Tills vidare.

Tills jag har kommit underfull med det nya på denna bloggadress så kommer jag bara att finnas på min tvillingblogg: http://uffeviking.wordpress.com/ Men kommer du därifrån och vill (mot förmodan) läsa gammalt, så hoppa till mitten av oktober 2011.

Ombyggnation.

Nu bygger dom om den här bloggen igen och jag får upp meddelanden om byte av webbläsare. Det verkar bara som om google crome duger. Jag blir lite less, men jag betalar ju inte nåt så då får jag väl ta det som kommer. Men jag kan inte längre få till radbyten och stycken i texten, och det irriterar. Gratistjänster får väl vara så, men jag vet inte om jag ids hålla denna backup igång. Jag startade min tvilling blogg på World Press just för att gardera mig mot såna här ändringar. För webben är föränderlig och det vore tråkigt om nån helt sonika drog ur kontakten.

Det gick upp ett ljus.

Varför kan jag inte bara se det som finns.
Ok för det mesta så gillar jag mitt snurriga huvud, men ibland så undrar jag.
Jag gick för att titta på en lampa, eller en lampskärm om vi ska vara petiga, för själva lampan kan jag lika gärna göra själv.
Men jag hann bara in i affären så började mina tankar vandra. Roliga former och finurliga fästen, belysta kanter och halvrunda vinklar.
Jag hade redan efter några meter fått inspiration och idéer till en massa andra saker än lampor.
Höll på glömma varför jag gick in, men jo jag hittade eventuellt en skärm men inte riktigt den jag ville ha.
Sen svängde jag förbi byggvaruhuset för att köpa en moj och en grunka.
Och där på en hylla hittade jag små enliters hinkar i valsad galvad plåt med ett klassisk rundat handtag, så då startade min hjärna igen, dom skulle ju passa perfekt som lampskärmar.
Så nu vet jag inte, lampan jag tänkte bygga, en trebent golvlampa får nog vänta.
Jag måste nog testa iden med hinkarna först, men då snackar vi mysbelysning ovan på mitt lilla linneskåp.
Ja det är väl fel årstid att bygga lampor, men startar jag nu så är dom klara innan mörkret faller till hösten i alla fall.

Moment 22 igen.

Antingen har jag kvar min gamla trygga, stora bil, som visserligen drar onödigt mycke bensin, typ en liter per mil, men knappt minskar i värde.
Vara en sån där miljöbov och gnälla på bensinpriset.
Eller så investerar jag för framtiden och köper en lite nyare miljöklassad bil som drar mycket mindre soppa, men då får jag en femdubblad värdeminskning på köpet.
Hmm. Nån sa att en bil förlorar halva sitt värde på tre år, och den tummregeln kan nog stämma ganska bra.
Så ska jag räkna krasst på kostnaden så är jag en vinnare med min gamla bensinslukare, faktiskt så pass att jag kan köra tvåtusen extra mil med trotjänaren utan att sabba uträkningen.
Och det är räknat på halverad förbrukning och minimal skatt.
Det är ett faktum att inköp av en begagnad småbil inte lönar sig för mig förrän bensinen kostar över 80 kr/ liter!!!
Men man ska inte räkna på bilkostnaderna, man blir bara trött, det är alltid för dyrt i förhållande till annat här i livet.
Som Emil sa: – När jag inte har råd att låna pengar så kan jag inte köpa miljöbil, och när jag har råd att låna pengar så lönar det sig inte att köpa miljöbil. När i hundan ska jag köpa miljöbil?

Du ska inte tro.

