . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Mmmm.

Superhjältekraft.– Att bulla upp.

Kommentar saknas.

Just nu så verkar denna gratistjänst lida av förstoppning eller nåt.
Kommentarer fastnar inte om man inte är Superhjälte eller en inloggad Bloggerbo.
Irriterande strul. Hoppas det löser sig snart.
Annars... byte av bloggosfär?

Kom med ett sakligt argument.

Min dammsugare gnäller att han är för full, men bryr jag mig om det?
Han vill inte ha mera, hotar med att kräkas upp alltihop, och hans öga är rött.
Men är jag den sortens kompis som slutar truga då då?
Nej nej nej, – en liten till, – bara resterna från igår, – hördu inte sova under bordet.
Sugaren gjorde som jag sa, men som straff för sin uppstudsighet så får han sova i garderoben till nästa vecka.
Och jag byter inte på honom förrän jag tar fram honom igen, man vet ju aldrig hur det går ifall han är riktigt bakis imorgon.

Superhjältekraft. – Att inte ge efter för lite gnäll.

Alla vill mig väl.

Varje gång som jag har varit inne på min Hotmail och loggar ut så hamnar jag på en MSN sida, en sida som till nittionio procent är fylld med reklam, och jag brukar bara stänga ner utan att läsa.
Men nu har jag i ögonvrån fått syn på en liten annons som gör mig fundersam, ja rent av lite konspiratorisk. (Och jag som aldrig annars är konspiratorisk.)
Annonsen är utformad som ett chattfönster från Facebook med en bild på en vacker tjej, Louise, och i rutan börjar en text rulla fram och hon ställer två frågor till mig.
Det är såklart inget konstigt med annonsen som sådan, för det är ju en dejtingsajt som gör reklam för sig, och dejtingsajternas annonser finns och syns ju överallt, på alla hemsidor och alltid med olika rullande budskap. Det är inte det som är det luriga.
Det som jag funderar över är varför det alltid är en tjej i min annons? Visst brukar sådana här annonser alltid växla och ömsom vända sig till killar, ömsom till tjejer?
Riktad reklam har ju varit ett begrepp i många decennier och nu är den väl mer riktad än någonsin, och det vore intressant att skapa en ny hotmail under kvinnlig pseudonym för att se vilka annonser som då dyker upp.
Man undrar ju om hela världens alla reklambyråer verkligen har koll på allt som händer på min ip-adress?
Att jag ibland kollar efter Photoshoptips och andra tutorials, vilken musik som jag lyssnar på, att jag läser och kommenterar knasiga insändare i lokaltidningen, ser att jag läser andras roliga bloggar varje dag, att jag har imdb i min favoritlista och om dom verkligen har koll på att det just nu sitter en kramsugen singelkille i sina bästa år framför denna datorskärm?
Och om dom vet allt om mig så måste ju denna Louise såklart vara min själsfrände och drömpartner som dom letat fram i bästa välmening, så varför sitter jag här och funderar och är konspiratorisk?
Ingen aning faktiskt, helt obefogat och utan grund.
Världen är vacker idag.

Superhjältekraft. – Att försöka behålla min blåögdhet obefläckad.