Svårtorkat.

Jag försöker måla en flodhäst som jag köpte på Myrorna.
Den ska bli en liten tacksamhetspresent till en kompis, men det är så fuktig luft att färgen inte vill torka ordentligt.
Det är en grå och lite slö flodis, som ligger platt på mage med två ben dinglandes.
Men nu får den nytt liv med lite rolig design. Den får ett helt nytt och sportigare utseende, lite racing inspirerad.
Jag ska lägga upp en bild när den är klar, om bara färgen kan torka nån gång.

Superhjältekraft. – Att se på när färg torkar.

Frilla.

Det verkar vara dags att göra nåt åt kallufsen igen. Min virvel skapar en slags tjoff som bara vill stå rakt upp. Och spikes är väl inte riktigt min grej.
Bland besökarna på Trästock så fanns det en del schyssta frillor.
Hmm, kanske skulle spara ut.

Superhjältekraft. - Att spara till frisyr eller inte.

Inception.

Igår kväll blev det ett biobesök med mina döttrar och deras pojkvänner. Två timmar och tjugoåtta minuter av mästerligt berättad science fiction thriller.
Det var ett tag sen alla tyckte likadant, men när vi kom ut så var vi alla helt överens. Det här var det bästa på länge, helt suveränt.
Jag läste recensionen av Roger Lindström precis innan vi skulle åka, och kände en liten oro. Roger har gett filmen fyra stjärnor, varning varning. Men här håller jag med, en mycket sevärd film som lekte med min fantasi hela vägen och som fick mig att hålla andan helt, under dom sista tjugo minuterarna.
Christopher Nolan har hittat en helt ny infallsvinkel, och även om storyn är lite krånglig så berättas den så skickligt att man hänger med på hela resan. Och detta tack vare ett gäng mycket duktiga skådisar, och ett överflöd av häftiga specialeffekter.
Men den går inte att slötitta på. Intrigen är listig och lurig, och tack och lov så har Nolan skippat krånglet med att berätta hur det går till rent praktiskt, vi behöver bara hålla reda på vad som händer och det räcker. För att det händer saker, det kan du lita på.
Gillar du science fiction, spänning och action inbäddat i en fräck story? Vill du ha Ocean´s Eleven, Matrix, Blåsningen och Mission Inpossible blandat till ett?
Då är det här filmen för dig.
Gå och se Inception.

Superhjältekraft. – Att drömma sig bort en stund.

Med en doft av billig öl.

En kväll så mötte jag en av områdets alkoholister. Han var otroligt pratsugen och jag höll aldrig på att få gå in.
Men jag har funderat på det han sa. Han hade många åsikter om allt möjligt och om invandrarna, orättvisor, knarkare och om knark i synnerhet.
Han beskrev i tydliga ordalag hur lite pengar han hade att leva på, och sen fick invandrarna en skopa skit för att dom hade så mycket mer. Jag skulle verkligen förstå att han hade det sämst, och han sa nog indirekt att alla invandrare handlade med droger.
Han berättade hur två invandrarungdomar hade kommit körandes med varsin lyxig BMW, och han hade blivit så förbannad att han blev tvungen att halsa en sjuttiofemma. Är det tragiskt eller komiskt.
Jag förstår ju att han som är lägre ner på samhällsstegen vet och ser mer av misären än jag gör. Men jag tycker att det är tragiskt att han vänder ilskan mot en samhällsgrupp som också är längst ner.
Om han tagit en promenad upp till gräddhyllan och pissat i en av dom välbärgades postlådor hade jag förstått honom. Det är ju där segregationen börjar, med ökande samhällsklyftor.
På min parkering står det två BMW bilar som mycket riktigt ägs av ett gäng invandrarungdomar. Det är mycket troligt att det är dom som han syftar på. Men de två bilarna har för länge sedan förlorat sin lyx, Den ena är ett vrak som dom jobbar hårt på för att få igång, dom spacklar och slipar, meckar och skruvar. Men det går långsamt, för jag kan tänka att dom har en väldigt begränsad budget.

Superhjältekraft. – Att alltid sparka neråt.

Lite vatten kanske?

