Tills vidare.

Tills jag har kommit underfull med det nya på denna bloggadress så kommer jag bara att finnas på min tvillingblogg: http://uffeviking.wordpress.com/ Men kommer du därifrån och vill (mot förmodan) läsa gammalt, så hoppa till mitten av oktober 2011.

Ombyggnation.

Nu bygger dom om den här bloggen igen och jag får upp meddelanden om byte av webbläsare. Det verkar bara som om google crome duger. Jag blir lite less, men jag betalar ju inte nåt så då får jag väl ta det som kommer. Men jag kan inte längre få till radbyten och stycken i texten, och det irriterar. Gratistjänster får väl vara så, men jag vet inte om jag ids hålla denna backup igång. Jag startade min tvilling blogg på World Press just för att gardera mig mot såna här ändringar. För webben är föränderlig och det vore tråkigt om nån helt sonika drog ur kontakten.

Det gick upp ett ljus.

Varför kan jag inte bara se det som finns.
Ok för det mesta så gillar jag mitt snurriga huvud, men ibland så undrar jag.
Jag gick för att titta på en lampa, eller en lampskärm om vi ska vara petiga, för själva lampan kan jag lika gärna göra själv.
Men jag hann bara in i affären så började mina tankar vandra. Roliga former och finurliga fästen, belysta kanter och halvrunda vinklar.
Jag hade redan efter några meter fått inspiration och idéer till en massa andra saker än lampor.
Höll på glömma varför jag gick in, men jo jag hittade eventuellt en skärm men inte riktigt den jag ville ha.
Sen svängde jag förbi byggvaruhuset för att köpa en moj och en grunka.
Och där på en hylla hittade jag små enliters hinkar i valsad galvad plåt med ett klassisk rundat handtag, så då startade min hjärna igen, dom skulle ju passa perfekt som lampskärmar.
Så nu vet jag inte, lampan jag tänkte bygga, en trebent golvlampa får nog vänta.
Jag måste nog testa iden med hinkarna först, men då snackar vi mysbelysning ovan på mitt lilla linneskåp.
Ja det är väl fel årstid att bygga lampor, men startar jag nu så är dom klara innan mörkret faller till hösten i alla fall.

Moment 22 igen.

Antingen har jag kvar min gamla trygga, stora bil, som visserligen drar onödigt mycke bensin, typ en liter per mil, men knappt minskar i värde.
Vara en sån där miljöbov och gnälla på bensinpriset.
Eller så investerar jag för framtiden och köper en lite nyare miljöklassad bil som drar mycket mindre soppa, men då får jag en femdubblad värdeminskning på köpet.
Hmm. Nån sa att en bil förlorar halva sitt värde på tre år, och den tummregeln kan nog stämma ganska bra.
Så ska jag räkna krasst på kostnaden så är jag en vinnare med min gamla bensinslukare, faktiskt så pass att jag kan köra tvåtusen extra mil med trotjänaren utan att sabba uträkningen.
Och det är räknat på halverad förbrukning och minimal skatt.
Det är ett faktum att inköp av en begagnad småbil inte lönar sig för mig förrän bensinen kostar över 80 kr/ liter!!!
Men man ska inte räkna på bilkostnaderna, man blir bara trött, det är alltid för dyrt i förhållande till annat här i livet.
Som Emil sa: – När jag inte har råd att låna pengar så kan jag inte köpa miljöbil, och när jag har råd att låna pengar så lönar det sig inte att köpa miljöbil. När i hundan ska jag köpa miljöbil?

Du ska inte tro.

Jaha, nu är det snöstorm, fattades bara det.
Alltså det blir ju inte sommar ifall inte nån sätter fart, och jag kan ju inte dra hela lasset själv.
Att göra lite somrigt och hela kohagen grön är ju omöjligt så länge som nån motarbetar med snö. Va?
Jag har gjort mycket vatten i bäcken, men det räcker ju inte. Svalorna vägrar ju att svala när det fortfarande är svalare, fatta, det blir inga fågelbon.
Och barnen blir utan smultron och alla andra roliga saker som passar när barnen är små.
Vem är det som missunnar små barn att få springa omkring med benen fulla av spring och vara fulla med sommar?
Men ok då, det är väl lite tidigt att tjuvstarta, våren har ju bara kommit halvvägs här uppe. Det är fortfarande en månad kvar innan det börjar bli grönt.
Jag får väl schå mig, inte sätta fart, inte göra somrigt.
Kanske anamma dom sista snöflingorna, springa ut och fånga dom på tungan.
Eller så fixar jag en kopp choklad och kryper upp i soffan under en filt, för i kväll blir inte himlen vacker och alldeles skär.

Huvet på skaft.

Jag läste en så härlig fråga i en tidning på flyget, eller kanske var det svaret som jag tyckte var roligt.
Frågan handlade om film och hur lätt det verkar att vrida nacken av någon, bara sådär med ett knyck. Ni vet Steven Seagal style. – Är inte det svårt?
Svaret kom från Tobias Gelius på rättsmedicinalverket. – Det är inte svårt . . . det är omöjligt.
Svaret var längre men kontentan var att det kanske skulle vara möjligt om personen var medvetslös så musklerna inte håller emot, men det skulle ändå behövas en oerhörd kraft.
Känns skönt att veta ifall vinden tar tag i kepsen och vrider runt, det blir bara nackspärr då.

Gaaasvarniiing.

MrMuscle loves the jobs you hate.
Jo då, mm, jasså, jo tjena, jag hatar mister muskel också.
Hur kan man få sälja en produkt som är så hälsofarlig till vanligt folk? Halva flaskan är en enda stor varningstext, och den behövs, för här pratar vi inte miljö.
Vi snackar extremt brandfarlig och frätande, vi pratar om en produkt som rekommenderar skyddskläder, skyddsglasögon och handskar, god ventilation och att hålla andan.
Jag sprayar i ugnen och plötsligt är hela köket förbjudet område, ångorna letar sig ut i hallen och jag famlar mig ner i trappen för att ta ett friskt andetag.
Jag står där och flämtar, väntar att det värsta ska lägga sig.
Men produkten ska verka i en timme, en timme i gaskammaren.
Tur att jag redan har andats i dag, det får räcka för den närmsta timmen, jag kommer inte att offra några av mina röda blodkroppar på MrMuscle.

God morgon söndag.

Tro på och älska sig själv.

Så lätt att räkna bort sig själv i en ekvation, för den som inte tror på sig själv finns alltid möjligheten att bli osynlig.
Men man behöver inte försvinna helt, det vanliga är väl bara att vissa situationer gör en obekväm.
Att man ibland känner av en sviktande självkänsla och därför klankar på sina upplevda tillkortakommanden, och att man då säger negativa saker till sig själv är väl ganska vanligt.
Men kom ihåg att då är det självbilden som talar, och den har jag ju nämnt tidigare. Den vill gärna luras, så det den säger ska man källgranska och omvärdera.
För vi glömmer så lätt bort att vi bara är som alla andra, ingen är felfri.
Jag läser några blogginlägg om det här med att älska sig själv och hur man vet att man gör det. Det verkar vara ett aldrig sinande ämne i bloggvärlden.
Och för den som vill ändra på ekvationen så finns det såklart nya sätt att tänka.
Många kloka saker är väl sagt i den här frågan för alla har väl nån sida av sig själv som man ogillar, inte hela utsidan eller hela insidan hoppas jag.
Men nåt litet skrymsle som man har svårt att älska, det har väl alla. Eller som en annan bloggare sa:
”. . .det sägs ju att man måste älska sin egen kropp, själ och hela fadderullan, innan någon annan kan göra det. HerreGud! Skulle det vara ett sånt krav skulle väl ingen leva ihop med någon. . . /erviluca”

Ha en bra kväll.

http://www.aniboom.com/animation-video/1991/Laila---Just-Friends!/

Erkänn!

Vem beställde snö? Erkänn, var det du?

Samma pengar.

När jag lix är inne på det här med boende. Man kan ju bli lite fundersam på vad man betalar för.
Om jag i stället för att köpa lägenhet inne i stan varit beredd på att pendla fyra fem mil till jobbet varje dag, vad hade jag då fått för samma pengar?
Jo, jag hade fått hundratjugo kvadrat timrad villa med stort garage, öppen planlösning och stenlagd uppfart, älvstomt, ny värmepanna, renoverat kök och inglasad altan.
Eller i ett annat väderstreck en stor gård med uthus och gäststuga, ängar och skog, bergvärme och verkstad.
Jag hade kunnat välja och vraka mellan enplansvillor med släta gräsmattor och gårdar med stora uthuslängor, allt för samma pris som en sextiofemkvadratare på tredje våningen utan hiss.
Men att vara singel och köpa ett hus ser inte jag som ett alternativ, det är på tok för mycket jobb.
Men det betyder ju inte att jag inte funderar, vad det är jag tänker betala för?

Utsikt saknas.

Jag ogillar mäklare som inte visar tydliga bilder i annonsen, dom som bara tar kort på inredningsdetaljer, en blomvas, en soffkudde , en lampa och vidvinkel på tvärrandig fondtapet.
Det berättar bara att lägenheten egentligen inte skiljer sig så mycket från andra, bara att den är stylad till tänderna.
Ska jag betala extra för det? Kommer jag att falla för tricket?
Jag skulle vilja säga nej men jag är så klart lika påverkbar som alla andra.
Skillnaden är att jag inte vill ha en helt färdig lägenhet, jag har en del idéer som jag vill testa och jag längtar lite att få fixa till nåt som gärna får vara lite skabbigt.
Skabbigt kök för det vill jag fixa och ett bra utrymme att göra i ordning som min stökhörna i alla fall.
Men jag vill helst slippa renovering av badrum, för där måste jag ju leja bort så mycket av jobbet.
Hm, det går ju ingen nöd på mig nu så jag har ju lyxen att kunna vara kräsen, och jag är verkligen kräsen när det gäller bostad.
Tror jag i alla fall. Jag kanske bara har beslutsångest.
Men den ska ha ett tilltalande läge i rätt område, minimalt med insyn, ha en planlösning som tillåter en och annan annorlunda idé, gärna ett stort badrum som rymmer tvättmaskin, och så måste ju boendekostnaden bli lägre än den jag har nu.
En inte enkel ekvation.
Jag känner mig som dom där husletarna på kanal8, för många krav på för liten budget.
Har kollat på allt som varit tillsalu dom senaste åren, frågan är bara vad jag kommer att kompromissa bort?

Yppiga toppar och fuktiga dalar.

