Lördag, runt staden.

Min kudde kändes väldigt fluffig, men när jag la ner huvudet så försvann all stoppning till motsatta hörnet hur jag än knölade. Så det blev väl inte den bekvämaste natten, och sen vaknade jag tidigt och behövde hosta, men hur gör man det utan att väcka dom andra?
Frukost i Bryssel, fem sorters wienerbröd och croissanter. Men det fanns också baguetter och russinfralla, eller det trodde jag i alla fall, tills jag hade smörat och lagt på ost, sen tog jag första tuggan och upptäckte att russinen var choklad och att bullen var sötad. Belgianer, dom verkar hata fibrer.
Promenad förbi skyskrapor i glas, det är bank och försäkringsbolag som mäter penisar, och jag kan inte säga att husen är vackra. Däremot så finns det fantastiska hus och vackra kyrkor lite överallt och särskilt nere i centrum.
Vi tittade på den lilla statyn Manneken pis. Jaha?
Tog sen en turistbuss runt på lite sightseeing och hoppade av vid det stora bilmuseet Autoworld. Klart fräckt.
Lätt lunch på ett hälsocafé.
Tillbaka på rundturen som tog oss förbi efterlämningarna från världsutställningen 1958, det som imponerar mest är den Kinesiska och Japanska paviljongen.
En Belgisk våffla passar som mellanmål, tjock, mjuk och knaprig på samma gång. Gott.
In i smeten för att, som en sann turist, shoppa lite choklad.
Kvällen avslutades med att vi blev blåsta på en uteservering. Menyn hade vettiga priser, men dom tog extra mycket betalt för allt vid sidan om, precis allt. Det blev en skitdyr lärpenning. Vatten för sextio kronor? Belgianer.
Vandrade hemåt, klivandes över alla sopor som folk bara kastar ut på trottoaren, har ingen hört talas om sopkärl? På dom stora moderna glasfasaderna blinkade mönster och bokstäver i en sprakande dans av färgade lampor. Allt som allt en härlig dag.

Superhjältekraft. – Att vrida kartan rätt.

Fredagen, ett luftombyte.

Att samordna hämtning av fem personer tar ibland lite tid, men vi kom till flyget i tid och det är ju huvudsaken. Och jag fick smaka på en flygtur med svullna örontrumpeter, medelmåttigt kul. Dubbelt så okul för det var mellanlandning på Bromma.
Bryssel är en ganska stor stad, och en ganska gammal stad i grunden. Detta gör att vägnätet är hyfsat komplicerat och komprimerat på en del sträckor, särskilt om man råkar komma lite fel.
Smala gator, krokiga, dåligt skyltade, kullersten, spårvagnar och spärrlinjer, enkelriktat och så klart dubbelparkerade bilar. Tur att vi har en chaufför i sällskapet som helt saknar vett och etikett, annars skulle vi nog inte ha sett hotellskylten innan skymningen. Men en liten omväg är ju inget problem, det enda som händer är ju att resan fylls av sånt som man annars aldrig skulle ha fått se och uppleva.
Väl framme vid hotellet var tanken att besöka en liten butik för snacks och drickbart före dusch och utgång. Två i sällskapet hade snabbt gått en runda för att scouta och kom tillbaka med en beskrivning av grannskapet.
Gatan bakom hotellet var Red Light, med lättklädda tjejer som sitter i skyltfönster och väntar på kunder. Det känns mycket knepigt, och lite sorgligt. Resten av området var muslimskt och kvartersbutiken hade allt man behöver.
Efter en promenad ner till centrum och middag så avslutades kvällen på café. Vi beställde lite olika men vi var två som beställde pistageglass, jag tror det i alla fall, flamländska är svårtolkat.
Men vi två fick ingenting när servitören kom, så vi väntade en stund. Då kom killen svischande med notan och försvann snabbt.
Jag var egentligen inte så nödig på nåt så jag tänkte inte tjata, men på kvittot hade dom tagit betalt för pistagen. När vi påpekade detta så fick vi till svar att pistagen var slut??? Hallå, visst borde han ha sagt nåt och inte bara försökt snuva oss på betalningen.
Första mötet med Belgianer avklarat.
Hotellsängar är aldrig någon höjdare, men är man bara nog trött så.

