Människor.

Ibland hamnar man i konstiga diskussioner och upptäcker sidor hos människor som man inte räknat med. Men ofta så bekräftas bara ens förutfattade bild.
Dom brukar säga att kvinnor är från Venus och män är från Mars, men jag tycker det är rätt så trevligt att upptäcka att alla planeter i vårt solsystem är bebodda och några galaxer också.
Jag höjer inte på ögonbrynen när jag möter en person från en annan kultur och får höra att dennes åsikter är helt olika mina, men jag blir förvånad hur otroligt olika vi som är födda i samma land, samma kommun, samma stad, kan tänka.
Naturligtvis så är våra ryggsäckar fulla med olika saker från vår uppväxt, saker som styr vår världsbild. Jag bygger ju min tro på den fakta jag har idag, vare sig det gäller åsikter om kärnkraft, abort eller finanskris. Och den vetskap jag har kan ju förändras när som helst och så också mina åsikter.
Men i en diskussion tar vi många gånger ställning som om vi satt på den absoluta sanningen, istället för att resonera fram och tillbaka tills vi förstår hur den andre tänker. Och det här sättet att spika fast sina åsikter som orubbliga leder ju ingen diskussion framåt.
Jag kommer kanske aldrig att ändra min grundsyn, mina värderingar, men jag försöker använda dom kroppsdelar som jag har. Två öron, en mun och en hjärna, alltså ska jag lyssna dubbelt så mycket som jag pratar och däremellan tänka själv.

Superhjältekraft. – Att acceptera våra olikheter.

Handla i Zombieland.