Jag läser på innehållsförteckningen, Vattenextrakt. ?
Vad är vattenextrakt? Antingen så är det väl vatten eller så är det nånting annat.
Det måste ju ha börjat med nån blandning av nåt slag, och i det här fallet var vattnet tidigare inneslutet i en soja böna. Men vatten är väl vatten oavsett var det befinner sig.
Jag hade förstått om dom skrivit ”innehåller spår av soja.” För det är kanske så att vattnet inte är renat i den process som dom använder.
Extrakt är enligt Wikipedia ” Med ett extrakt menas ofta ett koncentrerat utdrag där lösningsmedlet delvis avlägsnats efter extrahering.” Ja där blev det ju tydligare, eller hur?
Alltså har man dragit ut vatten och delvis avlägsnat detta vatten för att få ett vatten koncentrat. Mm, allting går att sälja. Koncentrerat vatten. Hmm.
Nej nu extraherar jag lite luft och med det extraktet fyller jag mina lungor i en stor jäspning.

Superhjältekraft. – Att veta vad man stoppar i sig.

He He Helium.

En gång för flera år sen när vi var på fritidsmässan här i stan, så fick barnen köpa heliumballonger.
Såna där blanka foliepåsar med nåt motiv på.
Det var en solig dag, och bilen var säkert femtiograder när vi satte oss i för att åka hem.
Jag kan säga att helium också utvidgas i värme, och en prasslig blank foliepåse erbjuder inte så mycket expansion, bara tryckökning.
Vi hade kanske kört två kilometer längs E4:an när en av dom exploderade, djävlar vad det small, en tryckvåg som fick trumhinnorna att bågna. Vi höll på att skita knäck allihopa. Och antagligen så skrek vi väl också, med heliumröster kan tänka.
Det har hänt senare att min dotter har köpt såna ballonger för att komma åt heliumet. Man får ju en härlig röstförvrängning om man suger i sig ett andetag.
Men det här skapar ju så klart en annan fråga. Om man pyser en heliumballong upp i rumpan, fiser man i falsett då?

Superhjältekraft. – Att inte explodera i en högre tonart.

Det snöar på framsidan.

Mitt skinn har fått nog. Det har bestämt sig för att lämna mig.
Det är ju en dryg vecka sedan jag tog en överdos av sol. Nu ömsar jag skinn, och du vet hur det är.
Jag pillar bort lite och det blir bara mer som flagnar. Att ställa sig i duschen funkar till viss del, men då blir skinnflagorna mjuka och klibbiga. Dom fastnar överallt, särskilt på min kroppsbehåring.
När jag tvålat runt en stund och tycker att jag har fått bort lite från bröst och mage, så tittar jag ner och ser hur mina håriga ben har fångat upp alltihop.
Ja jag har full förståelse för oviljan att stanna kvar, för man ska inte behandla sitt skinn som jag gjorde. Men den här massiva protesten är ju jäkligt irriterande, och demonstrationen har verkligen nått sitt syfte. Jag lovar på heder och samvete att jag ska bättra mig, kanske.
Tror jag att jag kommer att göra samma sak nästa år? Troligt.
Sommaren här uppe har ju en tendens att komma så tvärt, den vräker sig över mig och omfamnar den värmetörstande vikingen med sån intensitet att jag glömmer allt sunt förnuft. Vill bara ha och ha, mer och mer. Ge mig all sommar som finns, jag blir aldrig mätt.
Och just då gäller det att hålla sig på god fot med sina kroppsdelar, till exempel skinnet. Det har ingen som helst förståelse för min soltörst, utan tar istället ner mig på jorden och säger stopp.
Ja det är ju ingen ide att vara efterklok, jag får väl försöka att lära mig nåt istället.
Men det är konstigt det här med förnyelse, varje gång som jag byter till ny hud så börjar jag att se äldre ut?

Superhjältekraft. – Att ta sitt skinn på allvar.

Lite till festival.

Rätt så sliten, bakis utan att ha druckit. Det kostar på att uppleva Trästock i dagarna tre.
I går så spelade Kristian Anttila rätt så tidigt och alltför få hade tagit sig tid att se en riktigt superbra spelning.
Jag offrade ett halvt öra på Dag Vag, och jag vet inte, det är nog mest kult för vidare bra är dom inte.
Markus Krunegård var bra men ingen överraskning. Jonathan Johansson fick avsluta min festival för den här gången, och han kanske inte levde upp till mina förväntningar.
Jag orkade inte springa runt och kolla alla mindre band som spelade igår, så jag missade säkert något guldkorn. Men tre dagar tar ut sin rätt.
Jag kan bara säga att Trästock är fantastiskt, och att den går att arrangera utan inträde är helt otroligt. Men jag köpte åtminstone festivalprogrammet.
Jag kommer särskilt att minnas Melissa Horn, Bullet, Moneybrother, Kristian Anttila och sen dom supermysiga Rena Rama så klart.