Knöligt, buckligt, skrövligt.
Tänk att du sitter där på din kammare och ska rita en karta över världen. Du startar lite smått med ett land, ritar skogar, sjöar, ängar och fina stränder längs med kusten.
Men du blir inte riktigt nöjd så du tar ditt papper och skrynklar ihop det för att kastas, men så hips vips ser du att papperet blev Norge, ett skrynkligt land i väster.
Det märks när man kör bil några mil längs kanten, bara upp, ner, krok, krök och krön.
Jag åkte från flyget och genom Oslo på vindlande kringled och i svindlande genomfartstunnel.
Försökte hålla samma tempo som alla stressade storstadsbor, filbyte, vägbyte och alla andra byten i förlorakörkortstempo. Inte nåt som passar en lugn norrlänning.
Men så fort jag lämnade stadskärnan så kom köerna, allt stannade av till landsbygdsfart, vägbygge på vägbygge i en infrastruktur på uppgång.
Det syns att dom har pengar, allt är banne mig en enda stor byggarbetsplats.
Men det finns ändå en oskyldig känsla i landet, alla hus är vita och dom klänger sig fast på fjordkantenssluttningar likt kokosflingor på en chokladtopp.
Särskilt på natten när ljusen ser ut som stjärnbilder, svävandes under horisonten. Det är onekligen ett vackert landskap, fylke efter fylke, böljande och stupandes.
Jag körde längs Oslofjordens knöliga kant och tunnlarna bara avlöste varandra.
Tunnelöppningarna ser alla olika ut, en del har små inramningar, en del är svulstigt utsmyckade, några är skogsbeklädda kullar andra är kala klippor.
En del känns stora, en del mörka och lite trånga.
Jag åkte över en bro och in i ett berg, och ut ur ett berg, och in i ett berg, och ut ur ett berg, och in.
Så fortsatte det, in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . tills imman lade sig på vindrutan.
Norge är ett väldigt erotiskt land.

Hej fredag.

Hmm.

Efter ett par dagar utomlands, så är jag blekare än någonsin.

Alcatraz.

Första avsnittet i 4:ans nya serie Alcatraz har just tagit slut, nu väntar det andra. Och jag ska väl ge serien en liten chans, den kanske tar sig.
För jag är inte övertygad, den har redan retat mig med en del luckor och tveksam logik. Men den handlar ju förstås just om det, tveksam logik.
Vi får väl se vart det tar vägen.
Men en sak är då säker, det är nytt rekord i antalet reklampausar.

Ett sista biobesök.

Såg filmen Nobels Testamente och kan inte säga att den gjorde så starkt intryck på mig.
Full av konstigheter och tveksamt skådespeleri. OK några roliga vändningar och ett par nya ansikten gjorde ett tappert försök att klara godkänt men.
Men. . . Men det blev ändå ett härligt biominne. Ett farväl till en fantastisk självklarhet, en underbar tveksamhet.
Ett sista kommentatorsspår som borde ha varit inspelat och en glöd som lyste upp hela salongen.
Vi var fyra betalande i salongen och det var kanske tur, för den sista föreställningen var precis som förväntat, varm, engagerad, klok och väldigt vacker. Inget som går någon obemärkt förbi, särskilt som skratten smög i mörkret.
Jag kommer att sakna djupet i den salta popcornslådan och den stökiga textraden på biljetten.
Exitskylten lyste grön och meddelade att detta var utgången, men den kändes ändå glad, lycklig för att just dom stolarna i salongen blev upptagna ett par timmar.
Lycklig för att eftertexten var tydlig och kvällens kyla bara förfrös fingrar och tår.
Jag hoppas att vaktmästaren som sopar ihop smulorna också ser till att stolarna blir lediga igen, bara neonljuset först får slockna och dom krokiga rören får kallna lite.

God morgon söndag.

Vem är jag?

Hur personligt ska jag svara?
Om du frågar vem jag är så kommer jag att svara med min självbild och du kommer att se ut som ett frågetecken.
Jag kommer att beskriva den Uffe Viking som Uffe Viking ser.
Är han objektiv? Nej naturligtvis inte, jag behöver inte skrapa mycket på ytan av svaret för att se en annan sanning.
Det är lite irriterande, men samtidigt skönt att veta. Det är väl inte nåt som jag har funderat så mycket på, och jag har nog av slentrian litat på min självbild, låtit den bestämma verkligheten.
Men vad är då skillnaden?
Jo min självbild är väl en slags inre sammanfattning av min personlighet och mitt förhållningssätt till min omgivning, men den är byggd och skapad under hela mitt liv och säger inte sanningen om nuet.
Den säger inte sanningen om vem jag är. Vilken härlig insikt, vilken härlig utsikt.
Hur många är det som har en skev självbild?
Allt för många tror jag, inget ovanligt alls. Men den går faktiskt rätt lätt att avslöja, kanske svårare då att böja rätt.
Självbilden är som en gammal vinylskiva, spåret som har hakat upp sig kan vara djupt, men en välriktad knuff kan öppna för helt andra melodier.
Så fråga mig i morgon om vem jag är, då ska jag berätta sanningen.

Reklamprogram.

Vad är bättre än snuttar av reklam i tv, jo hela reklamprogram i tv såklart.
Vem var först?
Oskyldiga program med en lite vriden verklighet från vården kanske, sen polis och brandkår.
Nu står dom privata bolagen i kö för att få timmar på bästa sändningstid.
Vardagen på ett företag ihopklippt till underhållning.
Anställda och kunder som huvudpersoner, behövande och sjuka som intrig.
Vanliga Svenssons blir antihjältar, clowner och statister.

Sjukhuset, Tunnelbanan, SOS, Blocket, At-läkarna, Böda camping, Förlossningskliniken, Veterinärerna, Ullared, 112- på liv och död, Flygplatsen, Ambulansen- först på olycksplatsen, Färjan, Plastikkirurgerna, Trafikpoliserna, Bukowskis, Kustbevakarna och många fler. Säkert en hel hop glömda.

Jag säger väl egentligen inget om dom program som visar upp en rättvis bild av en del intressanta yrken, och kanske dom kan inspirera en del vilsna ungdomar att söka en utbildning, men.
Men vad har vi sen då, om vi tittar lite vid sidan av yrkesfolket, vid sidan av dom roliga människorna.
Reklam för stormarknader, reklam för vaktbolag, reklam för rederiets nöjesbåtar, reklam reklam reklam.
För ni kan ju pröva att räkna antalet gånger ni ser företagsloggan i tv-rutan.
Glöm inte att flera stora sjukhus numera är privata bolag som gärna visar upp sig för oss i tv-soffan.
Det blir lite övertydligt när vi får följa några väktare från G4S i programmet Tunnelbanan.
Deras logga syns hur många gånger som helst i varje program, inte någon slumpartad produktplacering där inte.

Men ville någon få äkta känslor, spännande personligheter, snabba beslut i en fascinerande miljö och en vardag som garanterat underhåller, så borde dom ta sitt kamerateam till min arbetsplats.
Tänk så roligt att få se sig själv förvanskad i väldigt vinklade vinklar, bli så vriden av en producent att jag skulle framstå som ortens byfåne, tokroligt.
Eller kan hända blir jag skildrad som den charmigt finurlige singelkillen, den som med sitt vardagsmysiga sätt får ensamma hjärtan att bulta och beundrarbreven att välla.
Mm, bättre reklamplats för en stilig singelviking skulle nog vara svår att hitta.

Tjat.

Nu närmar vi oss vårens stora sammankomst, en högtid som består av dukade bord. Och efter den så kommer alla andra försommar och sommarfester, skolavslutningar och grillaftnar.
Så det är dags för mig att reblogga ett gammalt inlägg.
Tjatigt? Ja.
Men en övertygelse som jag känner starkare för ju mer jag tänker på den.

”Duka inte ett bord vid sidan om för barnen.
Jag läser i Etikettlexicon att det är klokt att duka barnbord om man har fest för både stora och små. Det tycker jag är helt galet.
Hur ska man lära sig den sociala koden om man inte får sitta med.
Javisst det blir trångt, och såklart att dom inte orkar sitta still så länge, men låt barnen lämna bordet när dom har ätit upp. Vad gör det, bara alla får vara med.
Få vara en del av gemenskapen, en del av samtalet, en del av skratten.
Jag är övertygad att man blir styrkt av det, inte undanskuffad till ett eget hörn, som om man vore i vägen.
Det går alldeles utmärkt att skåla och sjunga snapsvisor med fruktsoda i glaset.
Så duka långbord istället, med improviserade bänkar så att alla får möxa ihop sig.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum, eller hur.”

Besiktigad in och ut.

Vilken vecka.
Jag har besiktigat bilen, utan anmärkning, men jag vet några saker som jag behöver förbättra.
Jag har besiktigat mina tänder, utan anmärkning, men jag vet några saker som jag behöver förbättra.
Jag har besiktigat min själ, utan anmärkning, men jag vet några saker som jag behöver förbättra.

Dags att dekla*era.

Återigen dyker den upp, inlindad i blå plastpåse av polypropen, en konstig kvarleva sedan tiden då man skulle intyga på heder och samvete.
Vad är det som jag ska deklarera? Vad är det som jag vet men inte dom vet?
Inget, absolut ingenting.
Och hade jag vetat nåt som dom inte vet så skulle det väl bara vara av gammal svensk deklarationssed att hålla käften.
Men det är numera en ganska tragisk läsning, en bilaga som beskriver dom vanligaste skatteavdragen, en blankett där jag kan fylla i egna siffror om jag hade några.
Men det har jag inte.
Har inte använt min kropp till några välbetalda sidoinkomster, har inte använt vare sig ROT eller RUT, har bara använt UFFE och han är inte avdragsgill.
Har inte fifflat runt med pengar i skatteparadis, har inga baklänges pengar som ska utjämna.
Ska jag gnälla på nåt så måste det finnas en ruta till, för det borde definitivt finnas ett singelavdrag, så otroligt dyrt som det är att leva ensam.
Men jag klagar inte, det braiga är i alla fall att den sista sidan, den med sammanställningen, säger att det går jämt upp i år också, utan en massa avdrag.
Men det känns lite tomt att inte ha några extra blanketter, inga omräkningsfaktorer, helt utan ”Flytta beloppet till ruta 55 på blankett 6202”.
Jag får väl försöka krångla till det mer till nästa år.
Så jag lämnar istället in en deklamation från en av världens många tänkare:
”Förstånd är ett av de få ting som inte är beskattat. Månne det lönar sig? /Heinz Rühmann ”

Söndag igen.

Hm?

