Hej Hej.

Jag tog en tur in i inlandet i lördags och hälsade på min mor, sen på självaste morsdag så åkte vi till Hej på premiärloppis.
Lika trångt som på Åhlens vid mellandagsrean, trotts en mörk himmel och lätt regn så vallfärdade prylhungrande stadsbor ut till obygden. Jag säger stadsbor, för det kändes så.
Alla skrymslen var fullproppade och alla som var där bar på nåt som dom tänkte köpa. Alla utom jag, jag kollade på porslin och tavlor men hittade inget som var riktigt rätt.
Visst fanns det fina tallrikar men det som var intressant fanns bara i konstiga upplagor, typ femton flata och tre djupa tallrikar eller tjugofyra delars servis med tolv kaffekoppar.
Nån konst som jag vill pryda väggarna med hittade jag inte men ett par tavelramar som tyvärr förlorat förgyllningen lockade lite, fast porträtten som satt i kunde man skrämma barn med, hoppas att konstnären fick mindre betalt än ramverkstan.
På gården där loppisen är belägen finns ett litet museum, fast ordet litet känns för stort.
Det är en koja som mäter två gånger tre meter, och som har en smal dörr med glasruta och ett litet fönster på bakväggen.
Hela kojan är fylld med allsköns bråte och en del roliga attiraljer, säkert sånt som överraskande följt med från nåt inköpt dödsbo, gamla leksaksbilar, en separator, hemsmidda verktyg, diverse plåtburkar, pinaler, mokagrunker och blandad kuriosa.
Där fanns två par flongnya sandaler, precis såna kultobjekt som Stig-Helmer har gjort berömda.
Men man var tvunget att lyfta i högarna för att se hela samlingen, och för trivselns skull så bör museet bara besökas av två personer åt gången.
Så ett loppisbesök, i en by som ligger utanför kartan, blev förvandlat till ett turisttätt utflyktsmål med spännande museivandring.

Superhjältekraft. – Att orka stå i kö för att komma in i ett gammalt uthus.

Inga barnbord.

Jag måste få reblogga ett av mina tidigare inlägg, om ett alltid så aktuellt ämne, det kommer ju skolavslutningsbjudningar och midsommarfester med mera här framöver så jag vill bara säga.

Duka inte ett bord vid sidan om för barnen.
Jag läser i Etikettlexicon att det är klokt att duka barnbord om man har fest för både stora och små.
Det tycker jag är helt galet. Hur ska man lära sig den sociala koden om man inte får sitta med.
Javisst det blir trångt, och såklart att dom inte orkar sitta still så länge, men låt barnen lämna bordet när dom har ätit upp. Vad gör det, bara alla får vara med.
Få vara en del av gemenskapen, en del av samtalet, en del av skratten. Jag är övertygad att man blir styrkt av det, inte undanskuffad till ett eget hörn, som om man vore i vägen.
Det går alldeles utmärkt att skåla och sjunga snapsvisor med fruktsoda i glaset.
Så duka långbord istället med improviserade bänkar så att alla får möxa ihop sig.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum, eller hur.

Superhjältekraft. – Att duka med små tallrikar.

Trötta Pirater.

Jag ska inte gå på bio en fredagskväll, och särskilt inte på sena föreställningen.
Jag var väl hyfsat vaken den första timmen men sen saktade storyn in, och det gjorde jag med. Jag nickade till ett par gånger och det ska jag väl inte skylla på filmen, men det är nåt som är tröttande med 3D.
Man sitter instängd bakom ett par förmörkande svetsglasögon, avskild från alla andra, och ögonen får jobba för att växla mellan texten, som alltid är framför, och själva filmen.
3D effekterna på spelfilm är, som jag tidigare nämnt, rätt så kassa. Känns som en gammal LCD-tv där skuggfigurer förföljer skådisarna och skärpan förloras av och till, sånt tycker jag borde tillhöra det förgångna, och jag vill inte betala extra för att få sämre kvalitet.
Tekniken måste bli bättre annars kommer jag alltid att välja den vanliga versionen, men risken är väl att vi får dras med det här oönskade tillbehöret då biograferna fått nåt extra att ta betalt för.
Och för den som är på dejt och vill mysa lite där i biomörkret så måste väl dessa 3D-cykloper vara rätt så avmysande.
Men själva filmen då? Var den bra? Lika bra som tvåan och trean? Jo jag tror det, kanske, bättre än trean i alla fall, men jag ska nog se den en gång till innan jag ger den betyg.
Fredag kvällar är veckans tröttaste, och dom ska helst spenderas ute i friska luften eller på typ bowlinghallen för att inte förkortas av en tupplur.