Superhjältekraft. – Att mota förkylning med paprikachips.

Resfeber?

Hur ofta är jag förkyld? Väldigt sällan. Hur ofta åker jag utomlands? Nästan aldrig.
Varför måste då dessa företeelser inträffa samtidigt?
Jag har varit förkyld nu i ett par dagar och i morgon åker jag iväg på en långhelg till Belgien. Så typiskt, men inget att göra nåt åt.
Jag ska ha trevligt i alla fall.

Superhjältekraft. – Att ta det onda med det goda.

Mardrömmar i blyerts.

När jag sitter här och tjollrar med mina små inlägg så undrar jag varför det var så omöjligt för mig att skriva nåt när jag gick i skolan.
Skriva är ju kul, även om det bara är ointressant nonsens. Men så klart, i skolan blev jag tillsagd att skriva, och mängden text kändes som avgörande, inte innehållet, och då blir det inte lika kul.
Två hela A4 blev en mardröm. Sen så skrev man ju med blyerts och alla fel betydde att jag antingen blev tvungen att skriva om eller så sudda.
Suddet är kreativitetens värsta fiende, och det borde förbjudas i skolan. Särskilt på bildlektionerna.
Det kanske är datorn som är avgörande för kulhetsfaktorn, för nu kan jag ju bara vräka ur mig långa haranger och sedan lätt gå tillbaka och ändra allt som blev fel. Och så förståss dom gröna och röda linjerna som fyller mina inlägg innan jag fixat till dom.
Min dator gnäller ofta på att jag skriver talspråkligt och vardagligt eller att mina ord kan uppfattas som gammelmodiga, och det är väl inte så konstigt för det är väl precis så jag är, vardaglig och lite omodern.
Jag ska inte terrorisera er med fler kapitel av mitt spontannovellande, för det blir inte så bra. Jag har fasligt svårt att sätta in rätt tempus i texten, det smyger sig in fel både här och där.
Man ska såklart jobba mer än en halvtimme med en text för att den ska bli nåt, men svenska har väl aldrig varit nåt av mina favoritämnen.
Men mina pekfingrar får i alla fall lite nya muskler.

Superhjältekraft. – Att inse mina begränsningar dödar bara kreativiteten.

Kapitel 2.

Mitt armbandsur brände mig. Jag kände att det var nåt konstigt, men jag fattade först inget. Nu har jag tagit av mig klockan och lagt den på stenen bredvid mig. Visarna är borta och urtavlan har fått en ny och mörkare nyans. Jag fattar ingenting.
Kan det vara kortslutning? Men det lilla batteriet kan väl inte alstra nån vidare värme. Och var är visarna?
Jag sitter på en liten stentrappa i en skog som jag inte känner igen. Det borde ha varit en park här. Det var i alla fall en park när jag gick in på restaurangen, men hela världen har ju blivit galen, så nu är det en skog.
En tyst skog. Eller kanske inte så tyst, men den låter inte som en vanlig skog. Den brummar, ett surrande brummande ljud, som när man skruvar upp volymen på en billig förstärkare utan att sätta igång Cd-skivan. Träden rör på sig, jag ser att dom växer. Det är knäppt, men jag tror att allting växer, för alla buskar och alla träd, ja till och med marken rör på sig.
Men det hörs inget, bara brummande. Jag trodde först att ljudet bara fanns i mitt huvud, men det finns överalt här ute, och det kommer från ingenstans och överallt på samma gång.
Jag måste blunda och hålla för öronen en stund, jag tror jag håller på att bli galen. Det svider på min handled, klockan har bränt ett stort märke på min arm. Skit klocka. Den här klockan köpte jag på annandagsrea för tre år sedan, och den har ju funkat hur bra som helst, bara behövt byta batteri en gång i våras.
Jag tittar på klockan, siffrorna på urtavlan är suddiga och det ryker lite från det bruna läderarmbandet. Jag petar lite på den med en pinne och plötsligt exploderar klockan. Den poppar till som ett poppkorn och sprider delar överallt. Jag hoppar rakt upp och skriker. Fan va rädd jag blir.
Det ligger några bitar glas och en del metallskärvor kvar på trappan, resten har spridits ut på gruset, gräset och på mig.
Jag blöder på handen, men det är bara små rispor. Mina byxor och min tröja är fulla av glänsande metallspån. Det här är vansinne. Jag sopar av mina byxor, men på tröjan har bitarna smält fast. Och där, mitt bland små blänkande kugghjulsdelar sitter en visare, jag tror det är timvisaren.
Jag stannar upp och stirrar på den. Det sitter en visare på min tröja som kommer ifrån en exploderande klocka? Men min klocka har ju inte haft några visare idag? Jag pillar lös den och håller den i min hand.
Var har du varit?