Superhjältekraft. – Att ödmjukt böja sin nacke för arrangörerna.

Festival så klart.

Trästock på torsdagen bjöd på en härlig spelning av Melissa Horn, hon är lågmäld men stor i sitt framträdande. Riktigt bra.
Sen skulle jag se Hästpojken men tyvärr så kom regnet, och jag sökte skydd lite på sidan, så det blev väl bara att jag lyssnade med ett halvt öra.
In i Campustältet tänkte jag lyssna på Casablanca, men där hade det blivit programändring och några killar som lät som tidiga Police spelade.
Regnet ville inte riktigt ge sig, men jag sökte skydd så gott det gick i väntan på Bullet.
Jag blev klart överraskad av Bullets energiska ös. Men efter denna fullfarts spelning så gav jag upp och drog hemåt.
Igår så var det kallare.
Jag cyklade in till festivalen vid halv sju tiden och kände väl att luften inte var lika varm som tidigare dagar. Jag lyssnade en stund på duon Pierre Colling en rätt så mysig spelning.
Sen gick jag in och såg ett block av det som filmfestivalen erbjöd, det var väl spenderad tid, jag fick se några riktigt braiga kortfilmer.
Sen blev det Joel Alme på Norranscenen, han var bättre och rockigare än jag väntat mig.
In i krafthallen och lyssnade på Bedroom Eyes, hmm.
En liten hamburgare i ett fåfängt försök att hålla värmen inför Moneybrother. Alldeles för lite klädd, jag längtade efter långkalsonger och tjocktröja.
Moneybrother levererade som förväntat, men mot slutet av spelningen hörde jag dunket av dubbla baskaggar från Campustältet, så jag blev tvungen att göra en avstickare dit och lyssna på två låtar av Soreption. !!!.
Tillbaka till stora scenen och sen in till Rena Rama i Krafthallen, dom är så glada och härliga, fler borde hitta till deras fyndiga och supermysiga musik.
Tillslut så blev det en gruvsam och kall cykeltur hem. Termometern visade sju grader när jag kom hem, brr.
Att krypa ihop i soffan med en kopp varm choklad fick bli min avslutning på dagen.

Superhjältekraft. – Att klä sig efter väder.

Att vara, eller inte vara säng? Det är frågan.

Jag börjar fundera på att flytta ut ur mitt kök och köpa en riktig säng till ett av sovrummen.
Då får tjejerna dela på det andra rummet, för det är ju bara några nätter per år som det är fler än dom som ska sova över, och det går ju alltid att lösa.
Men att köpa säng är ju inte det självklaraste här i världen.
Det är fantastiskt att en reklamkampanj kan ändra på en hel befolknings köpvanor. Tidigare var en säng precis som vilken annan möbel som helst. Sen körde Hästen sin Tv-reklam, och vips steg priserna med ett par hundra procent. Ok det fanns dyra sängar före, men nu finns det dyra sängar.
Och vem kan säga emot? Dom har ju ett vattentätt försäljningsargument. Jag spenderar ju ofantligt mycket tid i denna möbel, och vem vill inte vakna utvilad och mjuk i kroppen.
Men jag blir lite trött när den allra enklaste varianten av resårmadrass kostar en hel månadslön. Och hur ska jag kunna sova mig utvilad om jag ska ligga och tänka på hur länge jag måste arbeta för att spara ihop till den?
Försäljarna vill gärna göra det här med säng till en vetenskap. Det finns hur många olika fjädrar och stoppningar som helst. Fjädrar som är timglasformade, som är progressiva, som är dubbelvirade, som är formade till helt fantastiska tryckavlastande formationer. Stoppningen är naturell, anti allergibehandlad, följsam och stödjande, formsäker och naturligt ventilerande.
Det finns lika många olika sängmodeller som det finns bilmodeller.
Och då blir jag trött igen, hur ska jag kunna bestämma mig för en variant, och sen kunna sova lugnt, helt förvissad om att jag har valt den bästa som går att köpa för en månadslön?
Det är omöjligt att vara helt säker på det, jag kan ju inte ens provsova dom.
Jag är istället helt utelämnad till en rad försäljares övertalningsförmågor och ett antal glättiga broschyrer.
Dom säljer inte en säng, dom säljer en livsstil. En medvetslös upplevelse, nåt som jag bara kommer att ha varit medveten om i mitt undermedvetna.
Nu blev jag trött igen.