Jag säger till min bil att hålla sig beredd och varna mig för oförutsedda hot, sen ålar jag mig längs raderna av fientliga farkoster.
Nu kommer ett avgörande om uppdraget ska lyckas. Kundvagnsfållan är full med förvirrade zombier, är dom på väg att hämta? Lämna? Det finns så många olika poletter och plastflärpar att vara rädd om, för annars kanske dom aldrig mer kan låsa upp en kundvagn. Jag grabbar tag i första bästa vagn och sliter den ur händerna på en som också får smaka på en spark som kastar honom in i bankomaten. Jag blir direkt attackerad av två till som ska lämna sina vagnar, handtaget på min vagn sitter löst och jag använder det för att kvickt oskadliggöra dom båda, innan jag smiter mot ingången.
Precis som jag fruktade, vid ingången samlas zombies som inte har träffats sen förra gången dom handlade, dom blockerar effektivt hela ingången men är också så upptagna att jag kan ta en omväg förbi utan att väcka deras hunger.
Jag glider sakta och osynligt runt dvd hyllan, det kommer en Z från andra hållet och bara våra kundvagnar skiljer oss åt, jag gör mig beredd på attack men hon känner inte min närvaro hon är helt uppslukad av baksidan på en bok. En dubbelutgåva från Norstedts förlag, Tusen sätt att gå ner i vikt och recept på femton goda tårtor.
Nu har jag kommit så långt att en reträtt är omöjlig, jag är omringad av zombies. Vart jag än ser står där en målsökande köttätare med sin uppdragsinstruktion i handen och med laservapnet redo.
Det laservapen som fienden använder är designat så att det tömmer din hjärna på både läs och räknekunskaper. Den som blivit utsatt kan inte längre läsa en prislapp utan måste blippa för att kolla ett pris.
Jag behöver tandkräm men där samlas också köpare av hudlotion, jag gör en bakåtvolt och sliter åt mig ett tvåpack med schampo som jag använder som nunchakus och kan överaska och slå ut dom.
Om jag bara kommer förbi hyllan med glödlampor kan jag andas ut en stund. Jag rullar under hyllan med servetter och värmeljus och kommer in på matavdelningen. Nu finns ingen återvändo.
Jag behöver en avledande manöver och ger min kundvagn en rejäl knuff in bland frukt och grönt. Reaktionen är som väntat, alla zombier vänder sig om och avfyrar sina laservapen samtidigt mot min kromade korg. Laserstrålar studsar åt alla håll från det blanka stålet och zombierna själva faller som rykande bowlingkäglor.
Jag kastar mig över bananlådorna och rullar över medlemsprismärkta apelsiner i nätpåsar. Jag tror det är fritt fram till dom spanska tomaterna, men nedhukad vid mandelpotatisen står det en fiende i attackställning. Han kommer snabbt emot mig men fumlar med laservapnet, så jag trycker snabbt ner en knippe purjolök i halsen på honom. Se där, grönsaker kan förkorta ditt liv.
Vid köttdisken står en manlig Z av värsta sorten, han följer inte bara sin inprogrammerade lista, han måste också stå i ständig kontakt med avprogrammeraren, han pratar i sin mobil, – ska vi ha kotletter med eller utan ben? Han är helt radiostyrd och kan inte ta några som helst egna initiativ.
Det knastrar i min radio, min bil varnar, norrmän på intågande. Nu brådskar det, norrmän, det hade jag inte räknat med . Norrmännen fyller sina vagnar till bredden med svensk billig mat och kan skapa dom längsta kassaköer du någonsin sett.
Kylrummet är en fristad, hudens temperatur sjunker och det är inte så lätt för zombierna att känna min kroppsvärme, om jag bara följer spelreglerna. Den som går motsols blir snabbt avslöjad och uppäten.
Ånej, provsmak vid brödhyllan, zombiestockning. Jag ser min chans och rundar ostdisken och tar mig in på brödavdelningen från andra hållet. En äldre Z spärrar min väg genom att klämma på påsarna med gårdagens bröd, jag sliter åt mig en baguette och som en jediriddare fäller jag henne och ett par andra bakeoffbrödsköpare, jojo knapra på min skorpa va.
Nu står godishyllan i min väg, här behövs ammunition. Tur att jag tog några isterband från scan när jag passerade kyldisken. Jag låter korvarna komma regnande över tidningshyllan och dom briserar vid nedslag. De överlevande zombierna flyr, ingen gillar isterband nuförtiden.
Från min utsiktsplats i högen av toapapper har jag fri sikt över kassorna, nu är det farligare ån någonsin, Enda lättnanden är att dom beväpnade zombierna har en egen fålla där dom samlas för att hjärntvättas. Jag bedömer varje kassakö, hmm, hur mycket är det i varje vagn, finns det några korgar, vilka har med sig påspackarhjälp. Att ställa sig i fel kö kan snabbt bli ett ödestiget misstag.
Jag rusar fram och innan nån hinner reagera så har jag kört på den Z som står längst bak, han trycks genom gallret i min vagn som vitlök i en press, och kraften förvandlar hela kön till en seriekrock av mosade hjärnlösa. Nu stå bara en zombie i vägen, han har glömt att köpa påsar och ska betala med visakortet. Jag tar kvickt hans plastkort och mina snabba fingrar formar det liksom till en liten pil som jag trycker genom hans öga och in i tomrummet därbakom.
Jag har kontaktat min bil som nu kommer inblåsandes genom entrédörrarna så glaset yr och sladdar in i kön av stryktippsspelare, game over suckers.
Jag lämnar lokalen i ett moln av gummirök. Jag är tyvärr medveten om att jag måste till zombieland och handla nästa vecka också. Uppdraget slutfört.

Superhjältekraft. – Att inte handla när man är hungrig.

Lögner.

Jag tycker inte att alla ska gå runt och säga sanningen hela tiden, hur skulle det bli? Men jag hatar när någon medvetet ljuger.
Om någon ser mig i ögonen och medvetet berättar en väl ihopsnickrad lögn så kan jag säga att den personen har förlorat mitt förtroende för den tid vi har kvar på den här sidan av helvetet. Jag är otroligt långsint.
Tro inte att jag är något under av ärlighet eller att jag alltid säger vad jag tycker, det är inte det jag pratar om. Det handlar inte heller om några små vita lögner som vi alla kan dra till med lite då och då. Inte heller nån som skarvar på en historia för att göra den roligare.
Jag pratar om människor som medvetet försöker dölja sina fel och felsteg eller som försöker sätta sig själv i bättre dager genom att hitta på en pseudoverklighet, en utstuderad lögn som jag ska tro på.
Det fina med lögner är att dom nästan alltid blir avslöjade, ibland snabbt, ibland tar det längre tid, men då jag inser att jag har blivit förd bakom ljuset och manipulerad, behövs det mycket för att jag ska förlåta.
Jag vet att det inte är en bra egenskap att vara långsint, det finns massor av ordspråk som förklarar det här.
– Den som inte är beredd att förlåta andra förstör den bro han en gång själv måste gå över. – Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt. – Att förlåta är som att frige en fånge och upptäcka att fången var du. – Det är lättare att förlåta en fiende än en vän. – Förlåtelse ändrar inte det förgångna men förstorar framtiden. Etc., etc.
Jag vet också att förlåtelse inte handlar om att acceptera det som hänt utan förmågan att strunta i det, men jag litar mer på mitt talesätt. – Den som blir gammal och får alzheimers kommer inte ihåg om någon har ljugit.