När jag tittar på obegripliga installationer som nån obegriplig konstnär döpt till nåt obegripligt konstigt så förblir mina tankar obegripliga.
Jag går runt, tittar från olika håll, försöker känna vad som händer inuti mig.
Frågar mig vad konstnären vill förmedla, vad vill hon få mig att känna?
Vad har namnet på installationen för innebörd och hur relaterar jag det med det jag ser.
Stolar på rad, alla lika, alla samma färg.
Alla med snedsågade ben, lutande i olika vinklar.
Är dom på väg mot nåt? Hör dom hemma någonstans? Varför är dom sneda? Sitter jag på någon av dom?
Hm, skuggor. Hm, form.
En sjunkande känsla av livets ostadiga och föränderliga innehåll, en installation som säger att alla har vi egna ostadiga ben.
Att alla har en liknande start, vi står på rad redo att tillhöra, men när någon sätter sig på oss så kommer några ben att klara påfrestningen medans andra kommer att stukas för evigt.
Att det är ok att alla är lika olika, och det är olikheten som gör oss vackra, inte likheten.
Ja det går att tolka så, eller så är dom bara obegripliga.

Ren ondska.

Ofta måste man vara väldigt vaksam så man inte förled in i mörkret av den dolda ondskan, för det är inte alltid den kommer cyklande på en enhjuling och spelar säckpipa.

Ägg också.

Jaha då fick jag torka köksgolvet igen. Inte inplanerat, men kanske lika bra ändå.
Jag skulle ta ut ett par ägg från översta hyllan i kylskåpsdörren och fipplade väl till det lite.
Ägget som föll måste ha varit försåtsminerat för det blaffade inte bara i golvet som andra ägg.
Det exploderade på nåt konstigt vis redan i luften, för äggskal flög längs golvet i alla riktningar, och innehållet stänkte runt i en oöverträffad kaskad av slemmig vitgula.
Det åkte äggrester ända ut i hallen.
Jag gissar att hönsen som just nu jobbar dubbla skift för att förbereda påsken är lite stressade.
Kanske hittar på djävulskap för att lätta på trycket och roa sig lite på min bekostnad, fyller äggen med nåt sprängmedel likt fläderbeklädda små talibaner.
För vi vet ju inte vilka explosiva kemikalier som används i hönserierna nu för tiden, säkert nåt som McGyver skulle kunna göra raketbränsle av.
Och på tal om raketbränsle, hur blir hönsen i magen av det foder dom får?
Det kanske helt enkelt var så att hönan som lade mitt ägg svalde en fis och fyllde mitt ägg med en lämplig dos explosiv och övertycksladdad metangas.

Slutanvändare.

Soppåsar, vem har den otacksamma uppgiften att tillverka en produkt som bara ska slängas i soporna?
Ja den har ju en kort funktion som behållare för hushållsavfall, men själva meningen är att den ska kastas bort.
Så här spontant så kan jag känna att det inte skulle ge mig inspiration, men det finns väl en stolthet i att påsarna blir så materialeffektiva som möjligt och att dom aldrig ska gå sönder.
Det finns ju en rad av produkter som har så kort levnad att det är tveksamt om dom ska tillverkas alls.
Miljömässigt så finns det såklart saker att önska också. Men dom finns runt om mig hela tiden och jag använder dom och kastar dom.
Jag vill härmed särskilt tacka dom som sliter och jobbar skift för att jag ska kunna torka mig ändan på ett hygieniskt vis utan att få skrubbsår.
Om dom inte fanns så skulle jag väl antagligen torka mig med glassiga reklamblad, ha ett regnbågsfärgat arsle av tryckfärg och skärsår från kanterna på ICAbladets senaste erbjudande.
Ingen skulle märka postlådan ”Ingen reklam tack” och alla skulle hata Guldfynds glättiga fyrfärgstryck som bara smetar ut.
Telefonkatalogen skulle få tillbaka sin fulla funktion från utedassens tid och julkapparnas omslagspapper skulle få ett mindre glamoröst slut, rivet i små lämpliga bitar staplade vid den nödiges tacksamma sida.
Så tack till alla er på Edet, Serla och Lambi ni är guld värda.
Bara ni ger f.n i att tillverka sånt papper som går sönder vid fuktig hudkontakt, papper som klistrar sig fast och blir ett med huden, det som sitter fast på det mest oönskade stället tills man duschar nästa gång, sånt gör ni bara för att jäklas va?
Taskmörtar.

Godnatt lördag.

Tyngden av helg.

Matkassarna hängde från långa armar och sträckningen i hantagens plast visade att dom var tunga.
Jag såg på kassarnas reklamtryck att kvinnan hade gått långt, väldigt långt och jag kände med henne.
Jag såg hur hon lät armarna slå mot kroppen vid varje steg, ett sätt att försöka ge axlarnas stela muskler mera blod, men det fick också kassarna att gunga upp och ner.
Tyngre och tyngre, axlarna åkte upp med varje stöt, mjölksyran gjorde sig säkert påmind.
Nacken som garanterat var trött redan för en kilometer sedan var nu böjd i en bön om en förkortad hemväg.
Hon såg så koncentrerad ut, vred aldrig på huvudet, och kanske hon visualiserade en mysig lördagsmiddag med familjen eller så förbannande hon bara sitt ensamma och kravfyllda liv. Vad vet jag?
Kvinnan gick med korta steg en bit framför mig, men innan jag hann ikapp vek hon av på en annan cykelbana, en cykelbana som har långt till nästa hus.
Jag hoppas att hon kom hem med armarna i behåll, att hon får vila ikväll, att hon kanske hade nått gott som var väl värt slitet gömt där nere i kassarna.
Och att hon inte har ett ensamt kravfyllt liv.

Tvättma ma ma maskin.

Min tvättmaskin hoppar alltid runt lite på golvet, glider sakta ut och blockerar torktumlarens vattenbehållare, så nu tänkte jag flytta tillbaka den med en knuff.
Problemet var att tvättmaskinen var igång och skulle just centrifugera mina sängkläder, så min välriktade knuff fick maskinen att hoppa av en av gummifötterna som den står på.
Panik, maskinen började så sakta gunga fram och tillbaka likt en elefant som travar tvärs över savannen med bara tre högklackade pumps.
Jag tittade villrådigt i en sekund på den wobblande plåtkuben medans den försökte dra upp farten.
Snabbt beslut var nödvändigt, jag kastade mig upp ovanpå och försökte spjärna mot väggen så den skulle hålla sig still, jag tänkte på allvar ligga kvar där tills den centrifugerat klart.
Det gick inte, jag hade inte en chans att hålla fast den.
Maskinen fick nervösa ryckningar och ville envist dunka sitt skal i väggen, och jag körde rodeo med den vilda vibratorn liggandes på mage med benen i luften.
Dunk dunk dunk, jag insåg mitt misstag och försökte omgruppera.
Jag fick in tårna i luckan där man kan rensa ludd och kunde ändra position, jag hängde mig likt en durkslav på sidan och försökte få dom tre återstående fötterna att stå kvar på golvet.
Maskinen blev nu lyckligare och varvtalet ökade, jag fick displayen mitt framför ögonen och såg hur den återstående tiden tickade ner till tio minuter.
TIO MINUTER, jag kan inte hänga här i tio minuter.
Och i samma ögonblick som maskinen fick glädjefnatt över att ha hittat balansen och tänkte varva upp till max, så krockade mina två hjärnceller igen.
Jag tryckte på pausknappen, precis det som jag skulle ha gjort från början.
Men roliga saker händer ju inte av sig själv, lite knas i kolan kan definitivt hjälpa till.

Sak samma.

Vet inte varför vissa människor provocerar mig så att jag måste provocera tillbaka.
Det är inget jag är stolt över.
Jag tror det är när någon har spikat alla sina sanningar och är helt orubblig i sitt sätt att tänka, när det inte ens finns utrymme för en hypotetisk diskussion.
När någon har svårt att förstå att det finns oändligt många verkligheter och att vi alla lever i olika, att förändringar i livet kan förändra sanningen och att saker inte ser likadana ut när man tittar med olika ögon.
Då blir jag lite tjurig, känner ett tvång att utmana, vill ruska om och få en ny reaktion.
Men jag blir alltid besviken, jag lär mig aldrig.
Sådana människor har ju spikat alla sina sanningar och inget jag säger kommer att ändra på det.
Vi är ju alla olika och jag ska inte sätta mig högt och döma, för jag har såklart också sidor som säkert stör andra, och fastlåsta tankebanor som behöver ruckas.
Men då vill jag att nån ruskar om mig och ber om en ny reaktion.
Provocera mig så jag ser fler sanningar, för jag vill inte måla världen i grått, ge mig inte den chansen.

Hårhat.

Jag trodde att stormen var i ett vattenglas, att diskussionen skulle dö ut lika fort som den uppstod.
Men det jag skrev om i mitt förra inlägg verkar ha en annan innebörd i många människors verklighet.
Kroppsbehåring upprör, hat och hot, starka ord och handlingar.
Om det bara var ungdomar som provocerade så skulle jag rycka på axlarna men så är det inte, det går mycket högre upp i åldrarna, och från båda könen.
Det får mig att undra vad som egentligen döljer sig bakom. Det kan ju inte vara håret i armhålan som är problemet.
Att människor tycker olika, känner olika, tänder på olika är ju inget nytt. Och att man är tydlig med vad man tycker om, säger det högt, skriver en rad för att uttrycka sig är väl normalt.
Men vad i denna historia skapar hat?
Symboliserar en oredigerad kropp en frihet från det tvång som många känner sig slava under och som man inte vågar välja bort?
Är den en förlängning av en längtan som man inte törs bekräfta av rädsla att inte få tillhöra?
Kan det vara så att man provoceras av det faktum att inte alla väljer att infoga sig i detta påhittade mönster?
Är det rädslan av att förlora kontrollen som får trettioåriga facebookare att ösa avsky över en osminkad verklighet?
Ja jag har ju hunnit bli ännu äldre sen mitt förra inlägg så nu förstår jag ännu mindre.

Hår här hur?

Av alla konstiga rubriker som svischar förbi på Aftonbladets hemsida så är väl ändå tjejen med orakade armhålor bland det värre.
Att en kvinna i publiken på melodifestivalen visade upp en liten tofs av hår i blusärmen, en så ovanlig syn att Aftonbladet fick nåt att skriva om.
Snacket om tjejers kroppsbehåring verkar uppröra och jag fattar ingenting.
Hur blev det en nyhet så intressant att annat fick läggas åt sidan?
Men tydligen så diskuteras saken så mycket på nätet att både tidningar och radio tar upp frågan.
Och den mest tragiska kommentaren i denna debatt kom från en lärare som sa att det finns killar som tror att tjejer inte har hår på kroppen.
Att deras flickvänner alltid varit så slätrakade att killarna på fullaste allvar tror att dom är "födda" så.
Jag borde ju inte heller skriva om det här i detta inlägget, men jag blir lite ledsen när vi inte får välja.
När normen är så spikad att naturlig inte är ett alternativ.
Men tyvärr så lever vi den glättigaste av alla tider, i ett samhälle där yta är allt och där en kvinna med håriga ben och armhålor anses onormal.
Men vem sätter normen?
Är det tidningar och då särskilt tjejtidningar? Tv? Tjejerna själva? Eller tror nån att det är killarna som ställer krav?
Det sistnämnda tror jag är det minsta problemet i sammanhanget, det är då inte håret i armhålan som jag först kollar in, och inte det som bestämmer vem jag ska tycka om.
Men jag kanske bara är för gammal för att förstå.