Superhjältekraft. – Att bara få sova lite.

Trasiga minnen.

Det är lustigt hur man kan bli påverkad av en händelse.
Jag ska inte säga att mitt minne alltid varit det bästa, det har jag ju påpekat flera gånger. Men den del av mitt minne som försvunnit är så stor att jag ibland funderar om allt står rätt till.
Av ett tjugotvå år långt förhållande finns bara mina barn kvar som bevis.
Vi sitter i min soffa ibland och skrattar åt gamla minnen som dom måste påminna mig om, och då först dyker dom upp, dom roliga stunder vi haft.
Mitt minne har blockerat en person, och allt som varit är bara ett vagt grummel.
Det måste finnas massor med roliga händelser, en massa kul som vi har haft, sånt som jag borde minnas och kunna skratta åt.
Men just nu kan jag inte komma på några. Det är bara tomt.
Hur kan tjugo års roligheter bara försvinna? Eller hade vi aldrig roligt? Jo det hade vi, massor med skoj. Om jag anstränger mig så finns det där, men det är kraftigt censurerat.
Jag vill verkligen komma ihåg allt kul, men det kanske är avstängt i nåt syfte.
Det är ju tre och ett halvt år sedan mitt liv krockade med den blå påbudsskylten, varför har inte blockaden släppt? Mitt liv har ju rätat på sig, åtminstone till knästående. Räcker inte det?
Vi vek verkligen av åt varsitt håll, och pratade aldrig om det som varit. Det var liksom inte värt att prata om. Och nu pratar vi inte alls med varandra. Två främlingar, med två spår av gemenskap.
Jag hoppas att alla minnen kommer tillbaka nån dag, för det känns jobbigt ibland att ha halva livet nerstoppat i en grumlig glasburk.

Superhjältekraft. – Att läka såren i minnet.

Gastillverkning.

Nu åker dom, sjutton fulständigt vedervärdiga hamburgare. Rakt ner i det bruna sopkärlet.
Hoppas dom har större värde som gasråvara än som människoföda.
Vila i frid.

Superhjältekraft. – Att bereda plats för det som är gott.

Snygghetsfaktor.

Vissa dagar så ser jag mig i spegeln och tycker att jag duger, en kille i min ålder, man får vara tacksam. Andra dagar så måste jag nynna på ledmotivet ur en disneyfilm. – Varje väsen har skönhet inuti.
Jag vet att jag har skrivit om omöjliga krav och att jag inte gillar dom. Men det är svårt att låta bli när jag är singel och dom enda kramar jag får är av mina fantastiska barn.
Ta det här med en jämn och gyllene solbränna.
Jag tycker också att jag ser lite fräschare ut om jag är lite brun, fast jag helt saknar intresse av att ligga och steka i solen.
Hela försommaren är ju så kall att man aldrig klär av sig, och då hinner man ju skaffa en hyfsad bonnbränna. Brun om ansikte och underarmar, men vit som ett lik om mage och ben.
Sen blir det varmt och härligt, men då vill jag ju inte skylta med min chackrutiga lekamen.
Så jag ligger på min balkong och försöker jämna till det värsta innan jag ger mig ut bland folk i bara shorts. Det slutar med att jag får en övertro på mitt skyddande lager av pigment. Och då blir det som i går.
Jag satt ute och jäste i den fantastiska sommarvärmen, och jag kände ju hur solen tryckte på, men det var så skönt.
Jag satt nog några timmar för länge, för jag kan säga att min mage har fått färg, en röd färg. En slags lysande röd nyans som bara återfinns i taklamporna på nåt billigt horhus, eller kanske den röda cape som matadoren retar tjurar med.
Och till råga på allt så var inte solen rakt framför mig, utan jag har en tämligen tydlig avgränsning från armhålan ner mot min bröstvårta och vidare ner över magen, där det har varit skugga. Det kommer att bli en rolig snedbränna.
Jag kan ju tycka att jag borde ha lärt mig nåt vid det här laget, men inte då.
En norrlänning ska vara blek, för han är inte gjord för UV exponering, det bara är så.
Det blir garanterat några dagar i skuggan för mig, och jag ska nog försöka undvika hagen med tjurar också.
Jag känner mig som ET, en skrynklig varelse med stort huvud, korta ben och en självlysande rund mage.

Superhjältekraft. – Att inte överdriva intaget av UV-A och UV-B.

Storforsen.