Superhjältekraft – Att kunna förlåta.

E=mc²

Visst är det härligt med relativitetsteori, differentialekvationer, infinitesimalkalkylen, spektralteorier.
Det behövs många krångliga matematiska pusselbitar för att förklara varför jag är här just nu och hur allting runtomkring mig fungerar. Behöver jag egentligen veta det? Näe, men det är intressant. Pythagoras och Euklides, Arkimedes och Platon, Kepler och Newton, ja det finns många som försökt förklara livet, universum och allting. Och jag tycker det är vackert.
Jag blir lätt fascinerad när någon förklarar för mig det här med relativitetsteorin, hur energi och massan hör ihop eller oändligheten, att det finns flera oändligheter och att dom är olika stora. Sånt är hyfsat lätt att hänga med på och acceptera, men när det drar iväg på irrfärder långt in på filosofiska abstraktioner så tappar jag bort mig, även om det fortfarande är vackert.
Jag vet inte varför jag gillar matte och fysik. Jag var väl inte så intresserad i skolan, och jag kan inte mycket mer nu, men jag antar att jag gillar att försöka förklara världen omkring mig, för den är banne mig inte lätt att förstå sig på.
Sen har vi ju det som är oförklarligt, jag menar inte kaosteori, jag menar allt som händer som faktiskt inte går att förklara. Fast någon har sagt att det i varje sekund pågår så många miljarder händelser samtidigt, att det inte är konstigt om det ibland händer nåt osannolikt här och var.
Det kanske är hela förklaringen, jag vet inte. Man kan inte grubbla på allt.
Allt jag vet är att jag är skapelsens krona. Allt som har hänt, big bang, solens födelse, dom första bakterierna, vulkanutbrott, dinosaurer, meteoritnedslag, primater, istider, och allt annat har haft ett enda syfte, att skapa mig, dig och alla som lever här just nu. Känns bra eller hur?

Superhjältekraft – Att vara eller inte vara.

Har du sett en älg?

Ni minns väl den knasiga älgolyckan i Myckle.
Den första bilisten som körde på älgen stannade, anmälde olyckan och blev kvar på platsen för att varna andra trafikanter. Medan föraren stod där kom dock en annan bilist och körde över älgen en gång till. Älgen fastnade under den förbipasserande bilen och kvinnan i den bilen fortsatte köra med älgen släpandes bakom.
Jag tycker händelsen är helt galen och mest undrar jag vad den första föraren sa när polisen kom och frågade. – Var är den döda älgen?
– Han hade bråttom och tog en bil.
– Han har gått till de sälla jaktmarkerna.
– Han drog.
– Ni borde ha mött honom i en röd Toyota.
– Jag tror han hade ont och stack till veterinären.
– Han gled åt det hållet.
– Han hade inte tid att vänta.
– Jag trodde han var död men vaoo, ni skulle ha sett så snabb han var.
– Ni borde efterlysa honom, han var så här lång och hårig.
– Jag tror inte han gillar poliser, så han smet.
– Han liftade innåt stan.
– Han blev kidnappad.
– Jag såg bara röken av honom.
– Han blev nog beemad.
– Han sa inte till mig vart han skulle.
– Han gick mot ljuset.
– Han rymde med en annan kvinna den knölen.

Superhjältekraft. – Att hålla kvar den du får på fall.

Viking som symbol.