Jaha, nu är det snöstorm, fattades bara det.
Alltså det blir ju inte sommar ifall inte nån sätter fart, och jag kan ju inte dra hela lasset själv.
Att göra lite somrigt och hela kohagen grön är ju omöjligt så länge som nån motarbetar med snö. Va?
Jag har gjort mycket vatten i bäcken, men det räcker ju inte. Svalorna vägrar ju att svala när det fortfarande är svalare, fatta, det blir inga fågelbon.
Och barnen blir utan smultron och alla andra roliga saker som passar när barnen är små.
Vem är det som missunnar små barn att få springa omkring med benen fulla av spring och vara fulla med sommar?
Men ok då, det är väl lite tidigt att tjuvstarta, våren har ju bara kommit halvvägs här uppe. Det är fortfarande en månad kvar innan det börjar bli grönt.
Jag får väl schå mig, inte sätta fart, inte göra somrigt.
Kanske anamma dom sista snöflingorna, springa ut och fånga dom på tungan.
Eller så fixar jag en kopp choklad och kryper upp i soffan under en filt, för i kväll blir inte himlen vacker och alldeles skär.

Huvet på skaft.

Jag läste en så härlig fråga i en tidning på flyget, eller kanske var det svaret som jag tyckte var roligt.
Frågan handlade om film och hur lätt det verkar att vrida nacken av någon, bara sådär med ett knyck. Ni vet Steven Seagal style. – Är inte det svårt?
Svaret kom från Tobias Gelius på rättsmedicinalverket. – Det är inte svårt . . . det är omöjligt.
Svaret var längre men kontentan var att det kanske skulle vara möjligt om personen var medvetslös så musklerna inte håller emot, men det skulle ändå behövas en oerhörd kraft.
Känns skönt att veta ifall vinden tar tag i kepsen och vrider runt, det blir bara nackspärr då.

Gaaasvarniiing.

MrMuscle loves the jobs you hate.
Jo då, mm, jasså, jo tjena, jag hatar mister muskel också.
Hur kan man få sälja en produkt som är så hälsofarlig till vanligt folk? Halva flaskan är en enda stor varningstext, och den behövs, för här pratar vi inte miljö.
Vi snackar extremt brandfarlig och frätande, vi pratar om en produkt som rekommenderar skyddskläder, skyddsglasögon och handskar, god ventilation och att hålla andan.
Jag sprayar i ugnen och plötsligt är hela köket förbjudet område, ångorna letar sig ut i hallen och jag famlar mig ner i trappen för att ta ett friskt andetag.
Jag står där och flämtar, väntar att det värsta ska lägga sig.
Men produkten ska verka i en timme, en timme i gaskammaren.
Tur att jag redan har andats i dag, det får räcka för den närmsta timmen, jag kommer inte att offra några av mina röda blodkroppar på MrMuscle.

God morgon söndag.

Tro på och älska sig själv.

Så lätt att räkna bort sig själv i en ekvation, för den som inte tror på sig själv finns alltid möjligheten att bli osynlig.
Men man behöver inte försvinna helt, det vanliga är väl bara att vissa situationer gör en obekväm.
Att man ibland känner av en sviktande självkänsla och därför klankar på sina upplevda tillkortakommanden, och att man då säger negativa saker till sig själv är väl ganska vanligt.
Men kom ihåg att då är det självbilden som talar, och den har jag ju nämnt tidigare. Den vill gärna luras, så det den säger ska man källgranska och omvärdera.
För vi glömmer så lätt bort att vi bara är som alla andra, ingen är felfri.
Jag läser några blogginlägg om det här med att älska sig själv och hur man vet att man gör det. Det verkar vara ett aldrig sinande ämne i bloggvärlden.
Och för den som vill ändra på ekvationen så finns det såklart nya sätt att tänka.
Många kloka saker är väl sagt i den här frågan för alla har väl nån sida av sig själv som man ogillar, inte hela utsidan eller hela insidan hoppas jag.
Men nåt litet skrymsle som man har svårt att älska, det har väl alla. Eller som en annan bloggare sa:
”. . .det sägs ju att man måste älska sin egen kropp, själ och hela fadderullan, innan någon annan kan göra det. HerreGud! Skulle det vara ett sånt krav skulle väl ingen leva ihop med någon. . . /erviluca”

Ha en bra kväll.

http://www.aniboom.com/animation-video/1991/Laila---Just-Friends!/

Erkänn!