Vi tog en utflykt häromdagen, min mor, jag och min dotter, min bror och hans dotter med pojkvän, Vi åkte bil till Storforsen ovanför Älvsbyn.
Diskussionen om vägval handlade mest om hur dålig genvägen var eller om det var nåt vägarbete på gång, min brors låga bil tycker inte om vägarbeten, men vi bestämde oss för att köra över Arvidsjaur på vägen dit.
Att hålla sig på dom tjocka strecken i kartboken är aldrig fel, där är nästan alltid vägen någorlunda rak och fin. Och det var den, jätte fin, kanske lite onödigt lång, men fin.
När vi svängde in mot forsen så står det helt plötsligt en kvinna och ville ha betalt för parkeringen. Oj, tänkte jag, brukar det vara så mycket turister att man kan ta betalt för att parkera här? Längre in nere vid hällorna rådde full kommers, och hopptält till barnen var dit ställda.
Det här verkade konstigt?
Men sen såg jag insläppet, vi hade hamnat mitt i Diggilooturnen. Nere bland stenskravlet hade dom byggt en scen och artisterna soundcheckade mest hela eftermiddagen. Så vi fick inte bara höra storforsens mäktiga dån.
På vägen hem stannade vi i Älvsbyn och åt en glass, sen bestämde vi oss för att testa genvägen. Ett av dom smala strecken i kartboken.
Hoppsan, här visade norrland upp sig från sin vanliga sida.
Det satt skyltar om hastighetsbegränsning, men det hade lika gärna kunnat vara fri fart, för det gick aldrig köra fortare än sextio. Krogig och guppig nåt djävulskt, tjälskott och lagningar.
Sen så dök den upp, skylten om vägarbete.
Sju kilometer av grovt djävla punkteringsgrus, bulldozers, gegga, lastbilar, avstängningar, grävskopor och damm.
Jag kunde inte annat än skratta då min bror tidigare pratat sig varm för den långa vägen i syfte att slippa det här.
Men vi kom oss både dit och hem, även om det tog hela dagen.

Superhjältekraft. – Att köra på dom grova linjerna.

Travhästen.

Det här hände för några år sen, när jag fortfarande bodde i villa på landet.
En dag när hela familjen satt på altanen i sommarvärmen och fikade, så kom det en häst travandes förbi på vägen.
Vi tittade storögt på den ensamma hästen som med god fart försvann längs grusvägen, sen tittade vi på varandra och bestämde blixtsnabbt att vi skulle försöka få stopp på honom. En ensam häst på landet kan ju ha tagit ett eget beslut och hoppat ur nån hage eller nåt, och skulle kanske inte vara saknad på flera timmar.
Vi slängde oss snabbt i bilen och satte efter. Vi körde upp bakom hästen men höll ett ordentligt avstånd så vi inte skulle jaga upp den, utan vi tänkte invänta att han skulle bli trött och sakta in så vi kunde köra förbi och ta fast kraken.
Hästen travade så stolt och vackert, det syntes att det inte var nån trött ridhäst, utan en riktig travare, och han verkade inte ha några som helst planer på att avbryta sin utflykt. Det gick både en, två och tre kilometer.
Kanske sprang han till slut lite långsammare och såg ut att vilja sakta in, men då hände nåt oväntat. Upp ur det vänstra diket kommer en ensam ren inspringandes på vägen, och han hamnar en bit framför hästen.
Hästen som såg lite trött ut fick nu nya krafter, han slängde med huvudet, frustade med vidgade näsborrar och satte full fart. Renen upptäckte att han var förföljd av en galen höätare och flydde nu för livet.
Nu blev det fullt race. En travhäst av den här kalibern tänkte minsann inte förlora ett så här viktigt lopp.
Renen gjorde som alla renar gör när dom flyr undan en fara, han följde vägen rakt fram. Renen galopperade i panik och sprätte så där fjolligt med klövarna som bara renar gör, och bakom sig hade han en vild upploppsmaskin med bakåtfällda öron som snart sprungit ikapp.
Den här underbart galna tävlingen fortsatte några hundra meter, men då krockade äntligen renens två hjärnceller och han fick en snilleblixt och vek av ner i diket och in i skogen.
Hästen såg sig omedelbart som segrare och saktade av till skritt. Precis då kom hästägaren körandes bakom oss och han körde om och stoppade den svettiga travaren.
Vi fick en fantastisk föreställning från första parkett, och ett gott skratt åt den galna renen som trodde att han skulle få en lugn dag, strosandes på en öde landsväg mitt i obygden.