Superhjältekraft. – Att inte förstå.

Dinatriumguanylat. Mmm mums.

Apropå tillsatser i maten. Försök att läsa innehållsförteckningen.
Om du inte kan uttala det, så ska du inte äta det.

Superhjältekraft. – Att överleva utan att konserveras.

Kapitel 1.

Jag försöker röra om i soppan men skeden bara böjer sig. Den här restaurangen är ny för mig, och jag blir därför lite överraskad av den konstiga maträtten. Nog har Jag käkat mustiga soppor förut, men den här var i tjockaste laget. Skeden fick en konstig vinkel så jag ställer talriken åt sidan.
Jag tänker minsann säga några väl valda ord till servitrisen, men hon syns inte till. Så jag lutar mig tillbaka och tittar upp i taket.
Det har en sån där grov struktur, som om någon har klistrat fast lecakulor fulla taket och sen målat allt med en långhårig roller. Undrar hur det egentligen går till?
Det rostade brödet smakar i alla fall som vanligt, så jag bryter det i bitar och tar en klunk vatten. Om jag blundar fylls mitt huvud av frågor. Varför sitter jag här? Varför beställer jag soppa en lördagkväll? Och vem fan lagar en soppa som är så tjock? Men jag har inga bra svar.
Allt beror på det senaste dygnet eller dygnen, jag vet inte så noga. Jag har bara vaga minnesbilder, men av huvudvärken och illamåendet att döma så måste jag i alla fall ha druckit för mycket. Om jag bara kunde minnas lite.
Den hårda brödkanten släpper vallmofrön som fastnar på ärmen av min grova tröja och jag sopar snabbt ner dom på golvet, jäkla tröja till att samla på skräp. Jag sväljer det sista och sitter tyst med mina tankar. Jag minns tydligt att jag låste min ytterdörr, men när var det? I går? Kanske redan i torsdags, eller? Jag känner paniken komma och jag börjar må illa igen.
Jag måste fråga någon. Men restaurangen är helt öde. Var är personalen? Och var är gästerna som skålade när jag kom in? Visst var dom här, eller? Det här är skumt. Jag ställer mig upp och ser mig omkring, inte en enda människa syns till. Jag går en vända in i köket, tomt. Ingen kock, ingen som hackar grönt eller plockar disk.
Nu blir jag orolig på riktigt. Var är alla? Utanför på gatan är det också helt stilla, jag står en stund och lyssnar, men det börjar bara susa i mina öron. Tystnaden ute är värre än tystnaden inne så jag går in och letar efter en tidning, en tv eller nåt som kan förklara.
På bordet närmast Jackvegasapparaten ligger ett Aftonblad ihop vikt. Onsdag, va fan det är onsdag! Jag kräks på golvet vid den gröna plastväxten, hulkar några gånger och kippar efter andan. Vad är det som händer? Onsdag! Jag böjer mig fram och hulkar en gång till.
Jag står framåtböjd och känner hur hela världen snurrar, mina ögon försöker fokuserar på nåt. Och jag ser nåt, vid sidan av krukan ligger en död råtta och jag låter blicken följa golvlisten och vidare in mellan borden. Nu ser jag hur skitigt det är här inne, det är fullt med bråte på golvet och ett tjockt lager damm, nej grus, täcker hela stället. Här har det inte varit nån verksamhet på flera år.
Hallå! Var är ni? Min röst ekar tom och utan svar. Jag ser tydligt mina fotspår i dammet, men inga spår av någon annan. Var alltihopa en hallucination eller drömmer jag?
Jag tittar på tidningen igen, papperet är gult och lite frasigt, trycket har blekts i solen. Tidningen är garanterat flera år gammal, men datumet säger ändå att jag är i framtiden.