Vem beställde snö? Erkänn, var det du?

Samma pengar.

När jag lix är inne på det här med boende. Man kan ju bli lite fundersam på vad man betalar för.
Om jag i stället för att köpa lägenhet inne i stan varit beredd på att pendla fyra fem mil till jobbet varje dag, vad hade jag då fått för samma pengar?
Jo, jag hade fått hundratjugo kvadrat timrad villa med stort garage, öppen planlösning och stenlagd uppfart, älvstomt, ny värmepanna, renoverat kök och inglasad altan.
Eller i ett annat väderstreck en stor gård med uthus och gäststuga, ängar och skog, bergvärme och verkstad.
Jag hade kunnat välja och vraka mellan enplansvillor med släta gräsmattor och gårdar med stora uthuslängor, allt för samma pris som en sextiofemkvadratare på tredje våningen utan hiss.
Men att vara singel och köpa ett hus ser inte jag som ett alternativ, det är på tok för mycket jobb.
Men det betyder ju inte att jag inte funderar, vad det är jag tänker betala för?

Utsikt saknas.

Jag ogillar mäklare som inte visar tydliga bilder i annonsen, dom som bara tar kort på inredningsdetaljer, en blomvas, en soffkudde , en lampa och vidvinkel på tvärrandig fondtapet.
Det berättar bara att lägenheten egentligen inte skiljer sig så mycket från andra, bara att den är stylad till tänderna.
Ska jag betala extra för det? Kommer jag att falla för tricket?
Jag skulle vilja säga nej men jag är så klart lika påverkbar som alla andra.
Skillnaden är att jag inte vill ha en helt färdig lägenhet, jag har en del idéer som jag vill testa och jag längtar lite att få fixa till nåt som gärna får vara lite skabbigt.
Skabbigt kök för det vill jag fixa och ett bra utrymme att göra i ordning som min stökhörna i alla fall.
Men jag vill helst slippa renovering av badrum, för där måste jag ju leja bort så mycket av jobbet.
Hm, det går ju ingen nöd på mig nu så jag har ju lyxen att kunna vara kräsen, och jag är verkligen kräsen när det gäller bostad.
Tror jag i alla fall. Jag kanske bara har beslutsångest.
Men den ska ha ett tilltalande läge i rätt område, minimalt med insyn, ha en planlösning som tillåter en och annan annorlunda idé, gärna ett stort badrum som rymmer tvättmaskin, och så måste ju boendekostnaden bli lägre än den jag har nu.
En inte enkel ekvation.
Jag känner mig som dom där husletarna på kanal8, för många krav på för liten budget.
Har kollat på allt som varit tillsalu dom senaste åren, frågan är bara vad jag kommer att kompromissa bort?

Yppiga toppar och fuktiga dalar.

Knöligt, buckligt, skrövligt.
Tänk att du sitter där på din kammare och ska rita en karta över världen. Du startar lite smått med ett land, ritar skogar, sjöar, ängar och fina stränder längs med kusten.
Men du blir inte riktigt nöjd så du tar ditt papper och skrynklar ihop det för att kastas, men så hips vips ser du att papperet blev Norge, ett skrynkligt land i väster.
Det märks när man kör bil några mil längs kanten, bara upp, ner, krok, krök och krön.
Jag åkte från flyget och genom Oslo på vindlande kringled och i svindlande genomfartstunnel.
Försökte hålla samma tempo som alla stressade storstadsbor, filbyte, vägbyte och alla andra byten i förlorakörkortstempo. Inte nåt som passar en lugn norrlänning.
Men så fort jag lämnade stadskärnan så kom köerna, allt stannade av till landsbygdsfart, vägbygge på vägbygge i en infrastruktur på uppgång.
Det syns att dom har pengar, allt är banne mig en enda stor byggarbetsplats.
Men det finns ändå en oskyldig känsla i landet, alla hus är vita och dom klänger sig fast på fjordkantenssluttningar likt kokosflingor på en chokladtopp.
Särskilt på natten när ljusen ser ut som stjärnbilder, svävandes under horisonten. Det är onekligen ett vackert landskap, fylke efter fylke, böljande och stupandes.
Jag körde längs Oslofjordens knöliga kant och tunnlarna bara avlöste varandra.
Tunnelöppningarna ser alla olika ut, en del har små inramningar, en del är svulstigt utsmyckade, några är skogsbeklädda kullar andra är kala klippor.
En del känns stora, en del mörka och lite trånga.
Jag åkte över en bro och in i ett berg, och ut ur ett berg, och in i ett berg, och ut ur ett berg, och in.
Så fortsatte det, in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . ut . . . in . . . tills imman lade sig på vindrutan.
Norge är ett väldigt erotiskt land.

