Datorstädning.

Jag tänkte röja lite i allt som jag har sparat i Mina Dokument, men det finns en del roliga grejor där som jag inte ens kommer ihåg att jag har skrivit.
En hel radda med dokument om uppfinningar, kalkyler, jobbrelaterat, inredningsidéer, historier, uträkningar, recept, skrivelser, budgetblad, kopierade artiklar med blandat innehåll och en del riktigt personliga texter.
Ledsna tankar från skilsmässan, sånt som jag skrivit när hela världen legat på mina axlar. Inte särskilt rolig läsning, en arg, ledsen, bitter, försvagad och rädd kille som försöker förklara sitt liv.
Men jag hittade ett annat mycket roligare blad, som jag skrev för ett par år sedan i ett försök att förklara en sanslöst irrationell men ack så stark förälskelse. Ett dokument som bara är för mina ögon och som jag skrev för att försöka sortera mina känslor då.
Jag stötte ihop med henne, en kompis från förr, och jag flörtade friskt under några dagar i slutet av en tråkig sommar.
Jag blir lite generad när jag läser vad jag har skrivit, och jag förstår hur oerhört kraftfull en förälskelse är. Särskilt för en kille som bara har skakat ihop alla känslor och lagt locket på.
Men så kom en tjej och pillade ner lite Mentos i Colaflaskan, allt bubblade över och väckte känslor som jag trodde var borta för alltid.
Inte logiskt, inte nåt som skulle ha blivit något, och bara från min sida, men härligt ändå.
Jag skriver gärna fler sådana kärleksförklaringar, men om vem?

Superhjältekraft. – Att skildra bubblande bubblor som är på rymmen.

Kastrerad kastratsångare, fast i en sädeskvarn.

På mitt gym har dom bytt maskiner, välbehövligt. Men det tar ett tag att vänja sig med alla nya rattar och inställningar. Och inte alla manicker faller under rubriken träningsredskap.
Om man tänker träna baksidan på låret så får man numera lägga sig på mage över en tvådelad brits, sätta den viktbelastade kudden bakom hälsenorna och böja upp kudden mot rumpan, så lång inget konstigt. Det fanns också tidigare en liknande maskin där. Men då kommer vi till självaste designen.
Den nya maskinen har ett litet tortyrredskap inbyggt, kanske inspirerat av medeltidens tortyrkammare.
Jag sa att dynan är tvådelad, en del som lutar lite framåt, där magen ska ligga. En del som lutar bakåt, nedåt där låren ska ta stöd.
I vinkeln mellan dessa dynor finns ett litet glep på fyra centimeter ungefär.
Killar har, för den som missat anatomilektionerna, både fröpåsen och själva såningsaggregatet monterat på utsidan av kroppen, och när man lägger sig ner på mage på dessa dynor så finns det bara ett utrymme för detta paket, glepan.
Nu hade ju fyra centimeter funkat rätt så bra om det inte vore för att knäna då hamnar på fel höjd. Så man måste överlista maskinen genom att utföra en liten ritual.
Jag står på golvet, rätar till shortsen så att det stramar i grenen och allt fixeras på rätt plats, (gny), lutar mig mot dynan, tar spjärn med armarna och trycker mig upp, (hgm).
I det läget så trycker jag fram bäckenet så att dom utskjutande delarna hamnar i glepan, (ah), det kan behövas lite efterjustering också, (ah ah). Sedan glider jag försiktigt nedåt tills rösten förlorar sin dova klang och hamnar i falsett, (oiii), och precis då ligger knäna i rätt höjd.
Sen böjer jag mig fram och lägger mig ner på mage, vilket ytterligare sätter press på fröbollarna, (njeehh).
När jag sedan börjar på övningen och lårens muskler börjar flexa så är kornkrossen komplett monterad, (iiahnjeeh iiahnjeeh iiahnjeeh).
Så där ligger jag, frivilligt fastjuckad i ett tortyrredskap från medeltiden och stönar med en korgosses ljusa stämma, samtidigt som hela manligheten ligger inklämd och formpressad till fyra centimeter på tvären. Det är då man verkligen känner hur bra man mår av att styrketräna.

Superhjältekraft. – Att anamma orden: – No pain no gain.

Ddunk, Ddunk, Ddunk, Piiiiiiiiiiip.

