Lögn och förbannad dikt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag hatar lögner. Inte såna vita små lögner som gör vardagen uthärdlig, utan stora väl uttänkta ljug som är menade att manipulera med mina tankar och känslor, sånt finns på min hata lista.
Och här är ett sådant, ett väl genomtänkt och listigt inplanterat. Ett ljug som fått alldelens för lite uppmärksamhet, en lögn som borde sänka förtroendet till noll.
Men svenska folket verkar inte bry sig och om några år så kommer denna osanning att ha upprepats så många gånger att den blir sann, livsfarligt.
Moderaterna har valt att beskriva sig själva så här i sitt idéprogram:

”Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att alla ska kunna utveckla sina liv oavsett bakgrund.”

Man låtsas prata om människor i allmänhet men väver in Moderaterna i texten så att det underförstått är dom som har kämpat på dom svagas sida, detta är en ren lögn och ska aldrig uppfattas annorlunda.
Moderaterna har aldrig gjort annat än att streta emot när vi andra pratat jämlikhet.
Moderaterna säger att dom är för rättvisa? När då? Bevisa det i ett enda regeringsbeslut.
Snacka skit och hitta på är dom bra på, men deras politik är precis likadan som den alltid har varit.
Ska vi kolla på några fakta, både nya och gamla.



Jämför med den text som dom så listigt lagt sig till med.
Nya Moderaterna är bara en enda stor reklamkampanj där man säljer sin gamla dröm om profitering på dom svaga och sjuka, segregation, total privatisering, slavhandel med arbetslösa, orättvisor och omänsklighet, och den största önskan att krossa facket, allt detta förpackat i ett lögnglansigt papper med bluffblå rosett.

Superhjältekraft. – Att syna bluffen.

Gudinnan.

Några säger att Gud skapade människan till sin avbild, han skapade en kvinna och en man. I vilken ordning det skedde och vilken avbild som är den rätta kan man ju fråga sig.
Och hur han så listigt pillade in ett DNA i våra celler utan att vi skulle få reda på det är något som vetenskapen nu brottas med, dom säger att det är en ritning över livet men det verkar ju mer vara en fjärrkontroll.
Ok låt oss säga att Gud har skapat oss, vad skulle det betyda?
Någonstans på vägen så gav han oss en egen fri vilja. Men då frågar jag: – är det verkligen sant det? Vi tror att vi har en egen vilja men det, skulle jag säga, är bara en illusion.
Vi styrs så mycket av våra gener, den instinkt som finns inbyggt i vår arvsmassa att vi nästan bara kan använda vår egen vilja till att välja färg på strumporna.
Vi har en inbyggd funktion som säger åt oss när vi är trötta, hungriga, törstiga.
Alla våra känslor är ett arv från tidernas begynnelse och en anpassning till livsvillkoren, hur vi ska reagera vid fara, vid oro och stress, när vi blir arga eller ledsna, och såklart hela processen med fortplantning.
Det som jag kallar attraktion, förälskelse och kärlek är i själva verket ett antal inbyggda kemiska och elektriska funktioner som jag inte kan kontrollera, mina gener har full kontroll över mig och styr hela den här kärleksgrejen.
Jag kommer att använda alla mina sinnen för att välja den person vars gener bäst passar ihop med mina, men i mitt huvud så tror jag fortfarande att det är jag som bestämmer. Att det är jag som tycker om, jag som känner, jag som använder mina sex sinnen, att det är jag som vill känna närhet och att jag har sista ordet i en sådan situation. Men icke.
Jag har fått en egen vilja av Gud, men Gud har sett till att ha full kontroll på när, hur, var och vem jag blir förälskad i, allt osynligt styrt av manipulativa gener.
Och om man nu tänker efter en liten stund, var har vi sett det här beteendet förut, kan det vara ett kvinnligt drag?
Alla män känner säkert igen sig, man får göra precis som man vill, bara det blir exakt som kvinnan har tänkt. Jag kan till och med använda att känt citat: – Eller har jag fel?
Så med all tydlighet, och med vetenskapen tryggt i ryggen kan jag säga att Gud är en kvinna.

Superhjältekraft. – Att få bestämma själv.

Mörkrädda norrlänningar.