Jag har fått kommentarer om mitt efternamn Viking och att det skulle kunna tolkas negativt.
I min värld symboliserar vikingen mod, styrka och upptäckarlusta. Jovisst vikingarna var väl inga korgossar, om än att det som alltid är några vildhjärnor och deras anhang som stått för historieskrivningen.
Min viking är den som vågade sig längst, inte den som åkte längs kusten och plundrade. Hur modig måste man vara om man packar ett gäng virrhjärnor i en öppen båt och seglar mot det totalt okända, kanske till och med riskerar att åka utöver kanten på världen. Och hur nyfiken måste man inte vara för att överväga ett sånt stunt.
Min viking är en som trotsar klimatet, går sin egen väg och med ett skinn över axlarna orädd ger sig ut i livet. En sann superhjälte.
Jag säger inte att jag är så stark, långt ifrån, men om jag går på grund ibland och min båt kapsejsar så behövs några vikinga gener för att jag ska orka ställa mig upp och samla ihop mina åror. När jag ser ut över havet vill jag tro att det finns en grön ö någonstans på andra sidan.

Superhjältekraft – Att våga.

Filmtajm.

Min far var biovaktmästare, bland annat. Stor fördel och liten nackdel. Det betydde att jag såg alla filmer gratis, men jag kunde aldrig smyga in på nåt som jag inte hade ålder för.
Jag såg allt, jag menar allt, och om samma film gick flera dagar så såg jag filmen flera gånger. Sen fick jag naturligtvis hjälpa till att sopa ihop allt skräp mellan stolraderna. Men det gjorde mig inget.
Ofta inhandlades en rulle Strong minttabletter, inte för att ätas utan för att kastas. På matinéerna utbröt det alltid krig när lamporna släcktes. Och satt man inte nerhukad i stolen så hände det att man fick en godisprojektil inbäddad i tinningloben.
Stongtabletter var effektivast, lätta att kasta och dom hade en bra form för precisions eld. Jag vill minnas att dom var stora som vitaminbrus ungefär och stenhårda, packade i rullar med kanske femton stycken.
Det fanns en slags hierarki i salongen, en outtalad gränsdragning var man fick sitta beroende på ålder och kompisgäng. Min storebror och hans kompisar satt alltid längre bak och killar i den åldern kastar hårt som fan. Sen gjorde alla en skränflärpa av sina biobiljetter.
Så med en ylande serenad av flärpor och ett smattrande dån av kiosktantens lättsålda ammunition i stolsryggen, förleddes jag in i filmens magiska värld. Där är jag kvar.
Så här i efterhand måste jag beundra min pappas otroliga tålamod och överseende med de skyttegravskrig som rasade mellan stolsrad två och nio.
Jag älskar fortfarande att gå på bio även om det har varit en period med mest dvd hemma i soffan. Men det går inte att jämföra, bio är magi.
Jag vet att jag har lärt mina barn att göra flärpor men jag vet inte om dom har nyttjat kunskapen. Om jag blir morfar nån gång i framtiden så ska vi blåsa i skränflärporna som på den gamla goda tiden. Jag vet inte om man kan köpa Strong nuförtiden, men vi hittar nog på nåt.

Superhjältekraft – Att gå på bio med alla sinnen.

Nördar

Önskar att jag var en nörd med specialkunskaper utöver det vanliga. Helt uppslukad av mitt intresse. Jag är ett barn av tv åldern. Vilket jag brukar skylla på ibland för jag tror det har påverkat mig mycket. Jag är lite intresserad av allt. Kan en massa olika saker om allt och inget, men ofta bara lite generellt.
Varför har jag inte snöat in på en sak. Det finns såklart saker som jag tycker är mer fascinerande än andra . Och jag kan mer om en del saker, men inte i närheten så mycket som skulle behövas för att bli lite nördig.
Jag vill bli specialist på bandmaskars parningsläten. Lära mig namnen på natthimlens alla stjärnor. Kunna citera kända och okända författare. Tala flytande klingonska. Resa till ett dagbrott för att titta på grävskopor. Det är ju sånt som nördar gör.
Jag är nog för rastlös och har kanske lite för dåligt tålamod. Jag skulle vilja lära mig mer om allt men det dyker ständigt upp nya saker att lära sig. Lära och lära, jag fyller hjärnan så pass att jag kan ge en övergripande sammanfattning. Väldigt få detaljer.
Nördar är mina idoler. När någon verkligen brinner för nåt och med entusiasm delar med sig och man känner drivkraften i dennes intresse så blir jag imponerad och lite avundsjuk. Jag kanske inte är intresserad av allt, kanske jag är ointresserad av allt? Det förändrar ju saken. Hm. Det låter lite negativt. Jag som är så nyfiken.
Ett problem kan vara att min hjärna alltid sysslar med mer än en sak åt gången. Jag har lite svårt att koncentrera mig. Ett ständigt brus av olika saker som ska behandlas samtidigt. Kan vara jävligt irriterande. Så jag brukar stänga av helt och hållet ibland, doooot . Va… talar du med mig? Och då lär man sig inte mycket.
Sen är det ju det där med intressen . Jag är ju inte inne på varken bandmaskar eller grävskopor, så vad finns det kvar? Det finns ju en del saker som är såå jääävla roliga att hålla på med men då var det dedär med uthålligheten. Att inte bli distraherad eller göra nåt annat när det inte går som jag har tänkt, det är svårt.