Grodprinsen.

Jag sitter en stund i soffan och klinkar på min gitarr mest varje kväll, samma fem ackord tragglas om och om igen.
I korta stunder så låter det bra, i långa stunder så behöver jag öva mer.
Det kanske är tur att jag är ensam här hemma nu när det ska övas och övas, hur många skulle stå ut?
Jag får väl använda mina nya kunskaper senare för att fånga en honas intresse.
Likt en vårfågels första solosång så kommer jag att sjunga en kärleksserenad under balkongen hos den allra vackraste prinsessan, och med min skrovliga stämma, fem ackord i fingrarna och min gitarr som hemgift så kommer jag att bli insläppt och bortgift innan klangen ens tonat ut.
Det är jag säker på, eller ganska.
Kanske kommer den första kyssen bara att förvandla mig tillbaka till groda. Vem vet, kväk kväk.

Min sambo.

Min sambo kan vara rätt så jobbig.
Håller inte ordning på middagstider, planerar sällan nån matlista i förväg och lagar mest vanlig vardagsmat, lite tråkig i det avseendet.
Så igår tänkte jag att vi skulle laga middag tillsammans, det är ju så mycket roligare.
Jag hade bratwurst i kylen, wookblandning som skulle fräsas och pasta som bara behövde kokas.
Men det verkade som om det bara var jag som var hungrig, inte ett pip från min sambo.
Klockan blev långt över sju på kvällen innan jag kom på att jag inte har nån sambo, ja eller det visste jag ju hela tiden, men det är inte roligt att laga mat bara till sig själv så ibland blir det onödigt sent.
Och när klockan närmar sig åtta knorrar min mage som aldrig förr.
I kväll hade jag middagsbesök av dotter och mågämne, och dom hade redan bestämt middag och tinat fisk när jag kom från jobbet, lyxigt.
Sen hjälptes vi åt med tillagning, såskokning, salladsskärning och dukning, så det var roligt och gick fort.
Jag ska se till att min sambo hjälper mig mer i morgon, ja eller det vet jag ju, att bara dela hushållssysslor med mig själv garanterar ju att jag alltid finns tillhands.

PS. Om jag verkar lite kluven beror det bara på att jag kan bli lite less på mig själv ibland.

Cheer.

Det är väldigt befriande att gå på ett idrottsevenemang där ingen skriker på domaren eller buar när nån tabbar sig. Där publiken klappar i händerna åt alla deltagare och man blir glad av stämningen.
Dotter den äldre tävlade i dag, cheerleading i norra distriktsmästerskapet och läktarna var överfyllda så jag fick stå.
Men det gjorde inget, jag såg nog bättre än dom som satt på sidan.
Den glädje som deltagarna hade med sig fyller lätt hallen och jag går därifrån med ett leende.
Dotterns lag klarade sig inte till pall, men dom var bra, riktigt bra.
Tänk om det var så här på hockeymatcher också, att hejaklacken känner sig stolt och glad fast det lag man hejar på förlorar, det vore nåt nytt.

God morgon söndag.

Spegel, spegel.

Efter en obefintlig sovmorgon så gör jag i ordning frukost, kliver över tavlan som jag påbörjade på köksgolvet i går kväll. Klistrar ett par foton i mitt fotoalbum medans frallorna rostas.
Det är lite synonymt med mig just nu, ofokuserad, eller om man ska vara positiv, flerfokuserad.
Vädret skriker: – GÅ UT! Gång och cykelbanorna säger: – Sätter du en enda fot på mig så ska jag se till att du bryter alla ben i din kropp.
Vad göra? Gå ut utan att riskera livet, hitta på nåt som är kul.
Hmm försmaken på våren vill ju bli förevigad och det var länge sedan jag fotade nåt.
Men min enkla kamera har lite svårt för djupa landskapsvyer och framtinad hundskit gör ju ingen glad, så vad ska jag fota?
Jag kom ihåg att jag har en gammal spegel ståendes i garaget, den kan ju få spegla verkligheten. Märk min ordvits.
Och har jag en spegel så letar jag såklart efter sånt som sticker upp, träd, byggnader, stolpar och annat resligt.
Avisst kan jag göra samma sak med Photoshop men det är roligare att göra effekterna analogt och manuellt.
Men det kräver att man tänker sig för lite, spegeln visar ju världen bara så rak som den som håller i spegeln kan hålla den rak, fattar du.
När jag kom hem och kollar alla bilder i datorn så blir jag full i skratt, nästan alla bilder är tagna av en person som har kraftig slagsida, punktering på vänsterbenet.
Inga linjer följer nån annan linje och speglingen gör bara bilderna sjösjuka och vingliga, men roliga.
Jag måste nog ut och testa samma koncept igen, men den här gången med lite värdefull erfarenhet i bagaget.
Och med en lagad punktering i vänsterbenet.

Magiskt.

Jag gick på biblioteket igen, andra gången efter nyår.
Nu för att hitta mig själv, förra gången för att hitta någon annan.
Och ett bibliotek är en magisk plats, för tro det eller ej, jag hittade vad jag sökte båda gångerna.

Luke, i am your father.

Intervjuad och fotograferad, publicerad och förvrängd.
Jag har min bild och kommentar i högerspalten i tidningen, fyra intervjuade personer men bara jag som hade nåt positivt att säga.
Ja positivt och positivt, visserligen blev mitt svar lite vridet, men inte mer än att det blev ok.
Det hoppas jag säger lite om mig, jag försöker med alla medel att hålla mig borta från Darth Vader och hans kompisar.
Javisst lockas jag över ibland men jag vägrar ge efter för den mörka sidan, inte bli en buttergubbe, en surstömmel, biter och ogin, såna finns det alldelens för många av i alla fall.
Dom som bara är glada när det går illa för nån annan, dom som ser problem i alla situationer. Dom som bara har en hammare och ser alla problem som en spik. Svart, svart mörker.
Dom suger livslusten ur mig och jag måste dra min ljussabel för att skydda oss som finns på den ljusa sidan.
Jag söker hjälp av alla jedi-riddare som finns i min närhet, och som tur är så är vi fler som jobbar för den goda sidan.
Så blir du intervjuad i tidningen, dra din ljussabel och säg nåt positivt, det är det ingen som är beredd på.

Kram på dig.

Jag tycker att jag är ganska fördomsfri så här till vardags, men jag har förståss massor med fördomar om jag tänker efter.
Som det här med nakna killar som kramas i tv till exempel, vem ser på dessa program?
Det sänds program efter program med svettblanka killar i minimala shorts som med fullpumpade muskler smeker och tar på varandra.
Alltså för vem görs programmen?
Efter en stund så är dom så upphetsade och andfådda att dom oftast hamnar i en kramorgie på golvet.
Det är väl någon förklädd S&M lek kantänka för dom ser alltid så arga ut, och dom envisas med att göra illa varandra.
Men det slutar oftast likadant, kel, kram och fumlande händer, liggandes på golvet i en ogredig hög.
Jag brukar snabbt bläddra förbi, känner inget pirr, för jag antar att jag inte tillhör målgruppen av tittare.
Jag gillar inte när någon medvetet gör illa någon annan och jag tänder inte heller på håriga ryggar och svettiga magrutor.
TV4 Sport borde verkligen se över sina sändningar från UFC och MMA, dom kallar sig för kickboxare, kageboxers och en massa annat maskulint killtjafs.
Säger att det är världens tuffaste sport, men varje gång som min fjärrkontroll stegar förbi så ligger dom ner och kramas.
Hmm, världens tuffaste mjukisar säger jag, tv för . . . säger jag också.
Men det är väl bara mina fördomar som talar.

Godnatt.

Ibland så blandar jag så.

Ja ja, ta inte allt jag skriver så bokstavligt.
Jag värnar den konstnärliga friheten att ta delar av mig och delar av jag, blanda dom med delar av mig själv och sist lite av den färg som strömmar ut ur mitt inre.
Det betyder inte att alla färger är opaka, det kan finnas det som förvillande nog har en annan nyans i mitt ljus. Det finns skiftningar som inte kan beskrivas i ord, och det låter jag vara osagt.
Mina färger ska jag vara rädd om. Så därför leker jag med mina tankar, vrider dom runt så alla skuggor blir belysta, låter ljuset blandas med orden och sätter en verklighet på pränt.
Det finns ord som bara förstås av ett annat ord, en synonym till mitt inre. Färger som bara syns i blandad form, klara och rena.
Då tänker jag inte mer, utan låter bokstäverna bli bokstavliga.
Så läs inte allt som står mellan raderna, det kan bara vara en reflektion eller en refraktion mellan mig och dig.

/Uffe

Dagen efter.

Här sitter jag ensam som vanligt, lätt besviken efter gårdagen.
Det var ju skottdagen den 29 februari, enligt gammal tradition den dagen då giftassugna kvinnorna får fria.
Men här var det tyst, inte ens en liten antydan till erbjudande, inget knästående, inget förslag om framtidsförändring, inte ens en tvetydig blinkning från nåt håll.
Här sitter en lagom tjock man i sina bästa år, en stor förpackning kärlek, ett kap för den som söker tvåsamhet. Ok, man får lite förvirring och galenskap också, det ingår liksom i paketet.
Det är ett helhetskoncept som saknar utbytbara komponenter, och det du ser är vad du får. Typ.
Men gårdagens tystnad vittnar väl mest om dålig marknadsföring, eller hur, och det får jag väl ta på mig.
Nu har jag fyra nya år att ändra på den saken, ja eller att ta tag i saken själv då. Få se vad som kommer först, för detta är den första dagen efter dagen.

Superhjältekraft. – Att vara en ja-sägare.

God kväll onsdag.

Morgonrutiner.