Jag har hälsat på min dotter i grannstaden den här helgen och resan dit och hem gick såklart i mörker.
Kompakt, norrländsk, granskogsskugga, skitiga strålkastare, utan månljus, blött asfaltsmörker.
Och största faran med det är kanske att somna, men att bli bländad kommer nog som god tvåa. Ja bländad och inte bli bländad, låt mig utveckla.
Norrlänningen hatar mörker, han lever med mörkret halva året och man kan tro att han ska vara van vid det, men icke, han dyrkar ljuset.
Var syns detta mer än på bilen? Om två extraljus är bra så är fyra bättre. Inte bara för att lysa upp den närmaste omgivningen, kanske att se en bit in i skogen och några hundrameter extra framför bilen.
Nej, här ska hela världen lysa. Två flodljus och två pensilbeam, strålkastare som kan bränna ut en hornhinna på två kilometers avstånd. Tack för solbrännan.
När jag möter en sådan mörkrädd person så inträffar en annan sak också, mörker.
Ja för när jag blir bländad så slår jag av mitt helljus och det är ju signalen till den mötande att han ska slå av sitt, blir det bra tror du?
Nej, det blir mörkt som i säcken, för bilen som bländar mig är ju flera kilometer bort. Från förhörslampa till fegljus från skitiga strålkastare på noll sekunder.
Tror du mina ögon hinner ställa om sig?
Nej nej nej blindbock i hundratio. Vem och vad som helst kan ju finnas på vägen så jag måste bromsa in och sakta av, jobbigt som f.., jag längtar nästan efter snön.
Även om jag inte är något fan av snöskottning, isskrapning, fastfrysning, ishalka, snödrev och förfrusna kroppsdelar så blir det ju bättre när snön kommer, då får vi bleka och mörkertyngda lite underliggande ljusterapi och gud ska veta att vi behöver det.
Ett vitt täckande lager av oskuld, en möjlighet att gå där ingen människa gått förut. En möjlighet att sätta ett avtryck i förgängligheten. Det där lät ju lite poetiskt va?
Men killarna med extraljusen drar ju bara igång kärnkraftverket dom har i bakluckan och byter till förbjudna glödlampor för nu blir ju effekten mångdubbel, halleluja, varde ljus.
Vem är rädd för grön laser när Hella säljer en miljon candela för femtusen spänn.
Låt oss smälta bort snön med protuberanserna från våra nyinköpta xenonljus, tänk inte på dom mötande.
Låt oss förblinda alla idioter som väljer att köra åt motsatt håll, det är troligtvis några utsocknes som redan sett mer än dom borde.
-Det lilla ljus jag har det ska få skina klart.
För vem vill leva i mörker? Inte en norrlänning i alla fall.

Superhjältekraft. – Att se ljuset i slutet av tunneln.

Boring.

Vad är det som händer med Grey´s Anatomy? Om det bara ska bestå av snygga människor och ointressant gull gull så kommer jag att överge serien ögona böj, men dagens avsnitt öppnar kanske för nåt.
Men det är så typiskt för amerikanska lång körare, det byts manusförfattare och regissörer på löpande band, och karaktärerna får inte förändras så mycket att den amerikanska publiken sviker.
Serier har alltid en tendens att stagnera, man stoppar bara in en till skönhet men glömmer att ge karaktären någon karaktär, och kanske serien har gått för länge för sitt eget bästa.
Kanske jag har följ den för länge för mitt eget bästa.
Jag ska skriva en påminnelse till mig själv och sätta på badrumsspegeln: ”Måste skaffa ett liv”.

Superhjältekraft. – Att se förbi svackan.

Det lönar sig aldrig att bli arg.