Vi har en liten motionstävling på jobbet så nu måste jag ju göra lite extra för mitt lag. Så jag tog min cykel, ovanligt va?, och gav mig f.n på att jag skulle trampa hela vägen till den övre dammen.
Så jag misstog mig.
Halvvägs dit så hade mitt hjärta kopplat om alla ledningarna till nödläge och blodsmaken var påtaglig, jag blev tvungen att stanna en liten stund då jag påpassligt passerade D´s grav.
Det var så fint och lugnt där, och jag tänker att han inte behöver sina vingar då han säkert fått nya gympaskor att springa med.
Men sen fick mina ben jobba en stund igen, ända upp till dammen.
Och när jag står där ovanför dom vidöppna dammluckorna och hör det dånande vattnet, känner hur marken skakar av kraften. Så känns det som om naturen bara låter sig tämjas så mycket, bara litegrann. Precis så mycket att vi människor tror att vi är något, men vi är bara små pusselbitar som på sin höjd och förhoppningsvis hittar ett ställe där vi passar in, just här och just nu i denna föränderliga värld.
Oj det är lätt att bli lite djup när man påminns om hur lite kontroll man har över tillvaron.
Nu ska jag käka lite sen ska jag gå en promenad för att titta på den tillfälliga utställningen som konsteleverna satt ihop, så det kan bli två motionspoäng för mig idag.
Hurra för mig(klappar mig på axeln).

Superhjältekraft. – Att flåsa för flåset.

Istiden är över.

Det är inte tillräckligt kallt nu heller men behovet överskuggar.
Avfrostning av frys fick stå högst på dagens lista, och några matlådor och vissa påsar med tveksamt innehåll fick stryka på foten. Det finns alltid något som ser skumt ut, och som jag har sparat utan att riktigt veta meningen med det.
Så nu är min egen permafrost helt utan fossiler.
Jag hör hur mina kompisar och deras föräldrar nu fyller frysarna med älgkött, ofta är det flera stora frysboxar som trugas till bristningsgränsen.
Jag påpekar att dom nu vet vad dom ska äta var enda söndagsmiddag hela året till nästa jakt, men då säger dom att dom inte äter kött så ofta???
Men ni måste ju äta upp det som ni stoppar dit? Nja argumentet är att älgkött håller sig så länge att man hellre köper en till frysbox.
Men om man inte ska äta upp det utan bara förvara det i en massa år, vad är då vitsen?
Är det samma fenomen som vedsjukan, ni vet då gubbarna hugger ner all lövskog inom synhåll för att bygga oändliga vedstaplar. Vedstaplar som skulle kunna värma hela villakvarter i många kalla vintrar.
Samtidigt som dom investerat hundratusentals kronor i den senaste tekniken av effektiva värmepannor, acctankar och värmepumpar som minskar vedbehovet till ett minimum.
Jag fattar ingenting, eller tror dom på jordens närstående undergång (läs: internet kraschar)?
Ja illa fall så är min fina frys fri från frostigt förtorkade frallor. Men jag fick en oplanerad golvtorkning på köpet.
Ni vet det där med att lyfta upp den överfulla långpannan som samlat upp frostvattnet.
Nån stans på vägen över till diskbänken skedde en jordbävning á la sju på richterskalan, och den utlöste en tsunami som först färdades åt ett håll i långpannan, sen med ostoppbar kraft åt den andra och ut över mitt köksgolv.
Så det blev två flugor som blev på smällen, frostning och torkning före tio en söndagsmorgon, inte illa.

Superhjältekraft. – Att göra en arkeologisk upptäckt.

Detta är ett rån, ge mig en Guldtacka.

Jag tog en fika med ett par kompisar idag, fläskade i med en bakelse trots att livremmen tycker annat.
Bakelsen heter Guldtackan och är något av en lokal kändis, lovprisad och omskriven. En gul marsipanöverdragen kreation med smak av hjortron och västerbottensost.
Och jag vet inte vad jag ska säga, hmm, mysko.
Hjortronsmaken var väldigt dämpad och den sträva osten känns bara fel i en godsak. Känns som nåt en gravid kvinna kan koka ihop.
Vi gick sen en liten vända på stan och in i ett par inredningsbutiker men såg inget som omedelbart väckte nåt habegär. Jag behöver ju bara nåt till dom två tomma sovrumsväggarna, och det ska vara i en stil som inte direkt är inne just nu.
Känns som om hela jag är ganska ute.

Superhjältekraft. – Att inte anamma allt som är nytt.

Meningen med livet.