Superhjältekraft. - Att inte veta.

Trollkarlens lärling.

Bio igen. Den här gången så blev det en ganska typisk Jerry Bruckheimer rulle. Jon Turteltaub står för regin och det luktar National Tresure lång väg.
Att sen huvudrollen görs av en småtrött Nicolas Cage gör ju bara kopplingen större.
Det är så klart en massa magi i högt tempo, och i slutet ett fasligt kämpande med plasmaklot och andra trixiga kraftfält.
Det är tur att det hela förmedlas med glimten i ögat, annars så blev det nog bara för mycket. Alfred Molina spelar skurken och jag tycker egentligen inte om honom. Har han gjort nåt bra sen Chokolate?
Handlingen är inte den mest genomarbetade och trollkarlarnas kamp är inte särskilt nyskapande, känns mer som ett gammalt Stålmannen manus.
Men jag ska inte klanka för mycket, jag hade ganska trevligt där i biofotöljen. Och som i alla moderna action rullar så finns det effekter som är riktigt bra.
En hyfsat underhållande och stundtals smårolig anledning att käka lite smågodis en vardagkväll.

Superhjältekraft. – Att se det coolaste magiåket hittills.

Slut på ord.

Jag känner mig inte riktigt på hugget som jag borde, lite stressad kanske. Kan inte sätta fingret på det, men jag drömmer konstiga drömmar och känner inte nån riktigt ro i själen just nu.
Det blir väl lätt så på hösten, det har ju alltid varit en tid för förändring, när familjen skingras och jag ska oroa mig lite för dom och sen försöka få lite ordning på mig själv.
Då blir det också lite svårt att göra sånt som jag gillar, svårt att komma till skott. Sen blir det svårt att få till en textrad och skriva nåt kul här också.
Jag får citera en annan bloggare, ”min ordglob ligger öde”

Superhjältekraft. – Att röra om i känslorna och vänta tills allt klarnar.

Karate kid.

Jag har sett samma sak en gång förut. För såklart är det en upprepning, om än i ny förpackning. Det gör ju att lite av spänningen går förlorad.
Jag hade nog velat se mer av Jackie Chans förmåga att underhålla, för det blev kanske lite för mycket drama för en sån här film.
Wills grabb som spelar huvudrollen kanske lämnar lite att önska, han känns egentligen inte som den utböling och det mobbningsoffer som han ska spela. Men stryk får han så det räcker.
Trovärdigt? Nja. Men ok jag är väl inte målgruppen precis.
Däremot så inbjuder Kina till en rad häftiga scener i storslagen miljö, och Hollywood är inte feg att glida på den Kinavåg som just nu sveper runt jorden.
Men jag kan hålla med övriga recensenter att våldet var lite i överkant, och blandat med den sockersöta kärlekshistorien så blir det en tallrik ris med sötsur sås.
Lättsmält.

Superhjältekraft. – Att se om igen.

Köpe och köpe.