Jag blir nästan aldrig arg, jag menar riktigt arg, inte bara irriterad. Ett par tre gånger per år kanske.
Jag har hört att killar också lider av PMS, fast av andra hormoner såklart, så det kan ju förklara en del och det kanske jag ska skylla på nästa gång.
Jag väljer faktiskt medvetet bort att bli arg för den enda som mår dåligt av det är ju jag själv, och det tar så mycket ork och kraft, energi som jag hellre använder till annat.
Och dom gånger jag blir riktigt arg så känns det inte bra för det är inte den personen jag vill vara, det finns andra sätt att hantera en situation.
Idag borde jag kanske ha blivit arg när jag blev prejad av en förvirrad kepsklädd bilförare i rondellen på väg hem, men ingen plåt skrynklades och ingen lack bytte ägare så det fick bero.
En del sätter sig i bilen och genast så ska hela innehållet i Okvädesordslexikon A-Ö proklameras i ett långt evangelium tillägnat alla andra trafikanter. Och visst blir jag också irriterad när någon otänkt person inte ser sig för, men jag är inte ofelbar heller, så varför bli arg?
De gånger som jag blir upprörd på medtrafikanters beteende är ofta när någon är i vägen då jag har bråttom, och det beror ju på att jag inte startade i tid, så jag blir egentligen mest arg på mig själv, ja kanske inte arg, mer frustrerad.
Jag vet däremot av erfarenhet att jag blir arg när jag blir riktigt rädd, en felkoppling i hjärnan antar jag, och nåt som inte tillför nånting heller.
Men jag blev faktiskt arg på målarkluddarna som hade sagt att dom skulle komma och måla mina fönster för några veckor sedan.
Dom ville att jag skulle plocka ner gardinerna, flytta möbler och röja så att deras arbete skulle underlättas, och i min lägenhet betyder det en massa stök.
En vecka gick och jag började undra, så jag försökte få tag i nån ansvarig men det var ju på en fredag så det blev tillslut bara ett SMS. Inget svar och inga målare veckan efter heller, och då började min irritation stiga.
Jag fick äntligen tag i en av målarna och han visste att dom missat min lägenhet och sa att dom inte skulle komma i år. Jag tyckte att dom kunde ha meddelat mig det och han bad om ursäkt för den missen.
När jag hade lagt på luren och stod i mitt meningslöst stökiga vardagsrum så brann min stubin in i krutdurken och jag blev arg på riktigt, och då gäller det ju att bli arg på rätt person.
Så det blev en del författande på fredagskvällen och letandes av mejladresser, mitt mejl var ovanligt frispråkigt kan jag säga.
Sen tänkte jag inte mer på det förrän på tisdagen när en mycket skamsen chef ringde och smörade, bad dubbelt om ursäkt och ville kompensera för mitt omak.
Så nu har jag ett välfyllt biokort i min ägo, och om det dyker upp nån tjej som vill följa mig på bio så kan vi gå gratis flera gånger om.
Detta var undantaget som bekräftade regeln, det kan löna sig att bli arg.

Superhjältekraft. - Att alltid behålla sin värdighet.

Tillslut till slut.

Jag läser några av mina gamla inlägg och såklart så blir jag kritisk, syftningsfel, krångliga omskrivningar och en massa särskrivningar.
Jag är en mästare på särskrivning och många uppfattar sådana skrivfel som okunskap och brist på utbildning, och då uppfattar ni läget helt rätt.
Svenska var inte mitt ämne, om man så säger, varken i grundskolan eller gymnasium. Men det betyder inte att jag är oberörd av sådana fel.
Jag är och blir alltmer kritisk mot mig själv och andra, särskilt när någon ska försöka vara tydlig och sprida information, det finns många som är sämre än jag där ute.

Jag sitter på ett café och äter en bakelse med blå bär, skönt att det sitter skyltar som säger: Rök fritt. Caféet är byggt på en sjö nära tomt, vackert.
Bredvid mig sitter en brun hårig sjuk sköterska, hon diskuterar med sin väninna att det är slut rea på H&M. – Jag tänkte köpa lite barn under kläder till Jonnas 1 årskalas.
– Och vi har ju vår rensning på Lindex.
– Jag känner söt sug, var hittade du bakelsen? Hon frågar mig och jag svarar att fatet står bakom en ljus stake.
Någonstans ringer en mobil telefon, jag ställer bort brickan och betalar med mitt visa kort innan jag går vidare.
Jag ska gå och se en mobil utställning med ödlor och gift orm, det känns annorlunda och kul.

Fast hopskrivningar kan ju också vara roliga, som när man blir erbjuden ett tillgodokvitto som räcker i sexmånader. Undrar vilka av årets tolv som är dom med sex?
Nu har ju bara språket en funktion i grunden, att vi ska förstå varandra. Så jag ska väl inte lägga ner mer energi på det än vad det är värt, det finns saker som är viktigare här i livet.
Hoppas ni har förståelse.

Superhjältekraft. – Att micra en skum tomte.

Lilla 8:an.