Hej fredag.

Hmm.

Efter ett par dagar utomlands, så är jag blekare än någonsin.

Alcatraz.

Första avsnittet i 4:ans nya serie Alcatraz har just tagit slut, nu väntar det andra. Och jag ska väl ge serien en liten chans, den kanske tar sig.
För jag är inte övertygad, den har redan retat mig med en del luckor och tveksam logik. Men den handlar ju förstås just om det, tveksam logik.
Vi får väl se vart det tar vägen.
Men en sak är då säker, det är nytt rekord i antalet reklampausar.

Ett sista biobesök.

Såg filmen Nobels Testamente och kan inte säga att den gjorde så starkt intryck på mig.
Full av konstigheter och tveksamt skådespeleri. OK några roliga vändningar och ett par nya ansikten gjorde ett tappert försök att klara godkänt men.
Men. . . Men det blev ändå ett härligt biominne. Ett farväl till en fantastisk självklarhet, en underbar tveksamhet.
Ett sista kommentatorsspår som borde ha varit inspelat och en glöd som lyste upp hela salongen.
Vi var fyra betalande i salongen och det var kanske tur, för den sista föreställningen var precis som förväntat, varm, engagerad, klok och väldigt vacker. Inget som går någon obemärkt förbi, särskilt som skratten smög i mörkret.
Jag kommer att sakna djupet i den salta popcornslådan och den stökiga textraden på biljetten.
Exitskylten lyste grön och meddelade att detta var utgången, men den kändes ändå glad, lycklig för att just dom stolarna i salongen blev upptagna ett par timmar.
Lycklig för att eftertexten var tydlig och kvällens kyla bara förfrös fingrar och tår.
Jag hoppas att vaktmästaren som sopar ihop smulorna också ser till att stolarna blir lediga igen, bara neonljuset först får slockna och dom krokiga rören får kallna lite.

God morgon söndag.

Vem är jag?

Hur personligt ska jag svara?
Om du frågar vem jag är så kommer jag att svara med min självbild och du kommer att se ut som ett frågetecken.
Jag kommer att beskriva den Uffe Viking som Uffe Viking ser.
Är han objektiv? Nej naturligtvis inte, jag behöver inte skrapa mycket på ytan av svaret för att se en annan sanning.
Det är lite irriterande, men samtidigt skönt att veta. Det är väl inte nåt som jag har funderat så mycket på, och jag har nog av slentrian litat på min självbild, låtit den bestämma verkligheten.
Men vad är då skillnaden?
Jo min självbild är väl en slags inre sammanfattning av min personlighet och mitt förhållningssätt till min omgivning, men den är byggd och skapad under hela mitt liv och säger inte sanningen om nuet.
Den säger inte sanningen om vem jag är. Vilken härlig insikt, vilken härlig utsikt.
Hur många är det som har en skev självbild?
Allt för många tror jag, inget ovanligt alls. Men den går faktiskt rätt lätt att avslöja, kanske svårare då att böja rätt.
Självbilden är som en gammal vinylskiva, spåret som har hakat upp sig kan vara djupt, men en välriktad knuff kan öppna för helt andra melodier.
Så fråga mig i morgon om vem jag är, då ska jag berätta sanningen.