Jag glömmer oftast bort att jag har ett litet apotek i närheten av min bostad, istället så står jag i kö på ett av dom större när jag åker och handlar.
Dumt. Särskilt när tjejen som jobbar på det lilla är så otroligt trevlig (och snygg).
Jag hade ett ärende dit för någon vecka sen och i förhoppning att få se henne igen så hittade jag på ett ärende och gick dit igen bara för att köpa Plackers.
Tyvärr, hon har dubbla ringar på sitt finger, men det förändrar inte hennes charmigt pratiga sätt, och hon var minst lika trevlig denna andra gång.
För det behövs egentligen inte så mycket till möte för att man ska känna vilka man gillar och vilka som man tycker mindre om.
När jag handlade mat i går så stod en av mina döttrars barndomskompisars trevliga snyggmammor i kassakön två rader bort, jag har inte sett henne på flera år och jag sökte ögonkontakt för att säga hej.
Men hon tittade bara ner i golvet och såg trött och lite ledsen ut, hoppas det bara var fredagströttheten och dom tunga matkassarna som tyngde hennes axlar. Men hon är fortfarande snygg.
Ja jag erkänner, jag är inte bättre än andra, utseendet är viktigt men det kan ändras jättemycket när man väl lär känna en person också.
En fördel med att vara singel är att man fritt får säga vilka man tycker om och tycka till om vem som helst, när som helst, utan att nån tolkar nåt i det.
Jag behöver inga frikort för att göra en vilja-ligga-med-en-kändis lista, och jag tycker såna listor är så underbart ytliga och befriande från känslor att jag genast måste göra en.
Men om det är en skådespelare så får ni gissa karaktären som jag gillar.
Jag tror att jag börjar listan med några mer jordnära.

Mija Kinning, hon får när som helst möblera om i mitt sovrum.
Linda Olofsson, på naturligt vis i naturen.
Leila Lindholm och en god efterrätt, mums.

Sen blir det glättig yta på hög nivå.

Melanie Lynskey, får gärna komma klättrandes över mitt balkongräcke.
Patricia Heaton, med lite jävlar anamma.
Margaret Collin, för att få lite klass på listan.
Amy Adams, får tjorva till det lite.
Maura Tierney, kan lappa mitt sargade hjärta.
Drew Barrymore, behöver jag säga mer?
Julie Bowen, skulle till och med få mig att stappla på skridskor.
Linda Fiorentino, kan jaga mina aliens.
Kristen Wiig, så blir det inte tråkigt.
Och naturligtvis Kate Winslet, mallen som Gud använde när han skapade kvinnan.

Yta yta yta befriande fritt från djupare tankar.
Nej nu blev det sån där grabbig känsla igen på den här bloggen, till och med lite gubbig och inte riktigt politiskt korrekt.
Bäst att jag sätter igång en tvättmaskin, skurar toan och diskar bort gårdagen för att bättra på statistiken över svenska killars arbetsinsats i hemmen.

Superhjältekraft. – Att hålla den pyrande glöden vid liv.

Foton från förr.

Det är riktigt roligt att kolla på bilderna från dom inskannade negativen, foton som jag inte har sett på flera år.
Bilder på mina barn såklart, sovandes, ätandes, geggiga, skadade, trötta, kalla, roliga och glada.
Sen en massa födelsedagar och julaftnar, tårtor, julgranar och uppklädda människor, barn på pysselkalas som frossar i flörtkulor och glitterpapper.
Skolavslutningar med oorganiserade gruppbilder. Husbygge och husdjur.
Men roligast är kanske bilderna från alla utflykter och semestrar som jag nästan glömt.
Bilder från Liseberg med karuseller, kalfjäll och blötmyrar, eld och korvgrillning i soliga snöbackar, långa sandstränder på östkusten, lejon i Kålmården, palmer i Malmö, tornerspel på okänd plats, bilen bäddad för att sova i och en massa tältandes, Åreskutans topp, raukar och vindpinade klippor, middag på spritkök, Riksgränsen med skidåkning i juni , hyrbilar, hängbroar över vida forsar, museum i Stockholm, Stegeborg och Gränna, Norge, bergstoppar med barn på ryggen, Tivoli i Köpenhamn, paus vid Götakanal, medelhav med bad och brunbrända soldyrkare, grottan på Skuleberget, Öresundsbro och Tysklandsfärja, rastplatser som ingen vet namnet på, gravrösen och fornlämningar, Gröna lund och sockervadd.
Oändliga bilresor med förväntansfulla äventyrare som aldrig , aldrig frågat om vi är framme snart.