Min mage stretar inte emot så mycket längre, så då passande jag på och tog en mitt på dagenpromenad innan mörkret tjocknar.
Jag gick lilla 8:an.
Nu när staden begåvats med fyra broar så kan man välja hur långa rundor man vill ha, ja om man väljer, som jag, att gå på den fina strandpromenaden såklart.
Vi kan kalla dom vad vi vill men rundorna blir ungefär så här:

Viktoriabron – Parkbron. 1,6 km.
Älvsbackabron – Viktoriabron. 2,1 km.
Älvbackabron – Parkbron. 3,3 km.
Parkbron – Lejonströmsbron. 4,3 km.
Viktoriabron – Lejonströmsbron. 5,1 km.
Älvsbackabron – Lejonstömsbron. 7 km.

För att göra min runda lite längre och roligare så har jag döpt den till Lilla 8.an, och den går för min del över Älvsbackabron motsols längs norra sidan, under Viktoriabron och uppför slänten vid polishuset och tillbaka över Viktoriabron till den södra sidan.
Ner på strandpromenaden bort till Parkbron och över den, ner igen och österut längs älven till E4:an igen. Uppför den gömda trappan och över bron till den södra sidan, ner till älvskanten och bort till brofästet och startpunkten.
Själva rundan är ganska prick fyra kilometer, och om jag mäter från min lägenhet så blir det drygt fem och en halv, ganska lagom.
Jag tog en liten paus på Galleri1 som idag fylldes av Rolf Brännströms fantastiska skogar. Mycket som var fint och faktiskt till vettiga priser, men det bästa var redan sålt såklart.
Jag tror att jag ska göra denna runda till min stående söndagspromenad, i alla fall tills snön tvingar mig till andra rutter, och om det finns någon promenad och pratsugen människa där ute så är det bara att dyka upp.

Superhjältekraft. – Att lufta mina lungor.

Dom finns, nu vet jag.

I går så ringde det på dörren och jag, som väntade på killarna från Bravida som ska besikta värmesystemet, öppnade såklart dörren i en icke smickrande mundering.
Men vad jag bedrog mig, gud hade skickat en ängel i stället.
Jag har inte varit säker på att dom finns, och jag har inte heller Lynx Excite i badrumsskåpet, så jag blev lite vilsen och virrig när hon plötsligt stod på min tröskel.
Ja, hon hade inga vingar men den glödande auran gick inte att ta miste på.
Hon frågade om jag trodde på henne, vad skulle jag säga? Hon ville veta om jag hade tänk på henne och om jag hade några planer för vår gemensamma framtid, om jag kände detsamma som henne.
Jag vet inte vad jag svarade, jag drunknade just då i hennes ögon. Och jag vet inte vad det är med mig som hela tiden passar vid dessa tillfällen, blir jag så skrämd av skönhet? Eller var det hennes utomjordiska uppenbarelse?
Men vi växlade några blyga meningar, vi öppnade kanske för fortsatta träffar, jag vet inte.
Men jag kan säga att Jehovas har fattat det som Mormonerna inte har fattat, det behövs bara en bedårande vacker tjej för att övertyga en obeslutsam.
I dag är jag en ny människa, jag har mött en ängel.

Superhjältekraft. – Att tro på sina egna ögon.

Tänd ett hus och låt det brinna.