Jag har aldrig varit nån bra affärsman, men jag har inte heller haft kvar saker som jag velat sälja.
Det är i min värld bättre att få några kronor för lite och faktiskt bli av med grejorna, än att ha kvar det som jag vill bli av med. Prylarna i mitt liv blir ju sällan värda mer om dom får ligga.
Jovisst det finns saker som har ett samlarvärde, men det är inte sånt jag pratar om. En gammal soffa, en kamera, en tv eller större saker som en bil blir ju normalt inte mer värda för att jag gömmer dom här hemma.
Jag ser annonser på blocket som garanterat hör hemma hos en person som har sagt ”Får jag inte tusen kronor så har jag kvar den.” Ja ja, ha kvar den då, ingen vid sina sinnens fulla bruk kommer att betala så mycket. Det blir istället en till sak som ska ligga och ta plats, oanvänd och utan värde.
För det är väl bara det som jag använder som har ett värde, eller?
Dom allra flesta har fyllt sina utrymmen med saker som inte används. Varför gör vi så? Är vi så präglade som samlare, bara ett korkat djur med en kraftig samlarinstinkt.
Det är ganska vanligt att folk bygger ut sina hus för att rymma mer grejor. Ett till förråd bakom det gamla, och en perfekt plats på garagevindan.
Flytten från huset öppnade mina ögon och jag har nästan ett grepp om mina instinkter, men bara nästan.
Jag har bara bott här i tre år, men jag har grejor så det räcker. Jag har fyllt på rätt så bra. Ok det är några saker i förrådet som jag släpade med mig, men likväl som jag kunnat göra mig av med, det har bara inte blivit.
Och ändå är jag sugen på mer. Fast kanske inte så många fler saker, kanske mer att byta. Få sälja lite gammalt mot att uppgradera till nåt nytt.
Ja föresten så skannar jag blocket efter två nya saker, men bara två. Mer om det senare.
Men i hobbysyfte gick jag en runda på stans alla second hand butiker och gjorde några riktiga vanvettigaffärer. Det blev en slev, ett uppläggningsfat, några bestick och det fulaste brödfat du någonsin skådat.
Allt ska användas till en idé och bli till två stycken tavlor, ja inte sleven. Den kommer från nån skolbespisning tror jag, och den var bara stor blank och kul.

Superhjältekraft.– Att inte släpa hem mer än man släpar bort.

6, 9/8 1945

Tvåhundratusen civila personer beräknas ha dött direkt och mångdubbelt fler av efterverkningarna.
En del vill påstå att detta var anledningen till japanernas kapitulation, och i förlängningen att kriget tog slut. Men då är man nog bara ute efter att försöka rättfärdiga dödandet av flera hundratusen oskyldiga.
Det finns idag en bra bit över tolvtusen ”officiella” kärnvapen i världen, och alla är kraftigare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Den kraftigaste som testats var fyratusen gånger kraftigare.
Har dom här vapnen ett berättigande? Har dom förhindrat några krig? Kanske, men det är inte längre bara världspolisens två block som har tillgång till tekniken. Och riskerna har nog ökat trots att det skrivs avtal på avtal om minskat antal robotar.
Jag vill tro att mänskligheten kan lära sig nåt av historien, men jag är inte så säker.

Superhjältekraft. – Att inte acceptera vansinnet.

Snart dags.

Det är dags att vrida tillbaka dygnet.
Men jag vill inte, den här inställningen av mat och sovklockan är min original inställning, den jag föddes med. Det står till och med i bruksanvisningen som min mor fick med sig från BB.
Sidan två, ”… bör inte gå och lägga sig så tidigt, ej heller väckas i ottan...”.
Jag är definitivt en kvällsmänniska, och stiga upp före sex på morgonen är ju bara tortyr. Ändå så har jag gjort så i mer än halva mitt liv. Varför?
Jag borde kanske bo i en annan tidszon. Undrar om det skulle räta till sig då?
Men på måndag så börjar det om igen.
Väckarklocka på, uppställning i raka led med armbågs lucka, marschera.
Zombievarning klass tre utfärdas.

Superhjältekraft. – Att stiga upp utan att väcka hjärnan.

Vem är vem och vem bryr sig?

Det finns en hel del fake skribenter i bloggvärlden. Ja det finns så klart flera sorters luringar, och jag säger inte att allt är fel.
Det finns dom som bara har hittat på en personlighet, som bara använder sin fantasi, och det kan vara riktigt häftigt. För det måste väl vara tillåtet att skriva skönlitteratur i realtid. Eller hur?
En del andra som verkar hitta på för att nå ett syfte, lite lurigare.
Andra som stjäl friskt av andra författare för att göra sig själv lite intressantare. Lite fult tycker jag.
Jag har läst en del av en kille som säger sig vara en singelpappa, och om hans erfarenheter som skild, lite nätdejting och andra bekännelser.
Hans blogg är underhållande, det är inte det. Men när jag läser vad han skriver så blir jag fundersam, är han verkligen så klok som han låtsas?
Han blandar självupplevda och enkelt skrivna inlägg med otroligt krångliga och långa inlägg om manligt och kvinnligt, om medvetna handlingar och omedvetna. Hur man ska vara uppmärksam på små obetydliga tecken i samvaron med kvinnor, och hur man ska tolka dom.
Han måste vara lärd, kanske till och med yrkesverksam inom området.
Men nej, det är han inte. Ingen professor i beteendevetenskap, bara en riktigt intresserad kille som skriver av och lägger in lite eget i nåt som han har läst i några böcker.
Varför tror jag mig veta det, jo jag har också läst lite i de böckerna.
Men det funkar, han får många kommentarer om hur klok och han är. Flera lovordar allt han skriver, särskilt tjejerna.
Det finns förståss mycket klokskap i det han skriver, men han borde såklart ge lite kredd till den som formulerat tankarna och sätta ut källhänvisningarna.
Men så är det väl i den här världen. Allt är tillåtet och jag måste sätta mina egna gränser, och förståss läsa med fiffelfilter i glasögonen.

