Jobba till 75.

Mm det var ju inte oväntat, nån måste väl förr eller senare våga säga det.
Vi lever för länge, för det handlar såklart inte om att orka jobba tills man är sjuttiofem. Näää.
Men vad beror det på att vi lever så länge att vi inte har råd att leva så länge?
Har vi för lite kul? Är det för lite rock and roll?
Husvagn och bingo utmanar inte livsandarna.
Vattengympa och bridge eldar inga ljus i båda ändarna.
Vi har en pensionärskår som alla sålt en villa och är mångmiljonärer, som åker runt i en gigantisk husbil, spenderar månader i varmare länder, som köper kläder på boutique, spelar golf varje gång som solen tittar fram och sen gnäller på att pensionen är så låg att dom måste ansöka om bostadsbidrag för sommarstugan i fjällen.
Är det livet i lyx som fått livslängden att skjuta i höjd? Eller är det användandet av cykelhjälm och broddar?
Är det dragspelsmusik och postkodslotteriet som håller pumpen igång? Eller helt enkelt allt konserveringsmedel som vi sätter i oss?
Jag blir väl förvånad om man hinner uppleva det, för det verkar bara bli ett moment 22 av alltihopa.
Det orangea kuvertet säger det i klartext. – Vill du orka vara pensionär då blir du fattig, väntar du tills du har råd så kommer du inte att orka.
Men jag behöver inget liv i lyx för att njuta av en solig dag, jag behöver inte välfyllda kontokort för att skratta tillsammans med en vän.
Ska man sitta under en korkek och lukta på blommorna eller ska man ge järnet tills man trillar av.
Man får väl börja hoppa bungy, slå volter i halfpipen, skrämma älgjägare på pass med farfars gamla vargpäls, köra motocross över ilskna bönders nysådda ängar och öva på att tillaga fugu fish till julbordet så kommer det nog att lösa sig.
När jag är sjuttiofem så sitter jag kanske naken på ett berg och mediterar, eller så sladdar jag runt och gör svartstreck i en trimmad permobil med George Thorogood dånande i lurarna. – Because i´m bad to the bone.
Men inte faan jobbar jag i alla fall.

Superhjältekraft. – Att veta sin plats.