Nu är mörkret här och även om vi tänder ljus som om hela husets värmesystem bestod av stearin så är det väl mysfaktor vi är ute efter, inte egentligen det där extra hundra watten som man får av en tänd låga.
Men om vinden vänder och det blir lika kallt som förra vintern och om kärnkraftsfolket lika tjurigt vägrar att köra för fullt i år också så kan det finnas ekonomi i ett paket med värmedjus från IKEA.
Tänd gärna en hop med värmeljus i varje vrå, låt stearinet rinna på både badkar och köksbänk.
Ska vi följa våra heminredningsguruer så ska man gärna ta in naturen i sitt hem, och en överdådig bordsdekoration av torra drivvedspinnar, lättantändlig mossa och frasigt fnöske som får rama in dom tio stearinljusen vi nyss köpt på inredningsbutiken kan få vilken brandchef som helst att kippa efter andan.
Ernst Kirscschtaigeeer lägger dom långa draperade gardinerna i flödiga högar på fönsterbrädor och längs golvlister, precis där det senare ska tändas tusen juleljus och där det elektriska elementet formligen skriker – Ei saa peittää!!!
Men vad gör det vi har ju brandvarnare, så låt ljusen brinna.
Låt Karin Mannerståls finurliga ljuslykta av återanvända petflaskor smälta fast på vardagsrumsbordet, skapa ett litet myshörn bakom tv:n där värmande ljuslågor kanske kan bränna bort det damm som alltid samlas i tussar där bakom.
Gör ett eget litet aromaspa i badrummet och fyll handfatets kanter med fladdrande eldslågor, glöm för en stund att badrumsskåpets innehåll är en brokig blandning av petrokemiska produkter, en kemisk blandning tillräcklig för att spränga ett mindre kassaskåp.
Få Lulu Carter att inspirera dig till att fläta kransar av knastertorr vass, och att hänga dessa kransar i långa böljande polyesterband över ett fat med livligt vibrerande, diffusionsflammande och tusengradigt förångat paraffin.
Varför inte en flammande marschall på förstukvistens nyoljade trappsteg.
Allt för mysigheten.
Men tänk på att stearin är en miljövänlig ren naturprodukt medans paraffin är en fossil petroleumprodukt.
Hur tänkte jag nu? Som om en myseldande, veke brännande, heminredningsprogramsberoende och värmeljusmissbrukande hemstylare skulle bry sig om växthuseffekten, tror inte det.

Superhjältekraft. – Att bara värma sitt mysbehov.

Rättvist, vad är det?

Nu kommer en protest mot dom differentierade elpriserna, orättvist säger dom.
En kvinna i Malmö tycker att vi norrlänningar i så fall ska betala mer för bröd som produceras i söder, och då kan jag säga att det gör vi redan.
Vi betalar mer för nästan allt, mat, bensin, resor, byggmaterial osv. för att transporterna alltid är så långa.
Vi har ofta långt till samhällsservice, sjukvård, polis, skolor och kultur, och en helt annan status som medborgare.
Blir ofta kallade för en tärande del av befolkningen fast ingen tar sig tid att jämföra den demografiska kurvan.
Vi jämför heller aldrig löner mot kostnaderna, alla vet att storstadsborna tjänar betydligt mer, men också har en dyr och tuff bostadsmarknad. Men en stockholmare har helt egna och lyxiga regler då vi pratar sjukvård och annan service, vad är det värt?
Vad är rättvist?
Visst förstår jag att en skåning blir sur om elpriset höjs då det oisolerade stenhuset med englasfönster kräver att propparna i proppskåpet glöder för att inomhustemperaturen ska vara acceptabel.
Men vi i norr som har minus trettiograder flera veckor varje år, vi har tilläggsisolerat, bytt fönster och installerat djupborrade värmeanläggningar för många hundratusen mer än vad villan är värd bara för att ha råd att bo kvar, inget som någon bank vill låna ut pengar till.
Vad är rättvist?
Att en norrlänning måste ha bil för att kollektivtrafiken bara är inriktad på skolskjuts och inte fungerar till något annat?
Att en sörlänning blir upprörd av att tågen kommer tio minuter för sent medans en norrlänning är glad om det kommer dom närmsta timmarna?
Att landstingen i norr tvingas att spara in på allt och en ambulans kan vara stationerad femton mil bort bara för att regeringens korkade beslut och tvångsmässiga skattesänkningar alltid drabbar den som redan har den sämsta servicen?
Vad är rättvist?
Att vi i många år försett den södra landsänden, och storstäderna i synnerhet, med välutbildad och synnerligen arbetsvillig arbetskraft och så självuppoffrande inte krävt någon ersättning för detta?
Att vi bara sett på när dom stora bolagen flyttat sina huvudkontor och därför sin bolagsskatt till Stockholm trots att deras verksamhet helt och hållet befinner sig i glesbygden?
Vad är rättvist?
Nu är det visst danskarna som har gnällt till EU på vårt svenska sätt att begränsa eldistributionen när vi själva har behövt elen, och detta har skapat dessa elprisområden.
Fri rörlighet ska råda och vi vet ju alla hur elbolagen använder det argumentet, vinstrekord och höjda direktörsbonusar.
Är det rättvist?

Superhjältekraft. – Att ha lite galla kvar.

Tråk tråk tråkigt.