Superhjältekraft. – Att inte underskatta en spontan galopp.

I-landsproblem no 256.

Fan, jag glömde ladda min tandborste. Den gååår sååå lååångsaaamt. Jaaag bliiir nooog aaaaldriiig klaaaaar.

Superhjältekraft. – Att ständigt vara elektrifierad.

Drömmen om ett konstverk.

Jag har drömt samma dröm flera gånger. Ja många gånger till och med.
Jag är hemma hos en tjejbekant och vi håller på med ett jättestort konstverk, nåt som ser ut som en grov trasmatta som hänger lite böljande i trådar ner från taket. Jag sitter vid en symaskin och syr för brinnande livet, och hon står framför mig och håller på att knyta figurer av fransarna som hänger ner lite överallt på konstverket.
Det här är liksom hela konceptet och jag fattade ingenting dom första gångerna. Jag hade nog hoppats att det skulle utvecklas till en sexdröm, men så blev det aldrig.
Vi jobbar hårt, och jag får för mig att det är bråttom och väldigt viktigt det vi håller på med.
Konstverket är gjort av tyg och knuten till en mycket ojämn väv. Väven är kanske två meter hög och typ fyra meter lång, den böljar som en fisk som simmar i vatten. Den startar med en kritvit kant som tonar över till gul, orange, röd och blir till slut svart längst bak, men den är också lite spräcklig och alla färgerna syns som strimmor överallt utom längst fram och längst bak.
Den svarta delen är lite smalare och avslutas i en plym, den böjer sig upp och ner också, som en ödlesvans med avslutande fena.
Ju fler gånger jag drömt ju fler detaljer har det blivit.
Överalt längs hela väven hänger det fransar som är knutna till små människor, det ser ut som om dom allihopa försöker klamra sig fast på den här simmande mattan.
Helt plötsligt en morgon så visste jag vad konstverket betydde, och det är nu som det blir flummigt som en LSD tripp.
Väven är livet som färdas genom tiden, hänger du med? Tiden är som en gröt som omger oss, och livet pressar sig fram genom den.
Den vita kanten längst fram krockar med tiden och där skapas liv, och den svarta svansen är förståss döden som piskande driver på. Utan död, inget liv. Livet böljar och svänger, ständigt föränderligt, medans alla små människor kämpande försöker finna en säker plats och hålla sig fast på.
Nej, jag har inte ätit förbjudna svampar.
Jag undrar varför jag har drömt samma sak så många gånger? Konstverket är stort, vackert och konstigt, och det vore jäkligt läckert att få göra det i verkligheten.

Superhjältekraft. – Att tyda sina drömmar.

Postkodlotteriet.

Säg inte att du gör det för en god sak, säg att du tycker om programmet och gillar pirret av att kunna vinna.
En lott kostar hundrafemtio kronor. Och fyrtio procent går tillbaka till vinnarna. Det är ca: sextio kronor.
Tidigare gick tjugotre procent till de organisationer som postkodlotteriet har valt ut. Nu är den delen höjd till tjugosju. Vilket motsvarar fyrtiokronor på varje lott.
Resten är företagets. En bra affärsidé. Hela konceptet drivs av en privatägd koncern med säte i Holland, Novamedia. Bolaget har flera lotterier med samma upplägg. Det kallas marknadsdriven välgörenhet.
På hemsidan skryter man över att ha delat ut trettiosju miljarder till välgörenhet under åren som varit, men räknar man baklänges så ser man också att Novamedia själva har kammat hem nästan sextio miljarder samtidigt.
Välgörenhet, för vem?
Jag tror inte det har kostat sextio miljarder att driva runt detta bolag.
Tycker du att jag är onödigt negativ? Dom har ju lyckats samla in ofantliga summor till bra saker.
Ok, kanske det, men varför kan vi inte bara skänka med hjärtat utan baktanke om egen vinning?
Om du verkligen vill hjälpa en organisation så köp en trisslott för tjugofem kronor och skänk hundratjugofem till nåt som du brinner för.

Superhjältekraft. – Att veta vem man hjälper.

Påslakansfeber.