Superhjältekraft. – Att inte förledas av en kopia.

The Passenger.

Jag älskar såna här underfundiga, finurliga och snyggt animerade små kortfilmer.
Dom finns lite varstans på nätet, men enklast att hitta på youtube så klart.
Denna är gjord helt och hållet av Chris Jones. Men min blogg gillar inte wide format så du får hålla tillgodo med en länk.

http://www.chrisj.com.au/thepassenger/

Superhjältekraft. – Att inte störa fisken.

Nästan krasch.

I förrgår höll jag på att cykla omkull.
Jag cyklade strandpromenaden runt Mobackendammen i motsols varv. När man kommer på södra sidan så går vägen lite upp och lite ner, och i utförsbacken så tittade jag åt sidan och lät mina ögon följa den andra stranden.
Då dyker min cykel ner i ett stort hål. Jag känner hur styret åker fram för att sedan komma tillbaka med full fart, och bakhjulet gör samma resa ner i gropen och på väg upp så får jag en åsnespark av sadeln så jag nästan flyger av. Jag tappar tramporna och glider halvvägs ner på stången och lyckas bara hålla styret med handlederna.
Jisses vad nära det var.
Det är flera år sen det hände sist, men när jag var liten så hade jag klippkort på cykelkrascher. Jag har skrotat många cyklar i mina dar, och flera tandläkarbesök har det blivit.
Och jag har aldrig förstått varför killcyklar har stång och tjejcyklar inte har. Aj och dubbel aj.
Kraschlexikon:
Om man rullar med god fart nedför en backe och sen sätter upp fötterna på toppen av framgaffeln och släpper händerna. Krasch.
Har man en Lantmannakeps med blank grön skärm och cyklar over en parkering med målade linjer, och sen väljer att titta upp på reflektionerna i skärmen och inte ser att sista strecket är en trottoarkant. Krasch.
När en tramp går av. Krasch.
Om man cyklar på bakhjulet i stora hoppet. Krasch.
När man cyklar allt det som går för att sladda upp på bron vid svandammen, och i stället åker rakt fram. Krasch.
Men kanske den mest spektakulära av dom alla, när jag och min bror skulle kappcykla runt Folkets Hus.
Vi startade i hörnet vid bion, och satte full fart åt var sitt håll.
Han på sin blåa Crescent med limpa, jag på en mindre obestämd cykel vars styre hade ett rött och ett grönt handtag.
På baksidan möttes vi mot varandra för där har huset ett innåt hörn. Men när vi cyklat runt hela huset och med full fart möttes i samma hörn som vi startat i så blev det inte som vi hade tänkt.
Min bror var framme bråkdelen föra mig, och jag som trampade så att kedjan glödde kunde ju inte se runt hörnet.
Plötsligt från ingenstans så dyker han upp mitt framför mig, han kommer glidandes med låst bakhjul och ett segerflin över hela ansiktet.
Jag hinner inte ens tänka ordet bromsa, förrän jag likt en målsökande missil, träffar honom mitt i sidan. Super krasch.
Jävlar så arg han blev. Jag minns faktiskt inte hur illa vi gjorde oss, jag minns bara hur arg han blev.
Jag tycker det är roligt att cykla, och jag känner fortfarande hur det ibland finns en liten grabb inuti som vill testa gränserna.
Men jag har blivit lite klokare med åren, tror jag.

Superhjältekraft. – Att inte cykla barfota och glida av tramporna.