När man bläddrat genom alla TV-kanaler fem gånger så börjar tristessen göra sig påmind, känner mig rastlös men inte boklässugen.
Hmm trum dum hum.
Det växer hår på båda mina stortår, på den högra ligger det i en prydlig mittbena, på vänster är det sidbena med lugg.
Nähä, du ville inte veta. Men sluta läsa då.

Superhjältekraft. – Att orka ha tråkigt.

Den perfekta vaginan.

http://vimeo.com/4704237

Jag snubblade över den här dokumentären när jag zappade runt härom kvällen. Det finns så mycket att säga så jag tror att jag låter bli.
Ta dig tid och titta på den istället.
Jag blir både ledsen och glad av programmet, ledsen för att dom flesta av oss går runt med en gnagande känsla av att inte duga, att inte passa in. Glad för att någon påvisar hur olika vi är, både på in och utsidan, och tillåter oss att vara det också.
Nu råkar dokumentären handla om tjejers förhållande till sin kropp och sina rädslor, och det är såklart tjejer som har det tuffast i detta kravfyllda samhälle, men jag tror att vi killar brottas med snarlika problem, kanske bara från en annan vinkel.
TV4 är så snåla med sin playfunktion, så jag hittade bara denna otextade version på Vimeo, och du får spola i dom svarta reklampauserna.

Superhjältekraft. - Att vara mig.

Ska jag sticka kniven i dig knubbis?

Oj vad jag längtar efter att få hosta, jag vill hosta nu, måste få hosta.
Men jag tror att dom glömde en skalpell i mig iiiii iiiii iiiii i mellangärdet, som en Hitchcockfilm.
”– Du är tillbaka på jobbet om en vecka.”
Jodå, troligt. Inte så länge som jag måste använda en hävstångsteknik för att ställa mig upp, inte så länge som det skär knivar när jag öppnar en dörr eller lyfter en stekpanna.
Jag försöker att gå ut men med en ostkroksgång i ultrarapid så blir det inte så långt eller så länge. Jag sitter fastbyltad framför datorn i små doser och jag måste utföra en avancerad manöver för att knyta skorna.
Men jag är ju inte sjuk, jag kommer att vara återställd om några dagar och det sätter saker i perspektiv, jag glömmer så lätt bort hur bra jag har det.
Jag kommer att kunna hosta om några dagar och jag kommer att hosta bara för att kan det.
Jag ska lägga mig till med en ny ovana, lyxhosta.

Superhjältekraft. - Att kunna andas riktigt snabbt.

Mitt tidigare liv.

Om du kommer från min WorldPressblogg och vill läsa mina tidigare inlägg så hoppa till Oktober 2011 / Äntligen på is.

Allt som är äldre finns bara här.

Hurra för programansvariga på TV1.

Missa inte den motvillige resenären och äventyraren Karl Pilkington i den underbara serien En idiot på resa som börjar nu i dag, söndag, i TV1 kl 21.30.
Hoppas att ingen missade den förra omgången, helt hysteriskt roligt.

Superhjältekraft. - Att streta emot.

Inga avslöjanden.

Om jag träffar en tjej som jag verkligen känner för så kommer jag aldrig att berätta något personligt om henne eller om vår eventuella relation här på nätet. Bara så ni vet.

Och bara så du vet.

En rosa plastsax???

Jag får också ToysRus katalogen. En orgie i färgad plast och stereotypa könsroller.
Om jag bara snabbt bläddrar igenom den så slås jag av en sak, plast och mera plast, allt verkar vara tillverkat i plast.
Det här är konsumtionssamhället i ett nötskal, massor av halvgenomtänkta prylar som nån stackars kines har tillverkat på ett av sina tolvtimmars skift, som sedan ska fylla en banankartong i källaren i tron att något framtida barnbarn kommer att leka mer med den än detta års julklappsmottagare.
Jag vet att det pågår en diskussion om dom anorexismala dockorna, och i denna katalog finns det nästan inga andra. Obegripligt odugliga dockor som inte kan stå, vars händer inte kan hålla i något, och där kroppsproportionerna förvridits så att dom smala vaderna är längre än bålen.
Dom heter bara lite olika men alla lever på Barbiedockans orubbliga status, och jag fattar ärligt inte varför just Barbie ska skonas i denna diskussion.
Nä tacka vetja Lego och Playmobil, figurer som kan göra saker, som kan hålla i saker, som kan sättas in i en situation och som trotts sitt mystiskt funktionella knopphuvud ändå har en verkligare kroppsform än både Bratz och MT.
Jag vet inte ens om det är värt besväret att prata könsroller och ToysRus katalogen i samma mening, för här finns bara den uråldriga ug ug jag Tarzan du Jane mentaliteten beskriven.
De enda områden i katalogen där killar och tjejer möts är på spelsidorna. Tydligen kan både tjejer och killar spela Fia med knuff, all annan lek sker på olika villkor.
Jo jag vet att mina tjejer också hade att gäng av huvudlösa Barbies i en låda, men tack och lov så hade dom konkurens av både bankande i snickarboden och allt skapande pyssel som fyllde övervåningen.
Jag hoppas att ni sållar hårt i leksaksdjungelns skräptävling och tänker efter en sekund innan julklappsinköpen.
Tur att jag inte har några småbarn längre.