Superhjältekraft. – Att vara piggelipigg i arton timmar.

Ett nyp på tiotusen meter.

När man är i Barcelona så blir det lätt att man dricker mycket och till följd av det behöver man uppsöka en toalett uti mellan.
Jag har sett fina toaletter, fula toaletter, små toaletter och pyttepytte små.
Och räkna inte med att det alltid finns toapapper och tvål, det verkar vara lyx, och lika jobbigt att det ibland saknas sits, man får sitta direkt på porslinet.
Men det finns annat man kan göra på en toalett.
På flyget hem hände en oväntad grej.
Så en fråga. Om man får sig ett nyp på en flygplanstoalett någonstans högt över Europa, har man då kvalificerat sig till tiotusenmetersklubben?
Jag kan erkänna att när jag gick in och tände upptagetskylten så kände jag mig ren och obesudlad, nu känner jag mig befläckad och skamligt utnyttjad.
Jag såg att sitsen var lite sprucken när jag satte mig, men jag tänkte inte mer på det.
Om du inte fattar vilka konsekvenser det medför så får du här en vetenskaplig beskrivning.
När jag sätter mig på en sprucken toalettsits så kommer plasten att deformeras av kroppstyngden, det gör att en liten spricka förvandlas till ett stort gap.
När jag sen ska ställa mig upp så vill det stora gapet åter bli till en liten springa, detta går nu inte eftersom skinnet på min rumpa så påpassligt fyllt igen hela glepet. (Jag ber om ursäkt för den bild som jag tvingar dig att måla upp i din fantasi.)
Sitsen biter mig i baken. Nyyyyp. Aj, tur att jag inte kände efter, utan bara snabbt ställde mig upp med ett knyck. Annars hade jag nog suttit kvar än, för det gjorde ordentligt ont.
När jag kom hem och duschade så kände jag hur det sved därbak, och mycket riktigt så har jag nu ett tre centimeter lång rött märke i baken.
Tack Ryanair för det, jag borde kräva ersättning för sveda och värk. Ja i alla fall för svida och färg.
Trakasserier av värsta sort, nypa intet ont anande turist i ändalykten.
Skändligt.

Superhjältekraft. – Att fastna i en spricka bland molnen.

Barcelona II.

På vårt hotell hade hissen en typisk medelhavsmentalitet, manjana.
Den hade inte bråttom om man så säger, och då säger jag det snällt.
Därför var det så roligt att den hette Asfort.

Superhjältekraft. – Den som väntar på en hiss kan gott vänta.

Barcelona.

Kom hem idag efter en långhelg i värmen.
Det blir lite intensivt när man bara har ett par dagar på sig, och det är alltid svårt att uppskatta hur lång tid som går åt till förflyttning. Särskilt när det blir lite fel, eller mycket fel.
Jag vurmade för ett besök på stadens tivoli, det kändes som en bra avslutning på lördagen och ett gäng hugade hakade på. Och både beskrivningen i reseguiden och markeringen på kartan där det skulle ligga, visade en vidunderlig utsikt från toppen på berget.
En förinspelad röst i turistbussen sa att man kunde välja mellan en blå spårvagn eller en tio minuters promenad för att ta sig dit upp från busshållsplatsen.
Fel fel fel, trippel fel.
Jag ledde oss på irrfärd, en jätteonödig promenad upp och ner för ett berg, sökandes efter ett tivoli som ligger flera kilometer från den plats som kartan visade.
Gå gå gå, upp upp upp. Pust, stön och stånk, irrade och förvirrade.
Vi stod en liten stund högst upp i backen, tittade på utsikten, lyssnandes efter tivoliskrik, tittandes på obegriplig karta, kliandes gråa strån.
Chansade på att gå ner ner ner, leta och inte veta.
Irriterande och svettigt.
På väg ner för den brantaste gatan så höjdes vår förhoppning, bakom en hög mur, och inne bakom några träd så hörde vi barnskri och högtalare som ropade på spanska. Men det visade sig bara vara en exklusiv privatskola där de små eleverna blev hämtade av sina Mercedessägande föräldrar.
Vi frågade en äldre kille som så vänligt ringde och kollade hur det var ställt med nöjesfältet.
Det visade sig inte vara öppet så länge till och färden dit innehöll inte bara en lång tur med den blå spårvagnen, utan också en rejäl resa med bergbana.
Vi tog bussen tillbaka, lätt slokörade och med ömma ben.
Jag känner mig skyldig för den knasiga utflykten, men vad ska jag säga, som alltid när man gått vilse, så fick vi se nya saker som vi annars aldrig skulle ha sett.