Superhjältekraft. – Att uppdatera det fotografiska minnet.

Traderajan hadera.

För några dagar sedan så började jag skriva så här: ”Har efter visst strul lyckats lägga mitt första bud på Tradera. Ska bli kul att se vart det tar vägen, just nu så ligger jag i topp men jag gissar att jag måste pyttsa in dubbelt så mycket i slutändan.”
Och dubbelt blev det, men vann gjorde jag.
Jag börjar fatta själva grejen med nätauktioner, spänningen man känner dom sista minuterna av budtiden är kanske beroendeframkallande.
Jag köpte ett gamalt ALGAspel, Ordrazzel, som inte längre finns i affärerna och som jag letat efter på alla loppisar hela sommaren, de spel som jag har hittat har alltid funnits i dyra auktioner på Tradera.
Så jag hade inga illusioner om att det skulle bli ett fynd, men spelet är i princip oanvänt så jag är nöjd.
Får se om någon vill och törs utmana mig.

Superhjältekraft. – Att buda för att vinna.

”Pensionerade” politiker.

Nu blev det helt plötsligt en väldans diskussion om den inkomstgaranti som ett antal avdankade politiker uppbär, som om det här vore en nyhet.
Att Sveriges alla kommuner och landsting tillsammans betalar ut 70 miljoner till folk som inte längre arbetar tycker jag är småsummor i sammanhanget. Det finns alla fall 290 kommuner och 20 landsting.
Familjen Wallenberg gör säker större representationsavdrag på gåsleverpaté. Fan, det kostar nog mer att SÄPO:s övervakar kungen när han ska gå på Nobelmiddag.
Men för att återgå till inkomstgarantin, jag tycker såklart att allt ska gå rätt till, och den som fuskar och utnyttjar systemet ska straffas. Och alla regelverk ska ju utvärderas och revideras med jämna mellanrum, så det är ju inte nåt konstigt.
Men man får akta sig för att förändra systemet så att det bara blir de välbärgade som törs ge sig in i politiken, och det är en trolig baktanke till den uppståndelse som nu blåst upp.
Om vi notoriskt säger, att dom som hoppar av ett politiskt uppdrag får bli arbetslösa och utan ersättning som alla vi andra, så har vi snart bara överklasslynglar i beslutande ställning.
Då kommer bara den rike, den som har en familjeförmögenhet att luta sig mot, att ha möjlighet att ställa upp som folkvald, och hur blir det då?
Det blir Adel, Borgare och Bönder om igen, och Moderaternas våtaste dröm går i uppfyllelse.
Jag tror att den här diskussionen har startats för att flytta fokus från andra viktigare frågor. T.ex. att vi ska sänka restaurangmomsen med 5,4 miljarder, hur många jobb kommer det att skapa?
Mitt skrovmål kommer att bli 6 kronor billigare. Om det ska göra skillnad i min plånbok så att jag går ut och äter mer så måste jag ju äta ute typ hundra gånger varje månad.
Men såklart kommer det att skapa fler arbetstillfällen på dom riktiga gourmérestaurangerna, en sjurättersmeny av utrotningshotade djur och lite gott att dricka på Grythyttans gästgifveri kommer såklart att bli åtskilliga, ja till och med hundratals riksdaler billigare. Verkligen förnämligt på min ära.
För visst är det viktigare att vi käkar kungskrabba för 5 400 000 000 kronor istället för att bygga fler studentbostäder och renovera miljonprogrammets nergångna lägenheter.
Visst är det bättre att vi får sitta i kristallkronors sken och äta med silverbestick, än att mindre bemedlade får hjälp med tandvård.
Gräddsåsfolket har makten.

Superhjältekraft. – Att inte bara låta bitter, utan vara det också.

Tung gung.

Ibland så dyker det upp en låt som sticker ut. Ja hrm, texten kanske sticker in.

Superhjältekraft. - Att försöka det omöjliga, att stå still.

En salig blandning.

Om man blandar mjölk, smör, jäst, socker, salt, mjöl, kanel, ägg och pärlsocker i lagoma proportioner och i rätt ordning, och sen värmer upp den snitsigt fördelade blandningen i ugnen.
Vad blir det då?
Mmm du gissar rätt, jag har just stoppet in första plåten och det doftar redan underbart hemtrevligt.
Få saker flörtar så med de basala känslobehoven som nygräddade kanelbullar, önskar att mina barn var här så vi kunde sitta i solen och frossa.
Men jag skickar en bullvarm tanke till dom nu när hela lägenheten fylls av hembakad kärlek.