Varför kan inte mina påslakan vara vänner? När det är dags att renbädda i sängarna så blir det alltid bråk i tvättmaskinen.
Ett av påslakanen är en jäkla översittare och taskmört. Det äter upp alla andra sängkläder, både lakan, påslakan och örngott åker in och knölas ihop till en boll i dess mage.
Tvättmaskinen gillar inte heller det här påslakanet, han bullrar, hoppar runt och protesterar, och vägrar att centrifugera.
Jag blir alltid tvungen att medla i konflikten. För att rädda dom ihopknölade måste jag prata vänligt med tvättmaskinen så han låter mig öppna luckan mitt i tvättprogrammet, vilket han inte alltid låter mig göra.
Sen ska jag försöka skilja slagskämparna åt utan att blöta ner hela badrummet. Jag har blivit mer och mer anti mot påslakan, för dom har så många andra fyr för sig.
I sängen så har dom en tendens att vara så där som kinkiga bäbisar, dom envisas med att spotta ut en del av täcket och lämna en kall och sladdrig remsa överst, just den del man vill värma en kall axel med.
Sen hatar dom att bada. Redan efter första vändan i tvättmaskinen så protesterar dom genom att krympa lite, bara så lite att täcket inte riktigt får plats längre, så där så att det alltid blir lite knöligt nån stans. Det här gör dom bara på djävulskap förståss.
Fast påslakan verkar vara det enda som folk köper för jag har letat efter överlakan men det är svårt att hitta.
Men dom finns på nätet, så jag får väl visa påslakanen vem det är som bestämmer här hemma, och beställa ett par överlakan med fin brodyr och spetskant, och förpassa dom trillskigaste påsisarna till trasmattematerialhögen där dom får tänka över och sona sina synder.

Superhjältekraft. – Att bestämma i sängen.

Hmm.

Jag skulle koka gröt men hade slut på ris. Jag tog myrägg, går det bra?

Superhjältekraft. – Att inte vara rådlös.

Vad är klockan?

Tänk att det bara behövs en mulen morgon för att jag ska försova mig.
Det här jävla soluret jag har vid sängen väcker mig aldrig i tid.
Vet inte varför jag valde ett solur i sovrummet, men jag föll väl bara för försäljarens svada.
”Visar alltid rätt tid”, pyttsan, förra gången jag möblerade om så fick det ett frispel och började visa Peking lokaltid.
”Skuggan faller på siffrorna i kransen”, det är inte lätt att se en specifik skugga när allt runt omkring bara är skuggor, hur tänkte han då? Och av nån anledning har jag börjat vakna vid samma tid på natten, varje gång jag tänder sänglampan så visar det här jäkla uret samma tid.
Och stor plats tar det också, och tungt är det. Pilen petar mig i nacken när jag vänder mig i sömnen. Man kan få för sig att det borde stå utomhus.
”Det behöver inga batterier”, så klart, för det finns inga rörliga delar. Men jag behöver batterier till min ficklampa om jag vill veta vad klockan är när rullgardinen är nere.
Jag borde ha köpt ett timglas istället.

Superhjältekraft. – Att mäta tidlös tid.

Singel och www.

Oj jisses. Jag hamnade på en sida som handlade om nätdejting, tips och trix, förslag och varningar. Sida upp och sida ner med erfarenheter och råd. Det verkar på tok för komplicerat för mig.
Men det är klart att jag funderar. Vad skulle jag berätta i min profil om mig själv? Har jag en så bra självuppfattning, att det som jag skulle skriva stämmer? Eller skulle jag be en kompis hjälpa till?
För det är väl ingen ide att skriva sånt som inte är sant, det är ju ingen jobbansökan.
Sen kommer den andra delen av fenomenet. Vilka tjejer skulle jag bli intresserad av? Hur ska dom beskriva sig själva för att väcka mitt intresse?
För attraktion är så mycket mer. Sånt som man bara känner när man kommer nära, när man ser kroppsspråket och låter instinkten styra.
Men om jag gör ett försök att hitta ledord, hmm, kanske ska börja i andra änden.
Om jag ser tillbaka på några tjejer som jag varit ihop med, och några som jag varit förälskad i under min levnad. Ok, det var inte så seriöst den första tiden, men likväl funderar jag på om det finns en röd tråd i mina förälskelser.
Jag kan börja nån stans i mellanstadiet med min första stora kärlek, A, en späd, stillsam, smart men mycket blyg tjej. Sen B, jordnära, mysig, kramig och otroligt snygg. C, tuff, självsäker, snabbtänkt och full i fan. D, blyg och tystlåten. E, party tjej och fullständigt på. F, genomsnäll, mysig och rolig. G, pojkflicka och lite dryg. H, enkel, rak och kaxig. I, påhittig, provocerande och kul.
Känns det som det finns en röd tråd? Nae. Kanske då att ingen har haft tummen mitt i handen, alla har hållit på med nåt kreativt. Och dom jag har varit ihop med har nog alla varit rätt så pratsamma, kanske som motpol till att jag är lite tystlåten.
Men utseendet då? Mina ”ex” har förståss alla varit snygga, men både långa och korta, mörka och ljusa, smala och kurviga.
Fast jag borde väl kunna sålla lite. Jo jag har lite svårt för överstajlade pimpinetter, vars värsta mardröm är att bryta en nagel.
Det är väl ungefär mina urvalskriterier. Hon ska vara go, glad, lite pratig och gärna ha tummen på rätta stället.
Jag har kanske bara förutfattade meningar om nätdejting, men det verkar passa bäst för den som gillar att krångla.
Men så klart att jag önskar alla som hittat någon den vägen, all lycka.
Just nu känns det lite främmande för mig.