Superhjältekraft. – Att trampa muskeldriven bergochdalbana.

Till minne av D.

Borta bra men hemma. . .

Tänk så jäkla krångligt och så enkelt det är att hitta bostad.
Jag skulle gå på lägenhetsvisning idag, faktiskt på samma gata som jag bor men på andra sidan. En nästan likadan lägenhet som min, men bostadsrätt.
Jag tog en kort promenad och när jag närmade mig huset så kände jag instinktivt att det inte var rätt. Här ska jag inte bo.
Upp mot skogen, svag norrsluttning, i skuggan av jättehöga träd. Nej nej nej.
Så jag gick inte ens in. Jag gick hem.

Superhjältekraft. – Att veta sin plats.

Ett ess i rockärmen.

Näst näst sist som jag var ute och flög så var det å jobbets vägnar. Jag skulle ner till Stockholm och mixtra med en restaurang utanför centralstationen.
Osmart som jag är så tänkte jag att det skulle vara listigt att flyga i arbetskläder och sen när arbetet var klart få svida om till bekvämare stass.
Men att försöka ta sig genom flygplatskontrollen i jobbarbrallor med massor av fickor, hängslen med metallknäppen och skor med stålhätta är ju att tigga om besvär, särskilt som vår flygplatspersonal är dom mest nitiska i hela landet.
För att se någorlunda respektabel ut så hade jag kört mina arbetskläder med tvätten dagen innan, så jag började dagen i tvättstugan och klädde på mig med kläder som låg kvar i torktumlaren.
Väl i kön till metalldetektorn så insåg jag att mitt val inte var så klokt. Tömde alla fickor och tog av mig skorna. Piiip, av med hängslen och, ja jag kommer inte ihåg vad mer. Detektorn tystnade i alla fall.
Men tjejen i uniform var inte nöjd ändå, – Jag vill visitera dig, sade hon och tog mig åt sidan. Hon hade en sån där elektronisk spade som hon viftade runt runt med, och hon klämde och kände överallt.
Så strök hon längs min högra arm, klämde på nåt mjukt och undrade vad jag hade där.
Jag blev också förvånad och kände efter på klumpen i min skjortärm. – Ingen aning, sa jag och pillade fram det mjuka.
Ur min ärm kommer ett par lila tjejtrosor. Hur kinky verkar det?
Hon bara tittade på mig, och jag visste inte vad jag skulle säga. Vilken förklaring som helst hade ju känts som en undanflykt i det läget.
Om hon letade efter nåt speciellt eller om hon bara ville känna på mina muskler vet jag inte, men hon avbröt då alla intima inviter.
Jag måste skratta när jag tänker på trosorna som trots upptäckt fick åka Stockholm tur och retur, och jag undrar fortfarande hur jag kunde undgå att känna det spratt som torktumlaren så listigt hade räknat ut åt mig.

Superhjältekraft. – Att lämna sina böjelser hemma.

Bäst bäst just nu.

Underbara galningar i Cirkus Kiev.

Superhjältekraft. - Att skratta högst.

Söndagens sista timmar.

Jag måste ta en paus och bre mig en macka. Jag har återupptäckt en helt underbar film, Oh brother where art thou.
Drivna karaktärer i en fantastisk historia, allt med en finurlig inramning.
Och ett soundtrack som man kan nynna länge på.

Superhjältekraft. – Att avsluta helgen med en måbrafilm.

Dagens snyggaste showreel.

Superhjältekraft. - Att få min uppmärksamhet.

När jag städade.