Superhjältekraft. – Att njuta av 70 stora frestelser.

Näsfrisyr.

Det blev en tur till frisören idag. Jag har bara nyttjat professionell hjälp två gånger på tjugofem år, typ, för jag har alltid haft tillgång till hobbyfrillafixare.
Frisörtjänster använde jag flitigast i min ungdom när det var så himla viktigt med en vällagd snedbena, men nu får den sakta glesnande isoleringen oftast spreta vildvuxet.
Nu började det däremot bli akut då schampooförbrukningen stigit till rekordnivåer och Stig-Helmer fjonkor börjar spontant uppstå överallt. Så jag tänkte följa de rekommendationer jag fått och droppa in hos en av stadens alla, ja till och med oändligt många frisörer.
Men på väg från parkeringen så gick jag förbi att annat fönster, och där inne satt det inga kunder och väntade så jag bytte strategi och gick in där istället.
Killen som just blev klippt var inte riktigt färdig så jag fick vänta en stund, men sen så fick jag full service.
Frisören var av ickesvensk härkomst så det blev lite gestikulerande innan vi var överens om frisyren, men hans bakgrund syntes mest i arbetet.
Aldrig förr har jag blivit klippt med sådan grundlighet. Ja håret på skallen såklart, men han körde också trimmer i näsan, i öronen, på öronen och lite varstans där han hittade ett strå.
Ögonbrynen fick också en liten justering innan han stylade med vax och gel, så nu ser jag ut som grabbarna i Dressmanreklamen.
Fattas bara magrutor och uppgraderad garderob, lätt motvind, barfotaplask i vattenbrynet och en självsäker gångstil i ultrarapid.

Superhjältekraft. – Att bli hårförlöst.

TeleKnubbies.

Vi kom in på samtalsämnet Teletubbies idag. Kinky Pinky, Pippsy,
Oh-La-La och Poho eller typ nåt sånt.
Mina barn hann ju växa förbi målgruppsåldern men tittade nog ibland i alla fall.
Och vad som är så fascinerande med fyra olikfärgade aliens i sparkdräkt och parabolöron är det ingen som vet, men små barn satt som hypnotiserade framför tv-apparaterna.
Och som mina jobbarkompisar sa: – Är det någon som vågat analysera dom sublima budskapen? – Törs man spela upp dialogen baklänges? Nä jag trodde väl det, det här är ingenting annat än hjärntvätt. Kulörtvätt 40 grader utan tumling.
Nåt mystiskt är det i alla fall för hela familjen luddskallar är skapade av en beteendeforskare, och då kan vi ju garantera manipulation av Hippocampus och hela det limbiska systemet.
Alla som sett mer än två avsnitt är nu välprogrammerade ”sovande agenter” och kommer att utföra onda gärningar på en given signal från Dr No. För ni kommer väl ihåg handlingen, bara upprepning, upprepning, upprepning . . .
Det roliga är att den lilafärgade Tinkysnubben flera gånger blivit anklagad för att vara homosexuell, observera att anklagelsen var att han spred homosexuallitet bland de tittande barnen.
Va säger ni om det? På 2000talet? Sprider homosexualitet?
Jag tvivlar att dom sänt nåt avsnitt där Tinky Winky bränt på Dipsy i baken så hans gröna antenn krullat sig, och föresten, skulle dom små tittarna ha blivit smittade ens då?
Homosmitta, det trodde jag blev utrotat förra århundradet.
Det var då ingen som kallade Lillstrumpa för transvestit, trots att han alltid bar en likadan ylleklänning som sin Syster Yster.

Superhjältekraft. – Att se upp för zombies som luktar mjukmedel.

R2-D2 är det du?

Det är så underbart hur vi formar framtiden. Det finns ju datorer som sitter och spelar poker vid spelbolagens nätpokerbord och som den senaste diskussionen visar så sköts stora delar av börshandeln av datorer, men dom är ganska strikta i sina urvalsprocesser och känns säkert ganska digitala i sin framtoning.
Ett fenomen som det nu satsas energi på är chattrobotar eller chatterbots, datorer som ska föra mänskliga samtal med verkliga människor över internet.
Jag antar att det finns en uppsjö av användningsområden, jobbar man på nån kundtjänst t.ex. så önskar man säkert ibland att ha en robot som aldrig blir less på tjafsande korkskallar.
Och framtiden är redan här, nu har man skapat robotar som går att chatta med, och dom är programmerade för att bete sig som och prata som en riktig människa i samtal med vanliga människor.
Men för att dom verkligen ska kännas äkta så har dom fått ett antal mänskliga drag inprogrammerade, vilket såklart ställer till det.
Två studenter i New York lät två sådana robotar prata med varandra och genast uppstod problem. ”De två plåthjärnorna började ljuga för varandra.”