Mina vardagsmorgnar består av det enda i singellivet som jag verkligen uppskattar, att få ligga kvar i sängen medan klockradions P3 sakta sveper undan sömnen ur mina ögon.
Ingen annan som har andra sovtider, ingen som blir störd av musiken som startar min dag.
Men sen finns det inte så mycket mer att säga om mig, i stället så är promenaden till min samåkning intressantare.
Jag bor i ett område med många nysvenskar, studenter och pensionärer, så på morgonen är det inte så mycket rörelse.
Jag rundar grannhuset och kommer ut på cykelbanan, spåren i nysnön avslöjar att det bara gått två personer och två vingliga cyklister före mig.
Jag kommer fram till andra gatan där står en man som väntar på sin samåkning, vi har passerat varandra så många gånger att vi hälsar på varandra fast jag inte har en enda aning om vem han är.
På andra sidan huvudleden så är det ett lite dyrare kvarter, BMW och blanka Audibilar avlöser varandra.
Här är mörkt som i säcken, och lite avundsjuk på tjänstemännen är jag nog allt. Att få vakna samtidigt med sina barn och äta frukost tillsammans är en lyx som jag hoppas dom verkligen tar tillvara på.
Den enda som är glad åt den nya dagen här är den bruna hunden som studsar runt med en frisbee i munnen.
Jag viker av och går över den nya bron, möter kvinnan med dom stora glasögonen och hon ser alltid ut att frysa.
På andra sidan är två pensionärer ute sina små hundar, alltid vid kurvan, alltid finklädda.
Jag går nerför gatan och upp på andra sidan, där kommer den springande tjejen. Hon har en löpstil som skriker av ovilja, mjälthugg och ätstörningar, fråga mig inte varför jag säger så, det är bara en känsla.
Längre bort står fler samåkare och väntar, ibland hinner jag se den röda bil som hämtar dom.
Jag viker uppåt och under gångtunneln, där kommer kvinnan med den randiga mössan och en lika randig halsduk. Sen möter jag cyklisten med den gnisslande kedjan, tjejen som alltid byter trottoar sneddar framför mig och Volvon med det trasiga avgasröret kör förbi.
Jag är framme på platsen där jag blir hämtad och brödbilen rullar ner för backen, hela promenaden är ett enda stort deja vu.
Mitt emot där jag står håller ett hyreshus på att vakna, i några fönster fladdrar ljuset från tv-apparater men dom flesta är mörka. Utom lägenheten längst ner rakt framför mig, där är alltid ljust.
Jag ser ett litet kök med blåa tapeter och ett vardagsrum med kala vita väggar, i vardagsrumstaket sitter en armatur med spotlights och det vassa skenet gör väggarna ännu vitare och ännu kallare.
Vid fönstret i rummet ser jag en kille och en tjej som sitter med huvudena djupt böjda över morgontidningen, dom verkar aldrig titta upp eller prata och jag undrar om dom är lika kalla som känslan i rummet.
Det kommer ytterligare två cyklister längs gatan och bakom mig backar en röd bil ut ur garaget, då vet jag att jag snart blir hämtad. Men först så ska den andra Saaben åka förbi och ytterligare en hund få en liten morgonrunda.
Vi är så bundna av rutiner att det går att ställa klockan efter vårt rörelsemönster, jag undrar om det är det ett sätt att hitta trygghet eller bara ett sätt att förenkla vardagen.
Vi låter autopiloten göra våra morgonrutiner så att hjärnan kan drömma sig bort till trevliga platser med trevliga människor. Jag vet att jag gör så i alla fall.

I mitt burspråk.

I mitt burspråk finns det stora spröjsade fönster. I mitt burspråk trängs kuddarna på en röd mjuk dyna.
I mitt burspråk känns värmen sippra upp från elementet. I mitt burspråk drar jag upp fötterna och myser.
I mitt burspråk finns utsikt mot horisonten. I mitt burspråk stressar man inte.
I mitt burspråk läser jag och lyssnar på musik. I mitt burspråk så luktar det kanelbullar.
I mitt burspråk är det fritt att skapa. I mitt burspråk finns en brygga vid vattnet.
I mitt burspråk bugar skådespelarna efter en föreställning. I mitt burspråk bygger jag nåt roligt.
I mitt burspråk så ropar högtalarna ut departure at gate 56. I mitt burspråk känns morgondaggen i gräset.
I mitt burspråk klinkar jag på min gitarr. I mitt burspråk kan man dyka i klart vatten.
I mitt burspråk skrattar och gråter jag. I mitt burspråk hörs vinden i träden.
I mitt burspråk doftar det av grillat. I mitt burspråk svalkar skuggan av ett caféparasoll.
I mitt burspråk så vilar jag efter en jobbig dag. I mitt burspråk finns en solig snödriva och en knastrande eld.
I mitt burspråk sprakar norrskenet. I mitt burspråk kostar det inget att bara vara.
I mitt burspråk dundrar åskan bara på avstånd. I mitt burspråk äter jag smältande mjukglass.
I mitt burspråk finns det pyssel och kul. I mitt burspråk är det mörkt när filmen börjar.
I mitt burspråk finns det ett hemligt museum. I mitt burspråk får man fantisera som man vill.
I mitt burspråk sitter du bredvid.

/ Uffe

Balder

Det här får mig att längta efter semester, att åka bergochdalbana på Liseberg. Så underbart kul.
Jag behöver bara höra rasslet i uppförsbacken så killar det i magen.
Fast han som filmar verkar ju gå på valium eller nåt. Jag skriker på både in och utandning.
Balder är helt klart ett måste om man kommer i närheten av Göteborg, jag har åkt många vändor.
Fegisar sitter fram, fullt ös och mest valuta för pengen får man längst bak.

Superhjältekraft. – Att orka stå i kö.

Gitarren och jag.

Alltså, den här gitarrkursen tar tid. Ja den är ju bara en kväll i veckan men jag behöver öva alla andra kvällar också för att hänga med.
I dag fick vi lära oss två nya ackord, och jag kan dom , ser dom, vet hur man ska greppa, men mina fingrar hittar på egna alternativ hela tiden.
Det känns som om det där med gamla hundar och att sitta har en verklighetsanknytning.

Superhjältekraft. – Att fingra på G-punkten . . . nä strängen menar jag.

God morgon söndag.

Det finns det som. . .

Okänd man har försökt bjuda barn på skjuts i sin bil utanför några skolor här i krokarna. Ingen vet vem det är eller hans uppsåt.
Men man tänker ju onekligen dom värsta tankarna, och är det så så finns det inget som förmildrar.
Jag säger att jag sällan blir arg, men när vi pratar om de här så kokar det i ådrorna.
När upphör en människa att vara människa? Vilka kriterier ska uppfyllas för att jag inte längre ska behandla en människa som människa?
När man begår övergrepp på barn så har man i mina ögon passerat gränsen.
Det finns inget i mig som förlåter, bara en svart känsla av vedergällning.
Jag har till och med svårt att skriva det i klartext, men ni fattar.

Jobba till 75.

Mm det var ju inte oväntat, nån måste väl förr eller senare våga säga det.
Vi lever för länge, för det handlar såklart inte om att orka jobba tills man är sjuttiofem. Näää.
Men vad beror det på att vi lever så länge att vi inte har råd att leva så länge?
Har vi för lite kul? Är det för lite rock and roll?
Husvagn och bingo utmanar inte livsandarna.
Vattengympa och bridge eldar inga ljus i båda ändarna.
Vi har en pensionärskår som alla sålt en villa och är mångmiljonärer, som åker runt i en gigantisk husbil, spenderar månader i varmare länder, som köper kläder på boutique, spelar golf varje gång som solen tittar fram och sen gnäller på att pensionen är så låg att dom måste ansöka om bostadsbidrag för sommarstugan i fjällen.
Är det livet i lyx som fått livslängden att skjuta i höjd? Eller är det användandet av cykelhjälm och broddar?
Är det dragspelsmusik och postkodslotteriet som håller pumpen igång? Eller helt enkelt allt konserveringsmedel som vi sätter i oss?
Jag blir väl förvånad om man hinner uppleva det, för det verkar bara bli ett moment 22 av alltihopa.
Det orangea kuvertet säger det i klartext. – Vill du orka vara pensionär då blir du fattig, väntar du tills du har råd så kommer du inte att orka.
Men jag behöver inget liv i lyx för att njuta av en solig dag, jag behöver inte välfyllda kontokort för att skratta tillsammans med en vän.
Ska man sitta under en korkek och lukta på blommorna eller ska man ge järnet tills man trillar av.
Man får väl börja hoppa bungy, slå volter i halfpipen, skrämma älgjägare på pass med farfars gamla vargpäls, köra motocross över ilskna bönders nysådda ängar och öva på att tillaga fugu fish till julbordet så kommer det nog att lösa sig.
När jag är sjuttiofem så sitter jag kanske naken på ett berg och mediterar, eller så sladdar jag runt och gör svartstreck i en trimmad permobil med George Thorogood dånande i lurarna. – Because i´m bad to the bone.
Men inte faan jobbar jag i alla fall.

Superhjältekraft. – Att veta sin plats.

Inte för någon annan.

Några uppmärksamma såg kanske att jag raderade ett par inlägg förra söndagen, inte för att det var fel det jag skrev. Inte för att jag inte står för det som stod.
Men jag vet inte längre varför jag skriver blogg.
När gränsen till det innersta och mest privata suddas ut, när jag använder den här sidan som en verklighet vid sidan av verkligheten.
Det är i sig inget konstigt, vi har väl alla någon form av verklighetsflykt.
Jag skriver kanske för egotrippen att bli sedd, kanske för behovet att höras.
Och här krävs det ingen ansträngning att göra det, bara att sätta sig och skriva några rader. Ute i verkligheten måste man stångas med alla andra som tar plats och tycker en massa.
Det var inte tänkt att bli nån självutlämnande dagbok, inte heller en radiosändare av saker jag vill säga till andra.
Men det är kanske precis så det har blivit. Inte bra.
Jag ska tänka över meningen med detta så får vi se om jag återkommer i ny skepnad.

Superhjältekraft. – Att veta varför.

Nu slår vädret om.

Äntligen verkar kylan ska släppa sitt grepp för den här gången.
Fram emot helgen så säger prognosen nollgradigt.
Och det ger väl hopp till alla som ollat fast sig på frostnypna dörrhandtag och iskalla cykelstyren.
Ja även dom som sniglat såklart, jag ska inte vara diskriminerande åt nåt håll, låt alla komma in i värmen.
Det är konstigt hur snabbt man glömmer att denna vinter varit ovanligt varm, några dagar med minus trettio och det känns som om istiden kommer.
Min bil fick för sig att protestera med klagosång och ylande.
Jag protesterade genom att krypa ihop i soffan med en varm kopp choklad.
Jag tycker att min protest var bättre.