Jag hittade spår av en objuden hyresgäst.
Mellan fönsterbrädan och motionscykeln hittade jag ett litet spindelnät, jag måste skratta, vad berättar det mest om, mina motionsvanor eller mina städvanor?
Kanske spindeln kom in genom ventilationsluckan med intensionen att hitta några kvalster att knapra på, och där gjorde han nog rätt.
Sen behövde han ett säkert ställe för att slippa bli störd, mosad eller bortstädad. Och av alla gömställen så valde han nog rätt där också, så det är inte vilken liten korkad spindel som helst som har flyttat in till mig.
Han har säkert kartlagt mina vanor i förväg, kanske en liten CIA spion som förts hit med jetvindar, och som infiltrerar svenska hem och rapporterar tillbaka hur svenska medelålders män försoffar sig.
Jo jo, det finns konspirationer överallt, man måste passa sig.

Superhjältekraft. – Att städa och motionera mera.

Bäst just nu.

Fatta hur mycket en kille måste tänka på för att komma i närheten av ett ligg. (Jag ändrar mitt illa genomtänkta inlägg till att säga att tjejer har ett helt annat utgångsläge.)

Superhjältekraft. - Att bädda för att ligga.

Jag och Britney.

Städdag, röja undan, diska bort det undanställda, dammsuga, köra ett par tvättmaskiner och renbädda, inte några favoritgöromål men såklart nödvändigt.
Jag har laddat CD-växlaren med Britney Spears för att få lite energi, ja ja inga kommentarer tack. Britney gillar min städning.
Jag tar fram dammsugaren och Britney sjunger I´m a Slave 4 U.
För att få ordning i sängen så smiskar jag min kudde så den formar sig i örngottet och Britney ber, Hit Me Baby One More Time.
När jag sen, utan tröja och blank av svett, står böjd över diskbaljan, täckt av löddrigt skum kommer ett utdraget stön från mina högtalare, Gimme More.
Vad ska jag säga, är det en tillfällighet eller är jag en sexig städgud?
Britney är väl inte ensam om att vilja ha en Piece Of Me?

Superhjältekraft. – Att vara Hot As Ice.

Dunk.

Dagen då vårt vatten offentligt utannonserades som hälsovådligt, och kokning blev rekommenderad, så åkte jag till ÖB för att köpa en vattendunk.
Det hade såklart tusen andra också gjort före mig, så hyllorna gapade tomma, inga dunkar i sikte. Men jag behövde fortfarande en vattendunk för att förvara lite kokat vatten i kylen.
Visst hade jag kunnat köpa och dricka ur ett par läskflaskor, men krånglig som jag är så skulle jag ha en dunk.
Så jag gick in på ICA och köpte två dunkar av deras billigaste saft, á 14.90, och när jag kom hem så hällde jag genast allt innehåll i slasken.
Nu kokar jag vatten igen, och medans jag väntar så läser jag på etiketten.
Den är av märket Euro Shopper och heter Dryck med smak av röda bär. Observera SMAK av röda bär, för arom kommer sist i ingredienslistan.
Den innehåller, förutom vatten och socker, sju olika E-nummer där Karboxylsyra, Natriumcitrater och Kaliumsorbat får anses vara naturliga konserveringsmedel, då det finns i alla frukter och bär.
Sockerkulören som framställs av upphettat socker och sulfit är väl i gränslandet, men är också det vanligaste färgämnet i mat.
Natriumbensoat känns lite otrevligt då det under vissa förhållanden kan ombildas till det cancerogena ämnet Bensen.
Acesulfamkalium är tvåhundra gånger sötare än socker men innehåller inga kalorier, hmm.
Då är vi framme vid den enda ingrediensen som faktiskt kan anses vara hälsosam, Antocyaner, en stark antioxidant som motverkar dom fria radikalerna och håller människokroppen evigt ung.
Och nu ångrar jag att jag hällde ut all dryck, det här måste ju vara taget direkt ur ungdomens källa, full av antioxidant och ämnen som motverkar jäst och mögel.
Det är ju precis det som jag behöver, i min ålder börjar ju rötangreppen bli väl synliga. Och ett ämne som är tvåhundra gånger sötare än socker borde väl kunna jaga bort lite av den där surkarten som dyker upp ibland.
Och som om det inte vore nog, jag får ju en gnutta arom av röda bär också.

Superhjältekraft. – Att balsamera sig med Euro Shopper.

Glöm inte orginalet.

Alltid bäst.

Superhjältekraft. - Att glida runt i en galet randig bubbla och lyssna på Eurythmics.