Superhjältekraft – Att ha tålamod.

Stressade pensionärer

Kvinnan kör kundvagnen. Först kör hon upp i bakhasorna på mig, sen tar hon omkörningsfilen. Båda kassorna vid min utgång är inte öppna så mannen går och ställer sig vid den som är stängd. Han står där som ett fån och räknar med att hans närvaro ska framkalla en kassörska.
Kvinnan har nu kört upp halvvägs vid sidan om min vagn. Mannen står kvar och trummar otåligt med skinnhandskarna mot sitt ben. Jag är kundvagn nummer tre i kön och kvinnan har nu kommit jämsides med mig och jag låter medvetet luckan framför mig växa. Jag tänker se om hon helt fräckt kör om mig.
Mannen ger upp, ingen kassörska har materialiserats, han kommer tillbaka. Kvinnan påtalar för honom att dom ska hinna förbi en annan matvaruaffär och jag förstår att det är extrapris på nåt och det är anledningen till den hastigt inplanerade åkturen till andra sidan stan, men dom har bråttom, det finns en annan tid att passa.
Han är lika stressad som hon, mannen har redan knäppt rocken och han har handskarna på sig, vi står fortfarande i kö.
Undrar om hennes prat om extrapris var menat att få mig att låta henne gå före? Jag kanske borde ha gett upp min plats av omtanke, jag har ju halva livet kvar så nog har jag tid att stå en extra minut i kö.
Till slut ger hon upp omkörningen och när jag packar mina påsar så måste jag le åt mannen som försöker öppna en plastkasse med sina handskbeklädda händer.
Det här är ju inte någon enstaka händelse, jag har sett symptomen förut. Du kan ju prova att gå till en affär fem minuter innan de öppnar, vem tror du står och stampar för att hinna ta den första kundvagnen? Bråttom, bråttom.
Jag har inga problem med att visa hänsyn och respekt för äldre om dom beter sig som folk men det händer för ofta för att det ska vara en slump att man hamnar i vägen för nån hundraåring med vässade armbågar.
Dom säger att små barn har en tio gånger långsammare tidsuppfattning än en vuxen, så går tiden ytterligare tio gånger så fort när vi blir pensionärer? Det skulle ju förklara en del. Klart att jag måste vara ledig på heltid om jag ska hinna stiga upp när jag vill, ta dagen som den kommer och klämma in en eftermiddagslur också.
Om jag nån gång får uppleva privilegiet att bli pensionär så ska jag bli den mest stressade av dom alla. Fan, jag ska smörja hjulen på min rullator så jag kan avverka sträckan från ingång till kyldisk och tillbaka till kassorna på en noll fem blankt, sen ska jag fippla med rabattkuponger och femtioöringar i tio minuter.
Tänk så skönt att få bete sig lite hur som helst. Utan att nån törs säga till. Dom säger att tiden går fort när man har roligt, så många pensionärer måste ha superkul.

Superhjältekraft – Pensionär.