Superhjältekraft. – Att inte streaka i vinterskrud.

Musiken i mig.

Det är svårt att inte älska den här grabben, men jag förstår den uppgivna kommentaren som nån skrivit i fältet under: No matter how good you are at something, there will always be a kid in Asia doing it better!
Nu är våren räddad för min del i alla fall, jag ska gå gitarrkurs.
Tror jag egentligen själv på den idén? Idén om att jag kan lära mig spela gitarr, ja jag ska i alla fall göra ett försök.
Några jämrans ackord ska det väl bli, man behöver väl bara tre för att spela lite runt lägerelden har jag hört.
Och den underbara låten här under har bara två ackord.
Lika roligt är att det blir ett gäng från jobbet som också hakar på.
Jag fick en gitarrbok i julas av mina tjejer och jag har suttit i korta stunder och klinkat, inte mer än att jag inser att det blir svårt lära en gammal hund att sitta.
Och man får jäkligt ont i fingertopparna, dom måste härdas mera.
Det här inlägget skulle egentligen handla om nåt annat men det blev på tok för personligt, men jag kan säga att mina glesa besök här beror på att någon har skakat runt med snögloben och allt inuti virvlar och snurrar.
Det är en så galet härlig känsla att inga murar orkar stå emot. Måste försöka hålla fötterna på jorden, jag är ju inte fjorton längre.

Superhjältekraft. – Att plinka på rätt strängar.

God morgon söndag.

En icke representativ skara människor.

Jag sitter med i en referensgrupp hos Hyresgästföreningen, vi ska hjälpa till och ha åsikter om bruksvärdesdelen i det nya hyressättningssystemet.
Vi är tio stycken, tre grånade damer, tre medelålders, och fyra personer från samhällets bottenskikt i åldrar från fyrtiofem till döden.
Vi ska tillsammans spegla nån slags medelhyresgäst, det gör vi inte, det finns inga yngre personer representerade.
Men tyvärr så var det inte några ungdomar som anmält sig, ingen som ville vara med och påverka sin framtid, tråkigt.
Det är lite lurigt det här med kommunala fastighetsbolag, för den lagstiftning som vi har i Sverige är nästintill unik i Europa, i de flesta övriga länder är bara allmännyttans bostäder tillgängliga för de socialt utslagna, alla andra bor i olika former av privata bostäder.
Och ingen annanstans har väl kommunala bolag haft något att säga om hyressättningen i dom privata bolagen, även om nu den delen tagits bort.
Dessa kommunala bostadsbolag är såklart en nagel i ögat på Alliansen, och även om dom just nu inte fått igenom hela sin ide om fria marknadshyror och total utförsäljning av allmännyttan så är vi på god väg.
Men var ska alla dom som inte kan låna hundratusentals kronor till en bostadsrätt bo? Var ska alla ungdomar som inte har rika föräldrar bo?
Men det är inte längre nåt att eftersträva, det där med att alla ska ha nånstans vettigt att bo.
Segregation kommer att finnas överallt, och det nya systemet som vi jobbar med på Hyresgästföreningen kommer såklart att vara ett steg på den vägen.
Men nu är det som det är och vi måste göra det bästa av situationen, och kanske alla vill ha det så, och kanske jag bara är lite paranoid.
För nog finns det en logik i delar av den här lägenhetsvärderingen, det kan jag inte säga emot, men vi har det redan idag så uppdelat var vi bor.
Ökade skillnader skapar en dynamik i samhället, eller hur va det dom sa? Gör det samhället bättre? Gör det samhället tryggare?
Jo dom intalar sig det, dom som bor på lugna gatan och har patrullerande vaktbolag och kameror vid entrén. Men för alla andra så innebär en uppdelning ökad oro och större utslagning som leder till ökad oro och större utslagning.
Eller föresten, den som tvingas leva med vaktbolag och kameror har ju också förlorat på grund av ökad oro eller hur?
Jag inser ju att jag är en av dom som kommer att få lägenheten klassad högt, hyfsat centralt, samhällsservice i närheten, grönområde och lekplats, mataffär på gångavstånd, tillgång till parkering och garage, fint renoverad lägenhet på andra våningen.
Mm, få se vad som händer när den ska klassas nästa år, det blir kanske överklass.

Superhjältekraft. – Att se värdet i en kvadrat.

Fadime.

Jag lyssnade på ett reportage om mordet på Fadime, ett hedersmord. Pappan sköt sin dotter i kallt mod, han begick ett överlagt mord på sin egen dotter.
Jag minns allt rabalder som följde där för tio år sedan, men tyvärr så var det var ju varken det första eller sista hedersmordet i Sverige och jag har så svårt att fatta.
Jag kommer aldrig att förstå det, hur otroligt felskapt är man när man gör en sån sak.
Du kan försöka förklara hur kulturerna har olika syn på familj och vikten av den, hur man ser individen som en liten, nästan oviktig, del av en större och viktigare familj. En kultur där varje handling ska hedra släkten och uppfylla en förutbestämd vilja.
Jag kommer ändå inte förstå hur jag medvetet skulle kunna fatta ett beslut att döda mina barn. Jag kommer alltid att fördöma denna handling, oavsett förklaring.
För det finns ingen logisk förklaring.
Jag minns en händelse hemma i inlandet när jag var liten.
En skenhelig frikyrkopastor som hade ett stort inflytande i samhället slängde ut sin dotter när hon oplanerat blev med barn.
Han försköt henne när hon kanske behövde sina föräldrar som mest och jag fattade ingenting.
Hur kan man som honom predika kärlek och tolerans medans man inte har något av det tillövers för sina egna barn? Är vi inte satta här på jorden att skydda våra barn, vad som än händer?
Men vi har ju våra egna fördömare i Sverige. T.ex. Jehovas vittnen är ju inte särskilt toleranta mot personer som inte tillhör församlingen, även om det är familjemedlemmar, men jag har aldrig hört att dom dragit vapen och dödat någon för det.
Ja i såna här frågor hittar jag inget som är rationellt, här inskränker sig min fattningsförmåga, jag är väl bara för dum för att förstå.

Superhjältekraft. – Att ha begränsad kulturförståelse.

En proaktiv revitalisering.

Känner du dig i underläge när nån chef börjar prata maktspråk? När någon varit på ledarskapskurs och fått ett helt nytt vokabulär som ingen förstår ett jota av?
Låter du dig förledas av politiker som säger så mycket att inget blir sagt? Har du folk i din omgivning som stylar med komplexa ord.
Här har du chansen att ge tillbaka, använd bara den svenska svadageneratorn.
Tvåla till dina motståndare med en meningslös meningsbyggnad.
Tillsammans med några otydliga diagram så kan du lätt skapa en oöverträffad presentation.
Tryck på Skapa ny! Och du får meningar som ingen törs säga emot, och skulle någon fråga nåt så blanda och ge en gång till. Du kommer att äga nästa redovisning, garanterat, kanske få en applåd till och med.
Ett måste för dig med politikerambitioner, den svenska svadageneratorn.

http://textomedia.se/svadagenerator/

Superhjältekraft. – Att inte säga för mycket.

God morgon söndag.

Ostökigt, är det då stökigt eller inte?

Förra gången jag såg programmet Maniska Samlare så kände jag mig nödgad att gå iväg med förpackningsåtervinningen.
Att en människa kan råka ut för en traumatisk händelse som vänder livet upp och ner det är jag väl införstådd med. Och att själens sjukdomar kan ta sig uttryck i nästan vad som helst kan jag också fatta.
Men att man kan bo tillsammans med en manisk samlare och varje dag klättra över berg av grejor, bergskedjor av prylar och skrot, det har jag svårare att förstå.
Det ska till mycket kärlek för att klara ett sånt förhållande.
Jag är ingen pedant och tro mig, jag kan samla på bra att ha grejor om jag bara får chansen.
Men dom som har verkliga problem samlar ju inte bara på saker, dom samlar ju också på skräp och sopor.
Min lägenhet är nog en väldigt typisk ungkarlsboning tror jag, ja bortsett från att jag inte har några levande växter. (Dom ensamma killarna som jag känner verkar ha en förkärlek för gröna växter)
Jag har lätt övermöblerat, ganska strikt, förhållandevis lättstädat. Kan vara ett sätt att kompensera för min stökiga hjärna.
Ett boende som kanske saknar lite hemtrevnad, eller jag vet inte hur jag ska säga, jag tycker om mitt hem, men det saknas nåt.
Jag vet inte hur mycket av mig som finns under detta tak, kanske mycket, kanske inte alls.
Jag har försökt att möblera i en stil som jag gillar, lite mörkt, lite grovt. Men ibland så skulle jag vilja ha ljust och lantligt.
Det är lätt att säga – jag möblerar och fixar som jag vill här hemma.
Men blir det som jag vill när ingen annan ifrågasätter mina idéer, när jag sätter upp tavlorna för att dom passar just där just då?
Ibland behöver jag nån som säger emot för att jag ska veta hur jag vill ha det.
Verkar det sakna logik? Mm, det haltar lite men ändå.
Det kanske helt enkelt saknas en till person här.
Men jag har också lite stökigt under ytan, precis som jag är själv, mina förråd och garderober har en tendens att bli slutförvaring av en massa saker som jag borde slänga.
Om man skulle kolla mina gener i rakt nedstigande led från den tiden det bara fanns två jobb, jägare och samlare, så skulle nog ett DNA prov visa att jag är en samlare.
Men jag håller det i schack, ungefär som alla andra normalstökiga.
Nu ska en ny omgång av programserien dra igång igen, samlarna ska sättas ut till allmän beskådan och jag är en av dom som tittar ibland. En av dom som förfasas och fascineras av det kaos som dessa människor lever i.
Det känns som om mina odiskade tallrikar ändå är ett litet problem i sammanhanget, för vad brukar man säga? Bättre med lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Superhjältekraft. – Att känna sig hemma hemma.

Tom telefon.

En väns oturliga telefonkrasch fick mig att göra nåt som jag aldrig gjort förut, säkerhetskopiera innehållet i min mobil. Och då tömde jag den på bilder också, en massa gamla bilder, och det är ju alltid kul.
Jag hade ärligt inte tänk tanken ens men det fanns ju roliga bilder där som inte finns nån annan stans, så nu ska dom få äran att fylla mitt fotoalbum dom också.
Som bilden på den gamla Suzukin som fick fjäderskrud, jag var rädd att alla bilder på den försvann med dom digitala foton som jag slarvat bort.
Men här fanns ju i alla fall några bilder på motorhuven, kul.

Superhjältekraft. – Att sluta slarva med bilderna.

Rätt ner i plånboken.