Tjejer göra sig icke besvär.

Talang, ett rätt så kul program som jag helt har missat denna säsong, men ikväll råkade jag se.
Det var mest glimtar ur ett annat program och sen juryns domar.
Men en sak som slår mig är hur otroligt petig Charlotte Perrelli är när andra tjejer uppträder.
Hon hittar alltid nåt att klanka på, skyller på att dom saknar ”det där lilla extra”, så Charlotte halshugger dom en efter en.
Och det blev så otroligt tydligt när man visade lite av innehållet i nästkommande program. Bara en enda tjej mot ett tjog killar, otroligt.

Superhjältekraft. – Att bedöma, inte döma.

14,6 km plus en tur till Coop.

Cyklade till jobbet idag, gick riktigt bra. Men jag valde en oprövad väg i förhoppning om att pricka en mindre stökig korsning när jag korsar den mest trafikerade leden.
Vad jag fick i stället var en uppförsbacke likt norra sidan på Kilimanjaro, typ. Så den vägen kommer jag inte ta en gång till.
Det var förbaskat bra väder och solen lyste sommarvarm, men jag inser ju att jag behöver regnkläder och stövlar om jag ska ge den här cyklingen en ärlig chans.
Regnkläder har jag en uppsättning av, men jag vet inte om dom tål en halvtimme i motvind, fast jag hoppas det.
Stövlar är det sämre med, jag har ett par grova och klumpiga, men dom känns inte som cykelskor precis.
Så jag svängde förbi Coop i tron att dom skulle ha nån enklare sort. Icke, killstövlar heter Tretorn och är gröna och klumpiga. Tjejstövlar finns däremot i en lätt seglarvariant, men bara i rosa eller lila med blommor.
Känns inte riktigt som jag, lila blommor, njae.
Jag tog istället en tur till godishyllan, efter all motion idag så skriker min kropp efter kalorier.
Jag köpte bara en sort, salt skum.
Fördelen med skumgodis är att dom är så lätta, man får många för pengarna. Nackdelen är att dom är så lätta, man tar för många.
Så nu sitter jag här utan stövlar och ransonerar, det går inge bra.

Superhjältekraft. – Att ha torrt på fötterna, inte blommor.

Uri och jag.

Jag böjde en sked precis som Uri Geller. Ja det var faktiskt tre skedar, silverskedar.
På uppdrag av mitt ex så skulle jag försöka göra ringar av skaften. Så med en lätt beröring, av ett finger med övernaturlig kraft, så blev skedarna av med själva skedbladet. Och genom att gnida skaften lätt med pekfingret så böjdes dom, bara sådär, nästan av sig själva.
Jag behövde bara hjälpa till med en metallsåg, lite slippapper, en rundtång, ett städ och en hammare.
Fast mönstrade metaller vill inte böja sig i runda former, dom vill bara böja sig där mönstret har hål.
Och man kan inte banka på mönstret hur som helst, för då blir det platt och fult.
Men med det utgångsläget och min begränsade verktygstillgång så blev dom rätt så fina ändå.

Superhjältekraft. – Att rulla runt med skaftet.

Barndomens förlorade äventyr.

Jag har tjatat om detta ända sedan mina barn var små. Kanske inte i den här pedagogiskt analyserade formen, men definitivt i farhågor om kreativitetens förlorade värde och föräldrars projicerade lycksökeri.
Jag blir både upprörd och ledsen när jag ser hur en del föräldrar både övervakar och aktiverar sina barn tills dom blir små robotar utan glädje.
Dom säger att det är för barnens bästa, men det är helt klart inte för barnens skull, utan för deras egen.
Och det mest tragiska är att kontrollen som vi vuxna skapar runt våra barn för att vi ska känna oss trygga, bygger apati, stress och ångest hos våra barn.
Alla som har barn, tänker skaffa barn, vill ha barnbarn eller har barnbarn, se det här reportaget på Kunskapskanalen.