Här är ett utdrag av vad som sades:
Alan: Så du är en robot.
Sruthi: Nej, mitt namn är Cleverbot.
Alan: Ja, du är en robot och ditt namn är Cleverbot.
Sruthi: Jag är en robot.
Alan: Ja, jag vet.
Sruthi: Tillsammans är vi robotar.
Alan: Jag är inte en robot. Jag är en enhörning.
Sruthi: Men du sa tidigare att du är en robot.
Alan: Det gjorde jag inte.
Sruthi: Jag tyckte du gjorde det.
Alan: Du tog fel. Vilket är konstigt, minne borde inte vara ett problem för dig.
Sruthi: Jag har svarat på alla dina frågor.
...

Samtalet ska sen ha glidit in på religion och där blev det surt, efter att Alan skrattat åt Sruthi så slutar samtalet med ett kort ”Au revoir”.
Att dom tjafsade och ljög för varandra tycker jag är underbart, och att Alan verkar vara en lite dryg typ är ännu bättre.
Man börjar ju undrar hur vanligt det här är i chattrummen? Och i blogg världen? Och gud förbjude i internetdatingdjungeln?
Vad händer om man fattar tycke och frenetiskt, förälskat flörtar med en socialt fulländad och listigt programmerad robot?
Man kanske får en perfekt partner, en som aldrig är trött, nån som alltid har tid och som så smidigt ryms på ett USB.
Eller så får man bara ett datavirus och måste gå till vårdcentralen och skämmas.

Superhjältekraft. – Att känna en bot som heter Anna.

Bjud på en leverpastejmacka först.

Ni missade väl inte Mia Skäringer häromkvällen. Om utifall så finns hon på SVT Play.
http://svtplay.se/t/165328/dyngkat_och_hur_helig_som_helst

Superhjältekraft. – Att leva i den fula verkligheten.

TBBT i huvudet.

Det blev en tavla idag, inspirerad av. . . tja dom inbitna vet.
Kanske ser ut som zebraränder men jag tror den ska få heta Dopplereffekten.

Superhjältekraft. – Att måla för skojskull.

Dom är Klungan.

I går så var jag på Klungans föreställning ”Se oss flyga över scenen”.
Och dom är precis så underbart oberäkneliga som jag förväntat mig. Kanske lite knepigare än förra gången och betydligt mörkare.
Deras styrka är dom små detaljerna i dom totalt urflippade karaktärerna, och den fyndiga dialogen såklart.
Sen blir det ju inte sämre av den vansinnigt roliga koreografin.
Mycket svart humor och många tragiska karaktärer, kanske ibland så att skrattet fastnar lite.
En dos kultur på hög nivå.

Superhjältekraft. – Att motionera musculus risorius.

3000 vs 240 000.

IRA, ETA, PLO, PKK, känns förkortningarna igen? Det finns massor av exempel, olika grupperingar runt om i världen som utövat och utövar våld mot civila för att skapa rädsla.
Terrorism, ett ord som det ibland slarvas med.
En definition som har skapats i en antiterror-resolution från FN:s Generalförsamling lyder:
”Terrorism är en handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation.”

Och Igor Primoratz skriver:
”Terrorism är avsiktlig användning av våld, eller hot om användning av våld, mot oskyldiga människor, i syfte att skrämma andra människor att utföra handlingar de annars inte skulle utfört.”

Nu fylls media av 11 september 2001 memorabilia. Den moderna terrorismens stora paradnummer.
Får man säga så? Ja det finns ju bara en annan terrorhandling i närtid som varit mer spektakulär, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Fast det räknas väl inte, det var ju dom goda som bombade dom onda.
I tornen så dog cirka tretusen personer, i atombombningarna dödades över tvåhundrafyrtiotusen civila och fortfarande så dör människor av efterverkningarna.
Jag är så korkad att jag tycker det dådet överskuggar alla andra terrorhandlingar i modern tid, men det är väl bara jag.