Den som prenumererar på Aftonbladet Plus får enligt rubrikerna veta hur lätt det är att spara 50 000, 100 000 eller till och med 150 000 kronor på ett år. Ordagrant ”Så enkelt sparar du . . . kr i år".
Observera ordet ”enkelt”. Man ska visst få experternas bästa tips, men jag kan säga att inga tips i hela världen kan få mig att spara sådana summor utan att flytta och sälja bilen.
Men det kanske är ett experttips som ni gratis kan få av mig, sälj alla era tillhörigheter och sov på soffan hos kompisar, eller om det kniper i en trappuppgång.
Garanterat utgiftsbesparande.
Vi som inte har Plusabonnemang måste gissa, men vad ska vi gissa att dom menar?
Ordet spara tyder ju på att utgifterna ska minska, inte att inkomsterna ska öka.
Så få se då, om man normalt äter alla måltider ute på restaurang, frukost, lunch och middag, 365 dagar per år så sparar man typ 15 000 kronor på sänkt restaurangmoms, förutsatt att restaurangerna verkligen sänkt priset, så då har vi lite där.
Men om man räknar så så skulle man tjäna fem gånger så mycket på att laga alla måltider själv. Vad annars?
Jag antar att det inte är små banala saker som att släcka på toa och inte ha apparater på stand by.
Enkelt spara minst 50 000 kronor . . . enkelt . . . hmm.
Det måste ha med huslån att göra eller hur, en villa i Danderyd kan ju generera ganska stora ränteutgifter, om man inte ärvt fastigheten förståss.
Men det kanske gäller den där hemhjälpen som städar villan i Danderyd, istället för att betala vitt och göra RUT-avdrag så kan rådet vara att betala svart.
Eller nej, vadå det är ju Aftonbladet, inte uppmanar dom till det.
Såna uttalanden gör väl bara centerpartiets nya ledare Annie Lööf, ja inte direkt förståss, men väldigt tydligt indirekt.
Nå, åter till sparandet, det måste ha med ordet enkelt att göra, nåt som inte kräver uppoffringar.
Då är det skatteplanering såklart, gränslandet mellan ärlig och oärlig, några fina kapitalförsäkringar på Irland som man fiffigt kan förvandla till skattefria bla bla bla.
Så som jag fick en gratislektion i av en kollega här om dagen, men då jag saknar kapital att planera med så lyssnade jag ju bara med ett halvt öra.
Borde förståss vara intresserad av sånt här men jag är nog mer gräshoppa än myra.
Visst vill jag kunna spara 50 000 kronor i år, och när dom nu helt plötsligt börjar prata om fallande bostadspriser och bostadsbubbla så kanske min tid har kommit.
Rea på bostadsrätter kanske kan sporra mitt sparande.
Spara genom att köpa, det gamla klassiska sättet.

Superhjältekraft. – Att inte mixtra med sparbössan.

Uppe på krumtoppen.

Vet inte om jag borde avslöja såna här konstiga grubblerier som fyller mitt huvud.
Men det här med att träffa nån ny, att lära känna en ny spännande person, att känna nya känslor och få dom besvarade är så overkligt och ovant.
Jag kan tycka att det inte är så oändligt länge sedan jag hade ett förhållande, ja det beror ju med vilken måttstock som man mäter såklart, men det är inte ett halvt decennium sedan ok. Så det borde väl inte vara så krångligt för mitt inre.
Men hur länge sedan var det som jag träffade en okänd tjej och trevande inledde . . .vad det nu kallas för, med?
Hur länge sedan var det som jag blottade och brottades med alla känslor, pirrningar och rädslor som hör till en sådan ny bekantskap?
Det är ju jättelänge sedan, en hel eeeviiiiigheeet sen, när jag var ung och obrydd.
Jag vet väl inget om dejtande, flirtande och sånt nu för tiden. Hur gör man? Vad ska jag säga, hur ska jag säga, törs jag känna det jag känner och uttrycka allt som jag känner?
Jag har ju knappt koll på vilka strumpor som hör ihop i torktumlaren, hur ska jag förstå signaler och känslor som hör till när två människor möts för att dom kanske eventuellt hör ihop på nåt vis?
Ni hör va? Hur jobbig är jag?
Har en hjärna som verkligen borde ta semester, som bara borde njuta av resan, koppla av och följa hjärtats enkla logik. En sån hjärna behöver jag nu.
Men jag fick en som är förvirringsprogramerad, en som saknar automatisk uppdatering på det här med . . . vad det nu kallas för?
Sen blir det ju inte bättre av alla rubriker som svischar förbi i alla tidningar. ”Så fixar du dejten” ”Tio saker du inte får göra på din dejt” ”Så vill tjejer bli uppvaktade”.
Jag läser aldrig artiklarna, men kan inte undgå att bli påverkad av rubrikerna. Det förbättrar inte min självkänsla precis.
Det känns som om man skulle behöva gå en ABF-kurs i vuxendejtande.
Så jag känner mig fram längs översnöade bergsstigar med en blindkäpp och hoppas att det finns tålamod för en försiktig vandring.
Det är bara jag och Grinchen som inte kan fatta hur ett hjärta kan växa tre storlekar av en känsla.

Superhjältekraft. – Att ändå bara vara mig själv.

Mjuk och varm.

Det bästa som finns är att köra torktumlaren när man ska duscha, kanske till och med stänga dörren en stund så det blir så där högsommarvarmt i badrummet.
När jag var liten så bodde vi i ett halvgammalt hus med badrum i källaren.
En rå kall betongkällare med omålade väggar.
Och längst in i ett av rummen så fanns det ett avskärmat utrymme med väggar av målad masonit, ett element som kämpade mot fönstrets kalldrag, trätrall på golvet och ett badkar.
Helst så skulle man ha duschat med kläderna på men man blev alltid nerskickad i bara kalsongerna. Det var alltid kallt där nere, även på sommaren.
Jag har ett visst minne av att det lätt blev slut på varmvatten också, särskilt om nån annan duschat före.
Det var alltid en pina att stänga av vattnet, att ta emot den kalla vind som svepte ner från fönstret och stå där skakandes som en rakad Chihuahua med en handduk som inte är sådär tumlarfluffig utan som ett rivjärn av stärkt frotté.
Sen så skulle jag springa genom alla rummen och släcka lyset efter mig, trippa på kallt golv och jaga upp mig av mörkerrädsla.
Konstigt att jag gillar att duscha över huvet taget.
Men det är skönt att tiderna förändras, tumlarens värme och dess mjuka handdukar är ju en badrumsrevolution.
Nu är det bara när det kalla duschdraperiet får för sig att linda sig runt mina ben som stunden av avslappning blir avbruten.
Det var inte bättre förr.

Superhjältekraft. – Att slippa isvak och snöskrubb.

Bildbehandling.

Mitt fotoalbum har sakta men säkert fått några sidor fyllda. Tur att jag fick hjälp att sortera alla bilder.
Och äntligen har jag fått användning av Bonniers stora matlexikon, det funkar bra som limpress.
Men jag vet att jag har en skärmaskin nånstans, eller blev den såld på flyttloppisen?
Jag ska göra en arkeologisk utgrävning i mitt förråd, för det är så mycket enklare än skärunderlägg och vassa knivar, jag är ju rädd om mina fingertoppar ju.
För detta arbete som jag hade hela vintern till att göra kommer att kräva skiftarbete och övertid för att bli klart innan midsommar, det känns i alla fall så nu.
Men nu ska jag antingen bli lycklig i mitt fårråd eller ta en promenad till Clas Ohlsson och slösa pengar, vi får se, jag behöver rationalisera processen.

Superhjältekraft. – Att minnas allt som fastnat.

God morgon söndag.

Jag önskar att jag aldrig vunnit pengarna.

Vad är ett för ett asshole som säger så?
Jag önskar definitivt att få vinna lite pengar, varför köper jag annars lotter? Om jag trodde att pengar skulle ge mig olycka så skulle jag väl inte hoppas på en vinst.
Men det står i tidningen om människor som förlorat familj och vänner för att dom blev rika, och det är fler än en ”kändis” som kastat bort sin framgång när ekonomiska utsvävningar gått över styr.
Hur kan det bli så?
Att få hela sin framtid ekonomiskt tryggad vore väl ett lyft eller skulle det att stiga mig åt huvudet också?
Tror inte det, mina drömmar är små och inte särskilt kostsamma, så vad skulle få mig att balla ur om jag vann en massa miljoner?
Jag vet inte, men det finns såklart ”investerare” som skulle göra allt för att få ta del av en sån kaka, och det är kanske där som risken för olycka är som störst.
Att inte känna sig nöjd med det man vunnit, att börja sträva efter mer och bli rädd att allt ska gå förlorat. För det är väl bara den som inget har som inte kan förlora något.

Jag köpte några lotter före jul men jag gömde dom och skrapade dom aldrig och sen köpte jag några till vid nyår.
Nu har jag skrapat alla och av åtta lotter så vann jag på fem, och för första gången på länge så gick det jämt upp, otroligt.
Men jag gissar att när jag löser in dom och såklart tar nya lotter så blir det ett annat utfall.
Jag är en av dom som för det mesta betalar in pengar för att någon annan ska kunna vinna, och jag har väl aldrig nånsin vunnit mer än femhundrakronor i en enda smäll.
Men dom säger ju att det finns ett motsatssamband mellan turen i spel och turen i kärlek, så jag får väl hoppas på det senare.
För det är väl där den största rikedomen finns.

Superhjältekraft. – Att skrapa en fin formation.

Inte söndag men.

Mediedrevet.

Ibland så läser man en rubrik eller hör ett inslag på nyheterna som verkligen får igång känslorna.
Som den här pojken som sägs ha blivit lämnad i kylan utanför en sporthall av sin pappa för att han spelat för dåligt, säg att du blir galen då också?
Men sen när det nu pågår en polisutredning och ingen träder fram med sanningen så börjar jag undra.
Jag säger inte det här som ett försvar men tänk om det bara var så här:

Pappan skjutsar sin son till innebandyn, han vet redan på förhand att han inte kan stanna hela tiden.
Så mitt i matchen reser sig pappan och säger på skoj till dom andra föräldrarna: ”– Min grabb spelar så jäkla dåligt så nu sticker jag”.
Skämtet missuppfattas när han senare får oväntade förhinder och inte kommer i tid till hämtningen, och det kan ha varit pappan som sedan i panik ringt till någon bekant som till slut hämtade pojken.

Vad vet vi av en tidningsrubrik? Man vill ju alltid tro det bästa om människor.

Superhjältekraft. – Att hoppas på en trevlig sanning.