Superhjältekraft. – Att leka lika.

Vänligheten själv.

Nu när jag har opererat bort min gallblåsa så kan jag ju inte ”spy galla” över allt som jag tycker är fel och orättvist längre.
Jag kommer att bli en supersnäll ja-sägare.
Ingen skugga ska falla över dom som flyttar pengar till skatteparadis men som ändå vill nyttja svenska socialförsäkringssystemet.
Jag tror på alla Moderater som säger att dom är det nya arbetarpartiet och som bedyrar att dom alltid varit förkämpar i kampen för rösträtt och jämlikhet.
Jag kommer också att lita på att alla företag alltid betalar sina anställda en rimlig lön även om man saknar kollektivavtal och arbetskraften är fattiga papperslösa.
Jag tror att vapentillverkare egentligen vill ha fred.
Jag kan inte säga nåt argt när nätverk av sliskiga idioter utnyttjar barn i sexuellt syfte, eller när ligor sätter sexslavar i nån skitig lägenhet och tvingar dom till otänkbara handlingar.
Jag kommer alltid att tro att all droghandel sköts av skummisar på motorcykel och inte flotta kostymnissar med lägenheter på strandvägen.
Jag tycker inte att det är fel när samhällets tillgångar flyttar ner i privata fickor eller att våran folkvalda rivningsrobot just nu håller på att göra Sverige till ett socialt uland där var man ska ta hand om sig själv.
Det är väl bra om vi alla får en egen sjukförsäkring, tänk vilken konkurrens det blir, alla försäkringsbolag skulle fajtas om dom friska. Och jag som just utnyttjat flera hundratusenkronor kanske skulle få en rejäl premiehöjning.
Men sånt kan jag inte längre tycka illa om. Jag har ju ingen galla kvar.

Superhjältekraft. – Att alltid bara tro på sanningen.

Smärtan sätter gränsen.

Kom hem från lassa i dag vid lunch. Har fyra prydliga hål på magen, en raspig hals och är lite vimsig av för lite sömn.
Hålet i mellangärdet är det som gör ont. Läkaren sa bara: – Inga restriktioner, smärtan sätter gränsen.
Och smärtan finns när jag kraxar, hostar, rapar, böjer mig, snyter mig, lägger mig och ställer mig. Ja allt som involverar magmuskel och tarmrörelse, som om hela min kropp satt fast i solarplexus.
När jag kom hem så kokade jag en Varma koppen och rostade några frallor, satte mig framför tv:n och tryckte på on knappen. Brittisk stå upp.
En kille som skojade om skottar. Jag fick ett skrattanfall och smärtan fick mig bara att skratta mer, jag fumlade med fjärren för att få bort dåren, men det gjorde för ont.
Jag försökte att hitta lugnet, nöp ihop ögonen, men killen bara fortsatte i mina öron. Varje skratt skickade en stöt rakt upp i hjärnan och jag försökta vika mig i nån konstig vinkel för att avlasta magen. Gick inge bra.
Smärta, panik och hysteriskt skratt. Jag fick till slut slut på luft och lyckades byta kanal. Men skrattet fanns ändå kvar en god stund, inte kul.
En lärdom rikare, smärtan sätter gränsen, inget mer stå upp idag.

Superhjältekraft. – Att ha roligt en annan dag.

Kallelse med P-bot.