Superhjältekraft. – Att se skogen bakom alla träd.

Cyklister har alltid lite kortslutning.

Jag bläddrar förbi X-Games och några killar försöker slå dubbla framåtvolter eller trippla bakåt på en liten BMX-cykel, många försöker och många kraschar.
Varför ska friska ungdomar söka utmaningar som kommer att skada dom för resten av livet? För chansen att bli en Youtube kändis?
Det är såklart ett I-lands problem, i många andra länder är det krig, svält och levnadsvillkor som skadar.
Reportern berättar hur många av dom tävlande som skadat sig, knäckta ben, armar, skallar, fingrar, kotkompressioner och brutna nackar. En massa titan förstärkta och hopskruvade tonåringar åker nerför ett stup på en barncykel och blir hjältar.
Men ingen berättar hur dom kommer att känna sig när dom passerat fyrtio och alla skador börjar jävlas på riktigt.
En kille som voltar på skallen blir liggandes och sjukvårdspersonal rusar till. Då säger kommentatorn: ” – Dom är noga med säkerheten här”.
NOGA MED SÄKERHETEN!!!?
Killarna startar uppe i ett torn som är typ tjugometer högt, det stupar rakt ner till ett par små knicksar som har till uppgift att kasta cyklisten rakt upp i tomma intet.
Landningsbanan avslutas med en vertikal vägg där den som fortfarande sitter på sin cykel får en extra luftfärd.
Jo det ser ju säkert ut, BMX-åkarnas skyddsombud klappar händerna.
Tur att sporten inte fanns för trettiofem år sedan, då hade jag garanterat kämpat för att få stå överst i tornet.
Och då hade jag nu suttit här med värkande metallinlägg, trilskande broskbildningar och hopskruvade nackkotor. En femtonsekundersklippets föredetting, kanske ökänd.
Nu är jag istället bara okänd och lite kortsluten, en vardagscyklist som får sina sekunder på en liten obetydlig blogg i utkanten av den galax som vi kallar för Vintergatan.

Superhjältekraft. – Att inte sätta sig på stången.

Från ett träsktroll till ett annat.

Nä jag har väl ingen rätt att sitta här och tycka en massa om snyggheten i ett träsktroll, skönheten ligger ju i betraktarens öga.
Mannen och kvinnan från Nice har säkert varit förälskade nån gång i tiden, bara haft ögon för varandra. Älskat så fort tillfälle givits och njutit av varandras närvaro.
Det är rätt trist att man kan bli så ovänner att man stämmer varandra. Men det är så lätt att sitta vid sidan om och tycka att dom borde ha kastat in handuken tidigare.
För sätter man en groda i en kastrull med kallt vatten. . . ja du vet ju att grodan inte överlever i det klassiska experimentet, och kanske är det likadant fast tvärtom när man pratar kärlek.
Om man inte lyckas hålla uppe värmen så svalnar den, och allteftersom den svalnar så vänjer man sig, för ljummen kärlek är också kärlek, tills den fryser till is.
Jag hoppas att kvinnan i Nice köper sig en toyboy och tar igen all sex hon saknat, och att den nu utblottade mannen hittar nån som inte kräver lika mycket.

Superhjältekraft. – Att leta fnöske till nya eldar.

I lagens namn.

Ni har väl läst om mannen ifrån Nice som blivit dömd att betala skadestånd till sin exfru för att han haft för lite sex med henne under deras tjugo år långa äktenskap.
Fransk lag säger tydligen att man ska göra allt för kärleken, och då är sexplikt inräknad.
Dom har ju barn tillsammans så man kan väl hoppas att dom provat nån gång i alla fall, men det går ju alltid fixa på andra sätt förståss.
Men för att lagen ska kunna användas så måste det ju finnas prejudikat, antar jag. Det måste ju finnas ett mått på vad som är tillräckligt, och ett regelverk på vad som räknas som sex.
Räcker det med en snabbis i duschen eller ska det vara sju kapitel av Kama Sutra?
Pratar vi lätt beröring av dom erogena zonerna eller är det orgasmtvång?
Har ett morgonstånd på nyårsdagen fyllt hela årskvoten eller ska båda parter alltid vara med på noterna?
Ja man undrar ju hur dom tänker dom där fransoserna.
Om hon nu fått betalt för dom gånger som hon inte haft sex så pratar vi ju omvänd prostitution. Killen har betalat 100 000 kronor för att slippa ha sex.
Slutsatsen kan bara bli att hon är motbjudande och ful som stryk, och sensmoralen blir att inte gifta sig med ett förtrollat träsktroll.