Julmust

Jag har sammanställt resultatet från årets julmustprovning.
Årets must är en överlägsen vinnare, Nyckelbryggerier med åttiosex poäng av hundra möjliga. Full poäng för ett fantastiskt skum, helt oslagbart, i topp för doft, delad andraplats för smak, en poäng från fullt i känsla och hela testpanelens val.
Fjolårets toppar Vasa bryggerier och Apotekarnes hamnade i mitten på listan. Fjolårets bottennapp Eldorado klättrade ett par pinnhål och lämnade ICA i botten det här året.
I årets upplaga hade vi tyvärr en sort mindre i vår provning vilket jag skyller på mig själv, så till nästa år lovar jag att importera fler sorter från andra delar av landet.
Det finns som du vet två huvudspår i mustsammanhang, det ena som har en maltkänsla och den andra som tydligt doftar knäck. Båda har sin charm.
Jag måste dock utfärda en varning, köp aldrig must med sötningsmedel. Kräkfaktor, ska inte finnas på julbordet och får aldrig vara med i en mustprovning. Av misstag hamnade en flaska i årets provning och juryns dom var hård.
Coca-Cola kämpar ju varje år med sisyfos uppgiften att konkurera ut julmusten från julbordet. De har stött på så stort motstånd att dom istället, sen ett antal år, själva tillverkar must under namnet Bjäre, en sort som vi tyvärr inte har med.

Superhjältekraft – Att hitta njutning i det lilla.

Haiti.

Skänker en tanke åt alla drabbade på Haiti.

En snöhög.

Gud va tråkigt dagens ungar verkar ha det. När det nu under några dagar har snöat rejält och stora traktorer har skottat ihop allt, så finns det inte bara en hög, utan många, men ingen bär spår av lekande barn.
Vad är problemet? Var är föräldrarna? Har dom ingen leklust? Bara busa i snön och gräva en grotta.
Det finns sånt som alla borde få uppleva nån gång. Att få åka pulka, plumsa och hoppa så man fastnar, kasta snöboll och slå volter i lös snö. Och sen få komma in i värmen med kalla kinder och tår. Få krypa ihop och mysa i hörnet av soffan och dricka varm choklad. Det borde vara en mänsklig rättighet.
Och vi som bor i ett land som så ofta hålls gisslan av kung Bore har ju lyxen att få göra det varje år.
Vad är det för mening med snöhögar om ingen gräver sönder dom. Om ingen får snö under jackan och ihopfrusna vantar. Om ingen hoppar med huvudet före och har skoskaften fulla med is så kan vi ju lika gärna trampa ihop skiten istället för att göra högar. Det tinar ju bort varje år eller hur?
Om jag skulle sätta upp ett anslag som sa Snölek söndagar kl. 12-14 ta med egen pulka, avgift 100kr / barn så skulle det säkert dyka upp några. Allt ska vara så jävla ordnat nuförtiden.
Vem får hoppa i snöhögar och gräva grottor? Den som är liten så klart. Upp till tio elva år sådär sen är det för fjantigt. Sen kan det eventuellt hända i tjugoårsåldern om man är ett gäng. Helst lite på fyllan, afterski. Nästa gång är när man själv fått barn. Då får man några år när dom tycker det är kul att vara med sina föräldrar. När blir nästa gång? Barnbarn? Hoppas jag har krafter kvar då.
Mina barn har för länge sen vuxit förbi och det dröjer väl ett tag innan jag får barnbarn. Det hindrar inte att jag blir sugen att själv gå ut med en spade, men då måste jag väl göra ett konstverk. Inte bara hoppa runt och åka på arslet. Jag tror dom hämtar mig med tvångströja om jag sätter mig i en grotta och kramar snöbollar.

Superhjältekraft – Att ha barnasinnet kvar.

Penetrerad.

Jag har förlorat oskulden. Äntligen. Det gjorde inte så ont som jag trodde.
Jag har snackat om det hur länge som helst. Och så blir det på en brits under en blek lampa på övervåningen i ett hus i Bureå.
Nog kan det hända att jag skjutit upp det för att jag har varit lite skraj. Man kan ju inte göra det ogjort.
Jag vet inte hur många gånger jag har planerat det här men det är ju många saker jag sagt att jag ska göra som inte blivit av.
Så till den som funderar så kan jag bara säga, leta reda på nån duktig och gör det bara. Om du ska tänka så tänk, -blir det här bra när jag är sextio?
Jag kan säga att jag är helnöjd. Alla säger att, har man gjort det en gång så vill man göra det igen. Och visst har jag redan idéer på min nästa tatuering.

Superhjältekraft – JUST DO IT.

Kroppsbehåring.