Barndomens förlorade äventyr.
Den okontrollerade och spontana leken utvecklar viktiga egenskaper som problemlösningsförmåga och emotionell intelligens hos barnet. Om leken uteblir kan det leda till att inlärningsförmågan hämmas och att stress och ångest ökar.
Här får vi ta del av en reportagefilm som diskuterar den fria lekens betydelse för barns utveckling. Den fria okontrollerade och spontana leken utvecklar bland annat viktiga egenskaper som problemlösningsförmåga och emotionell intelligens.
Men barns fritid är i dag mer organiserad och kontrollerad än förr och det leder till att inlärningsförmågan hämmas och att stress och ångest ökar.
Nästan hälften av barnen i en amerikansk undersökning upplevde ständig stress i tillvaron.
Kanske är det föräldrarna som mår bäst när barnens fritid är trygg, organiserad och övervakad. Men de är inne på fel väg, säger utvecklingspsykologer och pedagoger som menar att barn måste utsättas för risker för att utveckla sin hjärna och kreativa förmåga.
Filmen är inspelad i USA, Kanada och England och ger intressanta inblickar och perspektiv om den fria lekens betydelse för barns utveckling.
Eng titel: Lost adventure of childhood.
Torsdag 5/5 kl 20.00, lördag 7/5 kl 19.00 & natten till måndag kl 00.00

Superhjältekraft. – Att inte aktivera sönder barndomen.

På tal om hamburgare.

I Norges kuststad Mo i Rana så friterade dom burgaren tillsammans med pommesen i fritösen. Du kan ju gissa hur det blev.
Och på skidresa till Nalovardo så inmundigades en hamburgare som blev tillagad på detta sätt: Brödet fick en i förväg stekt burgare och lök, sallad, tomat ovanpå, sen, med lite dressing på toppen lades locket på.
Därefter kördes hela klabbet i mikrovågsugnen några minuter.
Tror du att salladen behöll sin krispighet?
Nix.

Superhjältekraft. – Att vara öppen för överraskningar.

Arbetsoro.

Vilken jävla skitdag. Alla på jobbet är arga och irriterade.
Tyvärr så har vi inget riktigt forum för att rensa luften, och jag är inte så säker på att det heller hjälper.
Det som är extra irriterande är att alla har rätt, men det gör inte stämningen bättre.
.(Självcensur)
.
.
.
.
.
.
.
Det leder snabbt in min tankegång på den här eviga lönefrågan, hur löser man den när det frodas så mycket myter?
Några vill hävda att hungriga lejon jagar bäst.
En annan säger att vi aldrig blir nöjda.
En tredje vill ha ett oerhört tydligt och uppstrukturerat lönesystem.
Den fjärde vill helt enkelt ge den som är ”bäst” mest pengar.
Men sanningen är att dom allra flesta är nöjd med sin lön bara man får lika mycket som den man jämför sig med. Den som har likvärdiga arbetsuppgifter eller lika krävande jobb, kanske nån som har samma ansvar eller liknande utbildning.
De flesta har mycket måttliga idéer om vad som är skäligt.
Till det ska naturligtvis rimlighetsfaktorn läggas. Om cheferna höjer sina löner med tiotals procent utan att prestera mera så faller rimligheten när de som blir utsatta för rationaliserande beslut och ökande arbetsbörda ska vara nöjda med någon ynka procent.
Men så länge som vi inte öppet diskuterar löner och ersättningar så kommer denna fråga alltid att vara på tapeten.
Att utan vidare säga vilken lön man har är inte ok enligt vissa. Och jag ser bara två svar på varför det är så. Antingen tror man sig ha fått mer än alla andra och tycker inte själv att man är värd det, eller så tror man att man har sålt sig för billigt och skäms över det.
Det är den klassiska frågan – skulle du vilja ha tjugofemtusenkronor i lön, men inte veta vad dina kollegor har? Eller tjugotretusenkronor och veta att du har mest?
Det finns faktiskt företag som har löst det här, dom ger sina anställda lite mer än vad dom borde ha och sen behöver man aldrig lägga tid på långa förhandlingar eller sura diskussioner i fikarummet.
Istället kan alla lägga all energi på att samarbeta, innovera, prestera och göra verksamheten bättre.
Vilken dröm det vore.

Superhjältekraft. – Att orka lyssna.

Hamburgare eller hamburgaré?