Superhjältekraft – Att läsa en person i text.

Zzzzzzz.

Det är så sällan som jag ser en mygga i min lägenhet eller ens på min balkong, så jag har nästan glömt att dom finns. Men idag kom en stor rackare inflygandes utan landningstillstånd.
Jag hörde den redan när hon rundade knuten på grannhuset, sen började grenarna på häggen att piska och löven virvlade i luften. Det skallrade i balkongräcket när hon styrde mot min öppna balkongdörr. Mina gardiner fladdrade vilt och alla tidningar på mitt rumsbord blåste ner på golvet.
Myggan gjorde en gir runt min tv och satte sig på tavlan bakom. Tavlan damp såklart i golvet och myggan fällde ut sina vingar och siktade in sig på mig istället.
Jag var helt oförberedd på att hon skulle komma, så därför var jag lite dåligt beväpnad. Men jag lyckades ducka för det första anfallet och sen motade jag bort henne med boken jag låg och läste.
Hon var snabb och hann sticka ett par hål genom både omslaget och hela första kapitlet.
Jag hukade vid matbordet och tog en av stolarna som skydd. Vingviftaren gjorde en runda genom vardagsrummet och fler saker damp i backen. När hon vände tillbaka såg jag min chans.
Jag svingade stolen över bordet och fick in en fullträff i nacken på den bevingade blodsugaren.
Stolen offrade ett ben, men myggan blev genast tyst. Den kraschade mot golvet och blev liggandes i hörnet under bokhyllan.
Jag tog den i bakbenen och slängde den snabbt i badkaret, sen hämtade jag en vass kniv.
Det är tur att jag är född och uppvuxen i norrland, så jag både kan flå och stycka en mygga.
Nu har jag en stek i frysen och ett par filéer i marinad. Dom ska jag grilla i morgon.
Ibland gör sig naturen påmind för oss som bor inne i stan, men vi låter oss inte kuvas så lätt.

Superhjältekraft. – Att bo i stadsdjungeln.

En skiva köttmos.

Förra gången jag handlade så blev jag frestad att välja ett lågprisalternativ i storförpackning. Jag köpte en jätte låda med frysta hamburgare.
Hundra procent nötkött förståss, och tillverkat av ett någorlunda lokalt slakteri. Verkade bra, kanske lite onödigt många men det blir ju typ en burgare i veckan så va då?
Hamburgare brukar vara tillverkade av köttfärs, och dom blir ju faktiskt bättre om färsen är lite grov.
Men här kommer då problemet. Dom här burgarna är tillverkade av köttmos, alltså mer som en smet som formats till runda kakor. Och halvtaskigt kryddade är dom åxå.
Jag har pressat i mig några och min dotter har också fått utstå en bit mosad ko.
Betyg = underkänd.
I dag tog jag en till middag och kände genast vid första tuggan hur jag ångrade mig, dom är nödmat eller hundmat inget annat. Men vad gör jag med resten? Jag vet att jag kommer att kasta dom, men det tar emot.
Det kanske går att tina dom och göra nåt annat. Jag kollar efter recept med köttmos men det finns inga. Konstigt, det som är så användbart.
Jag kan fylla sandkakeformar och göra köttmosfigurer i ugnen.
Dom kanske går att använda som ett miljövänligt alternativ vid lerduveskytte, eller så postar jag dom till mina grannar bara för att få se en brevbärare bli jagad av traktens alla byrackor.
Går dom inte att äta får jag väl ha roligt med dom istället.

Superhjältekraft. – Att hellre vara hungrig.