Varför är detta arv från grottfolket så ojämnt spritt på min total läckra uppenbarelse? Det har en tendens att växa där jag inte vill ha det.
Min skäggväxt räcker knappt till en sexig tredagars stubb. Ännu mindre till ett trendigt skägg. Manligt hår på bröstet? Skulle inte tro det. Mer som små toupéer runt bröstvårtorna. Men från naveln och neråt finns det rikligt av detta bevis på släktskapet med de andra primaterna. Inte så mycket att jag kan fläta långkalsonger men ändå.
Trenden just nu är ju att vara hårlös. Jag hör om killar som rakar pungen. Ska vara sexigt.
Men här kommer då frågorna. Var slutar man? Ska man bara raka själva påsen? Eller ska man trimma runt hela paketet? Och var slutar man i så fall?
Gör man en fyrkant som ett konstverk med inramning. Det blir som en installation. Eller fortsätter man ner till knäna? Snygga knästrumpor.
Och hur stickigt blir det i brallorna två dagar senare. Det blir ett fasligt sjå att hålla den len. Det här kommer att göra badrumsbesöket varje morgon betydligt längre.
Det är inte bara att raka av sig lite gles skäggväxt, utan både skägg och pung ska trimmas. Nej vänta. Skägg, pung och näshår. Eller skägg, pung, näshår och öronhår. Och vi får inte glömma spretiga ögonbryn. Och den där jävla tofsen man har i röven. Måste nog skaffa en effektivare rakapparat.
Här behövs nog superkrafter. Eller, vänta nu. Jag kanske tänker i helt fel banor. Kanhända har jag bara gått på modeskaparnas myter. Jag ska kanske vara stolt över detta manliga attribut, hår i näsa och öron visar på en mognad och en viss pondus.
Kan det vara så att jag borde köpa lite maskara med förlängande effekt för att förstärka naturens påhitt och se om det har nån attraherande kraft hos det motsatta könet.
Här kommer killen med penselborst i öronen. Snyggt.

Superhjältekraft - Att tycka om sig själv.

Att vara lite slö i skallen.

Helt plötsligt står det en charmig tjej i min hall och ger mig ledtrådar om att hon är singel. Fattar jag de sublima meddelandena? Neej. Jag babblar på som vanligt. Jag tror jag kom på mig själv morgonen efter. Fan jag vet ju inte vem hon är eller var hon bor.
Det här är inget nytt för mig. Jag ser och hör allt men det verkar ta lång tid för min hjärna att processa all information.
Att uppfatta kvinnors kodade små tecken är inte min grej. Vill nån mig nåt så borde dom ta ett blädderblock och en tjock svart tuschpenna. Alternativt kan dom helt enkelt slå mig i skallen med en träpåk och släpa mig hem till grottan. Jag har inga problem med min manlighet, tjejer får göra så med mig.
Det är nog fler än en gång i min ungdom som jag gått miste om ett ligg för att jag inte uppfattat situationen rätt. Det är väl förstås inte bara min hjärna, det är väl också min självbild. Vill nån ha mig? Varför?
Jag måste definitivt skärpa till mig. Tänk om hon medvetet försökte ge mig hintar för hon tyckte jag verkade ok. Det kan ju bara vara min fantasi som skenar. Hon var trevlig och så lätt att prata med, men varför skulle hon inte vara det? Hon är säkert alltid trevlig. Vi pratade i en minut, eller mindre, jag vet inte. Men hon har fastnat i mitt huvud. Det enda jag vet är att hon bor någonstans i närheten. Jag får hoppas på att vi stöter ihop i framtiden. Då ska jag definitivt plocka upp en av trådarna hon räckte till mig.
Den här egenskapen att vara lite slö i skallen ligger mig i fatet vid andra tillfällen också. Jag har suttit med vid flera löneförhandlingar på min arbetsplats och du kan lita på att det sägs konstiga saker där och det är då jag skulle vilja kunna reagera direkt. Att bli förbannad, att blixtsnabbt kunna replikera och säga emot dumheterna.
Men det har ju en fördel också. Jag vräker ju aldrig ur mig saker som jag sen ångrar. Det är jag ju glad för men visst hade det varit roligt att inte alltid vara den som kommer på den dräpande kommentaren en timme försent.
Varför det står en obekant tjej i min hall och ser mysig ut? Jo jag hade köpt jultidningar av hennes dotter och dottern hade rest bort.
Så utan förvarning och utan blädderblock står det en homosapiens i min hall med en helt annan kromosomuppsättning än min. Tro mig, min hjärna fick lite kortslutning då.

Superhjältekraft – Att kunna läsa kroppsspråk.