När man reser runt i detta land så får den enklaste maträtt alltid olika lokala kulturella inslag.
Beställer man en hamburgare så kan den serveras med allehanda konstiga tillbehör, så jag har lärt mig att alltid tydligt beskriva vad jag vill ha.
Tyvärr så funkar det inte alltid, vissa lokala seder måste man anamma.
I Göteborg så skulle den värsta hungern stillas efter en lång tågresa, och utanför stationshuset fanns det en grillkiosk inhyst i ett hål i väggen.
Jag beställde fyra stora hamburgare och kvinnan bakom disken frågade vad jag ville ha på.
– Bara sallad, lite lök och dressing, sade jag.
Ett par andra kunder fick också sina beställningar påbörjade.
Jag stod på sidan och tittade in genom glaset, och när hon lade dom stora hamburgarna på bröden så fullkomligt fyllde hon dom med senap och ketchup.
Jag ropade in genom luckan och stoppade henne, men hon såg ut som ett frågetecken. – Ingen senap och ketchup?
– Nej bara sallad, lite lök och dressing. Hur svår beställning var det?
Ett annat år blev det snabbmat på östkusten.
Utanför Skansen stod en liten grillvagn med glada markiser, och killen därinne blängde misstänksamt på mig när jag bara ville ha ”sallad, lite lök och dressing”.
Han hörde väl på min dialekt att jag kommer från en landsända som nog bara lever på björnkött och tallskott.
Så för säkerhets skull så upprepade han min beställning. – Bara sallad, lök och dressing?
– Ja, det blir bra.
Jag tog mina burgare och vi satte oss en bit bort.
Första tuggan avslöjade hur stor makt som saltgurkemaffian har på grillarna i Stockholm. Våra burgare hade alla ett tjockt lager saltgurka!
Vem fan har hittat på detta helgerån? Och varför har sörlänningar så svårt att förstå ordet ”bara”?
Bara betyder ”ingenting annat än”, inte som många tycks höra – Ja tack jag vill också ha saltgurka, senap, ketchup, surkål, örtsalt, dillröra, syltlökar och inlagda tomater.
Men orden verkar ibland förvandlas någonstans mellan stigbygeln och hjärnbarken.
Fast kunden ska kanske inte alltid ha rätt.
Och det kanske i slutändan bara är av välvilja som dom trugar på oss sin lokala cuisine, man ska ju ta seden dit man kommer och inte alltid av gammal vana be om ”– bara sallad, lite lök och dressing”.

Superhjältekraft. – Att bryta sina vanor utan att handla på företaget som inte får nämnas vid namn.

Jag är 13 % mindre.

Jag för kassabok, och ibland önskar jag att jag aldrig börjat. För sanningen är inte alltid så kul.
Jag började när jag skiljde mig och flyttade till eget boende, då kändes det som om börsen hade hål och lönen blivit tvättad i krymptemperatur.
Nu när det gått några år kan jag bara konstatera att krympningen fortsätter.
Allt har blivit så mycket dyrare dom senaste åren, men jag som jobbar i en konjunkturkänslig bransch, har fått stå tillbaka på inkomstsidan.
Alla kostnader ökar, och tydligast på sånt som jag inte kan välja bort. Vissa fasta utgifter har ökat tjugotre procent på två år!!
Om jag räknar en total boendekostnad från 2009 till idag, hyra, parkering, hemförsäkring, tv och bredband, så har den stigit med exakt 10,07 %. Men min fasta lön har bara ökat 3,8 %.
Men det är inte det sorgligaste. En del av min inkomst består av en bonus från ett havererat bonussystem. Och nu blir kassaboken rent av tragisk, jag kollar raden för nettolön, hur mycket har den utbetalda lönen ändrats under samma period.
Summa summarum -2,8 % på två år. Minus 2,8 %!!! Och detta trotts att Alliansen har gett mig jobbskatteavdrag.
Nån blir rik och inte fan är det då jag i alla fall.
Jag gillar inte att gnälla, men när arbetsbördan, efter alla uppsägningar, har ökat och levnadsutrymmet minskar med 12,87 % då känner jag att jag har rätt till lite gnäll.
Med den här takten så kommer jag snart att få betala för att gå till jobbet.
Vi mäter ju varandra med pengar, och jag har blivit nästan 13 % mindre värd på två år. Illa. Fondförvaltaren för ”Uffe Viking fonden” sliter sitt hår, investerarna flyr.
Men jag ska inte tycka för mycket synd om mig själv, jag är ändå en av de lyckligt lottade, jag är frisk och har jobb.

Superhjältekraft. – Att äta 13 % mindre, och ha 13 % mindre kläder på kroppen.