Jag fick en parkeringsbot av Q-Park, ja fick och fick, den kostar ju trehundrafemtiokronor förståss.
Lite onödigt tycker jag och jag skyller på den som har författat min kallelse till kirurgen.
På papperet står det Inläggning på kir avd i rubriken. Längre ner så hälsas jag välkommen till provtagning och läkarsamtal kl 12.30 den 3/11.
Efter det så får jag veta att operationen är planerad till den 7/11 och info om återbud och bla bla bla. Sen står det att inskrivningsdagen kommer provtagning och läkarsamtalet vara klart vid 16-tiden och att jag får sova hemma dagen före operation.
I min värld så var detta olika saker, men i verkligheten så var Inläggning, Provtagning och Inskrivning samma sak.
Så i stället för att köpa biljett för fyra timmar hade jag bara puttat in parkeringspengar för två och en halv, och Q-Park hade vänligheten att komma förbi och titta till min bil tio minuter före mig.
Jag ville inte förlänga väntan inne på lassa med att smita ifrån och betala mer, men den förkortningen kostade trehundrafemtiokronor. Onödigt.
Tur att man kan välja hur man ska reagera, jag konstaterade bara fakta, tittade på den långa gula bötesremsan och skrattade åt dom tio minuter som förhindrade mig från att få behålla mina pengar.

Superhjältekraft. – Att låta andra göra sitt jobb, utan att svära.

Min date.

Oj vad jag ogillar ordet ”dejt”, det upphöjer nåt så enkelt till en komplicerad procedur med underförstådda regler och påtvingat rollspel.
Detta för att alla medier är fulla med proffs, förståsigpåare och experter som vill berätta hur jag ska bli en duktigare dejtare, men jag som enbart glider runt med ögonen och läser rubrikerna blir bara stressad.
Det är ingen tävling, fattar Tv-producenterna det? Ja jag kanske borde säga deltagarna i ensamma bönder som söker mammor som söker singlar som söker. Men det är inte deltagarna, det är producenten som klipper ihop det som en sportsändning, vinnare och förlorare.
Och jag kan omöjligt passera genom allt detta utan att bli påverkad.
Jag var konstigt nog inte nervös före, men jag blev det i samma ögonblick som jag såg henne.
Jag har ju sagt att jag sållade bara bland tjejer som hade bild på kontaktsidans profil, och jag valde att säga hej till den med roligast beskrivning men också den med finaste bilden. Och hon är ännu snyggare i verkligheten.
Dom säger att snygga tjejer gör oss killar dumma, vi kopplar om våra hjärnor och tappar fokus. Det är nog 100% sant.
Jag hade inte förberett mig det minsta, ja annat än att ta på mig en schysst t-shirt, och blev kanske därför lite virrig och oklar när jag skulle berätta nåt om mig själv.
Hon är självsäker och självklar, en befriande tydlig och stark tjej som besitter en massa egenskaper som jag verkligen uppskattar.
Vi sa att vi skulle hitta på nåt igen, men jag vet inte. Vi spelar inte i samma liga om man så säger, jag lattjar på grusplanen bakom gympasalen och hon springer över det nyklippta gräset med fullsatta läktare.
Inte så att hon har näsan i vädret, nej tvärt om, hon är en väldigt öppen och ärlig person med massor av närvaro.
Har faktiskt lite svårt att förstå var den känslan kommer ifrån, men det saknas ett ”klick”.
Det var i alla fall en trevlig fikastund och vi gick inte förrän dom började släcka lyset i lokalen.

Superhjältekraft. - Att koppla hjärnan rätt igen.

Nä jag har inte dött.

Jag har bara inte känt mig i skrivform. Kanske lite stressad av sånt som jag inte har kontroll över. Kanske bara för att veckan varit välfylld.
Så förutom att jag vaknat av min klockradio 05.35 och inte kommit i säng före 23.10 en enda kväll så har jag:

Måndag – Silversmide. Hann inte det som jag hade planerat, tidsoptimisten är i högform.

Tisdag – Träning och hemmastök. Båda lika nödvändiga.

Onsdag – Dejt.

Torsdag – Preoperationinformation på lassa halva dagen och Smideskurs på kvällen. Det blev en hasp.

Fredag – Träning. En Guinness på puben med jobbarkompisar före den sedvanliga herrmiddagen. Jag tycker verkligen inte om öl, men Guinness går bra. Konstigt.

Superhjältekraft. – Att fylla fullt.