100 000 : 1

Jag tror inte längre på dom här kontaktsidorna på nätet.
Vilka är oddsen att man ska få kontakt och fatta tycke för en mysig tjej som också tycker likadant tillbaka?
Vad är det för mening med en presentation som man skrivit ihop med en skev självbild och som bara beskriver den känsla som jag har av mej själv.
Hur troligt är då ett vettigt möte?
Sen är det så ytligt att bilden kanske är den viktigaste faktorn.
Nä, jag tror jag skiter i det där, det är bara en stor reklamkampanj alltihopa.

Här har jag byggt upp en stabil singelmur under en massa år nu, en förvarsmur av tegel och murbruk, tänkt att hålla alla känslor inne.
En förvarszon som gör livet enkelt, inget kompromissande, inget anpassande, helt enkelt en bekvämlighetsborg i äkta singelstil.
Ett solitt bygge som omgärdar mitt hjärta och som ingen okänd konstig nätdejtssökande tjej ska rucka.
Jag vet att skapandet av min användare på kontaktsidan var som att glänta på vindbryggan, ett trevande försök att öppna fällgallret, att faktiskt tro på en väg över vallgraven.
För jag har väl en liten . . . stor längtan i mitt inre.

Men jag var inte beredd på att hela östra väggen skulle rasa.
En del av mig står förvirrad och chockad kvar mitt på borggården, en liten del blandar murbruk för fullt.
Men den större delen av mig drar djupa andetag och stirrar på den vackra utsikten.
Min tveksamhet har förlorat grundstenen och total förvirring råder.
Vart är världen på väg?

Superhjältekraft.– Att aldrig säga aldrig.

Telia antireklam.

Är det verkligen reklam dom sysslar med.
Vem vill ha Axess-TV om det ska tjafsas så om kvällens tv-tittande? Vilket familjeliv skulle tåla det scenario som dom målar upp?
Ska alla i en familj alltid kunna bestämma sin tablå så måste ju alla sitta i ett eget rum med egen tv. Tråkigt vore bara förnamnet.
Och tittar vi inte tillräckligt mycket utan att ha kontroll över varje minut?
Men nu var det bakåtsträvaren som talade igen, det var bättre förr, typ.

Superhjältekraft. – Att se lite mindre av allt.

Vad spelar roll?

Hamnade i en lite rolig diskussion härom kvällen.
Flera i sällskapet hade åter igen sett filmen ”Tomten är far till alla barnen” och frågan började med hur skulle man reagera om ens tjej skulle göra en insemination utan att man fick vara med i beslutet?
Skulle förtroendet vara förverkat även om båda ville och var inställda på att skaffa barn?
Sen vandrade diskussionen vidare till bonusbarn och biologiska barn.
En förenklad tanke, typ så här.
Vad blir man och hur känner man om man träffar och tar ihop det med en separerad tjej med ett litet barn?
Vad blir man och hur känner man om man flyttar ihop med en änka som har ett litet barn? Någon skillnad?
Vad blir man och hur känner man om man träffar en tjej som är gravid i femte månaden? Skulle man känna olika och blir man olika i sin föräldraroll?
Diskussionen är väl baserad på tankarna runt allt strul i filmen och med ett gäng diskuterande som fått något glas innanför västen. Men när betyder det nåt att man faktiskt är biologisk far till barnet?
Jag vill hävda att det här tjafset pågått ända sen Josef inte blev kallad för pappa till Jesus, ett solklart fall av 100% föräldraskap.
För var finns annars skillnaden? Jag vet inte.
Mina tjejer är ibland så underbart olika att man inte skulle gissa på samma gener, men i annat så otroligt lika att det kanske ändå finns en chans.
(Här suddade jag sista raden för den innehöll för mycket av den där smoschiga känslan som finns mellan en far och sina döttrar, men ni fattar.)

Superhjältekraft. – Att plocka äppelpäron från päronäppelträdet.

Sömnsjuka.

Finns det serotonin på flaska eller? För melatonin verkar jag ha obegränsad tillgång till.
Jag minns inte att jag brukar vara så här trött på vintern, sova hjälper inte. Jo det hjälper kanske lite, men det krävs ovanligt mycket.
Får nog slösa lite energi och tända fler lampor här hemma, det kan mycket väl vara ljuset. Eller bristen på det samma.
Trög i mössan är väl bara en bieffekt hoppas jag.
Snöovädret har inte inbjudit till utevistelse heller så det blir nog bara klagosång av det här inlägget.
Jag ska nog gå och mixa en energikick i fjolårets julklapp, smoothie tajm.

Superhjältekraft. – Att pigga till sig lite.

Jadå nu kom det mera snö.

Efter förra årets snökaos så är kommunen tvingad att lägga ut snöskottningen på entreprenad. Här är killen som vann upphandlingen.
Men jag tror det hela bottnar i en missuppfattning, för så här står det på kommunens hemsida:

”Snöröjning för pensionärer. På tekniska nämndens sammanträde 14 juni 2010 beslöts att tekniska kontoret inte längre ska erbjuda betaltjänsten snöröjning för pensionärer. Vi rekommenderar våra tidigare kunder att ta kontakt med ortens entreprenörer för att köpa den tjänsten.”

Men ni vet ju hur lätt det kan missuppfattas av ett gäng lomhörda hjulgångare med begynnande starr, jag gissar att diskussionerna runt middagsbordet på äldreboendet gällde den här felläsningen:

”Snöröjning av pensionärer. På tekniska nämndens sammanträde 14 juni 2010 beslöts att tekniska kontoret inte längre ska erbjuda betaltjänsten snöröjning för pensionärer. Vi rekommenderar våra tidigare kunder att ta över ortens entreprenörer så att vi kan köpa den tjänsten.”

Ja ni vet ju hur det blir när sen alla börjar prata i varandras hörapparater, ingen lyssnar och alla hör bara det dom vill. Men man kan ju inte klaga på deras handlingskraft.
Och det blir nog kanske bra i slutändan, man ska slita ut en generation i taget.
Men jag tror vi får ställa ner våra krav lite, för även om hela Klockarhöjden är inlasade så har vi hundratrettiotvå mil gata och nio mil cykelbana som ska röjas i den här kommunen.
Det blir nog varken tid för bingo eller sittgympa den här veckan.

Superhjältekraft. – Att anta anbudsutmaningen.

Härifrån och . . .

Jag brukar inte gå vilse för min inbyggda kompass är hyfsat funktionsduglig även efter alla dessa år.
Men såklart händer det ibland att man tappar riktningen i livet och känner sig lite bortkommen.
Och visst vore det enkelt om det fanns en hänvisningstavla som berättar vart jag är och vilka vägval som finns. Men det enda som den gröna pricken berättar är vart jag står nu, allt annat måste jag ta reda på själv.
Framtiden är inte utstakad och människor som så tvärsäkert säger sig veta vad dom vill brukar också hamna någon annanstans i slutändan.
Känslan av att dom små besluten gör den största skillnaden är alltid närvarande, för det är väl så vi stakar ut vår egen hänvisningstavla.
Ett litet streck i taget.

Superhjältekraft. – Att se runt nästa hörn.

Jag vet inte vad jag har sagt.

Om man ska tyda olika undersökningar så är kroppsspråket någon stans mellan 70 och 90 procent av allt som blir uttalat beroende på om man räknar in tonlägen och betoningar också, och det känns aldrig så tydligt som när jag ska skriva nåt vettigt i ett mejl till en intressant och rolig bekantskap från kontaktsidan.
Det känns tydligt att mitt språk har blivit sågat jäms med fotknölarna och jag ska skriva alla mina tankar med tårna.
När jag SMS:ar till mina barn så funkar det på ett annat sätt, vi har under tjugo år jämkat ihop oss och dom vet vad ett ”knasig” eller ”rädd” betyder i min värld.
Nu skriver jag samma sak och någon annan ska tolka och lägga till dom 90 procent som saknas.
Det känns helt plötsligt som om jag måste väga alla ord, som om jag inte längre vet vad mina ord betyder.
Det är lite frustrerande, helt plötsligt är jag ute på främmande mark och allt kan feltolkas och missförstås.
Nu ska man ju inte vara så rädd för det egentligen, det är väl bara att förklara mera, men man vill ju inte framstå som en fullständig dåre heller.
Jag förminskar ofta mig själv i sådana lägen och det beror säkert på tidigare erfarenheter, och att snabbt hitta möjligheter för en träff i verkligheten känns som ett vettigare alternativ.
För det är svårt i en mejlkonversation att följa rådet som Mark Twain gav oss: "Det är bättre att hålla munnen stängd och låta folk tro att man är en idiot,
än att öppna den och visa dem att de har rätt."

Superhjältekraft. – Att vara sig själv till minst 10 procent.

Ljud julen låter sig inte tystas.

Gick på stan några dagar före jul och in på leksaksaffären för att kolla lite på spel, men jag gick också en vända runt alla hyllor bara för att det är trevligt.
Det finns en klart positiv känsla där bland all färgad plast.
Jag lät mina ögon glida längs raderna av leksaksbilar, nåt som alltid stod på min lista när jag var liten. Men jag kollade också på en liten skitfräck docka som jag faktiskt kände ett sug att köpa.
Den var så tidstypisk, så stylad med nutid och så vansinnigt proportionsförvriden att jag vet inte vad. Precis allt det som denna tidsepok kommer att vara känd för.
Dockan kommer garanterat att ha ett samlarvärde i oöppnad kartong om femtio år, och nån leksaksexpert på antikrundan kommer att få ett kalsongskott om alla accessoarer finns bevarade.
Men jag lät den stå kvar, jag är ju inte här om femtio år.
Framför en hylla stod en ung tjej och tryckte igång en batteridriven ljudexplosion, riktigt vad det var vet jag inte, men det blev att fasligt liv och det blinkade både fram och bak.
Mm tänkte jag, här har vi en tjej utan egna barn, hon handlar säkert till syskonbarn för ingen förälder i världen köper såna leksaker till sina egna. Jag gissar att batterierna plockades ut redan på juldagsmorgonen, eller så fick den en klassisk behandling som badleksak. "– Men oj vad synd, tålde den inte att bli blöt."
Nu har väl leksaksaffärerna summerat julhandeln och några skulle säkert kunna ha stängt dom första elva månaderna i år, för julhandeln ökade ju lite i år också.
Typ sextiofem miljarder kronor omsattes till glatt inslagna paket med omodernt krulliga snören.
65 000 000 000 kronor, hmmm, borde man inte kunna kapa en bit av den kakan nästa år, kanske dags att plocka fram någon lagom galen idé, för det verkar ju alltid finnas utrymme för fler paket.

Superhjältekraft. – Att ge tomten ryggskott.