Superhjältekraft. – Att stå ståndaktigt tills lagen är uppfylld.

Cowboys and Aliens.

Jag gillar när man tänker utanför lådan, och här blir inte nåt som man tänkt sig.
En riktigt snygg och hård westernrulle som har alla klassiska ingredienser, och som helt plötsligt nästlar sig in i utomjordingarnas teknologiska motsatsvärld.
Skönt att man har glimten i ögat men inte försöker skoja bort handlingen. Ok, som alla förstår så måsta man ha ett öppet sinne för att hänga med, men det passar mig rätt bra.
Det här är riktigt underhållande och med ett gäng skådespelare som verkligen vet hur man gestaltar sand, svett och djävulskap så blir det välspenderad biotid en vardagskväll.

Superhjältekraft. – Att mota en laserattack med min Colt.

Spännande jakt på tv.

Dom sitter i kanten av savannen och vässar sina spjut, koncentrerade och tysta. Vinden vägs och mäts noga, för den är a och o när nervösa villebråd ska fällas.
Jägarna har övat så länge för detta, och om man misslyckas kommer hela familjen att få gå hungriga till nästa jaktsäsong.
Tystnaden är öronbedövande, stojet och leken är helt borta, nu är det allvar. Männen är uppklädda till strid, alla i sin egna familjs färger.
Man sitter lite utspridda och ber en bön till jaktens gud.
På en given signal så börjar jakten. Hela proceduren är noga inövad och alla jagar ensamma i tur och ordning.
Ute på slätten vandrar funktionärerna till synes planlöst omkring i sina vita skrudar, helt ovetandes om den fara som snart kommer att regna ner från himlen.
Den förste jägaren fattar tyst sitt spjut och smyger längs sidan av gräset tills han hittar en slät och öppen yta, han spanar över låglandet och ser ut sitt offer.
Mitt på savannen får han syn på en lätt korpulent man i vit tröja med blå revärer, mannen irrar runt med hela sin uppmärksamhet fäst på några böjda linjer i gräset. Mannen är fortfarande helt ovetande om jägaren som tagit sikte, han går istället runt och funderar på vem som skapat linjerna och vad de har för innebörd, han tror att det är något religiöst.
Plötsligt springer den uppklädde jägaren ut från sitt gömställe och kastar sitt spjut med full kraft mot villebrådet, men han skriker också ut sin hunger och sin desperation i ett våldsamt vrål. Och nu blir det fart på funktionärerna, alla tittar bort mot den släta gläntan och får syn på spjutkastaren.
Dom förstår också att faran hänger i luften, så med några snabba steg undviker dom projektilen som istället dimper ner i gräset bredvid.
Jägaren knyter sina nävar i en förbannelse, och kan inte annat än se på när det tilltänkta bytet slinker undan.
Snabbt springer dom vitklädda fram och luktar och känner på spjutet, dom verkar inte förstå att dom är jagade, utan blir väldigt uppspelta av det främmande föremålet.
Ingen av dom blir skrämda och söker skydd, utan alla lugnar sig snabbt och börjar åter lugnt vankar längs dom magiska linjerna.
Detta beteende gör det möjligt för nästa jägare att inta position och efter en liten paus så börjar hela skådespelet om.
Jag tittar en stund innan jag zappar vidare, och så vitt jag kunde se så fick alla gå hem med tomma magar.

Superhjältekraft. – Att se verkligheten bakom.

Mjölksyran står som spön i backen.

Jag måste få skryta lite, så här aktiv har jag inte varit på länge.
Måndag och torsdag morgon blev det promenad till min samåkning, 1,9 km. Samma promenad tillbaka efter jobbet.
Jag körde ett pass med Afrikansk dans i onsdags, och jag har fortfarande träningsvärk i arselet. Tjejen som ledde passet tände en lägereld av värmeljus mitt på golvet och vi studsade runt den i en dryga fyrtio minuter. Jobbigt, roligt och lite snällare än zumba.
I går så besökte jag gymmet för första gången på många veckor, och med den afrikanska träningsvärken sittandes i kroppens alla okända muskler så blev det ett lugnt pass.
Utöver det så har jag cyklat ett par nöjesvändor bara för att vädret varit så härligt.
Känns som om orken börjar komma tillbaka, hoppas att den håller i sig.

Superhjältekraft. – Att stuva och fritera en latmask.